Recension

Filmrecension: Marinette – filmen tar andan ur mig och träffar mitt i krysset

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Marinette
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Virginie Verrier

En omvälvande sann berättelse om en av de största franska fotbollsspelarna, Marinette Pichon som var den första kvinnliga franska fotbollsspelaren som blev proffs i USA. En starkt berörande film som tar andan ur mig. Den känns ärligare än de flesta filmer som utspelas i idrottsvärlden. Helt enkelt en av de bästa filmerna från fotbollsvärlden på länge. Marinette träffar mitt i krysset och går rakt in i hjärtat.

Damfotbollen i Frankrike har inte alls samma stöd från det franska fotbollförbundet som herrfotbollen. Damfotbollens spelare i landslaget och i den högsta serien har amatörstatus och måste ha andra jobb än fotbollen för att försörja sig och träna och spela fotboll på sin fritid. Marinette kämpade för att förändra den konservativa franska inställningen till damfotboll.

Berättelsen om hennes liv som fotbollsspelare är en engagerande och berörande skildring. Vi får följa henne från barnsben. Marinette Pichon blev förälskad i fotbollen som liten. Hon hade tur att möta en tränare för ett pojklag som lät henne vara med och träna och som såg hennes kapacitet och hon hade en mamma som kämpade för hennes dröm trots svårt motstånd från en våldsam pappa. Marinettes pappa misshandlade mamman och var alkoholiserad.

Vi får se både lojalitet och solidaritet mellan spelare och konkurrens och mobbning. Skildringen känns trovärdig. Marinette hade en fantastisk talang som anfallare och tränade hårt och kämpade men hon hade också motgångar och dalar.

Som svenskar bjuds vi på en extra krydda i filmen då vi får följa Marinettes tid i det amerikanska laget i Philadelphia där Pia Sundhage var en av hennes tränare.

Det här inte en vanlig idrottsfilm där vi får följa någon som har en svår barndom och lyckas bli stor stjärna – denna berättelse är mycket mer än så. Vi får en skildring av damfotbollens tillstånd både i Frankrike och i USA. Det är tydligt att damfotbollen har mycket mer stöd i USA där det finns många professionella damfotbollsspelare. Kanske beror det på att herrfotbollen i USA ännu inte är lika stor som den franska herrfotbollen? Det är också en film om fördomar mot kvinnliga fotbollsspelare och om att våga vara öppet homosexuell.

Marinette Pichon har gjort mer mål och blivit utvald fler gånger till Frankrikes landslag än någon annan damfollsspelare. Filmen bygger på hennes självbiografi Ne jamais rien lâcher (Släpp aldrig taget). Filmen sätter fingret på fördomar, på damfotbollens utmaningar och framför allt är det en berättelse om en beundransvärd kvinna som med sin stora kärlek till fotboll besegrade svåra utmaningar. Ett extra plus för den fina rolltolkningen av Garance Marillier i rollen som Marinette.

Marinette går rakt in i hjärtat och hennes kärlek till fotbollen smittar.

Bokrecension: Memoria av David Lagercrantz

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Memoria
Författare David Lagercrantz
Serie Rekke och Vargas (del 2)
Utgivningsdatum 2023-06-28
Förlag Norstedts
Medarbetare Haage, Jonas (form)
ISBN 9789113102610

Att David Lagercrantz kan knyta ihop en deckarhistoria, det råder det ingen tvekan om. Memoria är den andra boken i serien om Rekke och Vargas. Del 1, Obscuritas fick fint beröm av den brittiska tidningen The Independent som skrev:
An investigation Holmes himself would have loved to solve.

Jag förmodar att det är Rekke, den äldre mannen av de två huvudkaraktärerna som jämförs med Sherlock Holmes. Nja. Kanske, kanske inte. Jag vet inte om jag håller med.

Också i denna andra bok är det spännande. Åtminstone mot slutet. Innan dess är det rätt segt emellanåt. Båda huvudpersonerna har stora problem: Rekke som missbrukar droger och har hemska minnen från sin barndom (minnen som för övrigt har med berättelsen stora skurk att göra) och Vargas, hans vän med rötter från förorten som har problem med sin kriminelle bror.

Jag har svårt att riktigt uppskatta böcker som så tydligt är skrivna för att både passa vår tids anda och skapat för att passa till att bli en tv-serie. Vi får korta inklipp från ett par olika karaktärer och deras händelser, precis så som många tv-serier är regisserade och ihopklippta. Huvudpersonerna är en medelålders stenrik man med rötter och uppväxt från överklassen och hans kumpan är en ung kvinnlig polis med rötter från förorten och invandrare. Det må vara väldigt PK, som det kallas (PK som politiskt korrekt), det är väl på sitt sätt bra men det känns konstruerat. Men det som för mig är ett stort minus är att ingen av karaktärerna känns trovärdig. Det är i och för sig inte helt ovanligt att karaktärerna i kriminalhistorier inte är särskilt realistiska eller möjliga att tro på. Det blir klichéartat och jag är rätt trött på att drogmissbrukare som Rekke skildras som så skickliga. Det dör människor i överdoser i Sverige dagligen. Det är många, många fler som dör av överdoser än i gängkriminaliteten – och gängkriminaliteten livnär sig till stor del just på droghandeln.

Det är positiva äratt dessa flera olika berättelser eller händelser som först skildras var för sig i korta scener mot slutet vävs ihop på ett skickligt sätt. Memoria är lättläst och därför en perfekt sommardeckare. Den går som följetong i Dagens nyheter i sommar så jag ska inte berätta hur det slutar för att spänningen är en av bokens plus och den ska jag inte ta ifrån läsare av denna recension.

Handlingen kopierat från bokförlagets hemsida:
Claire Lidman är död sedan fjorton år. Men Samuel, Claires man, vägrar att acceptera det. Så när han får syn på en kvinna i bakgrunden på ett semesterkort som ser ut precis som Claire, vänder han sig till Hans Rekke och Micaela Vargas. De är djupt skeptiska. Men Rekke upptäcker ändå några detaljer på fotot som tyder på att det verkligen är Claire. Är det möjligt? Eller tar de sig an fallet bara för att få möjlighet att jobba ihop igen?
Undersökningen leder dem bakåt i tiden och Rekke tvingas återvända till plågsamma minnen från det förflutna.

Samtidigt, kanske inte bara av en tillfällighet, träffar Rekkes dotter Julia en ny pojkvän som hon absolut vill hålla hemlig. Och Micaela blir fortsatt trakasserad och hotad av sin kriminella bror Lucas. Men det skrämmer henne inte. Först när hon inser vem Julias nya kärlek är, faller halva hennes värld samman, och Rekke förstår att han återigen måste stå öga mot öga med sin ungdoms stora fiende, Gabor Morovia.
Memoria för läsaren tillbaka till 1990-talets bankkris, och till oligarkernas strid med det gamla KGB. I den andra delen i David Lagercrantz Rekke/Vargas-serie avslöjas brutala brott och hur de påverkar enskilda livsöden. Och hur nystandet i dem berör professor Hans Rekke och polisassistent Micaela Vargas djupt personligt.

Om författaren:
David Lagercrantz inledde sin yrkesbana som kriminalreporter på Expressen och bevakade de största mordfallen i Sverige under 1980- och 1990-talen. Jag är Zlatan (2011) blev en läsar- och kritikersuccé, boken nominerades till Augustpriset och är en av de mest sålda böckerna någonsin i Sverige.
2015 axlade han Stieg Larssons mantel som författare till böckerna i Millenniumserien. Det som inte dödar oss kom ut samma år till ett enormt internationellt medieintresse och toppade New York Times, USA Todays och Barnes & Nobles bestsellerlistor. Det som inte dödar oss tillsammans med de två ytterligare delarna i serien – Mannen som sökte sin skugga (2017) och Hon som måste dö (2019) har getts ut i ett femtiotal länder och blivit en av Sveriges största säljframgångar internationellt.

Instrumentalister stora behållningen på originellt visalbum – Sånger ur drömmens reservoar av Magnus Marcinkowski Pettersson

13 juli, 2023 by Mats Hallberg

Magnus Marcinkowski Pettersson

Sånger ur de drömdas reservoar

Inspelad 2022 på Studio Epidemin av Henrik Cederblom och Åke Linton

Mixning: Henrik Cederblom

Kakafon Records

Releasedatum: 24/2 2023

Att innehållet på denna skiva sent omsider utforskats beror på kännedom om några av de medverkande musikerna jämte de som haft uppdraget att spela in vad som tillkommit i studio. Huvudpersonen hade jag inte hört talas om däremot, får betraktas som doldis. Magnus Marcinowski Pettersson tillhör den turnerande teatergruppen Big Wind som har sitt säte i Göteborg. Uppväxten på Gotland skiner igenom i sättet varpå egenkomponerade visor framförs. Även om dialekten inte låter lika bred som hos Susanne Alfvengren, Ainbusk Singers eller Di sma ånder jordi (Göran Ringbom), hängs den på i betonade stavelser. Blir för mig en minusfaktor. På vad som tycks vara en debut hörs åtta egenkomponerade visor, vilka överlag skrudas i eftertänksamhetens melankoliska skrud. Texthäfte interfolierat med foton medföljer cd:n.

Den lågmält tydliga sången får genomgående godkänt. Ibland attraherar dess intimitet, ibland låter det dock så sprött att den knappt bär. Kanske behöver man vänja sig vid rösten för att fullt ut uppskatta den. På ett par låtar ges vokalt understöd av Marianne Holmboe, Helén Jonsson och i annan låt Sophie Säther Mahfouf. Reflekterande texterna, antingen existentiellt eller psykologiskt inriktade, kan vara värda att studeras närmare. Rimmad visa om när kärleken upphör inleder. Ömsinta Något litet har jag sparat var singeln som förebådade albumet. Finns en gångbar poetisk dimension i texterna.

Vad som får Sånger ur drömmens reservoar att stundtals lyfta till ansenlig höjd är emellertid det band låtskrivaren omger sig med plus ett knippe solister. I bandet ingår på slagverk den för mig obekante Andreas Waernelius, som bland annat ägnat sig åt orientaliska rytmer. Gör ett förtroendeingivande insats i skymundan. Andreas Gustafson tar hand om basgångarna. Han bidrar förtjänstfullt till att ge låtarna tänkt struktur genom att fylla i med elegant precision. Vetat om hans spel sedan ett antal år tillbaka då han utgör ena halvan av ljuvligt meditativa kammarmusikduon PianoBasso. Har haft förmånen att recensera dem både live och på skiva. Andra halvan Thomas Gustavsson (New Tide Orquesta) sitter vid flygeln. Denna duo och särskilt pianisten har en magnetisk dragningskraft, vilket framgår med önskvärd ackuratess också på Magnus Marcinowski Petterssons skiva. Flertalet visor färgas av Thomas Gustavsson på ett underbart omsorgsfullt och sparsmakat vis. Överarbetar aldrig utan införlivar rätt avvägd mängd ackord.

Somliga arr framkallar faktiskt gåshud. Som synes på bild spelas akustisk gitarr av artisten, något man lägger märke till vid endast enstaka tillfällen. Hade gärna fått vara mer i centrum likt hur det låter på Dom gav mig mitt liv. Apropå stränginstrument noteras glimrande solo av Peter Gran på dobro i Där går en liten man. Anna Cochrane tillför fiol och altfioltoner på totalt tre visor. Leveranser av stundom mäktiga glissandon utgör svindlande vackra utvidgningar. Andra lysande solister vilka utvecklar teman att svepas med av, är exempelvis cellisten Leonor Palazzo och Ida Gillner på sopransaxofon. De avlöser varandra i Kärleken behöver (tid, ljus och bara fötter). Båda ingår i Anna Heikkinen & Längtans Kapell och Gillners emotionella pianomusik har seglat upp som en absolut favorit hos recensenten. I melodin de engagerats för noteras därtill delikata basgångar av Andreas Gustafson.

Ebba Westerberg på slagverk, som jag också hört musicera ett antal gånger och recenserat, tillhör de förnämliga solister vilka inte befinner sig lika mycket i framkant. Anges att Thomas Gustavsson spelar tramporgel. Om min hörsel är tillräckligt skarp sker det i den omtumlande text som fått titeln Visst är det vår. Skivans höjdpunkt infaller i tillbakablickande äreminne över tidigare generationer i melodi accentuerad av försynt percussion, löpningar över klaviatur och superb fiol. Kompositörens intro på gitarr bör framhållas. En förutsättning för högre betyg än 3+ är som sagt att man bejakar sångens vekhet som vädjar till lyssnarens känslor. Den varsamt snirklande musiken framhävs föredömligt av rutinerade Henrik Cederblom och den berömde ljuddesignern Åke Linton, med fokus på inkännande resonans.

Strålande sång på snygg produktion rotad i välbekant mylla – Cirumstance av Alice Howe

12 juli, 2023 by Mats Hallberg

Alice Howe

Cirumstance

Inspelad i FAME Recording Studios Muscle Shoals Alabama

Producent: Freebo

KNOWHOWE

Releasedatum: 21/4 2023

Ska man vara slarvigt krass kan påstås att fler album med musik av detta slag inte behövs. Om det inte lyssnas tillräckligt noggrant blir sannolikt den ogenerösa konklusionen, att marknaden är mättad på dylika amerikanska kvinnliga singer songwriters med sting. Vad som gör att den andra fullängdaren från Alice Howe skiljer sig ur mängden av radioanpassad konformitet är minst tre faktorer. Omständigheter vilka omgående märks när det inte lyssnas slarvigt, utan istället uppmärksamt i hörlurar. Howe som troligen är 80-talist har enligt uppgift influerats av förebilder som Joan Baez, Joni Mitchell och Jackson Browne. Fast albumet draperats i ett tuffare sound, som om Bonnie Raitt korsats med Shania Twain.

För det första enastående vokal förmåga präglad av naturlig passion . Förverkligad utifrån storstilade ambitionen ”sing my heart out and sink in to my voice”. För det andra förnämliga hantverket från medverkande musiker under överinseende av producenten och arrangören Freebo. Veteranen Daniel Friedberg (Freebo) är mest känd i egenskap av basist hos Bonnie Raitt. Mannen som släppt en handfull soloplattor har också varit session-musiker hos bland andra Ringo Starr, John Mayall, Willy DeVille, Dr. John och Maria Muldaur. Tredje orsaken till att Circumstance lyfter är substansen i åtskilliga låtar. Utan att ha innovatörens kännetecken står de elva spåren på egna ben. Merparten av dem bär Howe och Freebos signatur. Texterna är med ett undantag antingen skrivna av artisten bosatt i L.A eller i samarbete med främst kreativa partnern Freebo.

På vissa låtar spelar Howe akustisk gitarr, insatser helt överskuggade av hennes vokala input På Something Calls To Me får hon sällskap av Freebo vars bandlösa bas i övrigt färgar varje låt. I den anrika studion i Muscle Shoals utgör producenten rytmsektion tillsammans med trumslagare Justin Holder, som på några ställen också tillfogar percussion. Omtänksamt nog finns också flera ytterst kompetenta klaviaturspelare på plats. Hammond B3 trakteras av Clayton Ivey (även elpiano och wurlitzer), piano av Mark Jordan som på Travelin´Soul hörs på wurlitzer och elpiano. Ett par melodier förstärks med blås. Då gör Vinny Ciesielski på trumpet/ flygelhorn och Mike Guinn på tenor- och barytonsaxofon entré. Kanske orättvist att gradera. Men en sådan här gediget paketerad produktion står och faller med känsligt och distinkt gitarrlir. De som sätter varje bakgrund, varje riff och varje solo heter Will McFarlane och Jerry Fielder. Tror alla nämnts, bortsett från de som engagerats för vokala bakgrunder

Tilltalas av god variation vilken förhindrar likformighet. Att några låtar inte förmår bryta sig ur förväntad formel är i och för sig ett tecken på att talangfulla artisten är tämligen färsk Finns dock inte en skymt av halvmesyrer, något som borgar för att lyssnare dras med. I kraftfulla sången råder inga som helst tvivel om Howes aspiration. Mycket tyder på att utmärkelser kommer tillfalla henne och stjärnstatus uppnås. Förvisso skulle somliga låtar tjänat på en mer återhållen estetik, då teman kunnat utvecklas ytterligare. Ibland blir det på gränsen till för mycket raka rör. Mindre uppstyrda sekvenser hade således ibland varit att föredra. Många bärkraftiga refränger blir det.

Om än ej uppseendeväckande förefaller texterna att undvika klichéer. Verkar både uppriktiga och personliga. Albumets stora styrka är som nämnts den kapacitet ALice Howe besitter genom sina töjbara stämband. Intensiva framtoningen känns trovärdig, bottnar i ett rockigt uttryck med inslag av alt country. Allra mest till belåtenhet låter det i lite mer opolerade och händelserika passager, eller där trumbeat exkluderats. Ymnigt förekommande mer eller mindre smutsiga gitarrslingor skapar skönt sound, inte minst när tempon skiftar. Det groove b3:an bistår med är också en smakfull ingrediens.

Märker när jag ännu en gång lyssnar i hörlurar att vissa små reservationer kvarstår och kanske rent av förstärks. Sålunda inte något självklart betyg. Å ena sidan imponerar själfull sång och drivet i musiken. Å andra sidan tas det i onödan i från tårna ibland med alltför pop-klämmigt utfall. Erkänner en ambivalens. Sällan jag inför recensionsskrivande kommer fram till så olikartade bedömningar. Märkligt! Skivans suggestiva spår Something Call To Me (fantastiskt fin låt) och Travelin´Soul gör mig mest lycklig. Där kan autenticiteten påminna om värmen hos just djupt respekterade Bonnie Raitt. Jeff Fielder uträttar stordåd på slide, maxar sin prestation i Something Call To Me. Albumets avslutande uppfriskande ballad får mig att associera till Alison Krauss, en hedrande jämförelse. Slås av densiteten och intensiva närvaron!

Svart komedi om perifera kontorsråttors maktkamp på flera fronter – Arkivet på Teater Tofta

10 juli, 2023 by Mats Hallberg

Manus och regi: Göran Parkrud

Scenografi och kostym: Ida-Lovisa Rudolfsson

Ljus: Beate PersdotterLöken

Producent: Susanna Helldén

I rollerna: Susanna Helldén, Jill Ung, Carl-Marcus Wickström och Martin Nick Alexandersson

Urpremiär: 8/7 2023

Spelas till och med 25/8 i magasinet vid Tofta Herrgård ( c:a 3 mil nordväst om Göteborg)

I samarbete med Sveriges författarfond, Västra Götalandsregionen, Kungälvs Kommun, Sensus, Tofta Herrgård ( magasin/ konferens)

För fjorton år sedan startades Teater Tofta av paret Susanna Helldén – Göran Parkrud. Deras nisch ända sedan begynnelsen har handlat om att gå på tvärs emot glättiga folklustspel vilka ju roar för stunden. Istället djupdyks i tänkvärda skandinaviska dramer, antingen av tungviktare som Strindberg och Norén eller nyskrivet av Göran Parkrud. Förutom att vara betydande dramatiker utövas, passande nog, verksamhet som psykolog.

Besöker natursköna platsen för fjärde gången, tillgång till bil är en förutsättning. Skulle det inträffa att sommarens uppsättning inte motsvarar ens förväntningar, kan fastslås att halva nöjet är att bara befinna sig i denna fridfulla omgivning. Förvisso inte vädret som ska recenseras, Men att solen lyste lagom i obefintlig vind under premiären förhöjde upplevelsen. Vill man unna sig lyx rekommenderas övernattningspaket på herrgården. Tomas Forser har hävdat att loftliknande utrymmet under takbjälkarna torde tillhöra landets mysigaste teaterrum. Magin sitter i väggarna. Och i sommar har viss ommöblering skett, vilket fått till följd att publiken sitter på antingen västra eller östra sidan. Ensemblen vinnlägger sig föredömligt om tydlig diktion då ljudförstärkande teknik inte används. Repliker utslungas med emfas på en nivå, att hörbarheten tycks tillfredsställande även vid bakersta raderna.

foto Lina Ikse Susanna Helldén och Martin Nick Alexandersson

Finns åtskilliga bottnar, många ingångar i en till lika delar märklig och fascinerande intrig. Vilka trådar mottagare främst nystar i beror nog på vem man är. Förmodligen hade pjäsen tjänat på att renodlas. Se invändningen mot ett överflöd av av idéer hos Parkrud och det i skrivprocessen involverade teamet som en marginell invändning.

I Arkivet, en till synes isolerad arbetsplats där människors inskickade drömmar katalogiseras av tre inte överdrivet nitiska medarbetare, lär vi känna hypersensitiva Veronika, konspiratoriskt lagda Nils och luttrade trotjänaren Berit. De verkar flexa, droppar därför in vid olika tidpunkter. Bakom deras respektive skrivbord står i hyllor hundratals pärmar fyllda med kärnfulla drömmar, vilka det ankommer på de anställda på företaget hsf (historien/ samtid/ framtid) att behandla. Låter kanske osannolikt, men manus påstår att det existerat en marknad för detta insamlade material. Just berättelserna de högläser ur pärmarna bakom dem sägs dock lyda under sekretess. Tillbaka från semestern nås man av krav på drastiskt ökad prestation, en förändrad rutin införd av my ledning efter att gamle chefen dött.

Scenografin i brandgult i plast och trä signalerar att pjäsen utspelas i en annan era, förslagsvis 70-talet. Kontorspersonalen varken loggar in sig på nätet eller stämplar in. Istället noteras en minst sagt excentrisk lösning i form av långa röda rep vars ögla i ena änden arkivarierna sluter åt om handleden. Komiskt excentriskt påbud som visar sig inte på något sätt mäta effektiviteten. Lika crazy-betonat anmäls någons ankomst som om trion vore i tjänst på en larmcentral inte på miljö som fodrar lugn och ro. (för övrigt samma port(ar) publiken passerar in och ut genom). Direktiv till dem skickas via rörpost bortsett från att insamlade dokument levereras av bud varje vecka. Föga överraskande kommer denne för dem nya bekantskap, detta främmande element, innebära en kedja av eskalerande händelser vilka obönhörligt driver dramatiken till sin spets.

För att återgå till Ida Lovisa-Rudolfsson – till vardags textilkonstnär som drömmer om att besöka Japan- och hennes grälla dekor och klädval, är spisen och diskhon där kaffet kokas den överlägset mest populära platsen, vilket menligt inverkar på rollfigurernas flit.

Göran Parkrud tillsammans med sitt lilla team inklusive skickliga skådespelare erbjuder en mångfasetterad uppsättning, vars pendelrörelser mellan det absurt groteska och filosoferande av både orimlig och klok karaktär tillför avsevärt större kvalitet än i konventionella komedier. Beteenden och komplicerade relationer förmedlar en förtätad dimension, stundtals en känsla av fyra individer fångade i sin belägenhet med nerverna utanpå. Ensamhet, vårt behov av att vara önskvärda och att få dela upplevelsen av orgasm är ämnen pjäsen penetrerar, livsviktiga teman man i några svindlande sekvenser avstår från att skoja med tack och lov.

Eftersom Arkivet förlagts till en annan era eller eventuellt till parallell värld, där invånarna tvingas klara sig utan att kunna vara uppkopplad saknas överlag samtidsmarkörer. Carl-Marcus Wickströms roll symboliserar undantaget. Förkroppsligande av den lika gränslösa som ömklige Nils är magnifikt genomfört. Kämpar i likhet med kollegorna desperat för att ha kontroll, vilket gör att han njuter extra mycket av maktbalansens förskjutning. Nils som trånar efter kollega är både prepper och incel-man. Även om han utrustats med stereotypa drag, fängslar hans hang ups alldeles enormt. Kan inte erinra mig när en påhittad persons göranden och låtanden senast tog mig i besittning i lika hög utsträckning på en teaterscen. Naturligt att associera till djupt störda individer, ensamma gärningsmän som till synes oförklarligt går från ord till handling.

Bibliska referenser, traumatiska minnen från uppväxten, ikoniskt mantra från Star Wars och lyrik från 1927 tillhör i övrigt metaforer och detaljer från samtalen som etsar sig fast.

foto Lina Ikse Carl-Marcus Wickström och Susanna Helldén

Nils är grov i mun, orsakar pinsamma situationer genom sin besatthet av obscenitet. Vad gäller utagerande handlingar överträffas han emellertid av den frustrerade Veronica ( Susanna Helldén) honom. Just de begär vi brukar benämna djuriska lustar förekommer frapperande ofta i produktioner på Teater Tofta. Provokativa komponenten har funnits i många manus som något att förhålla sig till. Intressant aspekt, kanske inspirerad av dramatikerns gärning som psykolog.

Musikinslagen ska inte negligeras. Orsakar andhämtningspauser och speglar givetvis avsedd stämning. På sin egenarrangerade alkoholindränkta julfest sjungs julsång av Carola. I öppningsscenen framför Totta Näslund smått ikoniska Bara om min älskade väntar (Dageby/ Dylan), vilket självfallet visar på vidden av människors längtan. Om öronen uppfattade rätt hördes också Mando Diao i Frödings Strövtåg i hembygden och efter snutt av Marvin Gaye i Wherever I Lay My Hat (That´s My Home) görs hänvisningar på titeln. När Lasse Lönndahls röst ljuder görs en nostalgiskt tillbakablickande kommentar av Berit (Jill Ung), företagets veteran.

Kan inte förnekas att recensionen förefaller kryptisk, haltar i analysen. Beror uteslutande på att vad som lett fram till intimiserande under- och överordning som briserar före paus och fortskridande förlopp, inte bör avslöjas. Ovissheten bör bestå för att utgöra lockbete. En grannlaga uppgift att låta bli att spoila. Likt symbolmättade westernfilmer förklaras gåtan av främlingen Gabriel, det fjärde elementet. Vilket ärende har han? Hur reagerar ”de sammansvurna” på hans avslöjande och tillstånd?

Utmärkande för skrattframkallande dialoger är motpartens ovilja att lyssna koncentrerat. Det uppenbart implicita går nästan alltid i retur i form av motfrågor, grogrund för typisk konversations-pingis där man irriterar varandra genom att hålla replikskiftet igång orimligt länge. Missförstånden är legio i enkel humor, fast också hos Norén. Ett gångbart knep således som Parkrud excellerar i. För att få till flyt i praktiken fordras förstås en sammansvetsad ensemble vars tajming sitter perfekt. Det har regissör sett till att den gör hos begåvade skådespelare.

En stundtals lätt surrealistisk pjäs son utöver vad som redovisats kretsar kring sådant som tidens obevekliga gång, att hålla ångesten stången, värdet av allvar, hämndmotiv, demokratibegreppet, vikten av att sträva mot att vara nöjd och kaffedrickande som sammanbindande ritual

Susanna Helldén vibrerar av oberäknelig energi, Veronicas humörsvängningar och sociala fernissa där bråddjup lurar, framställs på ett så vant sätt att dylika roller blivit något ab hennes signatur. Jill Ung är främst känd som en komedienne av rang efter långvariga samarbeten med Hagge Geigert och Sten-Åke Cederhök. Har därtill utmejslat ett antal signifikanta roller för tv och film. I Arkivet agerar hon trygghetsskapande nav vars tillvaro trots det riskerar krackelera. Hon har ett anslående giftigt sätt att leverera repliker på som hon är tämligen ensam om.

Martin Nick Alexandersson har i sitt cv en egen prisbelönt soloföreställning och en fäbless för intensiv, fysisk teater. Viriliteten hos ”ärkeängeln” är en egenskap regissör betonat. Och hans skilda positioner framställs övertygande. Den impulsive oroshärden Nils, tillika stundtals otäcka sanningssägaren, porträtteras oerhört insiktsfullt av Carl-Marcus Wickström som medverkat i flera uppsättningar på Tofta. Hans förmåga att skildra växlingarna mellan att uppträda som skrämd stackare kontra egoboostad man med orubblig pondus måste betraktas som fenomenal.

Premiärpubliken baxnar, följer nyfiket med på nyckfull resa. Förflyttas till en annorlunda arbetsmiljö, fast troligen inte mindre sannolik än somliga av landets myndigheter, Finns ingen anledning att tveka: Boka biljetter och företa färden till idyllen i södra Bohuslän!

Recension

Footer

Om oss