• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivnytt: Robbie Williams, Jessica Andersson, Tom Waits, Norah Jones och Martha Wainwright

18 november, 2009 by Rosemari Södergren

RobbieWilliams_250

Skivnytt: Robbie Williams, Jessica Andersson, Tom Waits Norah Jones och Martha Wainwright. Det är många lugna plattor med höstvemod och eftertänksamma ballader som kommit ut den senaste veckan.

Robbie Williams nya album ”Reality killed the video star” släpptes i mitten av november. DN:s recensent gav den betyg 3 och menade att Robbie inte sjunger så bra utan det är hans känsla som ger låtarna värde.
Det är kanske så. Robbie Williams är kanske inte världens främste sångare, men han är ingen dålig sångare.
Som vanligt är det ganska smörigt och känslofyllt, på gränsen till sentimentalt ibland. Men aldrig för mycket.
Jag vet att jag inte borde gilla den typen av musik. Men ändå gör jag det. Det är något med Robbie Williams smäktande popsång som känns bra, det känns höstvemodigt på något sätt.
Brittiska Guardian gav skivan bra betyg:

You might expect an album this musically surefooted to be triumphalist in tone, but Reality Killed the Video Star is more complicated and interesting than that. The lyrics tremble with uncertainty about Williams’s return. Morning Sun worries about reviews and star ratings. ”Don’t call it a comeback,” pleads Last Days of Disco. A lovely, languid sigh of a song called Deceptacons touches on the beardy UFO-hunting years – it carries a definite hint of Calling Occupants of Interplanetary Craft – and their effect on perceptions of his sanity: ”Well, he’s never been right.” On Starstruck and the brilliant electro-wriggle Difficult for Weirdoes, he aligns himself with society’s outsiders, including make-up-wearing teenage boys and, a little bafflingly, the Futurists.

Nu ryktas det att Robbie Williams är på gång att spela in nytt material med bandet Take That också. Men det vete katten om jag ser fram emot att höra. Robbie Williams är bäst som soloartist, tycker jag.

Norah Jones nya album ”The Fall”

The Fall – hösten – är ett bra namn på hennes fjärde album. Hennes lågmälda jazzpop med drag av singer/songwriter har en unik ton, ett eget uttryck. Jag har gillat alla hennes tidigare tre skivor.
”The Fall” har som namnet antyder mer av höstdovhet, höstvemod i sig. Jag tycker det är ett underbart album.

Låtlistan:
1. Chasing Pirates (Norah Jones)
2. Even Though (Norah Jones/Jesse Harris)
3. Light As a Feather (Norah Jones/Ryan Adams)
4. Young Blood (Norah Jones/Mike Martin)
5. I Wouldn’t Need You (Norah Jones)
6. Waiting (Norah Jones)
7. It’s Gonna Be (Norah Jones)
8. You’ve Ruined Me (Norah Jones)
9. Back To Manhattan (Norah Jones)
10. Stuck (Norah Jones/Will Sheff)
11. December (Norah Jones)
12. Tell Yer Mama (Norah Jones/Jesse Harris/Richard Julian)
13. Man Of The Hour (Norah Jones)

Lite fakta om Norah Jones från Wikipedia
:

Norah Jones, född 30 mars 1979 i New York, är en amerikansk sångerska, pianist och låtskrivare.

Norah Jones är dotter till den kända sitarspelaren Ravi Shankar. Hon växte dock upp med sin mamma Sue Jones.
Jones musik blandar pop och jazz, men även andra genrer som blues, folk och country. Hon har gjort tre album, Come Away With Me (2002), Feels Like Home (2004) och Not Too Late (2007). Sedan 2003 är hon med i bandet The Little Willies, som 2006 gav ut sitt självbetitlade debutalbum.
På www.norahjones.com kan man läsa om Jones fjärde album The Fall som kommer släppas den 17 November 2009.
Jones har vunnit nio Grammy Awards, bland annat för bästa nya artist 2003 och årets album (Come Away With Me).

Recensioner i DN och i Göteborgsposten och i Aftonbladet.

Jessica Andersson: ”Wake up”
Jessica Andersson fick inte så bra kritik för sitt första soloalbum ”Wake up” av Dagens Nyheter.
På ”Wake Up” sjunger hon tio örhängen från tidigt 60-tal plus en nyskriven låt som låter 60-tal.
60-tal kan betyda allt möjligt, så det säger väl inte så mycket.
Det är en mjuk, flyktig ton över sångerna och när jag provlyssnade hade jag svårt att ta till mig någon låt. Ingen sång sticker ut särskilt.

Två nya skivor jag inte hunnit lyssna på än och som jag är mycket nyfiken på: Tom Waits: ”Glitter & Doom Live” och Martha Wainwrights Edit Piaf-tolkningar ’”Sans fusils, ni souliers, à Paris. Martha Wainwrights Piaf record”.

Norah Jones – Chasing Pirates (AUDIO)

Tom Waits – Glitter and Doom Live

Martha Wainwright Piaf Show Pigalle Club La Foule

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, singer/songwriter, höst, vemod, Edit Piaf, Robbie Williams, Norah Jones, Martha Wainwright, Tom Waits

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, singer/songwriter, skivnytt

Dan Brown: ”Den förlorade symbolen” – kanske årets besvikelse

17 november, 2009 by Rosemari Södergren

danbrownpreview
Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.

Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.

Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.

Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.

Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.

Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.

Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.

Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.

Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.

Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1

Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,

Kulturnytt,  Bokhora, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, recension, Dan Brown, Den förlorade symbolen, frimurare, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Deckare, Recension

Premiär för Alla älskar Bernie Madoff – Dramalabbet gör stor teater på liten scen

14 november, 2009 by Redaktionen

dramalabbet_madoff

Visst är det härligt att gå på Dramaten och se teater. Jag har sett en hel del klassiker i traditionella och nya former där. Det vill jag inte vara utan.

Samtidigt är det en unik upplevelse att se bra teater på en av de små, fria scenerna. De stora kan aldrig komma i närheten av det.

Vi har Dramalabbet på Östgötagatan 2, till exempel. Igår var jag där och såg Alla älskar Bernie Madoff, historien om finanssvindlaren som fick 150 år för att ha lurat många miljarder av investerarna. Eller för att han avslöjade systemet. Hur det nu var…

Bernard Madoff ägnade sig åt svindlerier i över femtio år innan han avslöjades. Han verkade göra det omöjliga och visade också att det var omöjligt. Vi fick en introduktion till finansvärldens alkemi och en påminnelse om att evighetsmaskiner inte fungerar.

Berättelsen spelades upp av Gunilla Abrahnsson och Per Burell i rollen som, ja, alla! Jag tror att de gestaltade 37 karaktärer (minst) utan att det blev rörigt. Hela Bernard Madoffs liv gestaltades i snabbt tempo men med nästan vetenskaplig precision. Snyggt, jag kan inte säga att jag sett något liknande på någon scen.

Gustav Tegby berättade för mig att han skrivit manus samtidigt som historien rullades upp (Bernie Madoff dömdes så sent som i somras). Det understryker en viktig del av kulturens uppgift, att kommentera nutiden ur ett subjektivt och konstnärligt perspektiv. Därför behövs de fria teatergrupperna. Mycket av den teater som skapades av (till exempel)  Shakespeare och Strindberg är kommentarer till samtiden (märkliga exempel, kanske. En antisemit och en kvinnohatare, men i alla fall). Nutida teater måste kunna kommentera samtiden annars har vi inga klassiker i morgon.

Producenten,  Lovisa Björkman, talade varmt och entusiastiskt för de små teaterscenerna, just med tanke på möjligheten att snabbt kunna göra teater på aktuella teman. Av Gustav Tegby fick jag också veta att Dramalabbet enbart spelar nyproduktioner. Jag ser plötsligt ett ekologiskt samband mellan de små och stora teatrarna. Vi får möjlighet att se både klassisk och ny teater. Teaterfolket får utrymme att skapa teater och skörden blir rik. Som det skall vara när det är ekologiskt. Både Lovisa och Gustav är aktiva på större teatrar (Dramaten respektive Riksteatern) och jag kan inte tänka mig annat än att alla gynnas i en sådan kultur-ekologi.

Hatten av för Dramalabbet och du som blir nyfiken kan du läsa mer om datum och biljetter på Dramalabbets webbplats. Om du är det minsta teaterintresserad skall du inte missa det här.

Här kan du se ett inslag från TV8:
http://ditv.se/2009/10/30/han-spelar-bernie-madoff-i-ny-svensk-teaterpjas

”Alla älskar Bernie Madoff” i P1s program
Nordengren. Här kan man lyssna på den:
Sveriges Radio

och här kan du höra på en intervju med dramatikern
Svenska Dagbladets recension

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, Alla älskar Bernie Madoff, teaterrecension, premiär, recension

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Alla älskar Bernie Madoff, Dramalabbet, premiär, Recension, Teaterrecension

Paul Van Dyk på Münchenbryggeriet och mycket mer

9 november, 2009 by Redaktionen

paul_van_dyk_djing

En av höstens intressantaste dansorienterade föreställningar avnjöts denna gång i Münchenbryggeriet i lördags, där kvällens stora artist var Paul Van Dyk, något av en legend inom klubbsvängen. Men det var inte enbart van Dyk som spelade Monday Bars stora höstmöte, utan även flera kända namn inom varsin stil som förgyllde de tre dansgolv som fanns i lokalen.

Basement hade laddat upp med mer traditionell techno med progressiva inslag, det var även här som de flest utklädda festdeltagarna hängde. Lagom till 20 års firande av murens fall var Berlins klubbscen tillbaka med så mycket svart läder att man skulle ha kunnat utrusta hela Sovjetarmén.

Det var det som var det intressanta, det är inte ofta som alla typer klubbscenen träffas på samma klubb. Allt från bira/bärs-svennar, klubbkids till läderbögar mötes på dansgolvet.

Paul Van Dyk som är en Europas större DJ:s inom trance scenen körde ett mycket professionell liveset och dansgolvet var fullt. Tyvärr är mycket av trancemusiken lite för repetitiv för min smak, men publiken var med på noterna, så mycket att det var svårt att röra sig vare sig framåt eller bakåt i lokalen.

Något av den nya dansstilens pionjärer inom den som ibland kallas för darkstep, en lite tyngre variant av dubstep, med snabba trummor, och då menar jag snabba trummor, hade kommit till bryggeriet för att visa vart mixerbordet skulle stå.

Eftersom det hela den här typen av DJ-kultur utgår från att man mixar flera låtar samtidigt, så är det svårt att beskriva någon enskild låt. Men, man hör att stilen skiljer sig mellan de olika typerna av dansmusik som Dave Schiemann och Ultraform framför. Ultraform som är baserad i Stockholm har en mycket speciell stil där ingen står orörligt på dansgolvet.

Nattens stora begivenhet var Dean Rodell/Machine Code vars totala kompromisslöshet fick alla att dansa. Om fjärde världskriget skulle bryta ut skulle de låta så här.
Någon beskrev musikupplevelsen som ”attackhelikoptrar med miniguns mötet bombflyg” och jag är beredd att hålla med. Det var som att stå mitt i den berömda stålstormen där volymen på musiken var så hög att allt annat försvann. Inom sufismen kallas utplånandet av jaget för fanaa och det är inte svårt att förstå varför man kan nå detta genom dansen.

Några timmar senare gick jag hem trött men lycklig av all bra musik.

Text: Alexander Sanchez

Myspace: Machine Code

http://www.myspace.com/machinecode

Bild: http://www.webresourcesdepot.com/wp-content/uploads/image/vector-dancing-people.jpg

Tags: Paul Van Dyk, Ultraform, Machine Code, Dean Rodell

Här är hela listan på de som spelade:

MONDAY BAR MAIN FLOOR
PAUL VAN DYK
Warmup: Soderman (Sthlm)

FOOLS FOREST (Sthlm)
The Teknoist’s Fyerhammer Project (UK)
Machine Code (DE)
Dave Schiemann (PL)
Ultraform (Fools Forest)

BASEMENT (Uppsala)
Vibrasphere Live (Digital Structures/Tribal Vision)
Berre (Basement)
Core (Mandarin)
Ego T (Zenon Rec)

Münchenbryggeriet, Stockholm, Lördag 7:e November 2009

Läs även andra bloggares åsikter om dans, musik, Paul van Dyk, Münchenbryggeriet

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Musik

Gellert Tamas: ”De apatiska” – de litterära försöken känns konstlade

6 november, 2009 by Redaktionen

de-apatiska

Först som sist: Jag tror att Gellert Tamas har rätt i sin bok ”De apatiska”: De flyktingbarn som blivit svårt fysiskt sjuka i vårt land har blivit det på grund av svåra trauman och sin nuvarande osäkra situation – inte genom manipulativa föräldrar som utnyttjat dem för att få stanna i det svenska välfärdssystemet.

Granskningen av systemet är oerhört viktig. Det gäller så väl enskilda flyktinghandläggars agerande som polis, terapeuter och annan vårdpersonal. Det är många i boken som talar om hur föreställningen om de manipulativa föräldrarna vuxit sig starkare, tills den till slut kommit att prägla hela handläggningen av de barn som i flera fall är livshotande sjuka – vittnen med vitt skilda bakgrunder kommmer till tals, och de säger ungefär samma sak med olika ord.

Boken har väckt debatt, bland annat i Dagens Nyheter, där Tamas också regelbundet medverkar som skribent. Bland annat gäller det påstådda felcitatet.

Det är svårt att säga något om detaljerna eller eventuella felaktigheter i journalisten Tamas återgivande av ofta fruktansvärda öden, människor vars liv till synes ligger i känslokalla byråkraters händer. Det finns något overkligt, mardrömslikt, i skildringen av hur en man – fadern till en apatisk flicka i 10-årsåldern – grips av polisen sedan en handläggare påstått att hon blivit mordhotad av honom. Senare medger hon sitt misstag: hon hade förväxlat namnen på männen i två olika familjer. Den mänskliga faktorn är förklaringen från kvinnan som tycker att det är ”tråkigt om det skulle vara så” att den gripne mannens självmordsförsök skedde som en direkt följd av hennes förväxling.

Gellert Tamas driver självklart en linje och det är han tydlig med. Jag har faktiskt svårt att se varför det skulle vara upprörande. Dokumentationen är imponerande och omfattande. Det som är bärande i boken går knappast att ifrågasätta.

Ett exempel är psykologen Marie Hessles ändrade inställning till flyktingbarnen. Från att närmast fanatiskt tagit striden för barnen, utan att ifrågasätta någon enda historia, till att utgå från att de ljög. Hennes betydelse i olika roller har onekligen varit stor i sammanhanget: som pyskolog på flyktingförläggning, som konsult åt Migrationsverket och som expert i medierna.

Svårare har jag för Gellert Tamas sätt att försöka förankra historien i verkligheten med små detaljer, ofta framstår de bara som ansträngda och påklistrat fiktiva. Något som Tamas även använde sig av i ”Lasermannen”: Någon funderar på problemet över en kopp automatkaffe, en annan tar upp ett skrynkligt, tappat pappersark samtidigt som hans tankar är ägnas det som boken behandlar.

De här litterära försöken känns konstlade för att Gellert Tamas inte har en aning om vad människor tänker, en flyktinghandläggare kanske mest tänker på sitt eget svårt sjuka barn. Till exempel. Det har i och för sig ingen betydelse för Gellert Tamas granskning som helhet men det gör den till sämre läsning. Å andra sidan är det rätt enkelt att hoppa över.

Betydligt mer väsentligt är det att Gellert Tamas reportage som helhet åter fått frågan om de apatiska barnen, och flyktingpolitiken som helhet, att hamna i fokus. Utifrån ett perspektiv som känns betydligt sundare än det där allehanda märkliga föreställningar tillåtits växa under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Gellert Tamas
Titel: ”De apatiska”
Förlag: Natur&Kultur
ISBN 978-91-27-08836-8

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Expressen, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Newsmill.

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, recension, barn, invandrarfrågor, samhälle, Gellert Tamas, apatiska

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: barn, Böcker, Bok, invandrarfrågor, Recension, samhälle

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1508
  • Sida 1509
  • Sida 1510
  • Sida 1511
  • Sida 1512
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in