• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Aya och häxan – varm berättelse om häxor och magi och en stark liten flicka

16 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Aya och häxan
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 maj 2021
Regi Goro Miyazaki
Svenska röster av Ester Lejdemyr, Jennie Jahns, Mattias Knave, Nicklas Berglund, Mikaela Tidermark

En varm berättelse om häxor, magi och en stark liten flicka av den underbara japanska så hyllade animations- och filmstudion Studio Ghibli. En liten baby lämnas på en barnhem av sin mamma, som är en häxa som är hotat och i fara då hon är förföljd av tolv andra häxor. Även om det är magi och en del häxor som inte är så snälla passar den alldeles utmärkt för målgruppen barn. I filmen finns läskiga saker som ödleögon och andra hemskheter, men det är på ett sätt som barn kan tycka är spännande. Däremot tycker jag inte den alls passar lika bra för vuxna som de flesta andra animerade filmer från Studio Ghibli. Tänk bara på mästerverk som Min granne Totoro och Spirited Away.

Denna nya film av Studio Ghibli handlar om en liten flicka som lämnas när hon baby på en barnhemstrappa av en häxa. Denna babyflicka, som heter Aya Tvestjärt, trivs bra på barnhemmet med sin bästa vän Kakan och husmor. Aya vill inte alls bli bortadopterad och har lärt sig hur hon ska göra för att inte bli vald av par som kommer för att adoptera. Men en dag kommer ett skrämmande par som väljer just henne. Detta par visar sig vara en häxa och en trollkarl som använder demoner. Det låter läskigare än det är. Aya är en klurig, lurig och stark flicka och hon är trots allt barn till en häxa, även om hon inte själv vet det.

Aya och Häxan är den tredje filmen Goro Miyazaki och baseras på en bok av Diane Wynne Jones, som också skrev förlagan till Det levande slottet, som blev film 2004 av Studio Ghibli.

Ett minus får filmen för att den är datoranimerad istället för så vackert tecknad som tidigare produktioner från Studio Ghibli. Men jag kanske vänjer mig vid denna metod, precis som jag vande mig vid Disneys datoranimerade filmer som skapats i samarbete med Pixar. Jag saknade de fina tecknade bilderna i början där också

Studio Ghibli har producerat 20 långfilmer för bio. Åtta av studions filmer tillhör de 15 mest framgångsrika japanska biofilmerna; Spirited Away toppar listan med över motsvarade 274 miljoner US-dollar i globala biointäkter. Många av Studio Ghiblis filmer har vunnit Animage Anime Grand Prix, och tre stycken har fått motta Japansk filmakademins pris för årets animerade film. 2002 mottog Spirited Away en Guldbjörn och en Oscar (filmpris) för bästa animerade film. Aya och häxan kommer inte att få lika många priser. Men även om den inte är en av de stora mästerverken är den helt klart sevärd. Men det är utan tvekan ett bra för för en barnfamilj som längtar efter att gå på bio nu när biografer får släppa in lite fler folk i publiken. Aya och häxan är rolig, gullig, lagom spännande och magisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

”Görfräck” groovig psykedelisk cocktail – The Boo Boo Bama Orchestra

15 juni, 2021 by Mats Hallberg

The Boo Boo Bama Orchestra

The Boo Boo Bama Orchestra (namnlös ep betitlad som gruppen)

5

Inspelad i Studio Kvastis i Stockholm

Green Bus Productions

Release: 12/6 2021 (på alla digitala plattformar)

Kreativt kollektiv från Göteborg vars medlemmar skiftat. Hörde dem i källaren på HPKSM för ett par år sedan, då de övertrumfade den amerikanska huvudakten. The Boo Boo Bama Orchestra kan nog påstås ha varit ett undergroundfenomen. Men behöver inte vara så längre, efter denna deras alldeles ljuvliga debut-ep bestående av tre låtar som tar lyssnare i besittning. Har därmed blivit dags att kliva ut i rampljuset och ta emot folkets jubel. Ska poängteras att det är sällan jag recenserar digitala utgivningar, särskilt från debutanter. Dock, denna ep är sällsynt högklassig. Finns något befriande jam-betonat över de tre, smart strukturerade låtar vi serveras. Minns 70-talet när man kunde åka med på flummiga imaginära resor, bli hög på musik. I mitt fall helt utan tillförsel av droger. Enligt dem själva är deras musik en cocktail av psykedelisk boogie där tårna doppats i afrobeat, reggae och österländsk funk.

Bandet spökar gärna ut sig i hippieutstyrsel och driver med machoideal. I video är de lika hemliga som Residents. Har ändå fått reda på vilka eminenta musiker som medverkar på inspelningen. Sjunger gör Jack Öhman (Jack and the Will Horses). Gitarristen (även strupsång/ kör) heter Markus Bertilsson (Machetes). Hur kommer det sig att jag inte känt till denne angenämt riffande, otroligt duktige strängbändare? På bas hörs den sammanhållande kuggen Simon Andermo, gatumusiker som lirat en hel del med Albin Lee Meldau. Johan Johansson ( publicerats längre intervju med honom i Kulturbloggen) gör högst fördelaktiga avtryck på klaviatur och jägarharpa. Kompletterande clou i detta inspirerade gäng utgörs av trumslagare Christopher Cantillo (förekommer på massvis av skivor varav jag recenserat några). Numera är han väl mest känd som medlem i Nils Berg Cinemascope, Viva Black och inte minst Franska Trion.

Kan inte erinra mig på rak arm när jag senast hörde en lika mogen och självklar debut av en svensk konstellation. Man blir lycklig, omöjligt att glömma deras lika charmerande som personliga sound när man väl getts chansen att utsättas för avigt grooviga melodier. The Heat, Young Boy samt Take A Hit visar att de i studion fabulöst tajta männen, är förmögna att visa upp olika rytmiska schatteringar, olika uttrycksfulla ansikten. Låtarnas grunder har skissats fram av Jack Öhman och Markus Bertilsson.

Sväng och rätlinjiga, ibland lite mer intrikata, rytmer premieras. Dessutom odlar Boo Boo Mama Orchestra en humoristisk approach, vilket känns helt rätt Den dansanta aspekten framhålls genom att framhäva Patrick Swayzes höfter och hur livet blir så mycket enklare att leva för oss som upptäckt deras oemotståndliga beat.

Massvis av influenser poppar upp i skallen när jag suger åt mig låtarnas karaktär. I ett intro Love Shack av B-52`s. I övrigt Cramps, Devo, My Life In The Bush Of Ghosts, Highlife á la King Sunny Adé, Material, Talking Heads, Per Cussion / Archimedes badkar, indisk raga, Manu Dibango med mera I deras skönt malande mästerverk Young Boy färgar jägarharpan, Cantillos hypnotiska trummande och slingor från gitarr och keyboard i en anda av Fela Kuti (jo jag har ett par av hans epokgörande plattor). Resterande låtar stoltserar också med ett underbart egensinnigt beat. Take A Hit exploderar i upprymda övergångar och utskott. Här firar Bertilssons Jimmy Nolen-aktiga riffande triumferar. Han är verkligen on fire jämte Cantillo, som definitivt befinner sig i zonen. Och Johan Johansson är i praktslag, vilket jag kan uttala mig om då jag hört honom säkert 20-30 gånger live. Suggestiv sång och oantastligt basspel kompletterar övertygande.

Hoppas få höra bandet live igen och att de får resurser nog att släppa fysisk fullängdare. Boo Boo Mama Orchestra har lyckats åstadkomma en uppseendeväckande debut, som bör ge eko inom och utanför Sveriges gränser. Deras ofattbart svängiga och energifyllda musik är ju gränslös. Blir som sagt så euforisk att det kan tillstås att jag älskar deras sound och samspel. Jägarharpan gör att de sticker ut extra mycket. En odiskutabel fullpoängare!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Fängslande avskalade tolkningar ger fördjupat perspektiv – Blonde On The Tracks av Emma Swift

15 juni, 2021 by Mats Hallberg

foto Danielle Holbert / collage Mariano Peccinetti

Emma Swift

Blonde On The Tracks

4

Inspelad i Nashville USA

Producent: Patrick Sansone

Tiny Ghost Records

44:47

Release: 9/12 2020 (digitalt, skivan släpptes fysiskt tidigare)

Kan anklagas för att vara väldigt sen på bollen. Men fick tillgång till recensionsex först för närmare fyra veckor sedan. Ser ett värde i at dokumentera reflektioner, sprida vetskapen om ett projekt som förbehållslöst hyllats av bland andra världsledande auktoriteten Greil Marcus. Går liksom inte att negligera eller avfärda den vitsigt döpta skivan med hedern i behåll. Titeln alluderar förstås på två skilda skivor av Bob Dylan. Blonde On The Tracks består av åtta låtar signerade Polar- och Nobelpristagaren. Patrick Sansone från Wilco har elegant producerat. (i min ägo finns Summerteeth gjord under den period Sansone inte tillhörde bandet).

Mitt förhållande till den avgudade låtskrivaren som så många gjort covers på? Vill beskriva det som ambivalent. Har bara ett halvdussin album på vinyl, cd eller kassett, videon Don´t Look Back samt hört honom två gånger live – Ullevi 1984 och Scandinavium 2019 (den senare att beteckna som en vital nytändning, båda gångerna rådde köparens marknad vid sent biljettköp). Har i perioder haft problem med att tillgodogöra mig den firade 80-åringens nasala röst. Men som låtskrivare har han haft oöverträffad påverkan på seriös populärmusik inriktad på intelligenta texter. Och de excellenta musiker han valt att samarbeta med förhöjer ofta behållningen på täta produktioner, vars skiftande stilar och faser blivit till uppiggande utmaningar.

från Emma Swifts facebooksida

Hade roligt åt hur den manliga vänskapens nörderi manifesterades i Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater. Läste i fjol memoarerna, därtill läst Dylan: En kärlekshistoria av Håkan Lagher och Stig Hanséns Bobby Boy. För tio år sedan var jag på svensk Dylan-gala på Stora Teatern då ett tajt band under ledning av Nikke Ström och ett radband av gäster lirade ett antal av amerikanens odödliga alster. Minns också med värme en avskalad konsert med uteslutande material av mästaren framfört av Mikael Wiehe ( fantastisk på svenska bearbetningar) & Ebba Forsberg. Lyckligtvis hann Totta Näslund slutföra sitt eminenta samarbete med Mikael Wiehe på den makalösa skivan Dylan som jag gärna lyssnar på.

Således inträffar då och då att fascinationen för ett låtskrivargeni (som av outgrundlig anledning och högst motvilligt, utsågs till nobelpristagare i litteratur, på bekostnad av en rad värdiga amerikanska författare) infunnit sig, trots att jag bara ägnat mig en bråkdel åt herr Zimmerman jämfört med alla besatta Dylanologer. Dessa skulle direkt kunna rabbla varifrån Emma Swift hämtat sina covers. Två av låtarna finns på Blonde On Blonde, inledande Queen Jane Approximately hittas på Highway 61 Revisted, två bitterljuva ballader kommer från Blood On The Tracks medan New Morning och Planet Waves från samma tidsperiod representeras med ett bidrag. Den sista länken i kedjan är I Contain Multitudes, en låt från Bob Dylans senaste album från i fjol, det trettionionde(!) i ordningen.

Produktionen från Nashville är fördelaktigt luftig med värmande tilltal. Patrick Sansone betonar det avskalade i melodierna, antagligen för att lyfta fram texternas betydelse. Både klassiskt vindlande texter och de mer rättframma som kretsar kring eviga temat kärleken. Finfördelade stränginstrument, kongeniala arr och mjukt komp accentuerar hur alt country kan te sig när den låter som bäst Originalens eventuella frenesi har lakats ur, vilket gör att vi inte upptäcker något som liknar vad Neil Young, the Band och Manfred Mann´s Earth Band gjort. Greil Marcus hänvisar istället till Joan Baez och Cat Power (två artister jag sett på Skeppsholmen för några år sedan). Kan skjuta in att Blonde On The Tracks är den australiensiska kvinnans fullängdsdebut. Den forna programledaren har tidigare släppt ep och singel. Hon säger att Dylan-sångerna tillkom som ett botemedel mot depression, främst orsakad av pandemins effekter och Trump-administrationen.

Hör i färska Dylan-kompositionen I Contain Multitudes underbar mix av akustiska och elektriska instrument. Mest markant här även om fusionen förstås förekommer i fler låtar. Sättningen på skivan? Patrick Serrano har fullt upp. Proddar inte bara utan lirar gitarr, keyboards, bas samt slagverk. Hennes tjugoåtta år äldre livspartner Robyn Hitchcock (Soft Boys, The Egypitians) medverkar också i egenskap av gitarrist, en högst respekterad artist vars första live-cd jag äger. Pedal steel spelar multiinstrumentalisten Thayer Serrano med många samarbeten och en handfull skivor på sitt cv. En ofta anlitad studiomusiker vid namn Jon Estes (Duane Eddy, Bela Fleck, Robyn Hitchcock…) tar hand om basen. Nashvillebaserade Jon Radford ( Steelism, Justin Townes Earle, Luella and the Sun) sitter bakom trumsetet, spelar därtill percussion. märks att en berömdhet som Hal Blaine utgör ett ideal för honom. Även om producent Sansone eliminerat mycket av originalens intensiva energi, kan visst sound härledas till klangen hos Tom Petty & The Heartbreakers.

I One Of Us Must Know (Sooner Or Later) gör vackert organiserade toner från pedal steel sig gällande. The Man In Me karaktäriseras av återhållsamt behagligt sväng., sänder ut vibbar påminnande om gospelaktiga I Shall Be Released. En favoritmelodi som Simple Twist Of Fate genomsyras av ett otroligt vackert arr. Njuter kopiöst av hur läckert låten flyter fram genom musikernas känsliga händer. Deras samspel serverar ideligen attraktiva klanger. I motsats till när den trulige 80-åringen bestämmer (åtminstone live), tillåts de brodera ut uttrycksfulla solon. I You´re a Big Girl Now levererar Hitchcock lysande solon gånger två. Förtjust i hur snyggt instrumentalisterna exekverar, exempelvis slutskedet i Sad Eyed Lady Of The Lowlands. Det över elva minuter långa narrativ som konstituerar detta epos, är, för att vara ärlig, förvisso på gränsen till tradigt. Ett skäl till att det trubbiga betygsutfärdandet stannar vid 4+, för i övrigt finns INGET att invända mot, tvärtom.

Emma Swift besitter en innerlig, ren röst och sjunger fram orden på en helt annan nivå än upphovsmannen. Oundvikligt att man inom sig i flertalet refränger ändå förnimmer hans nasala frasering. Parallell till två berörande inrikes Dylan-tolkare kan absolut dras. Syftar på nämnda Ebba Forsberg och den suveräne interpreten Isabella Lundgren. Ibland drar Swift ut på stavelser, ibland får hon använda en reciterande stil. Vågar hävda att artisten tillför dimensioner som saknas på originalen. Albumet innehåller lika vilsamma som försiktigt medryckande beståndsdelar. Hävdar bestämt att albumet passar illa att ha på i bakgrunden. Däremot blir man rikligt belönad vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Blonde On The Tracks tar fasta på och framhäver harmonierna i Bob Dylans låtskatt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av tv-serie: Lupin, säsong 2 – elegant, underhållande, spännande

14 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Lupin 2
Betyg 5
Premiär på Netflix 11 juni 2021
Medverkande Omar Sy,Ludivine Sagnier,Clotilde Hesme

Den första säsongen av Lupin fick bra kritik – och nu när säsong 2 släppts är det bara att lyfta på hatten för årets förmodligen bästa tv-serie. Säsong 1 och säsong 2 bilder en välgjord helhet.
Varje säsong består av fem avsnitt – så det blir som en enda säsong, tänker jag. Säsong hade ett abrupt slut som inte gav några svar alls. Nu sys säcken igen: elegant, underhållande, spännande.

Omar Sy är helt perfekt i huvudrollen som Assane Diop. Assane Diop fick en bok gentlemannatjuven Arsène Lupin av sin far. Arsène Lupin blev redan från tonårens Assane Diop inspiration. När Assane var 14 år blev hans pappa oskyldigt beskylld för att ha stulit en värdefullt halsband och satt i fängelse. I fängelset dog pappan. Assane är ute efter hämnd på den rika familjen som begick denna oförrätt mot hans pappa.

Hubert Pelligrini, den rike man som utsatte Assanes pappa för den stora oförrätten, är en stark motståndare som lindar regeringsföreträdare och polischef runt sitt pekfinger. Jag tänker att även om tv-serien och dess handling på ytan är underhållning finns det ändå en form av samhällskritik under ytan. De mäktiga kan hålla ihop och förtrycka de fattigare på många sätt. Men det finns hopp när de förtryckta hjälps åt. Trots att han är en tjuv är Assane en hjälte.

I slutet av första säsongen blev hans son Raoul kidnappad av en av Pelligrinis hejdukar. När Pelligrini blandat in Assanes familj väcker detta en enorm vrede hos Assane som tillsammans med sin bästa vän Ben väver en intrig för att fälla Pelligrini. Det är roligt, smart, intelligent berättar med återblickar kring Assanes tonårstid i skolan.

Utan tvekan är detta en av de bästa serierna nu. Förmodligen den bästa. Att slutet på sitt sätt öppnar för att det kan komma en tredje säsong vet jag inte om jag tycker det är bra eller inte. Dessa två säsonger är så bra att jag vet inte om en tredje kan överträffa det.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Recension av tv-serie: Katla

14 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Katla
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 juni 2021
Regi Baltasar Kormákur
I rollerna syns bland annat svenska Aliette Opheim och Valter Skarsgård

En av årets bästa mystiska, magiska tv-serier från fascinerande Island. Serien som har åtta avsnitt utspelar sig på Island, i området kring den subglaciala vulkanen Katla som haft utbrott under ett helt år. Händelser som inte går att förklara med den kända vetenskapen förbryllar och skakar om de få människor som bor kvar i området. Serien har många styrkor: snyggt foto och klipp, ljud och musik och duktiga skådespelare och en handling och dialoger som går att tolka på flera sätt och på olika nivåer. Var och en som ser denna serie kommer att se den på sitt sätt och tolka händelserna efter sin syn på vad livet och vetenskap och sanning och realism är.

En extra knorr i handlingen är att människorna måste gå ut med munskydd för att skydda sig mot askan från vulkanen. Det blir som en parallell till dagens pandemi-präglade värld, även om just svenskar väl varit världens mest motsträviga folk till att skydda sig med munskydd.

Handlingen kretsar kring några olika personer. En av huvudkaraktärerna är Grima, en kvinna som är någonstans mellan 25 till 30 år. Hennes storasyster försvann samma dag som utbrotten startade. Grima och hennes far och alla andra på orten har letat och letat men inte kunnat hitta systern, varken vid liv eller död. En dag dyker en kvinna upp, helt inbäddad i aska och hon säger att hon är systern. Men något är konstigt. Grima som varit djupt deprimerad sedan systern försvann kan inte enbart glädjas åt att systern är tillbaka. Systern kan inte ge något svar på var hon varit under året hon varit försvunnen. Dessutom verkar systern ha blivit en bättre version av sig själv.

Grima är inte den enda av invånarna på orten som får konstiga besök av varelser som verkar komma från vulkanen. De olika karaktärerna agerar på olika sätt, några försöker hålla varelserna hemliga, andra tar dem till ortens läkare. Och frågorna är många. Hur kan varelser som ser precis ut som människor och har samma minnen som människor de säger sig vara kunna komma från vulkanen och glaciären? Seriens skapare presenterar gåtorna på öppet sätt som ger oss möjligheten att ha vår egen tolkning. Det fungerar oerhört bra.

I serien finns en kvinna som sköter om ortens hotell. Kvinnan är en slags sierska och spår i kaffesump och lägger tarotkort. Hon har också koll på gamla myter och folksägner. Jag tycker serien kunde använt detta mer genomgripande. Nu blev hennes roll med tarot och siande mer för att göra det lite mystiskt. Här kunde regissören utnyttjat vad hennes kort säger på ett mer genomtänkt sätt. Då kunde serien blivit en fullpoängare med betyg 5. Men betyg 4 säger att det är en serie av hög kvalite som är fascinerande tankeväckande.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 468
  • Sida 469
  • Sida 470
  • Sida 471
  • Sida 472
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in