• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären på Noréns nya pjäs Stillheten, på Stockholms stadsteater

19 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Fem karaktärer på scen – vem som står i fokus och som är huvudperson pendlar under pjäsens gång. Ingen är god, ingen är ond, alla är mer eller mindre trasiga och sällan lyssnar någon på någon annan.
Lars Noréns nya pjäs, ”Stillheten”, hade premiär på Stockholms Stadsteater 18 februari 2011. Som alltid när det är ett drama av Norén är det mycket som sägs genom att det inte sägs.

Det är som Per Wästberg sade om Lars Norén i ett tal då Norén fick Pilotpriset 1994:

I hans pjäser blir dock sista ordet aldrig sagt. Evighetsmaskineriet rasslar vidare, familjeintrigerna gör ett nytt varv. Ett drama kan slut för att bokstavligen börja om med samma replik eller fortsätta i en annan pjäs. Att kartlägga döden i livet men också antyda en kärlek som måste hållas levande för att vi inte ska förstenas – med detta lär Norén fortsätta länge än.

Stillheten har fem roller:
Ernst, fadern med alkoholproblem, spelad av Sten Ljunggren.
Lena, modern, spelad av Katarina Ewerlöf.
Ingemar, äldste sonen, spelad av Magnus Krepper.
John, yngste sone, spelad av Michael Jonsson.
Martha, hushållerskan, spelad av Maria Salomaa.

Alla är trasiga på sitt sätt, eller på flera sätt. Föreställningen börjar med att Ernst går upp tidigt på morgonen för att ringa sin syster för att försöka på långa 3.000 kronor för att kunna betala av lån och amortering på hotellet.

Scenen är extremt avskalad: bara ett stort rum med golvet täckt av vita A4-papper och några askkoppar, plus längre bak på scenen: en enkel stol.
I taket lyser ordet Standard Hotell med blå neonbokstäver, förutom bokstaven O som inte lyser. O:et är trasigt.
Det är rätt mycket som är trasigt egentligen.

Föreställningen startar med fullt ljus över salongen också, det blir som om gränsen mellan skådespelarna på scenen och publiken därför inte är så skarp, så tydlig. Först en bra bit in i föreställningen släcks ljuset i salongen.

Föreställningen har många bottnar och i vissa delar är den så stark att det är obehagligt. Det finns få dramatiker som så knivskarpt kan skildra människors totala ensamhet och oförmåga att möta varandra. När en människa verkligen öppnar sig och försöker visa sina känslor finns det ingen som är mogen att lyssna eller redo att mötas.

Ingen är god, ingen är ond, enbart. Modern har en ganska nära relation till äldste sonen, men samtidigt är hon totalt oförmögen att ta till sig yngste sonen. Han skriker ut sin längtar efter hennes kärlek, men får inte ens en kram. Yngste sonen som kan skriva och vill skriva men tampas med dåligt självförtroende får slängt i ansiktet att han inte kan lyckas. Fadern har en stor kärlek till yngste sonen, men när modern fått sin diagnos av läkaren att hon bara har månader kvar att leva är fadern utan förmåga att ge henne stöd. Han tycker bara synd om sig själv, är bitter i sin självömkan.

Trots att föreställningen är svart och mörk har den en svart humor också. Det är klart att den bärs upp inte bara av den starka texten och dess undertexter. Skådespelarna är viktiga för att pjäsen ska bli så stark. Sten Ljunggren gör den olyckliga fadern, förvirrad, ensam och så feg. Michael Jonsson som yngste sonen är så rörande att jag vill gråta.

Det finns en slags tröst i att det inte finns något lyckligt slut. Inget djupt olyckligt heller, utan det är som livet och när vi får se bortom illusionerna blir det som en slags befrielse.

Stillheten (skrevs 1984) är tredje delen av Lars Noréns självbiografiska pjäser om uppväxten i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater 2007. Stillheten hade urpremiär i Amsterdam 1986, spelades på Dramaten 1988 och på Aveny Teatret i Köpenhamn två år senare.
– För mig är det fascinerande att Lars Norén skriver ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om. Han blir aldrig färdig med den. Men det här är en annan, korrigerad bild av familjen, säger norske regissören Eirik Stubø, nu är tillbaka på Stockholms stadsteater (senast regisserade han Påsk, 2009).

Jazzmusik är en viktig del i pjäsen. Bröderna John och Ingemar (Magnus Krepper) är uppslukade av 50-talsjazz, och från scenen hörs musik från legender som Stan Getz, Chet Baker och Lennie Tristano. Musiken är som en roll till i föreställningen, dess jazztoner förmedlar en dov, melankolisk känsla som understryker det som händer – och när bröderna en liten stund når varandra är det just med lekfulla gladare jazzimprovisationer.

Foto: Carl Thorborg



Relaterat: Recension i Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Stillheten, Norén, Stockholms stadsteater, Sten Ljunggren, scen, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Norén, Recension, Scen, Sten Ljunggren, Stillheten, Stockholms stadsteater, Teater

The ark, en epok går i graven med flaggan i topp

18 februari, 2011 by Redaktionen

 

Artist:  The Ark

Titel:  Arkeology

Betyg:  4

Utgivningsdatum: 23 februari 2011

Att lyssna på en grupps singlar blir en bra sammanfattning.  Här säger The ark att de firar 20 år som grupp, men för mig firar de kanske elva år. Min första skiva med dom var we are the ark, och den kom år 2000. ”It takes a fool to remain sane” fastnade som ett tuggummi i skallen. En låt perfekt att gå långa promenader till.  När de några år senare släppte ”father of a son” 2002, var glädjen stor. En låt som låter att komma från en musikal. Mycket av deras musik är väldigt teatralisk, så nu är det väl bara att sätta ihop en lämplig ramstory, och sen stoppa in musiken så är musikalen fixad.  Jag har alltid gillat deras öppna flört med glamrocken, och den ibland taffliga engelskan.  Gillar också att dom vill avsluta med flaggan i topp, med både vårturné och en sommarsväng. Även om det kanske är färre än tjugo år som de varit kända, så har det haft många fans under åren, och fansen får en möjlighet att säga hejdå.

Alla samlingsskivor ska ha några nya låtar, så att även de inbitna fansen köper skivan. Arkeology är inget undantag och de två nya spåren heter Breaking up with God och sist på skivan ligger The Apocalypse is over.  Att låta ”The Apocalypse is over” avsluta skivan känns helt rätt, och som en helt logisk avslutning på The arks karriär. Dock kanske inte den rökaren jag hade väntat mig, utan lite lugnare och mer stilla. The Ark är unika i Sverige, och lyckades aldrig att bli speciellt populära utanför Sverige. Kanske är det därför dom nu lägger The Ark på hyllan. Trots allt ska de ha ett stort tack, tack för musiken och för festen.  Nu väntar jag på musikalen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Mommyheads: Delicate friction

18 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: the Mommyheads
Titel: Delicate friction
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-18

Mommyheads har en brokig historia bakom sig; bildades 1987, gav ut några hyllade album, splittrades 1998 och återförenades igen efter nära 10 år. Det här är andra skivan efter comebacken.
Musiken är huvudsakligen powerpop med inslag av indiepop och brittisk proggresive, eller helt enkelt Progressive powerpop. Mommyheads har beskrivit sig själva som en länk mellan XTC och the Band. Amerikanska City boy tycks också vara en inspirationskälla, åtminstone i de två första låtarna med sina skarpa gitarrer och keyboards. Här hörs även influenser från Big stars hårdare låtar.
Resten av albumet är genomgående lugnare, som en mix av Beatles White Album och 90-talets Crowded house. En låt heter just ’Another crowded house’, kanske en blinkning till den charmerande, något bortglömda gruppen.
Överlag är det bra låtar med varierat arrangemang. Emellanåt blir det alltför smart, låtarna försvinner ibland bakom den snygga och något överlastade produktionen (i rättvisans namn bör jag nämna att jag även tycker att Sgt. Pepper’s är överproducerad). Alla fans av varierad och välproducerad powerpop har definitivt en högtidsstund framför sig.
Bästa låtarna är ’Delicate friction’, ’World in reverse’ samt singelspåret ’Just give me a reason’ – med Moneybrother på bakgrundssång. I mars spelar Mommyheads i Sverige, missa inte chansen att höra låtarna live.

Mer om Mommyheads på Kulturbloggen

Spelningar:
March 15, Stockholm, Sweden, Debaser
March 17, Gothenburg, Sweden, Jazzhuset
March 18, Copenhagen, Denmark, Studerhuset
March 19, Jönköping, Sweden, Bongo Club
March 20, Berlin, Germany, White Trash Club
March 21, Hamburg, Germany, Logo Club
March 23, Bergen, Norway, The Garage
March 24, Oslo, Norway, Revolver Club
March 25, Falun, Sweden, Club Helmar
March 26, Västerås, Sweden, Sigurdsgatan 25

Läs även andra bloggares åsikter om Mommyheads, musik, recensioner, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Mommyheads, Musik, recensioner, skivnytt

Viva Las Vegas med Elvis – en saga att drömma sig bort med

18 februari, 2011 by Redaktionen

Viva Las Vegas
Betyg 3

Jag fortsätter min utforskning av filmarkivet hos Headweb. Förutom att det finns en hel del relativt nya filmer är det spännande att det på filmplatser på webben, som Headweb, finns filmer som inte går att få tag på annars. Nu har jag sett ”Viva Las Vegas” med Elvis Presley från 1964.

Viva Las Vegas, är regisserad av George Sidney. Det är kul att den hade vensk premiär den 30 mars 1964, nästan två månader innan filmen gick upp i USA.

Det är en film för den som vill se Elvis när han var som bäst, eller i alla fall mådde som bäst, Han var ung (28 år) och smal. Publikmässigt var filmen en framgång.

Elvis spelar racerbilföraren Lucky Jackson som kommer till Las Vegas för att delta i Las Vegas Grand Prix. Det enda som fattas är pengar till en ny motor till sin bil. Pengarna vinner han på roulette och allt ser bra ut.
Han träffar dock en ung vacker kvinna, en vackra Rusty (Ann-Margret), och får också en konkurrent om kvinnans gunst. En konkurrent som också är racerbilsförare men dessutom stormrik.
Lucky/Elvis blir knuffad i simbassäng och förlorar sin pengar och kan inte köpa motorn han behöver för att vinna tävlingen och han måste dessutom jobba som servitör för att få pengar till mat.
Den Rusty (Ann-Margret) är förälskad i honom men hon hatar tanken på att han ska köra racerbil.

Det är en förutsägbar romantisk berättelse med sång och dans och vackra bilder. Som scenen när Elvis och Ann-Margret, eller tja rollkaraktärerna Lucky och Rusty, har en date och hamnar på dansställe. Alla andra på dansgolvet har dovare färger på kläderna och Lucky och Rusty lyser hela bilden med sina klargula kläder.

Det är en söt, romantisk historia där Elvis är som bäst och givetvis med bra låtar, för den som gillar Elvis. Titelspåret ”Viva Las Vegas” är med förstås och också låtar som ”The Lady Loves Me”, ”Appreciation” och ”What’d I Say ”.

Här finns information om filmen hos Headweb.
Vill du ha en Elvishelg så finns det en hel hög av Elvisfilmer hos Headweb.

Läs även andra bloggares åsikter om Elvis, musikal, filmer, Headweb, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Elvis, filmrecensioner, Headweb, Musikal, Recension

Recension av Jonah Hex – inte så lyckad film trots Josh Brolin och John Malkovich

17 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Jonah Hex
Betyg 1

Jonah Hex såg lockande ut för mig när jag valde att se den. En film i Västernmiljö med både Josh Brolin och John Malkovich i huvudrollerna och dessutom med Michael Fassbender med på rollistan. Det borde vara åtminstone godkänt. Tyvärr når den inte upp till godkänd nivå, det var till och med svårt att tvinga sig själv att se hela filmen.

Josh Brolin spelar Jonah Hex, som var duktig soldat men i kriget råkade döda en man med efternamnet Turnball. Fadern till den dödade Turnball hämnas gruvligt och hänger Jonah Hex på ett kors där han får se hur hans familj mördas framför ögonen på honom. Han hänger i flera dagar på korset, hittas av indianer som tar hand om honom och vårdar honom så han överlever. Han blir då prisjägare och lever ett deprimerande liv.

Han vill hämnas men eftersom Turnball blir innebränd i en hotellbrand får Jonah Hex inte ens chansen att hämnas. Han lever sitt liv som otrevlig prisjägare och träffar då och då den prostituerade Lilah, spelad av Megan Fox, som vill att de ska dra iväg någonstans tillsammans och bygga upp ett liv. Jonah Hex är förstås emot det och helt ur stånd att ha en nära och långvarig relation, så bränd som han är efter vad han utsatts för.

Så visar det sig dock att Turnball inte är död utan lever ett gangsterliv och planerar att genomföra ett gigantiskt attentat mot amerikanska staten. Presidenten bestämmer att Johan Hex ska kallas in till militärtjänst för att hjälpa till att få fast Turnball.

Det är mycket våld och mycket eld och brand i filmen. Det behöver inte vara negativt, det beror på hur det används. I Johan Hex känns det överutnyttjat och ger mer avsmak och äckelkänslor.

John Malkovich är en fantastisk skådespelare, men ibland blir han för mycket, för vidrig och han spelar över i rollen som äckel. Det är vad som händer i Jonah Hex.

Berättelsen känns inte engagerande och att Jonah Hex kan prata med döda är bara för mycket.

Filmen är förstås inspirerad av den tecknade serien om Jonah Hex. Tja, vissa serier mår nog bäst av att förbli serier och inte föras över till film. Inte ens med Josh Brolin och John Malkovich i rollerna,

Jag såg filmen hos Voddler.

Läs även andra bloggares åsikter om Josh Brolin, John Malkovich, Voddler, film, filmrecension. Jonah Hex

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: filmrecension. Jonah Hex, John Malkovich, Josh Brolin, Scen, Voddler

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1408
  • Sida 1409
  • Sida 1410
  • Sida 1411
  • Sida 1412
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in