• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Doctor Strange in the Multiverse of Madness – överraskande finurlig

3 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Betyg 4
Svensk och internationell biopremiär 4 maj 2022
Längd Två timmar och sex minuter
Tillåten från elva år

För alla Marvel-fans är denna film självklart ett måste. Men till och med jag föll för denna film. Att den har mycket action är väntat. Det är egentligen filmens minus för min smak. Jag är inte så road av en massa slagsmål och våld. Jag är trött på budskapet att våld löser världens problem, trött på att den goda sidans våld ska hyllas medan den onda sidans våld är förkastlig. Och om den onda sidan dessutom ser ut som orcher i Sagan om ringen då tappar jag intresset totalt. Men denna Marvelrulle överraskar med både finurlighet och överraskningar. Visst det börjar med att några skrämmande bläckfiskliknande demoner jagar en ung flicka på gatan och Doctor Strange hoppar in för att rädda flickan från monstret. Men resten av handlingen är betydligt mer överraskande.

Själv är jag inte alls någon Marvel-nörd eller expert. Superhjältar som engagerar mig är hellre Stålmannen och Batman. I filmerna från Marvels universum är det ofta lite för många superhjältar att hålla ordning på för att engagera mig. Men i denna underhållande film fokuserar handlingen främst på några få och speciellt på Doctor Strange. Och den utmaning han möter är spännande och går att fundera vidare på för alla som har intresse för existentiella frågor. Nej filmen i sig är förstås inte ett inlägg i någon existentiell fråga men den har ändå ett sådant tema. Frågan som tas upp är: Finns det flera universum? Och vad skulle hända om människor kunde ta sig mellan olika universum?

En häxa som lever i vår värld har förlorat sina två barn, två pojkar. Nu vill hon ta sig till ett universum där hon lever tillsammans med sina två pojkar. För att kunna göra det måste hon stjäla förmågan att färdas mellan olika universum av en ung kvinna, America Chavez. Problemet är att häxan då måste döda America. Det finns fler problem. Det finns många farliga krafter som sätts igång då människor färdas mellan olika universum. Filmen sätter igång funderingar och tankar kring både universum och vad vi är beredda att göra för att få tillbaka någon vi förlorat. Ok, det är inte en djup seriös dykning i ämnet metauniversum, men det ger tankar.

Visst blir filmen av och till starkt influerad av tvspelsgrafik. Det är väl naturligt då en stor del av dess målgrupp är generation av tvspelare. Att det syns att det är grafik är nog själva tanken för att målgruppen ska känna sig riktigt hemma.

Vi som inte är tvspelare kan istället njuta av en lång rad duktiga skådespelare med Benedict Cumberbatch i nätet som Doctor Strange. Elizabeth Olsen har rollen som Wanda Maximoff som visar sig vara häxan, Scarlet Witch. Benedict Wong gör åter rollen som Wong. Och en skådespelare som gör internationell långfilmsdebut nu är unga Xochitl Gomez som är född 2006. Hon är sedan tidigare förmodligen mest känd som Dawn Schafer från Netflix-serien The Babysitter’s Club. Nu spelar hon America Chavez, en ung kvinna som har förmågan att flytta sig mellan universum. Hon får väl godtjänt för sin debut och vi lär utan tvekan få se henne i fler sammanhang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Skivrecension: Sahara Hotnights – Love In Times Of Low Expectations

3 maj, 2022 by Petter Stjernstedt

Artist Sahara Hotnights
Titel Love In Times Of Low Expectations
Betyg 4
Release 6 maj

Som att de aldrig lämnat scenen. Sahara Hotnights är tillbaka med ett nytt glimrande sjunde album. Med samma frenesi och ett mera avskalat intryck övertygar de som Sveriges främsta rockmusiker.

De kom som en orkan 1999 och rörde om i grytan,förändrade svensk rockmusik i grunden. De fyra Robertsfors-systrarna saknade kvinnlig representation på svenska rockscenen. Kunde fyra sextonåringar från Västerbotten ändra på läget? Men efter sex album, varav två sålt platina, försvann de helt från radarn. Men som fågel Phenix reser de sig ur askan. Love In Times Of Low Expectations är en stark återkomst av Sveriges svar på The Runaways.

Det är en mognare, mer fokuserat Sahara. Som att de hittat ny energi av att vila ett tiotal år från musiklivet och från varandra. Skivan är mer avskalad. Det finns, för att använda sångerskan Maria Andersson Lundells egna ord, mera av ett dogma-tänk. I en intervju med Café berättar hon om nya plattan och målsättningen om att ha färre element och pålägg med. Alltså färre instrument och mindre lager på lager av ljudmattor. Det skulle inte vara för fett  och medvetet smalt och tunt.

I myllan av modernt och traditionell 90-talsmusik hittar de rätt . Mot tidigare alster låter ”Love In Times Of Low Expectations” mer lågmält och mer electro, som den evigt hypade Beach House eller skottarna i synttrion Chvrches. Med svävande, spröda toner och vaggande rytmer virrar de in oss i trygghetens famn. Här finns ett helhetstänk, en episk känsla som håller i sig. Samtidigt har varje låt något eget från syntiga rymddiscot ”Athens” till sammetslena ”Leander” till Cardigans-doftande ”Driving For Pearls”.

Det är hudnära texter om skilsmässa, trasig kärlek och komplicerade relationer som både brister och bär. Här finns tematisk bredd. Medans kompisarna i ”Mind Games” parerar killar som använder billiga trick på krogen för att fånga lättlurade donor tar ”Predictable” sig an verklighets relationer med ups and downs som kommer och går.

Huvudpjäsen ”Gemini” tematiserar uppbrottet och återuppståndelsen hos fyra Västerbottningar. Det handlar om den trygga hamn en alltid återkommer till, om nära vänner som trots skav i relationen alltid finns där. Med lyskraft speglar ”Gemini” den starka koppling bandmedlemmarna emellan och om splittringen som bara gjort dem starkare som grupp.

Sahara Hotnights kan andas ut. Love In Times Of Low Expectations är en återkomst av vara stolt över. Med snyggt paketerad personlig och fjäderlätt rockmusik imponerar de. Det är en självransakan där fyra proffsmusiker vågar vara självutlämnande samtidigt som de utmanar.sina lyssnare. Resultatet är magnetiskt och kanske det starkaste album fram till dags datum signerat Robertsfors-kompisarna.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Hans Zimmer Live Avicii Arena

2 maj, 2022 by Elis Holmström

Hans Zimmer Live Avicii Arena
Betyg 5
30/04/2022
Avicci Arena
Arrangör: FKP Scorpio

Hans Zimmer är känd för sina storslagna och kraftfulla musikstycken som är lika melodiska som de är utmanande. Den senaste tiden har Zimmer skapat ljudlandskap som många gånger är mer dramatiska och fängslande än de filmer som de har tonsatt. Men ikväll – precis som för fem år sedan då Zimmer besökte samma rena, är det inte tal om att genomföra en traditionell symfonisk konsert, istället för stela kostymer och strikt attityd har Zimmer fortsatt att utveckla en mer levande och energisk tillställning. Att anta rollen som dirigent och stå med ryggen mot publiken var otänkbart enligt Zimmer. Istället är han en kameleont som rör sig runt hela scenen och spelar en rad olika instrument.

Trots att turnén har skjutits upp och ett antal musiker från förra turnén inte återkommer verkar Zimmer och det helt eminenta bandet ha växt samman under årens gång. Detta leder till ett framförande som är än mer exakt, levande och intensivt. Zimmer är om möjligt än mer öppen, glad och välkomnande än sist. Det bjuds på flera informella mellansnack som får den opersonliga Avicii arenan att kännas som en intim middagsbjudning där menyn består av musik i världsklass.

Trots att flera nummer är favoriter i repris lyckas Zimmer göra dem till något nytt och spännande genom att injicera små variationer och förändringar i de mest välkända styckena. Detta skapar en spänning och nerv som tydligt demonstrerar hur mån Zimmer är om att hitta nya vägar att presentera sin musik, oavsett om det gäller att skriva nytt eller att göra återbesök i sin massiva katalog.

Men arrangemang och goda idéer har en maxgräns, det krävs även ett fläckfritt framförandet – vilket vi får här. Det finns få superlativ i det svenska språket som kan beskriva den elitstyrka av musiker som Zimmer har samlat. Bandet är i en fantastisk symbios och spelar med en otrolig intensitet, glädje och precision som fullkomligt golvar publiken. Det är svårt att inte häpna då gitarristen Guthrie Govan får ställa sig i centrum med Man Of Steel-stycket ’’What Are You Going to Do When You Are Not Saving the World?’’ och presentera ett gitarrsolo som får exhibitionister som Yngwie Malmsteen att framstå som amatörer. Men det är Tina Guo, den helt osannolikt begåvade cellisten som äger scenen ikväll. Med fingrar som rör sig snabbare än ljuset och en scennärvaro som kan utmana vilken rockstjärna som helst gör Guo sina långa och svepande solon till rockdramatik av högsta kaliber. Hennes numera klassiska cello-spin eller då hon släpar sitt instrument likt ett massivt svärd känns lika klassiskt som Pete Townshends väderkvarn. Andra höjdpunkter är en makalös duett i Interstellar-sviten där fiol och operasång trollbinder samtidigt som arenan blir till en ett hav av stjärnor. Efter det har vi den galna attacken i Mombasa-stycket från Inception, flamenco-festen i Rango, bombardemanget i Dunkirk, den psykedeliska hysterin i X-Men Dark Phoenix eller….

Ja, det finns många exempel på euforiska höjdpunkter, men i detta delikata smörgåsbord finns det faktiskt ett par nummer som lyckas utmärka sig. Framförallt gäller det Zimmers musik till de filmer där musiken var menade att endast ackompanjera. Pirates Of The Caribbean har varit lika angenämt att se på som den mest blodiga hjärtoperation, men dess soundtrack bli ikväll till en genuin sjörövarfest som aldrig vill sluta. Lejonkungen framkallar gåshud och får även de mest hårdhudade och nonchalanta alfahannarna att gråta öppet. No Time To Die-sviten som får äran att vara det första extranumret är i det närmaste obeskrivlig. Från det odödliga temat av John Barry och Monty Norman till Zimmers egna Cuba-komposition – som är en kavalkad i vansinnesdans och ett sublimt flöjtspel av Pedro Eustache, gör hela arenan till en svettig nattklubb i Latinamerika.
Men mest känslosam och drabbande blir konserten då Zimmer lyfter fram tio orkestermedlemmar från Ukraina och staden Bucha. Tanken var att än fler skulle ansluta till turnén men i och med det rådande kriget blev det en omöjlighet. Det heroiska Wonder Woman-temat blir en kampsång för striden mot ondskan både på bioduken och i verkligheten samtidigt som kvinnliga ukrainska soldater visas på storbildsskärmen, applåderna som följer vet inga gränser.

Just mänsklighet och brödraskap artister och människor emellan är också centralt för kvällens konsert. Spelningen i Stockholm är den sista på turnén och Zimmer hyllar och överöser sina bandmedlemmar med kärleksförklaringar, det är en kväll som är minst lika centrerad kring varje individuell musiker som Zimmers egen musik. Mitt i det ursinniga och intensiva framträdandet tar Zimmer en paus för att låta sin son – som agerat kameraman under turnéns gång, ställa sig i rampljuset. Sedan ringer han upp sin dotter på FaceTime, det hela kulminerar i en dånande födelsedagssång för tvillingarna som fyller år denna dag. Det känns en aning overkligt, precis som hela denna magiska kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner

30 april, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Banfa Jawla

Den omättliga vägen
Bygger på två romaner av Ben Okri som dramatiserats av Oladipo Agboluaje
Översättning Nancy Ofori
Regi Josette Bushell-Mingo
Scenografi Lotta Nilsson
Kostym Kalere a Payton
Mask och peruk Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren
Musik/video Lamin Daniel Jadama
Ljus Jesper Larsson
Koreografi Aurelia Day
Medverkande John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois.
Urpremiär på Dramaten 29 april 2022

En färgsprakande berättelse i flera dimensioner, en annorlunda föreställning där magiskt tänkande möter reell krass verklighet. Drömmar och närvaron av en annan existens än den vi kan se med våra sinnen möter en verklig kamp för bättre villkor för fattiga människor. En föreställning som växer ju mer jag tänker på den. En föreställning jag vill uppleva en gång till.

I den omättliga vägen mötet vi andebarnet Azaro, som brukar låta sig födas för att snabbt kunna lämna livet och återvända till den andliga dimension. Men den här gången bryter han överenskommelse med den andliga sfären för han vill stanna kvar i det jordiska, han står inte ut med att se sin jordiska moders sorg om han dör. Aazors beslut att stanna kvar i livet tas inte emot positivt av hans vänner i andevärlden. De har väntat på hans återkomst och förberett en fest för honom. Det jordiska livet blir en utmaning för Azaro där han lever i ghettot med sina utfattiga föräldrar, med en pappa som misshandlar honom och som dricker för mycket alkohol och slösar upp deras pengar medan mamman förtycks och måste kämpa för att hålla ihop familjen.

Livet har många utmaningar och det västafrikanska samhället skildras med politik, klyftor mellan rika och fattiga, kamp för bättre liv och goda intentioner som möter korruption. Hopp och förtvivlan i en blandning som kännetecknas alla mänskliga samhällen.

Ett extra stort plus för  kostymerna i denna uppsättning. Kostymerna är imponerande. Det ligger mycket arbete bakom denna kaskad av dräkter. Kalere A Payton som skapat kostymerna har hämtat mycket av materialet från butiker i Storbritannien som har nära och etiska kontakter med konstnärer och tygfabriker i Västafrika.

För den som är van vid europeisk dramatik kan föreställningen först upplevas som stillastående dramatik, en berättelse som mer är en beskrivning av världens tillstånd än att den skildrar någon utveckling. Dels är föreställningen en berättelse om Afrika och dessa många färger, om Afrikas rikedom och överklass, om dess tragedi, om fattiga, förtrycka och deras motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom och om dess brister, men samtidigt en berättelse om mänskligheten överallt i hela världen.

Även om jag först upplevde föreställningen som stillastående insåg jag efteråt att den är fylld av rörelse men som framförs på ett annat sätt än traditionell västerländsk dramatik. Ben Okri som skrivit romanerna som föreställningen bygger på har skrivit på ett sätt som bryter det dominerande västerländska berättandet som fokuserar på de två dimensionerna tid och rum. Ben Okri för in ytterligare en dimension av något annat som också genomsyrar våra liv. I en intervju i Karavan säger han:
– Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att säga att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute dej här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv.

Premiärpubliken var begeistrad och gav kraftiga stående ovationer.

Fakta om författaren och dramaturgen:
Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Ben Okri, Dramaten, Teraterkritik

Filmrecension: En annan värld

28 april, 2022 by Elis Holmström

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in