All genius all idiots
Artister och manus John Simon Wiborn, Tom Brand, Santiago Ruiz Albalate, Benjamin Smith (ej närvarande på scen på premiären i Stockholm)
Dramaturgi Peter Jasko
Scenografi Kasper Svenstrup Hansen
Ljusdesign Zuzana Rezna
Kostym Michiel Van Leeuween
Cirkuskompaniet Svalbard på Teater Reflex i Kärrtorp, premiär 2 mars 2018
Klassiska cirkusnummer förknippas med färgglatt, lättsamt och kanske med lite snubbeltrubbel i en plastig manege. Det enda som där eventuellt utmanar är om du har gräsallergi eller coulrofobi. Den här föreställningen bar en mörkare bakgrund och var en brutalt hårdare storebror cirkusmässigt. Dock var artisteriet scentekniskt minst lika komplicerat som vilken balettdansörs som helst. Tänjningarna var därmed fysiska, psykiska och könsdefinierade, fast med betoning på kropp.
När en föreställning inleds med en sjungande person, iförd renhornshatt högt upp på en pelare, så vet du att inga restriktioner kommer att råda. Scenografiskt skulle vi dessutom kunna befinna oss på en bakgård i New York, där shoppingvagnar och bråte tagits tillvara mot nattens köld. Gatans längd och bredd inger befrielse och här råder inga bestämda regler för vad man tar sig för. Alla gränser och tolkningar kommer att ges möjlighet. Det är du som råder över tolkningsutrymmena. Stämningen blir snabbt lättsam, men också arbetsam, för vill vi inte veta lite till mans var skåpet ska stå, även om enbart en kort stund?
Fysiologi är det som slår dig hårdast under kvällen. Männen på scen skapar inte enbart stark akrobatik genom konster på golv, stänger och rep. Dessutom använder de sig av varandras kroppar som motkraft, materia, balans och frustration. Att de tar stryk och ger smällar, kan vilken levande organism som helst konstatera. Det luktar män i strid. De utmanar sig själva och publiken i rörlighet som ger nya bilder på näthinnan. Råstyrkan är häpnadsväckande. Nyanser av gymnastisk pennalism och ”you are my bitch” kanske inte är nödvändigt men kanske killar något i någons mage. Däremot tilltalar ”freedom and just do what you want” och ” take a moment and be yourself” mig mycket.
Med en titel som ”All genius all idiots” hade jag förväntat mig någon tydligare handling och tråd att följa genom föreställningen, även om den inte hade behövts vara helt röd. Jag hade gärna sett sammanflätningen av genier och idioter mer genialiskt. Artisternas s.k.repliker ger mer uttryck för att vara lätt styrda improvisationer. Däremot var klimaxen gemensamt förutbestämda, vilket ledde till liknande flow utmed vägen. Tydligare regi hade kunnat ge annan styrka i uppsättningen och gett föreställningens namn mer tyngd.
Uppsättningen försöker utmana könsnormer. Vad är kvinnligt? Vad är manligt? Transvestitism? Det är lådor och fack som ständigt behöver rivas upp och inte läggas tillbaka i fasta skåp. Föreställningen följer dock lätt normen att välja att enbart sexualisera frågeställningen. Någon mer tydlig ”genderbendning” blir det inte, förutom när artisternas akrobatik enbart råder som en bländande urkraft. Min känsla är att vi ska bli provocerade av män i höga klackar och nätstrumpor eller att män åtrår män. Jag kan enbart konstatera att det är vackra biologisk män i obekväma kläder.
Det är viktigt och bra med föreställningar som inte följer strömmen av normalitet. Det är spännande och utmanande att få i sig nya tankar och förståndsbegrepp. Det är roligt att inte veta om nästa urkraft eller rörelse från sceners högborg. Det är med tyngd och fascination vi behöver mer olikheter som berikar vilket uppsättningen gav.