• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Madonnas film WE, recension

22 februari, 2012 by Rosemari Södergren

WE
Betyg 3
Sverigepremiär 16 mars
Regi: Madonna

För den som gillade King´s Speach är WE ett måste. WE handlar om den stammande kungens storebror som avstod tronen och abdikerade för att kunna gifta sig och leva med den kvinna han älskade, Wallis Simpson.
Hon var amerikanska och hade skiljt sig en gång och var gift med sin andra man när hon träffade prins Edward som sedan blev kung Edward VIII. De var ett par, trots att hon var gift med en annan man under flera år av deras förhållande. Edward VIII var så passionerat fäst vid Wallis Simpson att han inte kunde tänka sig att leva utan henne.

Den som uppskattar filmer som lagt ner mycket energi på kostym har också något att se fram emot.

Madonnas film handlar om Wallis Simpsons och prins Edwards  förhållande sett ur en nutida kvinnas ögon, Wally som  är döpt efter Wallis. Wallys mamma och mormor var fascinerade av Wallis Simpson och döpte Wally efter henne. Denna fascination, eller rentav fixering, har gått vidare till Wally.

Filmens handling utspelas dagarna kring när den berömda auktionsfirman Sothebys ska ha en auktion av saker från Wallis Simpsons och prins Edwards förhållande. Wally besöker utställningen inför auktionen dagligen, hon tycks vara där från morgon tills dne stänger på kvällen. När hon betraktar alla saker, som smycken, fotografier och möbler, spelas Wallis och prinsens kärlekshistoria upp för henne och för oss. Vi får uppleva den romantiska berättelsen genom Wallys ögon.

Wally å sin sida lever i ett fruktansvärt äktenskap med en hyllad psykiatriker, som slår och bedrar henne och dessutom har han svårt för att ha sex med henne. Hennes man är ruskigt obehaglig, en av årets värsta mansskildringar på film. Inte nog med att han inte vill ha barn med henne och är oromantisk och vidrig, han tillåter henne inte att arbeta, trots att hon trivdes med sitt arbete. Hon har ingenting att göra. Den enda hon gör är att hänga på Sothebys och drömma och fantisera mer och mer om Wallis Simpsons romantiska liv. Det är här någonstans som filmen förlorar mitt engagemang. Hur många sådana kvinnor finns det idag som kan leva ett sådant lyxliv egentligen? Visst har hon det vidrigt, men finns det unga kvinnor idag som är så svaga att de låter sig hunsas så totalt av en man?

Hon drömmer om att få uppleva en passion som är lika förtärande som det Wallis Simpson och prins Edward upplevde. Jodå, en av vakterna på Sothebys lägger märke till Wally och de blir nära vänner och något börjar hända.

Filmen är fotomässigt elegant. Jag hade inte väntat mig något annat. Madonna har varit med i musikvideobranschen länge och kan sin sak. Musiken är en av filmens stora styrkor, dess soundtrack är också Golden Globebelönad.

Det som gör att jag inte ger filmen högre betyg är att den är för konstnärligt snygg för estetikens egen skull, vilket gör att dramatiken förlorar kraft. Filmen är bitvis för seg, flera scener borde kunna klippas bort eller förkortas. Jag tror filmen hade vunnit på att bara handla om Wallis Simpson och prins Edward.

Utomlands har det fått rätt dåligt mottagande. The Telegraph skrev:
Madonna’s skill with the camera seems to extend to her being able to turn it on, but not a great deal further: to liven up an argument between Wallis and Edward, she has her romantic leads inexplicably run around a tree trunk. Later, we see Wallis dancing the Charleston with an African tribeswoman to the strains of ’Pretty Vacant’ by The Sex Pistols in front of a Charlie Chaplin film, which must be a strong contender for the most garbled, half-baked image in cinema history.
W.E. is — still — a stultifyingly vapid film, festooned with moments of pure aesthetic idiocy. With characteristic humbleness, Madonna performs a song called ’Masterpiece’ over the end credits, although one can’t help but feel that her 2003 number one single ’Sorry’ might have been more appropriate.

Läs även andra bloggares åsikter om Madonna, film, WE, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Madonna, Scen, WE

Skivrecension: Amanda Mair – Amanda Mair

22 februari, 2012 by Redaktionen

Artist: Amanda Mair
Titel: Amanda Mair
Betyg: 3
Skivbolag: Labrador
Release: 15 feb

På Amanda Mairs artistsida på Labrador heter det ”Is good taste in music finally gaining ground? It certainly looks that way.” Kanske, om man nu accepterar premissen att bra musiksmak är så himla sällsynt, kanske, Johan Angergård, om flickan från Lidingö hetat The Radio Dept och debutalbumet haft namnet Flying to a Dream.

Skivomslagsintryck: album från förra årets idolskörd med ”ung lovande stjärna” som ännu inte vet vem hon är som musiker, men som likväl måste göras till skivindustrins nya drottning. Nu har Amanda Mair inte varit med i idol. Så hon har inte redan från början en köpkrets på tusentals fjortonåringar. Hon måste bli stor utan idoleffektens hjälp.

Hur gör man då? Man hajpar henne som en 17-årig motsvarighet till Dusty Springfield (lyssna på take another little piece of my heart och vakna upp ur dessa märkliga kritikerfantasier) och poängterar att hon faktiskt bara är 17 år! Och som om det inte räcker så har albumet en ”Kate Bush-produktion” – bara för att en eller två låtar har orientaliskt stuk. Lyssna på Noonie Bao, en annan debuterande svensk artist, om ert Kate Bush-hål i själen inte är tillräckligt uppfyllt trots förra årets 50 words of snow. Och om ni nu måste höra just unga musiker kan jag informera er om att det görs mirakulöst mycket bra musik av ”underbarn” överallt i världen. Välkommen till soundcloud och nätbloggar. Det är dock varken hennes eller Labradors fel att hon blir utsatt för presshajp som sträckt sig ända över atlanten. Sånt händer.

Men är hon en tonårs-Dusty då? Det finns tyvärr inte ett enda spår på albumet som närmar sig storheten av popdivans klassiker. Trots två fina pianoballader, och ett antal medryckande låtar (med produktion från The Mary Onettes/Det Vackra Livets egna Philip Ekström) – och resten fillers. Bra vardagspop att mata radion med helt enkelt. Utanför den något matta strålglansen från Sense (den är skön på ett nästan schlagersliskigt sätt), Skinnarviksberget (”I have a bottle of wine and a secret I’d like to share with you”), Before och Doubt verkar hon, Amanda själv, sällan närvarande trots att rösten och de känslosamma texterna kommer fram tydligt. Resten fylls upp av drömska men ljumma arrangemang och upprepsamhet. Det är väl lite som det där omslaget. Hon tittar bort och rör sensuellt vid håret. Och det är något märkligt ljus bakom henne som gör ansiktet otydligt: ”Jag är nästa idol. Eller?” Ja, kanske. Förhoppningsvis något större än så, något med soul. Men nu ska jag lyssna på Dusty.

Här är den sköna videon till singeln Sense:

Bästa spår: Sense och Skinnarviksberget.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Amanda Mair, skivrecension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Amanda Mair, Musik, skivrecension

Skivrecension: Staffan Hellstrand – Staffan Hellstrand

22 februari, 2012 by Redaktionen

Artist: Staffan Hellstrand
Titel: Staffan Hellstrand
Betyg: 3
Releasedatum: 22 februari

Fem år sedan senaste albumet och snart 20 år sedan Lilla fågel blå och jag hade nästan glömt bort att Staffan Hellstrand fanns. Inte vet jag om det är för att undanröja alla tvivel om den saken men nya skivan heter bara Staffan Hellstrand och låter också väldigt mycket som just Staffan Hellstrand.

Det har han väl i och för sig alltid gjort, även när han backades av Nomads och det var en större dos garage i produktionen. Det har alltid varit ganska lagomt lunkande. Lite mer lättflytande och med mindre raspighet än Winnerbäck, Le Marc eller för den delen Lundell, och ofta med mer minnesvärda refränger.

Men över hela den här skivan vilar ett mörker och ett allvar. Texterna handlar om trasiga relationer, trasiga liv, och det finns ett vemod även i de lättflytande melodierna.
På till exempel Ögonblick i motljus bryter ljuset igenom i just en sådan där klockren Staffan Hellstrandrefräng.

Det är dock den tyngsta och mörkaste låten, Spår, om en far som ligger dödssjuk, som gör allra starkast intryck. Och den har ingen refräng alls.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Hellstrand, popmusik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Popmusik, skivrecension, Staffan Hellstrand

Skivrecension: Alcest – Les voyages de l’âme

22 februari, 2012 by Redaktionen

Band: Alcest
Titel: Les voyages de l’âme
Betyg: 4
Release: 9 januari 2012

Les voyages de l’âme betyder förflyttning av själ. Det är den franska duons fjärde experiment med black metal-genren. De är romantiker enligt den uråldriga definitionen. För att använda ett adjektiv ur denna 1800talets mörka skönhetskult: Neiges musik är sublim. Musik vid en klippavsats, havets dån, månljuset strilande genom moln. En ljudvärld som liknar Tolkiens universum. Den rör sig vid gränsen mellan det överjordiskt vackra — Loveless gifter sig med amerikansk black metal och får en sorgsen fransksjungande alv till barn — och det underjordiskt plågade, saturnaliska. Änglar är skrämmande, skriver Rilke i Duinoelegierna, men här har all black metalskräck skalats bort. Detta utan att försumma melankolin, förtvivlan, längtan bort och sorgen. Riffen och atmosfären har förenats och blivit ett enda kosmiskt rop i rymden. Ja, Neige leker fritt med black metalens diffusa regelsystem och placerar dess stildrag i andra omgivningar; han visar, likt Agalloch, Liturgy, Wolves In The Throne Room, och andra fritt utforskande band, att musikens känslovärld är djupare än vad fördomarna vill säga.

Det finns fortfarande mörker i låtarna, men detta är den ljusaste skivan Neige skapat. ”Autre Temps” intro är en slö disig morgonsol. En vandring genom ett kargt landskap i det bleka ljuset. Den har en av de skönaste keltiska riffen på skivan. Lägg märke till det lilla ekot av tre upprepade toner i fingerplocksgitarrstil. Den lilla detaljen fäster sig. Och återkommer. På den gladaste låten på skivan, avslutaren ”Summer Glory”, hör man dem igen, fast i dur. Formen är uppenbarligen begrundad. ”Summer Glory” riffar föresten livfullt som en Dinosaur Jr. singel.

”A sinister mood???…. That really bothers me that you should say that because that proves that I did not succeed in communicating what I had inside me… I just wanted to create a maternal chant, hypnotic and unreal, similar as to what I have heard in the fairy land; certainly not a ”dark” chant.” – Neige

Skaparen uppfattar alltså inte sin musik som mörk. Låt mig förklara varför jag tycker den är det. Titelspåret är min favorit. Jag vill inte veta vad han sjunger, det hade kunnat vara japanska, men aldrig har vemod uttrycks så tydligt. Det är vemodigt för att världen som musiken visar är så vacker och otillgänglig. Det är en stund i en dröm som lämnar spår i ett helt liv. Det är dock viktigt att betona att ”Les Voyages de l’Âme” inte är mörk för att den är ond, grym, vanskapt, filosofisk, ”förutten” eller vad mer man kan förknippa med black metal, utan mörk för att den visar något vackert som möjligtvis är bortom jordelivet. Andra band fokuserar sig på att jordelivet är mörkt och ont och felaktigt. Det gör inte Alcest. Ingenstans antyds att den fantasivärld som Neige minns inte finns eller kan finnas på jorden, och han längtar knappast till kaos, utan till kärlek.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om rockmusik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Rockmusik, skivrecension

Skivrecension: Den svenska björnstammen – Ett fel närmare rätt

22 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Den svenska björnstammen
Album: Ett fel närmare rätt
Betyg: 5

Trots att de sju männen från Norrköping har nått ut till en bredare publik sedan de släppte ”Vart jag mig i världen vänder” har de ännu inte fallit för den farliga kommersialismen och gjort ett dubstep-album eller varför inte ett album enbart med låten ”Vart jag mig i världen vänder” från spår ett till tolv. Jag fruktade faktiskt detta. Att debutalbumet Ett fel närmare rätt skulle bli en slags matrealistisk och kall samling låtar de motvilligt gjort för att behålla sina nya fans som börjat avguda dem efter ”Vart jag mig i världen vänder” (förlåt att jag misstrodde er!) Jag tänkte att jag redan mer än väl visste att de stod med tomma händer vart de sig än i världen vände, och att jag ville ha något nytt, något jag aldrig hört förut. Nervöst tryckte jag på play och lät musiken bevisa att Den Svenska Björnstammen går sin egen väg, nästan är så indie man kan vara, har betydelsefulla texter som tydligt inte bara är utfyllnadsord men samtidigt nästan är lika elektroniska som Slagsmålsklubben, på något märkligt sätt.

En konstig kille som tyckte att Slagmålsklubben var dryga sa en gång till mig att han lyssnat på ”de andra” låtarna av Den svenska björnstammen, och jag förstod att han tragiskt nog menade alla andra låtar förtom ”Vart jag mig i världen vänder”. Han tyckte att de var dåliga och trodde att Simon Gärdenfors från Far & Son och Las Palmas var med i Björnstammen. Detta är ett exempel på vilka slags fans ”Vart jag mig i världen vänder” orsakade. Men jag förlåter ändå Åke Olofsson, Klas Isaksson, Ambjörn Göransson, Mattias Göransson, Kim Dahlberg, Petter Frisendahl och Dan Brännvall för detta. Inte kunde väl de veta hur stor ”Vart jag mig i världen” skulle bli.

Ett fel närmare rätt ger den bild av Den Svenska Björnstammen de är värda. Kanske skrämmer den bort de oäkta fansen, kanske medför den en annan status hos dem själva. En status som talar om att de verkligen vågar göra vad de vill, att de gör något ingen annan gjort förut och att de utan tvivel exprimenterar med ämnet musik så mycket som det bara går. Detta märks oerhört tydligt i detta debutalbum. Musiken i albumet får vem som helst, kanske till och med de oäkta fansen, att helt plötsligt släppa alla sina problem och bara falla in i den oexisterande världen där människor dansar med björnar och vinden behöver svalkas. Jag är faktiskt helt mållös över vissa låtar. Till exempel spår nummer fem, Mörkt kallt ljus. Hur Den svenska björnstammen varierar mellan det sorgliga nedstämda till det dansanta naiva, och hur snyggt de gör det, är ett mysterium. Det är glad livlysten musik utan att bli irriterande för den ledsna samtidigt som det är sorgset utan att bli för melankoliskt eller pretentiöst. De flesta låtar på albumet är en skildring av en person som är på väg att ge upp men ändå finner hoppet någonstans och försöker intala sig själv att ”sen när inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?” för att citera sångaren Åkes ord som med sin personliga röst i slutet av Mörkt kallt ljus sjunger detta, där variationen mellan nedstämdheten och dansmusiken är pågående under hela låten.

Att det är möjligt att åstadkomma så… musikaliskt korrekt men samidigt helt utspårande musik. Jag förstår det inte. De är verkligen helt unika inom det dem gör. Egentligen förtjänar de internationell berömmelse samtidigt som de, för sitt eget bästa, bara borde vara precis sådär lagom kända som de var när deras första EP släpptes. Det är bara en tidsfråga innan hela mänskligheten förstår Den Svenska Björnstammens storhet och sliter av deras små björntassar i ren desperation. Jag tror bestämt att detta är det bästa debutalbum jag någonsin hört. Det är så starkt. Så självklart. Jag undrar, kändes inte allting meningslöst och grått innan Den Svenska Björnstammen fanns? Saknade man inte någonting extra? Jag tror det. Jag tror att jag sökte efter något som gav mig mer än bara tomma ord och intetsägande melodier. När jag nu har lyssnat på Ett fel närmare rätt känner jag att jag inte längre behöver leta efter det där extra, det speciella, det som egentligen inte skulle kunna existera. Är det inte en fysisk omöjlighet att göra så hedervärt fantastisk musik? Är detta på riktigt?

Bästa låt: Mörkt kallt ljus och Who’s that girl

Text: Izabelle Zeijlon

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Den Svenska Björnstammen, Ett steg närmare rätt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1251
  • Sida 1252
  • Sida 1253
  • Sida 1254
  • Sida 1255
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in