Norma
Musik Vincenzo Bellini
Libretto Felice Romani
Översättning Tuva Lisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Shaefer
Regi Eirik Stubø
Ljus Ellen Ruge
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär på Folkoperan 14 september 2022
Roller 14 sept:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Flavio Polliones vän: Mattias Gunnari
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard.
Därutöver barn, kör och orkester, scenarbetare med mera.
Med en avskalad scenografi, vackert skurna nutida kläder, konsekvent och stram regi och lågmält stödjande kör blir den målande belysningen och den imponerande tekniska skickligheten i sången det man fastnar för inledningsvis. Smart scenografi där orkestern sakta hissas upp och skapar själva scenrummet ger också musikerna med samtida instrument en hedersam position och ödmjuk närvaro. Övertygande redan från början är dock Johan Schinkler i rollen som Oroveso vars varma, men allvarsamma mörka röst lägger hela grundstämningen till dramat. Daniel Svensons Pollonius och Julia Sporséns Norma som initialt inte riktigt blir levande bakom den tekniskt mycket bärande och skickliga sången tar dock igen det med råge.
Från och med den första duetten mellan Norma och den yngre prästinnan Adalgisa, vackert och mjukt ungdomligt sjungen av mezzosopranen Ann-Kristin Jones, blir man som publik helt absorberad. Sången är så stilla kraftfull, så tajt framförd träffsäkert i avancerade stämmor, med en så fin inlevelse, att det känns som att bli inbjuden till ett intimt samtal. Bel canto-stilens slingrande förförande melodier och Bellinis vilja att inlevelsen i gestalterna både ska synas i agerandet och sången, uppfylls verkligen. Efter halva första akten är det som om kontraktet med publiken håller i sig ända till slutet. Vissa scener känns sjungna med en så pass samtida text och dröjande musik att ens egna livsberättelser blandas samman med handlingen på scenen. Man värjer sig lite mot det som sätts i svallning, vilket ju måste anses vara ett mycket högt betyg.
Applåderna tar inte slut när Julia Sporsén, som kraftfullt bärande föreställningen igenom sjungit Norma tar emot hyllningarna från den stående publiken. Ann-Kristin Jones med sin lite mjukare gestaltning av Adalgisa får liknande varma applåder. Den mindre rollen som Pollione som Daniel Svenson väl genomfört tycks också uppriktigt ha nått ut. En premiärkväll ska väl vara lite festligare och publiken är ofta välvilligt inställd, men här handlar det nog om stor succé och ingen artighet.
Eirik Stubø har i sin debut som operaregissör lyckats modernisera, förtäta, och göra berättelsen om Norma giltig för vår tid. Kluvna mellan krig och klimatkris känner vi med henne när hon tar ställning i svåra existentiella frågor.
Bakgrund: Bel canto-peran Norma kom, enligt Wikipedia, till efter att den berömda operasångerskan Giuditta Pasta önskat sig en specialskriven intressant kvinnoroll av Vincenzo Bellini. De var vänner och han flyttade till och med tillfälligt in hos Pasta för det intensiva arbetet. Tillammans med Romani som skrev librettot, skapad de vad som idag anses vara ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt. Premiären 1831 på Teatro alla Scala i Milano innebar först inte en omedelbar succé, då publiken tolkade in Italiens samtida politiska spända läge i handlingen, utan succén kom först senare. Alexandre Soumets tragedi utgjorde grunden men Romani och Bellini utvecklade Normas komplexa karaktär till att bli mycket mer inkännande. De tog bland annat bort barnamordet i handlingen inspirerat av Medea. Soumets tragedi hämtade inspiration från den mytologiska gestalten Niobe och Medea samt Lady Macbeth av Shakespeare och druidprästinnan Velléda från Les Martys ou Le Triomphe de la religion chrétienne av Chatueaubriand.
Handlingen: Översteprästinnan Norma står inför ett komplext dilemma. Hon, som dotter till druidernas överstepräst Oroveso, tillbes av det ockuperade folket i Gallien som lyder hennes råd i svåra tider. Men i hemlighet lever hon ett dubbelliv och har två söner med ockupationsmaktens romerske konsul Pollione som hon älskar. Förskräckt upptäcker hon att Pollione är otrogen med den yngre väninnan och prästinnan Adalgisa. Först reagerar hon som en uppriven rival och vill hämnas, men landar efter överväganden i en gränslös kärlek till Pollione samt i en djup kärlek till barnen. Vänskapen till Adalgisa värderas också högt, nästan högre än kärleken till barnens far. Med sin hållning lyckas hon påverka både Pollione och Adalgisa. Det dramatiska slutet är menat att ses som en följd av hennes samvetes inre konflikter och inte som ett osjälviskt offer. Slutscenen anses vara en av operalitteraturens mest gripande scener och är uppbyggd på en enda storslagen melodi.
