Boiling Point
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari
Regissör: Philip Barantini
Medverkande: Stephen Graham, Vinette Robinson Alice Feetham och
Hannah Walters.
Med ett ypperligt skådespel och ett hetsigt tempo med en kamera som alltid är hack i häl huvudrollsinnehavaren stjärnkocken Andy gör Boiling Point till de mest intensiva filmupplevelser för året.
Filmer gjorda i en enda tagning agerar antingen som ren gimmick, en slags teknisk onani, eller fungerar som förstärkande element för både närvaro, tempo och intensitet i filmen. Boiling Point med sitt hetsiga tempo och snabba vändningar tillhör kategori två.
Andy Jones driver sin femstjärniga restaurang med ett gediget team kockar och servitörer bakom sig. Men på grund av bristande hygien och slarv med rutiner hotas hans femma att omvandlas till en simpel trea. Andy har det tufft där hemma och det går ut över hans jobb.
Stjärnkocken är en fuck-up som inte längre orkar med sitt jobb. Han kommer sent varje morgon, glömmer beställningar och ger felaktiga instruktioner till sina anställda. Hans så kallade kompis, TV-kocken Alastair Skye, väntar otålmodigt på att han ska göra bort sig så han kan ta över verksamheten. Som illdåd bjuder Alastair som date med en av de mest hårda matkritiker till restaurangen.
Vi följer Andy och hans medarbetare under en kväll. Restaurangbranschen är ett hårt klimat där sexism och rasism på jobbet är norm. Och kunden har som vi alla vet alltid rätt oavsett hur mycket du som anställd väljer att kränka och förnedra dig.
Briljant skildrar regissör Philip Barantini restaurangkökets stressiga och krävande tillvaro. Minsta felsteg och du är stekt.
Kameraarbetet gör sitt till att skapa stark närvaro. Jag imponeras över hur naturligt och graciöst kameran svävar fram längs ugnar och finserveringar. Hur vi hoppar mellan karaktär och karaktär och trots springet mellan köket, disken och restaurangen känns det aldrig rörigt. Alla personer får ta plats. Barantini tillagar sina roller med känsla och värme. Kanske att vissa roller känns onödigt tillplattade.
Skådespelet är utmärkt ner till minsta biroll. Men trots att Boiling Point är märkt ensemblefilm är det Stephen Graham som den sönderstressade Andy som är den stora behållningen. Man känner starkt med honom där han kämpar för fullt med att hålla sig över ytan, stressen och pressen som trycker ner honom allt djupare ner i avfallshinken.
Boiling Point nära på kokar över av känslor och spänning. För varje minut som går ökar temperaturen i den skållhetta tryckkokaren. Som publik sitter man där som på nålar, limmad mot soffgruppen, enda fram till sista minut då en tar sitt första andetag på över en och en halv timme.
En av årets mest nerviga filmupplevelser är här här och den serveras på silverfat.
Petter Stjernstedt