The Cure, Royal Albert Hall
Betyg: 5
Är ”A Forest” tidernas bästa låt? Att se The Cure, alternativrockens okrönta kungar av melankoli, återuppliva sina tre första album är alltid något av en njutning. Jag slås med häpnad över hur autentiskt de lyckas fånga de tre skivornas respektive ljudbilder. Efter att ha färdats jorden runt för att se deras spelningar i Sydneys Operahus tidigare i år kändes det bekvämt att bara behöva ta sig till London och Royal Albert Hall den här gången.
Som lokal är Royal Albert Hall inte helt olik Cirkus, fast allting är större, äldre och – helt enkelt – mer rojalt. Scenen var så låg att de som hade turen att stå längst fram nästan kunde röra vid Robert Smith.
Redan i inledande ”10:15 Saturday Night” fick vi en glimt av vilket episkt band The Cure skulle komma att bli nästföljande decennium. ”Three Imaginary Boys” från 1979 är kanske bandets mest udda skiva. Som en trio hade de inte riktigt hittat sitt sound och post punk-influenserna från band som till exempel The Buzzcocks och Elvis Costello har aldrig varit mer påtagliga. Förutom titelspåret tillhör ”Subway Song” mina favoriter från skivan, bara att se Robert Smith spela munspel är någonting utöver det vanliga.
Året därpå gavs milstolpen ”Seventeen Seconds” ut. Såväl de avskalade, flangerdränkta gitarrerna som införandet av syntar var avgörande för gruppens framtida utveckling. Låtar som ”A Forest” och ”Play for Today” är både smarta och dansvänliga medan låtar som ”The Final Sound” och ”Three” har desto mer utrymme för bandbrytande experimentation i stil med de instrumentalla numren på Bowies ”Low”-platta.
På bandets tredje skiva, ”Faith” från 1981, är döden ständigt närvarande. Allting är om möjligt än mer avskalat, grått och miserabelt än på ”Seventeen Seconds”. Syntarna tar upp en större del av ljudbilden och det är även här deras patenterade sexsträngade bas dyker upp för första gången. Låtar som ”Funeral Party” och ”All Cats Are Grey” tillhör konsertens mest hjärtskärande nummer.
Efter att ha framfört sina tre första album bjöd de brittiska giganterna på hela elva extranummer varav de tre sista låtarna, ”Let’s Go to Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”, visade vilken motsägelsefull men ack så perfekt popgrupp The Cure hade blivit mindre än fem år in i sin karriär. Att de senare skulle rada upp klassiska popsinglar som ”In Between Days”, ”Just Like Heaven” och ”Friday I’m in Love” kan, åtminstone sett i efterhand, knappast ha överraskat någon.
I publikvimlet skymtade vi en och annan celebritet, däribland Tim Burton, The Japanese Popstars och Alison Shaw från Cranes.