Ingegerd Rönnberg

Fotograf: Sören Vilks

I vårt ställe
Av Arne Lygre
Regi Alexander Mörk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Medverkande Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 28 augusti 2025

I vårt ställe är en strålande start på höstsäsongen för Kulturhuset Stadshuset. En både verklighetsnära och poetiskt drama om behovet att ha någon i sitt liv, finnas för varandra och rädslan för att bli utbytt. Sällan har vänskapens villkor, lyckan att hitta en ny vän och ensamhetens mörker skildrats på ett så omvälvande sätt på en teaterscen.

Bakom I vårt ställe står Arne Lygre som räknas som en av Norges främsta dramatiker och spelas på stora teatrar över hela Europa men närmast okänd ännu för svensk teaterpublik. Hans språk är till synes enkelt men inte vardagligt och det har en rytm och musikalitet som lyfts fram i Alexander Mörks-Eidems skickliga iscensättning.

Det här är en föreställning som tar oväntade vändningar, ibland känns den rent nervpirrande och det krävs ett aktivt lyssnande. Allvar blandas med en subtil humor och skörhet med hårdhet. Det betonas också att vi som gamla har alla åldrar kvar inom om. Den lilla flickan, den både osäkra och kaxiga tonåringen och den vuxna kvinnan som kanske skaffat egen familj eller saknar den hon aldrig fick.

I vårt ställe kan ses som ett triangeldrama. Att handlingen utspelas mellan tre kvinnor är givetvis ett utropstecken. Att skådespelarna har lika stora roller är också både ovanligt och välkommet. Navet i berättelsen måste dock ändå tillskrivas Astrid – genialt gestaltad av Marie Richardson. Hon agerar med en självlysande klarhet och får replikerna att vibrera av liv.

Astrid har just fått en ny vän i Sara –väl och uttrycksfullt spelad av Elisabet Carlsson. Deras nyväckta och slumpvisa vänskap svajar betänkligt – man anar att de nog kommer att glida isär. Sara är översvallande entusiastisk och öppen med sina behov. Hon vill att de ska vara som nästansystrar och alltid kunna ta varandra för givet. Astrid förefaller i jämförelse klart distanserad men inledningsvis ändå påtagligt glad över sin oväntade vän. Hon tackar ideligt för närheten de hittat fram till och de fina ord Sara säger om henne.

Omsider börjar dock Astrid visa en hård kärna och ställa krav på att Sara ska göra som hon vill–exempelvis på kommando spela piano. Vilket Sara lydigt finner sig i. Dessutom börjar Astrid prata egocentriskt om sin längtan efter sonen och den förfärliga svärdottern hon vill bli av med. Hon förklarar frankt att Sara inte kan förstå dessa känslor eftersom hon inte har barn.

Sara försöker uppnå jämvikt i kärleksfulla band med att säga att hon till skillnad från Astrid har en man och talar om brodern som hon har ett superhärligt och nära förhållande till. Det känns dock att det ekar ihåligt under de stolta orden.

Så skiftar plötsligt allt drastiskt i handlingen när Eva – väldigt fint och lyhört spelad av Louise Peterhoff- som länge varit Astrids vän återvänder. Hon har varit onåbar, behövt ”lite space”, men nu finns hon här igen, säger Eva och kastar onda ögat mot Sara. Astrid är nog egentligen lycklig över att Eva kommit tillbaka men kräver att hon ber om förlåtelse. Det gör omsider Eva i en innerlig förlåtelsesång som får spontana applåder av publiken.

Sara och Eva ser varandra som fiender, två rivaler om Astrids gunst, och de uttalar elakheter som ger smärtsamma stick i det inre. Att en treenighet av vänskap sällan fungerar tillfredsställande illustreras av att scenografins stora soffliknande rundel börjar splittras i delar av ilskna åtbörder.

Medan de bråkar verkar Astrid ointresserat backa alltmer från båda vänskapsbanden. Till slut tackar hon för sig och deklarerar att hon inte behöver någon av dem längre. Det är hon och sonen som är det täta kärleksfulla band som hon värderar högst nu. Han ska få ta över huset och hon flytta ned i källaren.

Kvar i ruinerna av vänskapen står förvånade Sara och Eva som båda riskerar att bli ensamma utan någon att anförtro sig åt, söka tröst hos, ha roligt och dela minnen ihop med. De ogillar ju varandra skarpt och är så olika. Att hitta en ny vänskap i vuxen ålder är som alla vet väldigt svårt.

I andra akten när Astrid inte är kvar i handlingen och utstuderat osäkrar skeendet tappar tyvärr dramat lite i angelägenhetsgrad. Saras och Evas samtal om sin uppväxt, sin sorg och sina tillkortakommanden känns stundtals lite segt och omständligt. Men det kan såklart hänga samman med premiärnerver. Samtidigt är det i grunden härligt att få ta del av hur ny vänskap spirar mellan de tidigare bittra rivalerna.

Det är djärvt av Kulturhuset Stadsteatern att satsa på nyskriven dramatik och Arne Lygres I vårt ställe är ett mycket gott val – både poetiskt och klarsynt om vänskap. Första akten är suverän med sin maktbalans och den andra hjärtevärmande och hoppfull. Det enda som egentligen skaver i föreställningen är att skådespelarna förutom sin huvudkaraktär även ska spela rollen som en son, respektive en bror och en man. De inslagen blir röriga och brister i trovärdighet. Men som helhet är detta triangeldrama med tre starka kvinnoroller och stilsäkert och vackert regisserat av Alexander Mörk -Eidem verkligen att rekommendera.

Effekten
Effekten
Av Lucy Prebble
I översättning av Pamela Jaskoviak
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Agnes Östergren
Ljus Susanna Hedin
Medverkande Ann-Sofie Rase,Gerhard Hoberstorfer, Angelika Prick och Emil Hedayat.

Det är klart överraskande med en pjäs om psykisk ohälsa och nyttan av antidepressiv medicin. På förhand kan ämnet verka väl tungt för en teaterscen. Det finns även en uppenbar risk att trampa snett och såra de som drabbas av det förlamande mörker en depression är. Men Effekten, som har svensk urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, hanterar ämnet på ett verkligt intresseväckande, upplysande och empatiskt vis.

Det är ett vasst, välskrivet drama som ställer angelägna frågor om mental hälsa, behovet av och riskerna med läkemedel som påverkar hjärnans kemi. Att som i reklamtexten kalla det en komedi är lite märkligt. Men det finns ett lager av drastisk svartkantad humor och visst skrattar publiken ibland. Främst är det dock ett uppmärksamt lyssnande i teatersalongen.

Brittiska dramatikern Lucy Prebble har en imponerande förmåga att skriva lätt om svåra saker. Ett stort plus i Effekten är att det är en rapp, svängig dialog. Mörka och ljusa stråk ligger dessutom så nära att det uppstår en laddning. Att dramat inte är baserat på en uppmärksammad roman är ett utropstecken idag. Visst kan pjäser som bygger på en litterär förlaga bli jättebra. Men teatern måste slå vakt om sin egenart.

Välmeriterade regissören Melody Parker har fått fin kontur och skärpa på dramat och ensemblen känns sammansvetsad och på tå. Scenrummet visar som väntat en sjukhussal och oväntat ett stort snäckskal som kan roteras och bli en kärleksbädd.

Navet i berättelsen är två unga personer som frivilligt deltar i ett medicinskt experiment. Det är ett antidepressivt läkemedel med en ny verkande substans som ska testas. Frejdigt, närmast aningslöst, svarar de på läkarens frågor inför försöket. Ingen av dem säger sig ha känt av psykisk ohälsa innan. Även om Connie – väldigt fint spelad av Angela Prick – drar lite på svaret. Hon har ju känt sig ledsen ibland.

Det sistnämnda anknyter till debatten om att förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga ibland inte är motiverad eftersom det unga kallar psykiska besvär ofta grundas i personliga motgångar och en värld i fritt fall.

Även retsamme och kaxige Tristan – spelad med yvigt kroppsspråk och häftiga ”moves” av Emil Hedayat – snuddar vid en viktig frågeställning. Varför anses det helt galet att delta i försök med läkemedel när människor oreflekterat stoppar i sig droger?

Villigt sväljer Connie och Tristan den medicindos som successivt ökas. Biverkningarna börjar snart märkas. Energipåslag, svettningar, aggressivitet, ryckningar i kroppen och störtblödning. En högst oanad effekt, som givetvis är till för att sätta färg på historien, är att duon blir förälskade. Frågan är om passionen beror på medicinen eller om det är en naturlig dragningskraft?

Den mest intressanta och komplexa karaktären i dramat är läkaren Dr Lorna som leder forskningsstudien. En, inledningsvis tycks det, kylig psykiatriker som utanför yrkesrollen visar sig lida av depression. Ann-Sofie Rase gestaltar denna kvinna på ett helt underbart vis. Nyanserat, klokt och berörande.

Så småningom inträder den kände psykiatrikern Dr Toby som initierat forskningsstudien i handlingen. Gerhard Hoberstorfer spelar honom pregnant och trovärdigt med precis rätt manér för en uppblåst karaktär alla som besökt läkarstämmor och symposium nog känner igen.

Dr Toby håller en blandning av lovtal och show om antidepressiv medicin och psykiatrin som högst felaktigt ses som medicinens askunge. ”Att försöka hitta ett botemedel mot hjärnans sjukdomar är minst lika viktigt som att ägna sig åt hjärtkirurgi”, säger han. Denna välbetalda föreläsning reser Dr Toby runt i världen med. Han skryter även i förbifarten om att han blivit ombedd att hålla ett TED talk och skriva en bok.

Det visar sig omsider att Dr Toby och Dr Lorna har ett förflutet ihop och att han som väntjänst sett till att hon får leda forskningsstudien. Dock har han inte avslöjat allt som ingår i testet. Den okända faktorn är början på en händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser för en av deltagarna. Efterverkningarna av experimentet drabbar också Dr Lorna. Hon rasar samman helt och beslutar sig för att ta antidepressiv medicin. Något hon tidigare vägrat.

Dramats slut pekar på att det finns en väg mot ljusare horisonter både för henne och den svårt skadade försökspersonen. En resa mot öppet hav symboliserat av ett litet skepp vid scenens front.

Effekten är en välgjord,välspelad och angelägen berättelse som ställer viktiga frågor om vetenskap och mänskliga beteenden. Detta överraskande drama skrivet direkt för teatern har alla förutsättningar att bli en succé.

Foto: Sören Vilks

Det stora lördagspaketet
Av Per Naroskin
Efter en idé av Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman
Regi Sara Jangfeldt, Shebly Niavarani och Fredrik Benke Rydman
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Johan Sundén
Musik Fredrik Meyer och Sara Jangfeldt
Medverkande Fredrik Benke Rydman, Bahador Foladi, Sara Jangfeldt, Odile Nunes, Linn Mildehav och Shebly Niavarani

På våren ska det inte vara för tung dramatik sa en klok teaterregissör. Kanske har den konstnärliga ledningen på Kulturhuset Stadsteatern resonerat i liknande banor när man som en av vårsäsongens sista premiärer presenterar ännu en komedi. Det stora lördagspaketet är en crazy farskarusell som lockar fram skrattsalvor i publiken. Men däri finns även ett tänkvärt tema om vänskap.

Det handlar om skammen att inte ha några vänner och rädslan för att bli övergiven efter många års äktenskap eftersom frun börjar lessna. Dilemman som är väl värda att ventilera på en teaterscen. Inte minst som motvikt till alla instagrambilder av den lyckade, aktiva tillvaro som så många par och singlar verkar leva i.

I centrum är Thomas, en medelålders man som inser att han i samband med familjeliv och livspussel slarvat bort den vänkrets han haft. Medan frun har ett gäng väninnor hon flitigt umgås med. För att inte framstå som en loser överraskar han sin hustru med att vilja bjuda några kollegor på middag. ”Vännerna” hyr han desperat hyr via en agentur. Inledningen är härlig med Shebly Niavarani som knipslug besserwisser till agent.

Thomas fru är förtjust över idén och bjuder in en av sina, verkar det som, bästa väninnor för att komplettera sällskapet. När låtsaskollegorna knackar på och Annie dyker upp som en joker i leken, drar en händelseutveckling igång som han alltmer frustrerat försöker hantera och som får hustrun att häpna. Snåriga, knasiga och plumpa samtal förs, drinkarna och vinet slinker snabbt ner och missförstånd sker stup i ett.

Bahador Foladi, har en fin tonträff i huvudrollen. Inkännande, med värme och lågmäld humor får han fram Thomas desperation och längtan efter äkta vänskap. Ofta brukar dansinslag känns påklistrade i teaterföreställningar. Men det är härligt när inhyrda Emma uppmanar Thomas att ”go with the flow”, och han eggar hela ensemblen att dansa vilt.

Sara Jangfeldt gestaltar skickligt och trovärdigt frun. När det uppdagas att mannens kollegor är fejkade kommer en grym sida fram hos henne. En tröst blir det när en av gästerna, namnen Thomas (en slacker som själv lider av ensamhet spelad av Fredrik Benke Rydman) vill bli vän med maken på riktigt. Samtidigt spricker bilden av den fina vänskapen mellan henne och Annie genom den sistnämndas version.

Per Naroskin, som tidigare skrivit pjäser för Soppteatern men främst är känd som psykolog och psykoterapeut, står för manus till Det stora lördagspaketet. Föreställningen baseras på en idé av ett par av skådespelarna tillika regissörerna. Det är nämligen, anmärkningsvärt nog, hela tre regissörer. En sådan kombo är nog en mindre lyckad lösning. Föreställningen är ojämn och ibland brister det i personregi. Scenrummet visar en borgerlig lägenhet och långa rader av fällbara väggar som skådespelarna flitigt vänder på ofta utan egentlig anledning.

Slutets försoningstanke och vilja till nystart känns bra i hjärtat. Den gör också att våningens nedsänkta akvarium får en smart användning. Att se Det stora lördagspaketet packas upp är en kul kväll på teatern med angelägna frågor om vänskap i grunden.