• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dansrecension: Kuckel på Orionteatern

21 november, 2021 by Pernilla Wiechel

Kuckel
Koncept/koreografi Alexander Ekman
Koncept/dramaturgi Carina Nildalen
Scenografi John Engberg
Kostym Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck
Ljusdesign Alexander Ekman, Raimo Nyman
Mask Linda Sandberg
Medverkande: Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely
På Orionteatern i Stockholm

Minnet av Alexander Ekmans verk Eskapist framfört på Operan för några år sedan ger mig färger som rött, orange och mintgrönt. Masscenerna med vackert utspridda dansare över hela golvet var magnifika. Kuckel, däremot, utförs med en liten tät grupp mycket skickliga dansare i en intimare miljö som den gamla verkstadshallen erbjuder. Mot den verkligt estetiskt strama formen i enbart svartvitt kommer dansarnas karaktärer nu närmare. Ute bland publiken och leder de oss vänligt in i handlingen när showen startar.

En kvinnoröst säger: ”Jag brukade låtsas att min man var död”. På scenen tycks vita män med fyrkantiga masker marschera i blindo, som zombies. I ”know I can give more!” säger den unga halvnakne mannen som energiskt vrider sig ut och in, i en slags krumbuktande arbetsintervju. Mitt i allt syns en kvinna som befaller sin man med ordet ”puss!”. Mannen pussar, både här och där, men hon nöjer sig inte. Hon ömsom ber honom komma, och ömsom skjuter honom från sig. Han kämpar. Plötsligt uppstår en stark vind som dansarna möter tillsammans länge, länge. De står emot så gott som en liten människa bara kan… men tycks klara sig i grupp bättre än ensam… Musiken höjs och toner visar på nöjen som gått över styr medan naturen rasar.

Det är som om Ekman samlar ihop oss mitt i vår samtid och håller fram oss och säger: ”Se här den mänskliga arten, hur den ter sig!”. Utifrån värme och samtidigt isande allvar inlindat i humor uppstår en slags poetisk förundran. Kuckel blir som att uppleva ett helkonstverk, en crozz-over av dans, musik, teater, estetik.

Under föreställningen blir jag berörd av det avskalade mänskliga som ordlöst kommer mot mig. Att titeln Kuckel ska leda tankarna till mänsklig manipulation, att ”kuckla” bakom ryggen…är spännande. Det är som om Ekman ändå vill föra oss samman i en tid där misstanken lurar runt hörnet, frågan om vem vi kan lita på.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Rhino – rå, blodig med mycket våld

19 november, 2021 by Rosemari Södergren

Rhino
Betyg 2
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival 2021
Regi Oleg Sentsov

En rå, våldsam, blodig film som ställer frågan om förlåtelse är möjlig för den som mördat? Rhino utspelas i Ukraina under 1990-talet och handlar om en ung man som blir kallad Rhino. Han är en småtjuv som blir värvad till en kriminell liga och där blir han allt mer dominant och våldsam och blir en ledare. Det är oerhört mörkt och utan hopp. Omgivningen där han växer tycks i stort sett tvinga honom till att bli kriminell. Brottslingarna styr bygden och den lokala polisen vågar inte gripa in på allvar.

Filmen blev 2021 års stora vinnare på Stockholms filmfestival. Regissören Oleg Sentsov vann Bronshästen för Bästa film och huvudrollsinnehavaren Serhii Filimonov fick pris som Bästa manliga skådespelare för rollen som den kriminella Rhino. Jag har svårt att förstå hur juryn kunde utse denna film till festivalens bästa film. Det finns flera filmer som jag skulle rösta före denna.

Filmens tema är intressant. Rhino sitter i en bil med en mystisk man och berättar om allt som hänt. Vi får Rhinos uppväxt och utveckling till totalt hänsynslös mördare och gängledare i filmskapare tillbakablickar med kortare avbrott med Rhinos mer filosofiska samtal i bilen med den gåtfulla mannen. De samtalar om livets mening.

Filmens plus är att den går att tolka på flera sätt, speciellt slutet. Jag ska inte avslöja slutet, det vore att delvis förstöra filmupplevelsen för den som väljer att se filmen. Men det går att tolka slutet symboliskt. Serhii Filimonov är duktig i rollen som Rhino och jag förstår att han prisades för sin insats.

Filmens minus är flera. Det är ett stort frossande i blodiga våldsamma scener. Det går att berätta om våldet utan att grotta ner sig så detaljerat, tänker jag. Karaktärerna är ytligt skissade. Att Rhino hamnade i klorna på de kriminella och blev alltmer våldsam är bara delvis begripligt. Övriga karaktärer är ännu mer ytligt beskrivna, som hans fru Marina och hans bästa vän Plus. Alla gängmedlemmar är likadant och det finns ingen karaktär som växer medkänsla, förutom Rhinos fru Marina.

Våldet är ofta obegripligt och överdrivet. Jag har svårt att ta till mig att kriminella dödar så lättvindigt och är stolta över det.

Göteborgsposten berättar:
Filmfotograf är Oscarsnominerade Bogumił Godfrejów och dramat ”Rhino” skulle egentligen ha blivit klart redan 2014. Men i maj samma år arresterades regissören Oleg Sentsov av ryska säkerhetstjänsten och dömdes utan juridiskt bärande skäl till 20 års fängelse. Det blev starten för en global protestaktion för Sentsovs frigivande.

Eftersom filmen vann filmfestivalen i Stockholm borde den få svensk distribution. Kanske ska den tolkas som en berättelse om det sönderfallande Sovjet. Den är mörk, grå, rå och mycket blodig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lyckad fullängdsdebut skriver in sig i stark tradition – Blått av Nils Pilerot

19 november, 2021 by Mats Hallberg

Nils Pilerot

Blått

4

Inspelad, mixad, producerad och arrad av Patrick Rydman i Moonstream Studios, Stenkullen

Mastring: Petter Eriksson

Kning Disk

32:52

Releasedatum: 12/11 2021

Nils Pilerot är en man på 32 år bosatt i Majorna. För drygt ett decennium sedan fick han rådet att skaffa en gitarr. Efter år av sporadiskt spel började han finna sitt uttryck, sin röst. 2019 släppte denne särling digitalt ep:n Colombus, vilket utlöste positiva reaktioner. Pilerot hoppas att aktuella cd:n ska ge ett mjukt omfamnande, öppet och rofyllt intryck. Målsättningen infrias. Texterna tar avstamp i hans rådbråkande med existensen. Såväl själsliga tillkortakommanden som betraktelser kring kärlek.

Skivans samtliga tio original är skrivna av talangfulle artisten som sjunger sina låtar till akustisk gitarr. Märks dock en påtaglig skillnad gentemot somliga låtskrivares enkla ljudbild. Syftar på den jätteinsats Patrick Rydman utför på Blått. Tänker mest på honom som crooner och producent. Denna gång sköter han det allra mesta av albumets ornamentik, dess lyxiga inramning. Rydman trakterar gitarrer, elbas, kontrabas, klaviatur, trummor, trumpet, percussion och agerar kör. Helt otroligt, eller hur? Övriga medverkande heter Elin-Louise Bäcklin (sång/ kör), elgitarristen Martin Carlberg på tre låtar samt Cristopher Ek på elbas i Stråket.

Pilerots styrka är inte tekniska handlaget visavi sångförmågan. Förlitar sig istället på bra låtar insvepta, genom Rydmans försorg, i spännande skrud. Fascineras av en skorrande röst med angeläget tilltal. Sammantaget noteras viss svajighet och emellanåt bristfällig artikulation. Men se kritiken som en randanmärkning, absolut möjlig att bortse ifrån. Blir uppenbart att Pilerot har saker att berätta, tankar att förmedla. I den tradition han skriver in sig finns föregångare som John Holm, Staffan Hellstrand, i viss mån Ola Magnell och Magnus Lindberg och till med stråk av den melankoliske Ted Gärdestad. Röstmässigt går det definitivt att dra parallell till comebackande legendaren John Holm.

Soundet är som sagt osedvanligt fylligt med trevligt omsorgsfulla arrangemang. Blir förtjust i gitarrers reverb. Snygg slinga utgör temat i Hannes och sorgsna Bokekullsballaden tillhör de melodier som bränns, griper tag med oemotståndlig dragningskraft. Finns flera av den varan. Somliga up tempo-sekvenser associeras till Håkan Hellström (kan härledas till sound som förekommer i musikalen Kärlek skonar ingen). Pilerots ackordföljder överlag sägs ha viss överensstämmelse med de hos Damien Jurado.

Finner en angenäm substans och lyxig inramning på övervägande delen av materialet. Har därtill behållning av hur elektronik varsamt blandas med akustiska instrument. Elegant hantverk! Pilerots tänkvärda funderingar går fram bäst i melodiernas slagkraftiga refränger. Skivan bildar en brokig palett av sinnesstämningar, vilket uppskattas.

I titellåten spelas akustisk gitarr på ett sätt som leder tanken till temat i Pughs tidiga klassiker Små lätta moln. Och i indiskt klingande Nostalgitrippen relaterar jag till Kjell Höglund. Låter som multiinstrumentalisten Patrick Rydman halvt om halvt framställer en raga på tabla. Attraheras av dynamiken. En hit! Avund består av fint ackompanjemang på piano till skört naken stämma. Elin-Louise Bäcklins nynnande får finalen att lyfta.

Nils Pilerot bör klassificeras som en riktigt skaplig låtskrivare, vars stoff hämtats ur en krånglig tillvaro. Tunga erfarenheter och mental ohälsa finns med i bilden, utan att det blir alltför smärtsamt att ta emot.

Måste ånyo betonas hur inspirerad Patrick Rydman verkar ha varit när han åtog sig detta projekt. Tror aldrig jag tidigare i samma omfattning registrerat hans yrkeskunskaper. Harmonik och rytmer vävs ihop på ett enastående vis. Oavsett instrument uträttas som helhet stordåd på Pilerots uppriktiga, genuina låtar.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Bokrecension: Polcirkeln av Liza Marklund

18 november, 2021 by Rosemari Södergren

Polcirkeln
Författare Liza Marklund
Serie Stenträsktrilogin (del 1)
Utgivningsdatum 2021-08-19
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164207111

Liza Marklund visar vilken fantastisk berättare hon år och hur enastående hon kan sy ihop en spännande kriminalroman. Polcirkeln är den första i en planerad trilogi som utspelas i den lilla staden Stenträsk i Norrbotten. Jag är inte den enda som blev helt indragen i berättelsen. Polcirkeln är nominerad till årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen utspelas i två tidsperioder och i centrum står fem tonårsflickor. De träffas i stadens bibliotek en gång i månaden för att diskutera litteratur. En av dem försvinner spårlöst sommaren 1980. Fyrtio år senare, kring julen 2020, hittas en försvunnen flicka i brofästet i staden. Flickorna som nu blivit medelålders kvinnor träffas då, för första gången efter kamratens försvinnande.

Stadens polis, Wiking Stormberg, som för övrigt varit skolkamrat med flickorna, utreder det förmodade mordet. Wiking Stormberg var för övrigt den unge man som de flesta av stadens flickor var förälskade i. Han blir ganska snart övertygad om att mordet har att göra med flickornas bokcirkel.

Ett intressant berättargrepp är att boken är indelad efter de olika böcker som flickorna valde ut för bokcirkeln. Vi får följa deras tankar och känslor kring böckerna. Dessa diskussioner fångar flickornas karaktärer, deras tankar kring livet, samhället och politik. Det är skickligt sammanvävt och för min del skulle författaren gärna fått fördjupa detta ännu mer.

Jag tycker Liz Marklund så väl har skildrat hur jobbigt det kan vara att växa upp, att vara 17-18 år, på väg att bli vuxen men ändå inte helt fri. Fångad i omgivningens och sina förutfattade meningar om vem man är. Hur krångligt det är med relationer och kärlek och sex.
Det är flyt i berättelsen men det är givetvis inte världens mest välskrivna roman stilistiskt sett. Det är flera ställen i boken där det är syftningsfel i meningarna. Men det gör inget för det är högst begripligt ändå. Det är mer som att sitta och lyssna och höra henne berätta. Och det gör Liza Marklund mycket bra. Detta är en kriminalroman som jag sträckläste, som jag inte kunde slita mig ifrån.

Liza Marklund är en av våra mest framgångsrika författare. Hon har mottagit ett 20-tal priser och utmärkelser, både i Sverige och internationellt. Sammanlagt har hon sålt över 23 miljoner böcker, och är den enda skandinaviska kvinna som legat etta på New York Times bestsellerlista.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Rescue – fängslande, imponerande

18 november, 2021 by Rosemari Södergren

The Rescue
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2021
Regi E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin

Fascinerande, imponerande och trots att jag redan från början vet att räddningen lyckas är denna dokumentära skildring ruggigt spännande. 2018 blev tolv pojkar från ett thailändskt fotbollslag och deras tränare instängda två kilometer in i ett grottsystem på grund av oväntad nederbörd. I The Rescue får vi följa räddningsaktionen då soldater och civila från flera länder samarbetade och som ett mirakel hittade de tolv pojkarna och tränaren levande och sedan med ett komplicerat system kunde föra dem levande ut från grottan.

Vi får följa hur äldre män som vigt hela sitt liv åt att på fritiden dyka i grottor ställde upp och hjälpte till att söka genom grottans gånger efter fotbollslaget. Dessa grottdykare var viktiga för att få ut fotbollslaget. De betydligt yngre och mer vältränade marinsoldaterna var inte utbildade i att dyka i grottor. Det är fascinerande att se vad människor kan åstadkomma. Vilka hjältar dessa grottdykare är och vilka hjältar alla är som medverkande och samarbetade.

Jag är också imponerad av hur filmskaparna lyckats berättade detta så fängslande. Hur de lyckats att rekonstruera händelseförloppet i en spännande och medryckande dokumentär, både med intervjuer och tidigare aldrig visat inspelat material från räddningsaktionen.

Jag minns när pojkarna och deras tränare blev instängda och världens alla medier rapporterade därifrån. Det var nästintill svårt att kolla nyheterna då utgången verkade hopplös. De tog många dagar innan grottdykare kunde hitta laget. Att pojkarna och tränarna ens kunde överleva så länge utan mat är en gåta.

Detta internationella samarbetet är en uppmaning och uppmuntran och inspiration som säger oss att det går att förenas världen över för att förhindra en tragedi. Detta bör vara en stark inspiration och influens till världens alla nationer och folk att tillsammans stoppa klimathotet.

Jag är väldigt nyfiken på hur det gått efteråt för dessa pojkar som var instängda i grottan i två veckor. Hur har den upplevelsen påverkat dem och vilken hjälp och vilket stöd har de fått för att bearbeta de som hänt? Men det är en annan film, som jag gärna också skulle vilja se.

National Geographics dokumentärfilm The Rescue är regisserad av E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin, Oscarbelönade för dokumentären om friklättraren Alex Honnold och producerad av National Geographic. The Rescue har blivit shortlistad till Best Feature vid festivalen DOC NYC, en av de första och viktigaste evenemangen i den ”awards season” som leder fram till Oscargalan den 27 mars 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Doklumentär, Shortlistad, The Rescue

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in