• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nitroville: Can’t Stop What’s Comin’, saknar det där lilla extra

18 november, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: Nitroville
Titel: Can’t Stop What’s Comin’
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 27 juni

De ser ut att komma från en trailerpark i amerikanska mellanvästern, men tittar man närmare är medlemmarna i Londonbaserade Nitroville lite för hela och rena.

Den skenbart okomplicerade genren ”rock” är i själva verket en av de svårare. Som musiker eller sångare klarar du dig utan teknisk briljans men behöver desto mer av den svårgripbara kvalitet som kallas groove. Låtskrivare får gärna gödsla med femtio år gamla klyschor men måste framför allt hitta riffet och refrängen, eller åtminstone någondera, som fastnar. För producenten är den stora utmaningen inte att hitta ett perfekt ljud utan snarare att framkalla känslan av svettig replokal eller rökig klubb.

Nitroville har en hel massa entusiasm men saknar på debuten tyvärr just det där lilla extra. Skivan är helt enkelt alldeles för jämntjock – efter snabba inledande ”Cheating The Hangman”, maler den på i ett förutsägbart midtempo. Tola Lamont har tryck i rösten men håller genomgående samma lite för pressade tonläge vilket gör att jag ganska snart tappar intresset.

Visst kan små doser av ”Can’t Stop What’s Comin’” fungera som bakgrundsmusik i bilen eller baren, men Nitroville höjer sig inte över massan av träget arbetande rockproletärer. Och förtjänar kanske respekt för just det.

Text: Anders Emretsson

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

The Cure på Royal Albert Hall

18 november, 2011 by Jonatan Södergren

The Cure, Royal Albert Hall
Betyg: 5

Är ”A Forest” tidernas bästa låt? Att se The Cure, alternativrockens okrönta kungar av melankoli, återuppliva sina tre första album är alltid något av en njutning. Jag slås med häpnad över hur autentiskt de lyckas fånga de tre skivornas respektive ljudbilder. Efter att ha färdats jorden runt för att se deras spelningar i Sydneys Operahus tidigare i år kändes det bekvämt att bara behöva ta sig till London och Royal Albert Hall den här gången.

Som lokal är Royal Albert Hall inte helt olik Cirkus, fast allting är större, äldre och – helt enkelt – mer rojalt. Scenen var så låg att de som hade turen att stå längst fram nästan kunde röra vid Robert Smith.

Redan i inledande ”10:15 Saturday Night” fick vi en glimt av vilket episkt band The Cure skulle komma att bli nästföljande decennium. ”Three Imaginary Boys” från 1979 är kanske bandets mest udda skiva. Som en trio hade de inte riktigt hittat sitt sound och post punk-influenserna från band som till exempel The Buzzcocks och Elvis Costello har aldrig varit mer påtagliga. Förutom titelspåret tillhör ”Subway Song” mina favoriter från skivan, bara att se Robert Smith spela munspel är någonting utöver det vanliga.

Året därpå gavs milstolpen ”Seventeen Seconds” ut. Såväl de avskalade, flangerdränkta gitarrerna som införandet av syntar var avgörande för gruppens framtida utveckling. Låtar som ”A Forest” och ”Play for Today” är både smarta och dansvänliga medan låtar som ”The Final Sound” och ”Three” har desto mer utrymme för bandbrytande experimentation i stil med de instrumentalla numren på Bowies ”Low”-platta.

På bandets tredje skiva, ”Faith” från 1981, är döden ständigt närvarande. Allting är om möjligt än mer avskalat, grått och miserabelt än på ”Seventeen Seconds”. Syntarna tar upp en större del av ljudbilden och det är även här deras patenterade sexsträngade bas dyker upp för första gången. Låtar som ”Funeral Party” och ”All Cats Are Grey” tillhör konsertens mest hjärtskärande nummer.

Efter att ha framfört sina tre första album bjöd de brittiska giganterna på hela elva extranummer varav de tre sista låtarna, ”Let’s Go to Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”, visade vilken motsägelsefull men ack så perfekt popgrupp The Cure hade blivit mindre än fem år in i sin karriär. Att de senare skulle rada upp klassiska popsinglar som ”In Between Days”, ”Just Like Heaven” och ”Friday I’m in Love” kan, åtminstone sett i efterhand, knappast ha överraskat någon.

I publikvimlet skymtade vi en och annan celebritet, däribland Tim Burton, The Japanese Popstars och Alison Shaw från Cranes.

Arkiverad under: Musik, Recension

Foster the People på Debaser Medis

18 november, 2011 by Jonatan Södergren

Foster the People, Debaser Medis
Betyg: 4

Självförtroendet såg ut att vara på topp när Foster the People intog ett utsålt Debaser Medis och som de lyckades axla rollen som ett av årets mest hypade band. De spelade visserligen på Hultsfredsfestivalen tidigare i år men det här var deras första spelning i huvudstaden.

Vi var många som jublade när deras debutalbum ”Torches” gavs ut tidigare i år men intresset för det Los Angeles-baserade bandet tycks ha vuxit explosionsartat det senaste halvåret, vilket det faktum att de var tvungna att flytta spelningen från Debaser Slussen var ett tecken på. Och hypen är välförjänt. Foster the People tillhör de mest musikaliska banden som kommit fram i bloggosfären de senaste åren.

De lyckas liksom flirta med det kommersiella utan att någon gång egentligen sätta sin integritet på spel. Troligtvis är det därför de går hem hos så många olika typer av människor. Såväl finsmakarna som de danssugna kan hitta något i Foster the Peoples låtar.
Förutom den förlängda versionen av ”Pumped Up Kicks” så var kvällens höjdpunkt ”Helena Beat” vilken de avrundade ordinarie set med. Följande låtar spelades under konserten:

Houdini
Miss You
Life on the Nickel
I Would Do Anything for You
Broken Jaw
Waste
Call It What You Want
Don’t Stop (Colour on the Wall)
Helena Beat

Pumped Up Kicks

Läs även andra bloggares åsikter om Foster the People. Debaser, popmusik, musik, indie, konserter, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Foster the People. Debaser, indie, Konserter, Musik, Popmusik, Recension

Stockholms filmfestival: Rabies – grym slasher från Israel

18 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Rabies

Betyg: 4

Fyra ungdomar påväg att spela tennis åker vilse och hamnar mitt i ingenstans, plötsligt springer en blodig kille ut ur skogen och framför bilen.Hans syster har ramlat ner i ett hål, han är hysterisk. De två killarna från bilen beslutar sig att följa med den okände mannen in i skogen medans tjejerna stannar kvar och ringer polisen. Det kan låta som världens klyscha men tro mig, Rabies är långt ifrån det.

Rabies är regisserad Aharon Keshales och Navot Papushado och är den första israeliska slasher filmen, och vilken debut detta är. Med risk för att spoila så känner jag att jag inte kan berätta så mycket. Vad jag kan säga är att det är en sjukligt spännande film med så många twistar och vändningar att man nästan blir yr. Med sina brutala dödsscener och snabba repliker är detta en av de bästa filmerna inom sin genre som jag sett på länge. Jag längtar efter att se vad israel ska spotta ur sig härnäst, för om detta är standarden för israelisk film så kan jag inte annat än ta av mig hatten.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Från premiären av My Romantic History i Göteborg

18 november, 2011 by Redaktionen

 

My Romantic History av DC Jackson
Teater Trixter, Göteborg
Premiär: 16 november 2011

Jag förstår fullständigt att brittiska My Romantic History – DC Jackson – blivit prisbelönt. Närmare bestämt en 2010 års Scotsman Fringe First på Edinburgh Festival Fringe, det mest åtråvärda priset på världens största kulturfestival. Onsdagen den 16 november hade den Skandinavienpremiär på Teater Trixter, Göteborg. Medverkade gjorde GEST – The Gothenburg English Speaking Theatre. I Sverige är DC Jackson än så länge helt ospelad och My Romantic History är hans mest framgångsrika pjäs.

Temat är kärlek: ”If you haven´t met someone by the time you graduate, you´re going to marry some idiot from your work. It´s that simple. Do you know how they get animals to breed in captivity? They put them in the same cage.” My Romantic History

Det är en annorlunda kärlekskomedi, med två sidor av samma historia. Talspråket verkar vara skotsk engelska. Enkel scenografi, med uppställbar säng, kontorsbord, arkivskåp, sittplatser, i kontorsmiljö. Tom – Dean Ashton – berättar historien om romansen med kollegan Amy. Sen är det Amys – Kristina Brändén Whitaker – tur att berätta sin version. De två rollernas förflutna, deras minnen och drömmar, blandas in. Tom drömmer om Alicia Hamilton, Amy drömmer om Calvin Kennedy. Deras upplevelse av händelseförloppet färgas av de erfarenheterna. De tar fasta på olika saker, ser genom fingrarna med sina egna egenheter och irriterar sig på andras. De säger en sak och menar en annan och jämför allt med den där första stora romansen, den när de var tonåringar.

Det är en rolig och snabb pjäs och den är klart sevärd – och hörvärd (engelskan) – och publiken är med på noterna och fnittrar och skrattar. Amys och Toms relation växer och utvecklas. En relation i samklang med samtiden. Paniken du känner när du är 33 år gammal och kvinna och ser din biologiska klocka ge varningssignaler. Den sexuella spänningen på söndagsmorgonen. Du och din arbetskamrat som har en relation och som skall jobba tillsammans på måndagen. Hur skall jag klara mig ur det här? En möjlig relation i Storbritannien, en möjlig relation i Sverige. Mycket möjligt. Om detta skulle vara politik så skulle det vara sociologisk politik – utforskning av det mänskliga samspelet.

My Romantic History – DC Jackson
Regissör: Gary Whitaker
Manus: DC Jackson
Skådespelare: Emily Aston, Kristina Brändén Whitaker, Dean Ashton.
Medverkande: GEST (the Gothenburg English Speaking Theatre), Teater Trixter, Göteborg

GEST – som startades i november 2005 – har som målsättning att förse Göteborg med modern, prisbelönt och samtida dramatik på det engelska språket – samtliga produktioner sedan starten har fått fantastiska recensioner och varit i stort sett slutsålda.

DC Jackson – skotsk dramatiker bosatt i Glasgow – debuterade 2008 med The Wall för Bordeline Company och nominerades till Critics’ Awards for Theatre in Scotland. Hans stora genombrott kom med My Romantic History. För tillfället arbetar Jackson på en adaption av The Marriage of Figaro för The Royal Lyceum Theatre.

Gary Whitaker – regissör, skådespelar, Associate Director på GEST. Gary regisserade succéföreställningen Expectations som vann The Fringe Review Award for Outstanding Theatre på the Edinburgh Fringe 20. Som skådespelare har Gary jobbat med teatrar som the Royal Shakespeare Company, West Yorkshire Playhouse och Royal Exchange. Han har även arbetat med några av världens främsta regissörer och dramatiker som Alan Ayckbourn, Max Stafford-Clark och David Grindley. Hans tv- och filmerfarenhet innehåller bl.a. The Gathering, Vincent, In Deep, The Vice samt tre säsonger av The First of the Summer Wine på BBC. Gary spelade även Lucas i Camilla Läckbergs Isprinsessan och medverkade i 183 dagar, båda på SVT.

Dean Ashton spelar “Tom” med flera. Han studerade skådespeleri vid Guildhall School of Music and Drama i London och har sedan dess etablerat sig både på scener över hela England. Hans scenerfarenhet innehåller bl.a. The Ducks med SEArED som utsågs till Best Double Act av The Guardian och The Observer på Edinburgh Fringe 2011. TV-framträdanden inkluderar Dirty War och Wilderness.

Emily Aston spelar “Sasha” med flera. Hon blev redan som barn BAFTA-nominerad och har sedan dess varit ett bekant ansikte både på TV och på scen i Storbritannien. Hennes karriär innehåller arbeten med legendariska regissörer som Max Stafford-Clark och Michael Winterbottom. Hennes TV-karriär innehåller bl.a. roller i Robin Hood, The Amazing Mrs Pritchard, Where the Heart is, Coronation Street. På film kan hon bl.a. ses Dead man´s shoes, Millions, Heartlands och Butterfly Kiss.

Kristina Brändén Whitaker spelar ”Amy” med flera. Hon är skådespelare och konstnärlig ledare för GEST. Hon debuterade som dramatiker med den prisbelönade Expectations och medverkade även som skådespelare i uppsättningen. Ursprungligen är hon från Göteborg, hon har spenderat en stor del av sitt liv i London, där hon utbildat sig till skådespelare på den välrenommerade skolan Central School of Speech and Drama. Under hösten medverkar hon i svensk/danska TV-serien Bron på SVT, hon har medverkat i Peter Birros Upp till kamp och i Steven Spielbergs Band of Brothers.

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om GEST, engelsk teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: GEST, Göteborg, Teater Trixter

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1288
  • Sida 1289
  • Sida 1290
  • Sida 1291
  • Sida 1292
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in