• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Cyrano – ett välspelat drama i mustigt 1600-tal

21 april, 2022 by Birgitta Komaki

Cyrano
Betyg 4
Svensk premiär 22 april 2022
Regi Joe Wright

Historien om Cyrano finns i många varianter. För det mesta är han mannen med den allt för stora näsan. Här är han dvärg, 135 cm, och lika övertygad om att ingen kan älska honom.En tidlös historia med kärlek och musik.

Den vackra Roxanna (Haley Bennett) längtar mer efter kärlek än välbeställda friare.
När hon får syn på Christian (Kelvin Harrison.Jr) faller hon genast för hans utseende.
Men han har inte orden i sin makt och Cyrano de Bergeracs ( Peter Dinklage) blir hans röst och skapar vackra verser och brev. Cyrano som älskar Roxanna av hela sitt hjärta vågar aldrig bekänna sin kärlek. Men han har de ljuvaste orden att beskriva henne.

En musikalisk historia med mycket känslor. Ett välspelat drama i mustigt 1600-tal. Med deklamation och verser ska känslor beskrivas. Med poesi och sånger blir denna filmade musikal en egen upplevelse. Romantisk men ändå så tragisk och tidlös.
Att Cyrano på grund av sitt utseende aldrig vågar bekänna sin kärlek är tragiskt men också så mänskligt. Alla kan känna igen osäkerheten inför den stora kärleken.

Haley Bennett är ljuvlig som Roxanna, med ett öppet ansikte där alla känslor kan läsas.
Hennes motspelare Peter Dinklage är en skicklig skådespelare som tolkar Cyrano med bravur. Speciellt hans roll i Game of Thrones har gjort honom berömd men här visar han också ett annat register.

Många sånger berör och när soldaterna sjunger sina avskedssånger till dem där hemma inför den snart annalkande döden på slagfältet blir det så känslosamt att man gråter. Det är en scen som är gripande men också alltid aktuell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Memory Box – visar krigets vansinne

21 april, 2022 by Birgitta Komaki

Memory Box
Betyg 4
Svensk premiär 22 april 2022
Regi Joana Hadjithomas, Khalil Joreige

Maria bor med sin tonårsdotter Alex i Montreal efter att ha flytt från krigets Libanon.
Under sina egna tonår bodde hon i Libanon och när hennes bästa vän Liza flyttade till Frankrike skrev hon till henne. Nu har många år gått och en dag får hon ett stort paket som innehåller allt hon skickade till Liza. Liza som nu har dött.

Dottern Alex blir nyfiken på innehållet och börjar i hemlighet kolla på materialet. Hon längtar efter att få veta mer om sin mammas bakgrund. Men både hennes mamma och mormor är emot Alex företag. Att Alex är i den ålder som Maia var när hon skrev sina brev ger en extra dimension till filmen.

Filmen skiftar mellan nutid och tiden i Libanon under kriget. Den visar Maias bakgrund, ungdom och förälskelse men också kriget. Granater, bomber och raketer som förstör Beiruts vackra stad. Krypskyttar i staden och flera dygn i skyddsrum. Livsglädjen hos de unga finns där ändå trots förstörelsen och rädslan. Förlusten av en familjemedlem förstör livet för många år framåt för familjen. Minnet skaver trots att Maia har försökt glömma. Hela historien berättas ganska lågmält trots Maias trauman i livet. Den visar också hur relationen mellan generationerna ändras när Maia delar sin bakgrund med dottern.

Med foton och filmteknik skapas många spännande och roliga effekter och musiken bidrar. Musik av Blondie,Kim Wilde och Aha tar filmen till 1980-talet. Filmen visar krigets vansinne när många grupper slåss mot varandra. Att krig påverkar livet för generationer framåt.

Trots allt är filmen hoppfull. När ett nytt Beirut växer upp visar det att livet alltid måste gå framåt. Liksom att de som genomlevt kriget måste fortsätta leva sina liv framåt med sina minnen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Lost City – ett roande äventyr utan hjältar

19 april, 2022 by Birgitta Komaki

The Lost city
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2022
Regi Aaron Nee och Adam Nee
Regi: Adam Nee & Aaron Nee
I rollerna: Sandra Bullock, Channing Tatum, Daniel Radcliffe, Brad Pitt, Da’Vine Joy Randolph, Oscar Nuñez, Patti Harrison, Bowen Yang m fl.

Ett roande äventyr utan hjältar.

Loretta Sage (Sandra Bullock) skriver romantiska äventyrsromaner med historiskt innehåll. Omslagspojke för romanerna är Alan (Channing Tatum) en muskulös ung man som kvinnorna dyrkar. Nu skall de ut på promotionturné med Lorettas sista roman, men innan turnén börjar blir Loretta kidnappad. Det är en excentrisk miljardär (Daniel Radcliffe)som vill ha hennes hjälp att hitta den förlorade staden och dess skatter. Trots sina protester blir hon fängslad och förd till en vulkanö. Då dyker Alan upp för att rädda henne. Han vill visa att han är lika hjältemodig som i romanerna.

Med många stjärnskådespelare , är Sandra Bullock den klaraste stjärnan i glittrande paljettkostym och Channing Tatums kroppsbyggare matchar henne perfekt. De har ett skönt samspel och filmen är superbra och spännande från början. Känns som båda trivs i sina roller. Bra filmat, bra skådespelare även runt dessa två. Men, och det finns ett men och det är humorn. Det som man från början tror skall bli en äventyrsfilm blir i stället en komedi. För sämre hjältar har man sällan sett. Det mesta går snett trots goda intentioner. När Jack Trainer (Brad Pitt) dyker upp som värsta Hulken stiger spänningen för ett tag. Den första timmen är rolig och underhållande men när misstagen blir för många börjar jag längta efter lite mer spänning och inte bara skratt. För det är ett supergäng och det är fint filmat i en fantastisk miljö. En underhållande och rolig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Sammansvetsad ensemble i sorglig rapsodi över sammanträffanden och omintetgjorda möjligheter – 100 sånger på Göteborgs Stadsteater

18 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Roland Schimmelpfenning (översättning Ulf Peter Hallberg)

Regi: Michael Cocke

Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Max Mitle

Kostymdesign: Josefina Gustavsson

Maskdesign: Ingela Collin

Koreograf: Jimmy Meurling

På scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline Höyer, Victor Ståhl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig

Premiär 14/4 2022

Spelas på Lilla scen Göteborgs Stadsteater till och med 21/5

Tänker på påskens ursinniga upplopp med anledning av en turné kring att bränna koranen, händelser som distraherade skrivandet av denna text. Skrämmande i lika hög grad som det extremt besinningslösa våldet inkluderande systematisk vandalisering, är åtskilliga kommentarer i sociala medier. Förfärande många opinionsbildare med status skuldbelägger inte förövarna, vilka istället ursäktas och inbringar förståelse. Ansvaret läggs helt på provokatören och regionala tillståndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha dött, fast många skadades och några utsattes för mordförsök, vilket medförde att underbemannade styrkor beordrades retirera. Värsta tänkbara utgång för en demokratisk rättsstat.

I Hjällbo häromåret mördades en affärsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens dåd på Drottninggatan har utkommit, ett dåd till synes avfört från samhällsdebatten. Det läskiga är att vi, eller åtminstone media, vant sig en ohållbar utveckling med klanstrider, våldsbejakande extremister och gänguppgörelser, som också drabbar tredje man. Och varje gång utbrister ministrar att det inträffade är ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.

Regissör Michael Cocke – foto Jonas Kündig

Ämnet för Roland Schimmelpfennings enaktare från 2019 (beställning från Örebro Länsteater och regissör Michael Cocke), är stunden före en bombexplosion på en tågstation. Dylika terrorattentat har ju utförts i huvudstäder som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern hävdar att det är utmaning att skriva om slump och död, hopp och besvikelse. Ändå är det precis vad han gjort i 100 sånger. Kanske för att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras uppsättningen av en bitterljuv uppgivenhet.

Och kontexten känns väldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann på drygt fyra minuter. Under denna tämligen korta sekvens hinner resenärer och människor i tjänst kring stationen flyktigt mötas, iaktta omgivningen, tänka på allehanda företeelser eller lyssna på sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock föreställer helt logiskt en lantmätare, försöker beräkna korrekta tiden för en kaffekopps fall till marken.

foto Ola Kjelbye

Min ytterst teaterrutinerade mor frågade mig efteråt vad man ville säga. Schimmelpfennings estetik kräver således mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas åskådarna att ingå en överenskommelse med dramatiker och skådespelare. Utan förklädnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig skådespelare i övre medelåldern – i återkommande glimtar att han är en sjuttonårig tjej, tillika frisörelev. Anspråk på trovärdighet måste ge vika för förmågan att föreställa sig också det orimliga, Vissa blixtporträtt hade dock fungerat bättre om man ansträngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern är betydligt mer förtjust i att antyda med grov expressionism än att förmedla realistiska porträtt.

Under halvannan timme redovisar ett myller av offer från andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade på, de utsträckta ögonblicken innan bomben detonerade. Pjäsens drivkraft är dess ständiga omtagningar, upprepningar med smärre variationer. Framställningen av slumpens inverkan är dess främsta styrka, även om manus stundtals frestar på tålamodet. 100 sånger kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. Jämför med hur toner kan kombineras i det oändliga. Kontentan blir indirekt fördömelse av självmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas för något annat än omänsklig.

foto Ola Kjelbye

Slås på trumman av offren och vittnen för att ta tillvara på glädjeämnen i tillvaron, om möjligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i Döda poeters sällskap. Bortsett från pallar finns så gott som ingen rekvisita på scenen, belägen ett par decimeter upp från golvet för att publiken ska ha förhållandevis god sikt. Underifrån kommer periodvis rök. Väggen täcks av grå dekor med avsatser för diverse attiraljer, ska nog föreställa bagageutrymme. Skådespelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. När det dansas och sjungs i kör är vi måltavlan.

Vissa bilder etsar sig fast. Caféservitrisen (Eline Höyer) blir sedd och önskar sig samma glansiga ögon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, bröderna alltför fokuserade på att lyssna på Deep Purple (Emil Ljungestig porträtterar), tack vare bra sex en bekymmerslös man (Victor Ståhl Segerhagen), femtioårig kvinna (Maria Hedborg) anställd inom abstrakt vida branschen förvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som förklarar för intresserad vad han läser. Utan att man får reda på varför definieras mytologiska hästar, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Skådespelarna håller inte fast vid samma figurer, persongalleriet är avsevärt större.

foto Ola Kjelbye

Ser en heterogen ensemble vars identiska sammansättning troligen inte skådats tidigare. De är beundransvärt sammanlänkade, vet exakt när repliker ska levereras och fogas ihop med nästföljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner på trumpet. Den sju skådespelarna ger oss extatisk livskänsla i form av sprudlande sång och självständig dans.

Kanske orättvist att lyfta fram några specifikt ur ett väldigt tajt arbetande kollektiv. Mest bestående intryck kom från välartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline Höyer. Den sist nämnde sjöng med stor övertygelse verser ur Betty Davis Eyes. Satte sig vid ett tillfälle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tonträff i röst och agerande. Och hon hade glänsande ögon, precis vad som eftersträvades.

Musikens betydelse utgör en slags essens, en röd tråd i 100 sånger. I väntan på att sju personer ska göra entré hörs väl valda låtar, exempelvis Good Vibrations. Flera av melodierna det anspelades på i pjäsen har jag, eller har haft på skiva. Nämndes eller hördes musik från bland andra Bacharach/ David, Händel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.

I brist på fördjupad gestaltning ligger behållningen snarare i lovsången till livets möjligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Innovativ korsbefruktning exalterar – Mr Burns på Göteborgs Stadsteater

15 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Anne Washburn i översättning av Sisela Lindblom

Musik: Michael Friedman

Sångtexter: Ann Washburn

Regi: Nora Nilsson

Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska

Maskdesign: Linda Goncalves

Koreograf: Ambra Succi

Ljusdesign: Sofie Gynning

Ljuddesign/ kompletterande musikarrangemang: Tommy Carlsson

Medverkande: Daniel Nyström, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Mia Höglund-Melin, Karin De Frumerie, Caroline Söderström, Mattias Nordkvist

Sverigepremiär 9/4 2022 på Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 14/5

Strax före premiären meddelades att teamet på grund av sjukdom inte kunnat förbereda sig enligt plan, varför man undanbad sig recensioner på premiären. Ändå publicerades sådan av en av landets största tidningar. Lyckligtvis för Stadsteatern i hyllande tonläge att döma av rubrik. Jag hänvisades till nästkommande föreställning (13/4). Kunde då absolut INTE iaktta någon oönskad osäkerhet på scen, tvärtom.

Och för att så att säga gå händelserna i förväg, lämnade också undertecknad byggnaden vid Götaplatsen upprymd. Visst kan den amerikanska nutidspjäsen (2012) i händerna på Nora Nilsson, anklagas för att vara både rörig och mastig. Mr Burns – en postelektrisk pjäs utvecklas emellertid till en teaterfest, i lika hög grad som ungdomsinriktade Slottet Valentins Mysterier på Backa.

Publiken kastas in i tre väsensskilda akter, vilka på samma gång stimulerar och gör mig konfys. Dystopiskt dramatisk stämning blandas med kvick satir av nöjesindustrin och märkvärdig musikal. Greppet underlättar koncentrationen i en stundtals förvirrande pjäs som pågår i närmare tre timmar. Åskådare som nördigt kan sin Simpsons och avsnittet Cape Feare har förmodligen betydligt enklare att orientera sig. Vi andra får vissa rudimentära nycklar av dramaturg, wikipedia och från Kristoffer Leandoers essä. Vidare ges av sufflören anvisningar textade på skyltar innan ridån dras åt sidan.

foto Ola Kjelbye

Nästan ogörligt att redogöra för den invecklade intrigens förlopp, dess olika lager. Pjäsen blev till efter en direkt beställning. Prisade dramatikern Anne Washburn började tänka på vårt behov av sedelärande berättelser, arketyper som följt människan sedan antiken, bestämde sig för att skildra ett katastroftillstånd utifrån en populär teveserie. Att Homer Simpson jobbar på ett kärnkraftverk i fiktiva Springfield utgör en direkt koppling till vad som utlöst apokalypsen i Mr Burns. Denne groteskt förmögne person är tydligen ägare till ovan nämnda kärnkraftverk.

Som i en första lång tagning ges dels brottstycken av katastrofens enorma omfattning när främlingen Gibson (Fredrik Evers) gör entré, dels underhåller ett gäng överlevare varandra. Kring lägerelden återges episoder ur Cape Feare (parodi på thrillern Farlig främling och den våldsamma remake Scorsese filmade, ett par år före ovan nämnda avsnitt ur tecknade serien). Mansplainande Daniel (Daniel Nyström) suffleras av ivriga Jenny (Mia Höglund-Melin) och i viss mån av inställsamma Maria (Victoria Olmarker). Misstänksamhet råder med osäkrade vapen som följd.. Liknande ödesmättad handling från ett mytiskt vildmarks-USA har exponerats i åtskilliga verk, utgjort arketypiska konfliktladdade bilder man matats med. Refereras i denna del till omtalade filmsekvenser på temat skräck – antal fingrar och inte minst ikoniska dikotomin på Robert Mitchums knogar i Trasdockan. Alla involverade – ensemble, regissör, scenograf, kostymansvarig, ljud- och ljusläggare – har åstadkommit exakt tonträff. Styvt gjort!

foto Ola Kjelbye

Andra akten genomsyras av motsatt estetik. Ingenting är längre på riktigt sju år senare i en prålig tv-studio. En illusionens fasad ska upprätthållas till varje pris. Eskapism är vad som gäller när sitcom och reklaminslag tillverkas, för tittare som måste ingjutas livsmod, efter att förkrossande många dukat under för radioaktiv strålning.

Regissören (Karin De Frumerie) rör sig runt i salongen, bedömer om inspelade scener duger. I soffan tronar en make (Mattias Nordkvist), i en hastig sekvens i sällskap med sin kringfladdrande vampiga hustru (Caroline Söderström), Har roligt åt klassiskt metaperspektiv, när somliga scener ur Cape Feare ska produceras inklusive allusioner på exempelvis Psycho. Vi serveras också utläggning av Mattias Nordkvist om hur många cola-light (en dryck Washburn avskyr) som måste ha tillverkats för att möta efterfrågan. Vidare klagomål om att mat stulits ur arbetsplatsens kylskåp, trist incident jag själv upplevt.

Antar att det är tacksamt att överdriva uttrycket, skenbart testa tillvägagångssätt. Ensemblen grejar med glans att skruva till situationer, vilka de i sin gestaltning som av tv-kanalen anlitade aktörer passionerat ifrågasätter. Stor humor när Fredrik Evers figur står i spetsen för protesterna.. Regissören bemöter invändningar genom att inskärpa förutsättningarna: Säger (inte ordagrant) att ”vi sysslar för fanken med tecknad serie, Hur kan ni hävda att det ska vara äkta? Verkligheten finns redan, Inget av vad vi gör betyder något, får konsekvenser.” Hennes insiktsfulla utlåtande kan ses som en nyckel.

I detta segment serveras också den så kallade topplistan, då målet är att låtsas att någon mörk flod inte existerar (också en tes). Begåvat och med ironisk knorr framför den sjuhövdade ensemblen ett potpurri av Lady Gaga, Madonna med flera. Eloge utfärdas både till koreograf och Tommy Carlsson som gjort kompletterande musikarrangemang.. Uppenbart att skådespelarna, genom Karin De Frumeries instuderingar, frapperande väl behärskar att unisont ge ton, om än med muntert anslag.

foto Ola Kjelbye

Sista akten utspelas i och omkring den husbåt familjen Simpson tagit sin tillflykt för att undkomma Sideshow Bob (Fredrik Evers). När läget är som värst plockar Bart fram sin sista livlina. Vad Sideshow Bob ombeds är att framföra höjdpunkterna ur opera av Gilbert & Sullivan, vilket verkställs av en lika domderande som smickrad psykopat. Den erfarne skådespelaren visar framgångsrikt upp ett delvis nytt register. Hela akten genomförs i musikalform. Scenograf, mask- och dekortillverkare har varit uppfinningsrika. Anslaget är lika utflippat som i teve-studion, med den avgörande skillnaden att man inte gör avbrott i berättandet. De överdrivna gesterna roar och sånginsatserna imponerar.

De flesta vokala bedrifterna utförs a cappella, vilket måste ha varit en utmaning. Ensemblens samverkar förnämligt i gemensamma sångnummer. Överraskande nog får Mia Höglund-Melin förtroendet att framföra ett par avgörande solistpartier, jämte att fäktas med Evers. Och går verkligen i land med uppdraget. Skälmskt dominerande Fredrik Evers är i obestridligt fokus, njuter av att ta ut svängarna med den ondskefulla aura rollen utstrålar. En tacksam roll exekverad med utstuderad finess. Att äga scen, i brist på synonymer en ofta förekommande klyscha , är just vad han gör genom kombinationen av diaboliskt och löjligt avtryck. Garvade skådespelare har ett rikt register, något som bekräftas med råge i Mr Burns.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Sida 398
  • Sida 399
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in