Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Karin Boyes självbiografiska roman Kris blir teaterpjäs

by

Kris av Karin Boye
Vällingby
Kulturhuset Stadsteatern 2021
På bilden Beri Gerwise

Karin Boyes självbiografiska roman Kris blir teaterpjäs.
Ett pressmeddelande berättar:
Den 26 februari har Maja Salomonssons bearbetning av Karin Boyes Kris urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby. I huvudrollen ser vi rapartisten Beri Gerwise och Frida Beckman.

1994 var jag 14 år och Sverige vann VM-brons i fotboll. Innan matchen läste förbundskaptenen en dikt av Karin Boye för att motivera spelarna. Den slutade:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det var så jag upptäckte Karin Boye. Hennes dikter och romaner kom sedan att bli viktiga följeslagare under tonårens omtumlande tid.”

säger Maja Salomonsson, regissör och dramatiker.
Karin Boyes självbiografiska roman Kris utspelar sig i 1920-talets Sverige. Mellan två världskrig och i en tid när homosexualitet var förbjudet. När romanen först publicerades ansågs den vara oerhört kontroversiell av både kritiker och allmänheten.

80 år efter Boyes död blir romanen ett scen konstverk som binder ihop Boyes tidlösa universum med samtiden.

”Jag hade ingen koppling alls till Karin Boye när jag fick förfrågan om att spela denna roll.
När vi började repa och grävde ner oss i hennes verk så förstod jag att Karin och jag har mer gemensamt än jag har med någon som lever i samma tid som mig. Det är en otroligt stor ära att få gestalta henne som ung och öppna upp rummet för den unga publik som kanske också får sitt första möte med Karin Boye, genom Malin.”

säger Beri Gerwise, skådespelare och rapartist.

”Berättelsen utspelar sig till stor del i en inre, tidlös värld och handlar om en ung människas existentiella brottningsmatch med Gud, vuxenvärlden och inte minst med sig själv. Boyes modernistiska och fragmentariska estetik har banat vägen för föreställningens form. Vi bjuder in publiken i ett poetiskt universum, där dragkampen mellan att vilja leva och att vilja dö får fritt spelrum. Idag när vi lockas av enkla förklaringar och snabba lösningar på psykisk ohälsa är det mer aktuellt än någonsin att stå upp för krisens komplexitet.”
Säger Maja Salomonsson

Om föreställningen

Släpp mig lös – så skall jag rubba jorden.

Malin ska snart ta studenten när allt plötsligt rämnar. Egentligen är det inget som har hänt, inte som Malin kan förstå i alla fall. Men verkligheten känns så främmande. Inuti Malin pågår en kamp som håller på att slita sönder henne. Hur kan hon må så dåligt när andra har det sämre? Varför gör hon inget för att stoppa allt lidande i världen? Tänk om Gud inte finns? Tänk om Gud finns? Ska hon göra som alla andra vill eller göra uppror?

Mitt i allt kaos blir Malin kär. Alltså jättekär. I någon hon absolut inte får bli kär i.

Maja Salomonsson
Maja Salomonsson är regissör och dramatiker utbildad vid Stockholms dramatiska högskolas radiolinje. Hon har de senaste åren regisserat och skrivit pjäser för bland annat Orionteatern, Riksteatern, Ung scen/öst, Örebro länsteater. I sina föreställningar närmar hon sig ofta ljudkonst och bildkonst. Hennes föreställning Vilka är ni? togs ut till Scenkonstbiennalen för barn och unga 2020. Maja Salomonsson är nu även konstnärlig ledare för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

Kris

Av Karin Boye i dramatisering av Maja Salomonsson

Regi Maja Salomonsson

På scen Frida Beckman och Beri Gerwise

Scenografi och kostym Johanna Mårtensson

Ljus Raimo Nyman

Komposition och ljuddesign Kent Olofsson

Mask Eva Rizell

Dramaturg Mia Winge

Dramapedagog: Elin Callmer

Filmrecension: Döden på Nilen

by

Döden på Nilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Kenneth Branagh
I rollerna Annette Bening, Rose Leslie, Kenneth Branagh, Tom Bateman, Ali Fazal, Russell Brand med flera.

Ett filmiskt elegant verk med vackra vyer. Filmen är helt underbar att se på en stor bioduk. En härlig puzzeldeckare med Agatha Christies karaktär Hercule Poriot tolkad av Kenneth Branagh. En film för dig som uppskattar deckare som går i långsam takt där du kan njuta av foto och bilder och en lång rad duktiga skådespelare. Däremot blir det aldrig direkt spännande. Oavsett om du listar ut vem som är mördaren eller inte är det inte kriminalhistorien som är filmens tema eller som skapar engagemang för filmen. Temat är först och främst en granskning av vad kärlek kan få oss att göra men också en närmare titt på vad finanser och brist på pengar gör med människor.

Handlingen kretsar kring en stenrik ung kvinna, Linnet Ridgeway (spelad av Gal Gadot) som bjudit in sina närmaste vänner och släkt på en lyxsemester i Egypten för att fira att hon gift sig. När någon är så stenrik som Linnet kan det vara svårt att veta vem som är en äkta vän och inte bara låtsas vänskap för att vara i närheten av och kanske kunna utnyttja någon som är förmögen. Dessa karaktärer som rör sig kring henne är svårt att kunna föreställa sig för någon som är uppväxt här i Sverige och alltid varit tvungen att arbeta för att kunna betala hyra och köpa mat – och som inte ens känner någon som bara kan leva på en stor förmögenhet. Det är svårt att ens förstå hur en del av karaktärerna runt henne ens kan leva de liv det gör, där de på alla sätt försöker åka snålskjuts på förmögna människor utan att behöva göra ett handtag.

Vad kan få människor att döda? Sviken kärlek? En möjlighet att roffa åt sig en förmögenhet? Rädsla för upptäckt av brott? Poirot ställs inför olika alternativ när han ska nysta upp vad som ligger bakom mord och för att hitta mördaren. Filmens behållning är inte deckargåtan. Inte alls. Det är hur Poirot nystar i vad som ligger bakom. Ett plus är också att Kenneth Branagh har växt in i rollen som Hercule Poirot sedan Mordet på Orientexpressen 2017 och ger ett djup i karaktären jag inte sett tidigare.

Jag tycker Kenneth Branagh, som regissör, gör detta på ett elegant sätt. Mycket kommer upp till ytan men det är ändå upp till betraktaren att själv dra slutsatser och tolka. Varför göra en ny version av en deckarhistoria som redan filmatiserats i en hyllad version 1978 med Peter Ustinov som Hercule Poirot? Jag tänker att filmtekniken har utvecklats en hel del sedan slutet på 1970-talet så det kan vara bra att presentera en deckarhistoria som går i skön lugn takt för dagens människor som är överösta av actionserier. Jag tycker att Kenneth Branagh dessutom vuxit in i rollen som Poirot och för mig är lika bra som Ustinov i den rollen. Allt är givetvis en smakfråga.

Filmrecension: Bad Luck Banging or Loony Porn

by

Bad Luck Banging or Loony Porn
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Radu Jude

Vad skulle du tycka om dina barns lärare dyker upp i ett vågat sexklipp på Internet där hon har ganska vilt sex och piskar sin man och låter sig själv bli piskad och njuter av att bli killad slampa i filmklippet? Denna väldigt udda film från Rumänien handlar om en lärarinna Emi, som är väl ansedd som duktig lärare men råkat spela in en sexvideo tillsammans med sin man och videon hamnar på Internet. Hennes elever kan se filmklippet i sina mobiltelefoner. Föräldrar blir upprörda och kallar till ett möte för att diskutera, mitt i pandemin. Men att ha sex med sin man är inget brott, inte att visa det på en sajt för vuxna heller. Vad har vi rätt att kräva av de som är lärare? Denna film undersöker frågor kring detta tema. I Sverige kan ämnet var lite extra aktuellt då en biskop inom Svenska kyrkan i Visby nyligen blev av med sitt biskopämbete och samtidigt blev av med sin rätt att vara präst, i samband med att det uppdagats att han varit otrogen mot sin fru i flera år.

Denna film vann Guldbjörnen för bästa film på Berlin Film Festival 2021. Det förvånar mig. Jag tycker filmen har intressanta aspekter och den är väldigt speciell då en filmens mittersta tredjedel består av ironiska beskrivningar/tolkningar av ord och uttryck, delvis helt fristående från filmens handling fast givetvis har det många beröringspunkter. Vi får fakta om när den rumänska makten avrättat människor som vågat protestera mot diktatur, bland annat påpekar att den ortodoxa kyrkan i Rumänien stängde sina dörrar för människor som 1989 protesterade mot den kommunistiska diktaturen. Dessa människor dödades därför av militären.

Även denna mellersta del av filmen var intressant tycker jag det gjorde att filmen spretar för mycket. Den sista tredjedelen består av en lång debatt och hätsk diskussion mellan föräldrar. läraren och rektorn. Det blir mer som teater än film – och en hel del klichéer. Speciellt de människor som framför åsikter som regissören tycker än löjliga, verkar det som. Det är sådant här som för min del drar ner mitt betyg av filmen.

Denna film utspelar mitt under corona-pandemin. Människorna bär munskydd. Men oj vad de slarvar och har munskyddet så näsan syns och av och till drar de ned munskyddet över hakan. Den svenska stadsepidemiologen Anders Tegnell som hela tiden. under pandemin varit skeptisk till nyttan av munskydd skulle nog blir skrämd av hur slarvigt munskydden används och få vatten på sin kvarn.

Temat för filmen är klart intressant och värt att utforska. Vad har allmänheten rätt att kräva av de som har höga positioner i samhället? Men det verkar som att regissören varit fixerad vid att det ska vara mycket sex i filmen, men många närbilder på både manliga och kvinnliga könsorgan. Ibland kan jag tycka att filmer blir sämre när filmskaparna känner att de måste visa exempelvis könsorgan mycket nära och mycket. Är det för att regissören vill utmana oss som tittare? Att regissören anser att sex ska kunna visas i filmer, det är tydligt. Vill regissören få oss att inte tycka annat, för att vi inte vill vara konservativa? Det är väldigt tydligt vad regissören har för åsikter även om sista tredjedelen av filmen är en lång debatt där föräldrarna diskuterar hett och vilt och många olika synsätt lyfts fram.

Bitvis är filmen klockren i sin beskrivning av dubbelmoral. Av och till är den en rolig fars. Men enligt min smak spretar den för mycket och skulle kunna bearbetas och bli mer drama.

Filmrecension: Boiling Point – Intensivt och medryckande om tuffa villkor i köket

by

Andy och Carly kommer inte alltid så bra överens

Boiling Point
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari
Regissör: Philip Barantini
Medverkande: Stephen Graham, Vinette Robinson Alice Feetham och
Hannah Walters.

Med ett ypperligt skådespel och ett hetsigt tempo med en kamera som alltid är hack i häl huvudrollsinnehavaren stjärnkocken Andy gör Boiling Point till de mest intensiva filmupplevelser för året.

Filmer gjorda i en enda tagning agerar antingen som ren gimmick, en slags teknisk onani, eller fungerar som förstärkande element för både närvaro, tempo och intensitet i filmen. Boiling Point med sitt hetsiga tempo och snabba vändningar tillhör kategori två.

Andy Jones driver sin femstjärniga restaurang med ett gediget team kockar och servitörer bakom sig. Men på grund av bristande hygien och slarv med rutiner hotas hans femma att omvandlas till en simpel trea. Andy har det tufft där hemma och det går ut över hans jobb.

Andy skäller ut en anställd som slarvat med hygienrutiner

Stjärnkocken är en fuck-up som inte längre orkar med sitt jobb. Han kommer sent varje morgon, glömmer beställningar och ger felaktiga instruktioner till sina anställda. Hans så kallade kompis, TV-kocken Alastair Skye, väntar otålmodigt på att han ska göra bort sig så han kan ta över verksamheten. Som illdåd bjuder Alastair som date med en av de mest hårda matkritiker till restaurangen.

Vi följer Andy och hans medarbetare under en kväll. Restaurangbranschen är ett hårt klimat där sexism och rasism på jobbet är norm. Och kunden har som vi alla vet alltid rätt oavsett hur mycket du som anställd väljer att kränka och förnedra dig.

Briljant skildrar regissör Philip Barantini restaurangkökets stressiga och krävande tillvaro. Minsta felsteg och du är stekt.
Kameraarbetet gör sitt till att skapa stark närvaro. Jag imponeras över hur naturligt och graciöst kameran svävar fram längs ugnar och finserveringar. Hur vi hoppar mellan karaktär och karaktär och trots springet mellan köket, disken och restaurangen känns det aldrig rörigt. Alla personer får ta plats. Barantini tillagar sina roller med känsla och värme. Kanske att vissa roller känns onödigt tillplattade.

Skådespelet är utmärkt ner till minsta biroll. Men trots att Boiling Point är märkt ensemblefilm är det Stephen Graham som den sönderstressade Andy som är den stora behållningen. Man känner starkt med honom där han kämpar för fullt med att hålla sig över ytan, stressen och pressen som  trycker ner honom allt djupare ner i avfallshinken.

Boiling Point nära på kokar över av känslor och spänning. För varje minut som går ökar temperaturen i den skållhetta tryckkokaren. Som  publik sitter man där som på nålar, limmad mot soffgruppen, enda fram till sista minut då en tar sitt första andetag på över en och en halv timme.

En av årets mest nerviga filmupplevelser är här här och den serveras på silverfat.

Petter Stjernstedt

Iggy Pop och Ensemble intercontemporain tilldelas Polar Music Prize 2022

by

Iggy Pop och Ensemble intercontemporain tilldelas Polar Music Prize 2022.
Ett pressmeddelande berättar:¨
ggy Pop, född James Newell Osterberg, punkens legendariske gudfader, och Ensemble intercontemporain, världens ledande samtidsmusikensemble, tillkännages idag som mottagare av 2022 års Polar Music Prize.

Prisutdelningen äger rum tisdagen den 24 maj i Vinterträdgården på Grand Hôtel i Stockholm och sänds live i TV4 klockan 20.00. Hela prisceremonin kan ses via TV4 Play från 17.30.

Iggy Pop
The Polar Music Prize 2022 tilldelas den amerikanske rockikonen James Newell Osterberg, känd för världen som Iggy Pop. Med sin epokgörande grupp The Stooges skapade Iggy Pop furiös rockmusik genom att smälta samman influenser från blues, frijazz och dånet från Michigans bilindustrier. Med sitt mod, utspel och raw power banade Iggy Pop vägen för punk och postpunk. Artister som Sex Pistols, Ramones, Blondie, Siouxsie and the Banshees, Joy Division och Nick Cave följde hans fotspår. Som soloartist har Iggy Pop aldrig stagnerat utan har i ett halvt sekel fört konstarten framåt. Iggy Pop är ”the chairman of the bored” som skildrar utanförskap med ett poetiskt språk. En helt unik artist som personifierar och förkroppsligar vad rockmusik handlar om.

Ensemble intercontemporain
The Polar Music Prize 2022 tilldelas den Paris-baserade Ensemble intercontemporain. Ensemble intercontemporain grundades av Pierre Boulez med stöd av Michel Guy (som vid den tiden var fransk kulturminister) i samarbete med Nicholas Snowman. Många mästerverk har tillkommit genom att tonsättare haft en särskild genialisk musiker eller ett enastående instrument i åtanke vid komponerandet. Ensemble intercontemporain är den samtida musikens egen Stradivarius som sedan 1970-talet inspirerat vår tids främsta tonsättare att skapa nya mästerverk. Den banbrytande ensemblen har med sin öppenhet för ny teknologi och samarbeten med andra konstarter fått en enorm betydelse för utvecklingen. Ensemble intercontemporain består av 31 solister och har en repertoar som nu omfattar över tretusen moderna verk. Genom sitt fokus på kreativitet, innovation och hög kvalitet, samt stora engagemang i unga människors musicerande, har ensemblen fört hela musikvärlden framåt.

Polar Music Prize
I år är det 30:e gången som Polar Music Prize delas ut. Priset instiftades 1989 av Stig ”Stikkan” Anderson, en legend i den svenska populärmusikens historia. Stig Anderson var förläggare, textförfattare samt manager för ABBA och hade en nyckelroll i bandets fantastiska framgångar. Prisets namn är hämtat från Stig Andersons lika legendariska skivbolag, Polar Music.

Polar Music Prize hyllar musikens kraft och betydelse och delas ut till individer, grupper eller institutioner. Priset korsar musikaliska gränser och ska ges för betydande insatser inom musiklivet i stort. Tidigare pristagare inkluderar bland andra: Paul McCartney, Patti Smith, Bob Dylan, Ray Charles, Metallica, The Afghanistan National Institute of Music (ANIM), Grandmaster Flash, Anne-Sophie Mutter, Stevie Wonder, Björk och Joni Mitchell för att nämna några få.

Tidigare pristagare
2020 – Diane Warren and Anna Netrebko
2019 – Anne-Sophie Mutter, Grandmaster Flash and Playing for change
2018 – Metallica and The Afghanistan National Institute of Music
2017 – Wayne Shorter and Sting
2016 – Max Martin and Cecilia Bartoli
2015 – Emmylou Harris and Dame Evelyn Glennie
2014 – Chuck Berry and Peter Sellars
2013 – Youssou N’Dour and Kaija Saariaho
2012 – Paul Simon and Yo-Yo Ma
2011 – Kronos Quartet and Patti Smith
2010 – Ennio Morricone and Björk
2009 – José Antonio Abreu & El Sistema and Peter Gabriel
2008 – Renée Fleming and Pink Floyd
2007 – Steve Reich and Sonny Rollins
2006 – Valery Gergiev and Led Zeppelin
2005 – Gilberto Gil and Dietrich Fischer-Dieskau
2004 – B.B. King and György Ligeti
2003 – Keith Jarrett
2002 – Sofia Gubaidulina and Miriam Makeba
2001 – Burt Bacharach, Robert Moog and Karlheinz Stockhausen
2000 – Bob Dylan and Isaac Stern
1999 – Stevie Wonder and Iannis Xenakis
1998 – Ray Charles and Ravi Shankar
1997 – Eric Ericson and Bruce Springsteen
1996 – Pierre Boulez and Joni Mitchell
1995 – Sir Elton John and Mstislav Rostropovich
1994 – Nikolaus Harnoncourt and Quincy Jones
1993 – Dizzy Gillespie and Witold Lutoslawski
1992 – Sir Paul McCartney and The Baltic States