Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

#Vimåsteprata – till försvar för demokratin: ett viktigt initiativ men vad innebär yttrandefrihet?

by

Demokratin måste försvaras. Det menar en lång rad kända kulturpersonligheter och politiker som tillsammans startat projektet #Vimåsteprata.

I ett pressmeddelande berättar de som ligger initiativet mer:
#ViMåstePrata är ett initiativ till demokratins försvar. För att bemöta de anti-demokratiska krafterna som just nu sprider sig i vårt land har ett hundratal opinionsbildare och kulturprofiler med Hédi Fried och Sverker Sörlin i spetsen slagit sig samman med hela folkbildningsrörelsen.

Det handlar om allt från DN:s kulturchef Björn Wiman till författaren Po Tidholm, från politikern Nyamko Sabuni till näringslivsprofilen Daniel Sachs i kombination med kulturprofiler som Lena Endre och låtskrivarna Shy Martin & Shy Nodi.

Tillsammans och över hela landet kommer vi att samtala om utmaningar och visioner för vårt samhälle. Parallellt fördjupar vi dialogen på nätet och fortsätter samtalet om demokratin. Vi måste våga ta de svåra samtalen. Nu.

Inom kampanjen kommer det att hållas demokrati-tal över hela landet och många olika digitala projekt. En bok kommer att släppas genom projektet.

Projektet startade med en debattartikel i Svenska Dagbladet, underskriven av bland andra biskop Eva Brunne, Dilsa Demirbag-Sten, generalsekreterare Berättarministeriet, författaren Hédi Fried, Gerhard Holmgren, organisationschef Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, journalisten och författaren Ola Larsmo, artisten och producenten Maxida Märak, Thomas Nilsson, ordförande Offentligägda folkhögskolors intresseorganisation, riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, regissören Stina Oscarson, professorn Sverker Sörlin, författaren Po Tidholm, journalist och författare, och Elisabeth Åsbrink, journalist, författare och ordförande Svenska Pen.

I debattartikeln skriver de:
Under detta valår kommer de politiska partierna att driva sina kampanjer. Demokratins framtid är en fråga som på samma gång går bortom och skär tvärs igenom alla valkampanjer.

Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt. Dialog är nödvändigt om vi ska nå fram till varandra. Annars tar polariseringen över, filterbubblorna bara bekräftar våra olika verkligheter och förstärker misstron.

Efter hundra år är det dags att aktivt värna vårt öppna, fria och demokratiska samhälle.

Finns det någon som ens tycker annorlunda? Det svåra är inte att hålla med om att värna demokratin. Den svåra frågan gäller yttrandefriheten. De som inte tror på demokratin, de som vill ha en diktatur: hur långt sträcker sig deras yttrandefrihet?
Hur är det med de som vill ha skillnad på kvinnors och mäns situation, de som på fullt allvar tror att deras gud har bestämt att kvinnor har andra uppgifter i livet, familjen och samhället än män? De som vill skära ned på sina flickors frihet?
Hur långt sträcker sig deras yttrandefrihet?
Det är väldigt svåra frågor.

Vad betyder det öppna samhället?

Dagens Nyheter berättar:
Initiativet till #ViMåstePrata togs formellt hemma hos Hédi Fried med Sverker Sörlin, Kristina Persson och Elisabeth Åsbrink runt bordet. De talade om demokratifrågor. Om sådant som civilsamhällets betydelse för demokratin.

Teaterkritik: Stockholmsdjur – en hissnande djuriskt rolig stund med satiriska tacklingar mot mänskligheten

by

Stockholmsdjur
Manus David Book
Regi och visuellt utformande Ensemblen
Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Alvin Lilliestierna och Tommy Lindström
Parterren Teatern på Stadsteaterns Fri scen Kilen, 5 mars 2018

Det handlar om djur i vår huvudstad, men ur deras perspektiv. De har det lite till mans som vi människor ibland. Kanske är det enbart ett djuriskt sätt att kritisera eller driva med hur ironiskt mänskligheten har det. För det är ju så att våra liv kan få så konstiga perspektiv ibland i en värld som kräver att vi alla är huvudrollsinnehavare i samma livsspel. Fast i slutändan handlar det ju om ”…vem som orkar simma motströms vid Operan…” och inte att vi måste ”dö för Skansen…”

Trots att vi bor i en huvudstad så finns det ju ett och annat djur som rör sig fritt. I den här föreställningen får vi möta allt från en poetisk ledhund, en hyfsat nöjd ko som bor på Skansen och till en bäverfamilj med äktenskaps- och barnuppfostrings problem. De utsätts dessutom av mäklare, coacher och separationer, som ifrågasätter deras val, engagemang, kärleksliv och marknadsvärde.

Att vara tre skådespelare och ha så många roller kräver sin skådespelare. Jag kan inget annat än känna stor beundran över den förmåga till snabba byten, inlevelseförmåga och höga tempo med rätt energi vid rätt tillfälle. Att dessutom låta män och kvinnor spela olika genus, ger också härlig brytning med det traditionella och friskar upp våra tolkningsutrymmen. I fablernas värld verkar dock allt tack och lov allting vara möjligt.

Scenografin var kanske inte det mest öronbedövade under föreställningen, även om information kring djurarters ursprung och beteende gav snygga övergångar från ett djurs berättelse till ett anats. Däremot var kostymerna i all sin enkelhet ofta väldigt roliga eller kloka och de enskilda djurens kroppsspråk träffsäkra. Det finns så mycket härligt att lära sig från vår fauna som hade tagits väl tillvara.

Manuset kändes som en stark blandning mellan satir och ironi. Olika delar av samhällsapparaten fick sin ”kängor”, samtidigt som djurarterna fick anamma allmänmänskliga brister och förtecken. Mest inspirerad borde vi människor bli kring den kärlek som växte fram mellan skilda arter. Djuren gav varandra chanser, som få människor skulle ge varandra. Trots att elementen talar emot oss ibland finns det ju aldrig någon ursäkt att inte vilja älska om chansen ges. Det är ju nästan djurplågeri att säga nej.

Jag kommer aldrig mer att kunna se på en svan vid Operan utan att undra hur hens kärleksliv berikar eller om åtrån finns på annat håll. En sak har svanarna lärt mig som jag plockar med i livets ryggsäck och det är att man inte ska var ”… kortsiktig i sina njutningar …”

Medverkande på scen Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane

Teaterkritik: Kejsaren av Portugallien med Riksteatern – gripande

by

Niklas Falk (Jan), Lovisa Onnermark (Klara Fina Gulleborg) och Lia Boysen (Kattrina)
Foto: Sören Vilks

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Dramatisering av Lucas Svensson
Regi Carl Johan Karlsson
Scenografi Johanna Mårtensson
Premiär 4 mars 2018 i Riksteaterns uppsättning

Ingen kan som Selma Lagerlöf berätta en historia. Hennes berättelser om människor och deras förehavanden är spännande, vackra och gripande. Ofta innehåller de allt man kan begära av litteratur. Hon skriver om människor som älskar och hatar. Om känslor som är starkare än viljan. Känslor som varar länge, ibland längre än ett människoliv. Hon skriver inte bara om deras känslor och handlingar . Det finns också något mer som driver dem, något övernaturligt, något som inte kan förklaras. En människas liv blir större än människan.

I Kejsaren av Portugallien blir Jan i Skrolycka välsignad med en dotter. Då blir han en levande människa Han älskar sin dotter med en kärlek större än vettet. När han blir övergiven av henne finns kärleken kvar men galenskapen ersätter förståndet. Hans kärlek som blev för kvävande för en dotter. En dotter som i den här versionen kämpar för sin frihet för den nya tiden. De gamla blir kvar i den gamla tiden. När Jan står för den allt uppgivande kärleken står hans hustru Kattrin för en förnuftig kärlek. Hon tar hand om sin Jan. Hon bannar sin dotter för att hon kastar all kärlek på soptippen.

Uppsättningen är jordnära och följer i mycket Selmas Lagerlöfs historia trots att handlingen är förlagd till mellankrigstiden. Det råder ekonomisk misär för många och
klassklyftorna är stora men folkhemmet är i antågande och socialdemokraterna valtalar. Jans sista fiende blir bilden av Hitler.

Jag tycker det är en gripande pjäs och man kan se den som en eloge till den uppoffrande kärleken. Den är också rolig med Jan i kask och medaljer av chokladpapper och hans medborgare Stoll-Ingeborg med sin armé av trä. En Kejsarinna från Portugallien är en härlig fantasi i en tid då allt utanför Sverige var mycket långt bort. Allvaret finns där med frågor om synd och skam. Jag saknar egentligen bara lite mer av det obegripliga som finns i den skrivna historien.

Niklas Falk som Jan gör honom både naiv och klok. Lia Boysen som Kattrina har så tydliga artikulering att hennes monolog i andra akten är en njutning att lyssna på. Övriga skådespelare är också mycket bra som Lovisa Onnermark, Mårten Andersson, Marika Holmström med flera.

Kejsarvisan är tonsatt av artisten Min stora sorg.

 

Teaterkritik: All genius all idiots – Uttrycksfull kvasifysiologisk cirkuskonst med råstyrka och smidighet

by

All genius all idiots
Artister och manus John Simon Wiborn, Tom Brand, Santiago Ruiz Albalate, Benjamin Smith (ej närvarande på scen på premiären i Stockholm)
Dramaturgi Peter Jasko
Scenografi Kasper Svenstrup Hansen
Ljusdesign Zuzana Rezna
Kostym Michiel Van Leeuween
Cirkuskompaniet Svalbard på Teater Reflex i Kärrtorp, premiär 2 mars 2018

Klassiska cirkusnummer förknippas med färgglatt, lättsamt och kanske med lite snubbeltrubbel i en plastig manege. Det enda som där eventuellt utmanar är om du har gräsallergi eller coulrofobi. Den här föreställningen bar en mörkare bakgrund och var en brutalt hårdare storebror cirkusmässigt. Dock var artisteriet scentekniskt minst lika komplicerat som vilken balettdansörs som helst. Tänjningarna var därmed fysiska, psykiska och könsdefinierade, fast med betoning på kropp.

När en föreställning inleds med en sjungande person, iförd renhornshatt högt upp på en pelare, så vet du att inga restriktioner kommer att råda. Scenografiskt skulle vi dessutom kunna befinna oss på en bakgård i New York, där shoppingvagnar och bråte tagits tillvara mot nattens köld. Gatans längd och bredd inger befrielse och här råder inga bestämda regler för vad man tar sig för. Alla gränser och tolkningar kommer att ges möjlighet. Det är du som råder över tolkningsutrymmena. Stämningen blir snabbt lättsam, men också arbetsam, för vill vi inte veta lite till mans var skåpet ska stå, även om enbart en kort stund?

Fysiologi är det som slår dig hårdast under kvällen. Männen på scen skapar inte enbart stark akrobatik genom konster på golv, stänger och rep. Dessutom använder de sig av varandras kroppar som motkraft, materia, balans och frustration. Att de tar stryk och ger smällar, kan vilken levande organism som helst konstatera. Det luktar män i strid. De utmanar sig själva och publiken i rörlighet som ger nya bilder på näthinnan. Råstyrkan är häpnadsväckande. Nyanser av gymnastisk pennalism och ”you are my bitch” kanske inte är nödvändigt men kanske killar något i någons mage. Däremot tilltalar ”freedom and just do what you want” och ” take a moment and be yourself” mig mycket.

Med en titel som ”All genius all idiots” hade jag förväntat mig någon tydligare handling och tråd att följa genom föreställningen, även om den inte hade behövts vara helt röd. Jag hade gärna sett sammanflätningen av genier och idioter mer genialiskt. Artisternas s.k.repliker ger mer uttryck för att vara lätt styrda improvisationer. Däremot var klimaxen gemensamt förutbestämda, vilket ledde till liknande flow utmed vägen. Tydligare regi hade kunnat ge annan styrka i uppsättningen och gett föreställningens namn mer tyngd.

Uppsättningen försöker utmana könsnormer. Vad är kvinnligt? Vad är manligt? Transvestitism? Det är lådor och fack som ständigt behöver rivas upp och inte läggas tillbaka i fasta skåp. Föreställningen följer dock lätt normen att välja att enbart sexualisera frågeställningen. Någon mer tydlig ”genderbendning” blir det inte, förutom när artisternas akrobatik enbart råder som en bländande urkraft. Min känsla är att vi ska bli provocerade av män i höga klackar och nätstrumpor eller att män åtrår män. Jag kan enbart konstatera att det är vackra biologisk män i obekväma kläder.

Det är viktigt och bra med föreställningar som inte följer strömmen av normalitet. Det är spännande och utmanande att få i sig nya tankar och förståndsbegrepp. Det är roligt att inte veta om nästa urkraft eller rörelse från sceners högborg. Det är med tyngd och fascination vi behöver mer olikheter som berikar vilket uppsättningen gav.

Filmrecension: Lady Bird

by

Lady Bird
Betyg 3
Premiär 2 mars 2018
Regissör Greta Gerwig

Lady Bird kom att inleda den feministiska filmfestivalen i Sverige , den har fått pris för bästa film och kvinnliga huvudroll (komedi) vid Golden Globe-galan 2018 , är nu Oscarsnominerad och också nominerad för flera filmpriser.

En film om 17-åriga Christine McPherson (Saoirse Ronan) som kallar sig själv Lady Bird. En film om en tjej i sista året i High school som kämpar för möjligheten att söka till ett college på Östkusten. Hon drömmen om Östkusten där allt händer. För en familj i Sacramento, Kalifornen 2002 där fadern förlorat jobbet och modern jobbar dubbla skift för att få familjen att gå runt är det en utopi. Lady Bird kämpar också för att få vara den hon är. Med en stark mor (Laurie Metcalf ) och egen stark vilja blir konfrontationer oundvikliga mellan mor och dotter. Inga våldsamma konfrontationer utan mer det dagliga tjatet. Men också beroendet finns där. När Lady Bird vill bli älskad som hon är svarar mamman: Jag vill att du skall vara den allra bästa som du kan vara.

Handlingen påminner om de otal amerikanska ungdomsfilmer som gått på TV. Alla problem med pojkvänner , väninnor och skolbaler finns med. Kyrkliga aktiviteter med teater och sång , skoluniformer och Thanksgiving placerar filmen i klockren amerikansk skolmiljö. Inga stora dramatiska saker händer i filmen. Brutna vänskapsförbindelser, en pojkvän med en oväntad hemlighet och att man tröstäter allt som finns är sådana saker som händer och gör att man tror på filmen. Lady Bird är speciell precis som alla människor är speciella. Hon vill bli älskad som hon är, inte som den bästa hon kan vara. Alla har problem och alla har sin sorger. De flesta familjer tjafsar med varandra men älskar ändå varandra.

Saoirse Ronan är perfekt i rollen som 17-årig skolflicka och hennes väninna Julie (Beanie Feldstein) är underbar. Tillsammans med Danny (Lucas Hedges) skapar de bilden av tonårstiden. På väg in i vuxenlivet med behov att frigöra sig men fortfarande väldigt unga. Jag tycker det är en ungdomsfilm och att den känns som en bra motvikt mot ideal som att allt skall vara perfekt till 100 procent. Budskapet att alla har något att ge och att även när man gör fel saker så är man värdefull och speciell förs fram med humor och allvar.