• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik När Baba faller i poolen är klockan 23.47 – rolig och rörande

30 januari, 2022 by Birgitta Komaki

När Baba faller i poolen är klockan 23.47
Manus Astrid Menasanch Tobieson
Regi Olof Hanson och Astrid Menasanch Tobieson
Premiär 29/1 -2022 Kulturhuset Husby

Miro och Baba (pappa). Två personer som speglar ett helt liv under en timme på scen. Med få attiraljer förutom en kaninkostym och en filmduk med gnistrande poolvattnet berättas Babas historia. En historia om saknad efter hemlandet, om arbete och moral.
Att alltid göra rätt för sig och göra det bästa är viktigt men också att inte visa svaghet.
Det gör att han när han blir arbetslös vid 61 år, tar jobb som eventkanin utan att säga något till sin familj.

Miro berättar pappas historia men också genom den sin egen historia. Han jämför med kompisars föräldrar, men han gör det med kärlek.

Det är en historia om utanförskap men också om klasstillhörighet. Att inte kunna göra sin röst hörd och inte få respekt.

Miro spelas av David Tafvizian med intensitet och tydlighet medan Baba görs av Cesar Sarachu. Hans förvirring och fysiska utspel är både roliga och rörande. Med eller utan kaninkostym tar man honom till sitt hjärta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Så jävla easy going – berör på djupet

29 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Så jävla easy going
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 februari 2022
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2022
Regi Christoffer Sandler

På ett sätt är detta en coming to age-film men den är mycket mer än så. Den handlar om att leva med sorg, om att tyngas av skam och inte våga berätta hur illa ställt man har det. Om att våga möta någon, att våga öppna sig för att möta kärlek. Den bygger på roman av den prisbelönade och hyllade författaren Jenny Jägerfeld. 18-åriga Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Men då hennes senaste uttag av medicinen inte betalt vägrar apoteket att ge henne mer medicin. Joanna har inga pengar, hon går ju i skolan och hennes pappa är helt utslagen av sorg sedan Joannas mamma dött. Pappan klarar inte att jobba och klarar inte att betala räkningar. Det blir till och med så illa att elen stängs av då han inte betalar el-räkningen.

Delas av familjen känns på djupet. Jag blir ledsen ända in i märgen när jag ser hur hennes pappa sitter helt orkeslös i soffan. Det är sådant en del barn och ungdomar får uppleva, ibland när en familj drabbas av svår sorg eller då föräldrar har svåra sjukdomar. Att samhället och myndigheter inte reagerar och hjälper Joanna att få sin medicin är sorgligt, bedrövligt och tyvärr en verklighet för en del drabbade. Barn som får bli föräldrar åt sina föräldrar har skildrats starkt i en del andra filmer också.

Filmen har imponerande skådespelarinsatser av det tre unga huvudkaraktärerna, Nikki Hanseblad som Joanna, Emil Algpeus som Matheus och Melina Benett Paukkonen är så duktig och stark som Audrey. Melina Benett Paukkonen kommer vi självklart att se i fler filmer och i tv-serier, det är jag övertygad om – och också de andra två, Emil och Nikki. Shanti Roney som Joannes pappa är som alltid bra. Jag tror inte jag någonsin sett Shanti Roney göra en dålig roll.

Filmen kommer säkert att bli en publikfavorit och säkert också bli en film som får nomineringar till Guldbaggen. Den är absolut sevärd. Men anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror på flera saker. Dels tycker jag att den spretar för mycket. Den handlar både om två tjejer som blir förälskade och om att leva med djup sorg och om barn som måste bli föräldrar åt sina föräldrar och om adhd och hur myndigheter och vuxenvärlden blundar för när ett ungdom behöver sin medicin. Det är för mycket som ska packas in i berättelsen. I tv-serie-format hade de olika ämnena kunnat utvecklats på ett annat sätt, i filmens format blir det spretigt och förenklat. Det är synd på så engagerande och viktiga ämnen.

En liten detalj som störde mig lite grann var hur de flesta och speciellt Joanne och hennes pappa hela tiden pratade ryckigt och med halva meningar. Ja det är realistiskt, många människor pratar utan att säga ut vad de egentligen vill säga, med halva meningar. Men det behövs inte att de gör så i hela filmen. Jag minns när jag gick en teaterutbildning. Då såg vi statistik på att om en rollkaraktär använder svordom två eller tre gånger i början av en pjäs då räcker det för att publiken ska uppfatta det som att den personen svär oerhört mycket. På samma sätt skulle Joanne och hennes pappa kunnat tala normalt en bit in i filmen, vi hade ändå uppfattat det som att de är personer som har svårt att säga vad de vill säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Passion

27 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Passion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2022
Visas på Göteborgs Filmfestival
Regi Maja Borg

En dookumentär av och om Maja Borg som kommer ut som kristen och anhängare av BDSM-ritualer. En stark dokumentär där jag imponeras av både regissören och övriga deltagare som lämnar ut så mycket av sig själva.

Efter att ha lämnat ett destruktivt förhållande utforskar filmkonstnären Maja Borg två rituella metoder: kristendom och BDSM. Vid en första anblick kan dessa två se ut att vara väsensskilda, men Maja Borg upplever att det finns en likhet mellan hur dessa två påverkar henne. Hon menar att de båda är helande krafter.

I ett pressutskick berättar Maja Borg:
– Jag var på en plats i livet där jag behövde förstå makt och längtan på helt nya sätt för att förstå någonting alls. För mig innebar det att träda in i två, för många motsatta och för mig ganska okända världar – BDSM och kristendom.

Jag är full av beundran av hur Maja Borg och övriga i filmen öppnar upp och bjuder in till deras värld. Men det vi får en inblick i är hur dessa människor hanterar BDSM. Någon förklaring på djupet om på vilket sätt det finns parallella drag mellan BDSM och kristendom tas inte upp, Inte särskilt tydlig, i alla fall. Jag tänker att regissören vill lämna över åt oss själva att dra slutsatser, men som tittare vill jag också förstå hur regissören menar att det finns likheter. De flesta av oss har en uppfattning om eller erfarenhet av kristendom och har sitt förhållande till vad det är att vara kristen, eller inte vara kristen. Men vad är det inom det kristna budskapet som, enligt Maja Borg, är liknande vad det är att vara master eller slav i ett BDSM-förhållande? Det är högst oklart.

Kristendom är, liksom alla religioner, inte en enda religion/filosofi/ideologi. En kristen från Livets ord ser troligen helt annorlunda på ganska mycket än en rysk ortodox kristen. Maja Borg verkar, som filmen visar i alla fall, hittat sin kristendom inom Svenska kyrkan. För många är Svenska kyrkan ett sammelsurium av idéer – och ett samfund som inte är tydligt med vad som är deras lära. Det mesta tycks kunna paketeras inom Svenska kyrkan, enligt en del jag känner som är aktiva inom andra samfund.

Min behållning av denna dokumentär är hur aktiva inom BDSM visar upp sina ritualer och berättar om hur de upplever dessa och vad det ger dem. Det är en ögonöppnare. Samtidigt är jag införstådd med att det är deras berättelse. Liksom det finns många olika sätt att vara kristen på finns det säkert många olika sätt att hänge sig åt BDSM.

Stilistiskt är denna dokumentär ren och oerhört vacker, då det mesta är filmat i svart och vitt och med Nuttalls sakrala musik. Det är en vacker upplevelse. Jag tror att filmen ger tittaren en hel del att fundera kring, vilket alltid är ett plus när en film sätter igång tankar.

Intressant är att filmen Passion kommer att ha visningar varje söndag fram till påsk. På tolv utvalda biografer kommer söndagsvisningarna att följas av samtal med Maja Borg, inbjudna gäster och publiken.

Bakgrundsfakta om Maja Borg:
Maja Borg är konstnär och filmare. Hens filmer och installationer som visas internationellt både på biografer och konstgallerier utforskar den mänskliga upplevelsen av kollektiva system och kategoriseringar såsom ekonomi, religion, sexualitet, kön och språk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nightmare Alley – visuellt under men brist på bra berättelse

27 januari, 2022 by Elis Holmström

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ur spår – en genuin feel good-film

27 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Ur spår
Betyg 3
Svensk premiär 28 januari 2022
Regi Mårten Klingberg

En komedi om den slarviga Lisa som efter en strulig tid får hjälp av sin bror Daniel att få ordning på livet. Efter ett förhastat löfte till dottern blir hon tvungen att träna för att åka Vasaloppet. Daniel som är välbeställd VD tränar som en elitåkare. Pressad av infertilitet och hustruns krav blir träningen en fristad för honom.

Det är många trådar i filmen och mycket händer hela tiden. Den har många roliga
poänger och också lite sorgligt ibland.

9 mil på skidor, 15.000 åkare och en stor publik som alla skall ha husrum, mat och transport. Bilden av Vasaloppet som den jättetillställning den är bjuder på många poänger. Hela rörelsen omkring Vasaloppet med folk som sover i gympasalar , festar loss och kör över varandra i backarna är halva filmen. Den andra halvan är kärleksbekymmer och sammanträffanden vid exakt rätt tidpunkter.

Den är inte överraskande men det är underhållande och varmt och ganska roligt för det mesta. En genuint svensk feelgood-film. Och tryggt att veta att allt blir precis så bra som man förväntar sig.

Filmens största styrka är uppställningen av alla bra skådespelare med Fredrik Hallgren i spetsen. Han har en absolut närvaro i varje scen. Vis sin sida har han Katia Winter ,som flyttat hem till Sverige från USA och lärt sig mycket där. Rakel Wärmländer, Torkel Petersson, Matilda Källström och Leif Andree är andra som hjälper till med bilden av den svenska folksjälen i genuin Dalamiljö. Och Kalle Moreus inte att förglömma.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in