Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ingegerd Rönnberg

Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

by

Frankenstein

Frankenstein
Av Nick Dear
Baserad på en bok av Mary Shelley
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Mask Petra Göransson och Nina Lagnefeldt
Ljus Anders Heberling
Ljud och komposition Petrus Königsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 13 februari 2026
Medverkande Marcus Vögeli, Jörgen Thorsson, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Anna Krantz, Jan Mybrand, Fabian Lexner, Emil Hedayat och dansare.

Frankenstein på Kulturhuset Stadsteatern är en imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser. Berättelsen om doktor Frankenstein och den varelse han skapar och sedan lämnar ensam i världen är fascinerande att följa. Tanketrådarna dras åt allt hårdare till den uppfordrande frågan ” Hur skapas ett monster?”

Fredrik Benke Rydman är koreograf och regissör och i denna uppsättning tar han ut svängarna rejält. Publiken bjuds på dramatik och dans i snygg förening ofta med svindlande hög puls. Det gnistrar, dundrar och bländar av skarpt ljus som sig bör i en historia om att i ett vetenskapligt laboratorium framställa en mänsklig varelse. Själv kallar Frankenstein det att ha funnit livets källa och euforiskt lovprisar han sin geniala hjärna.

Huvudrollen i dramat har Varelsen – intelligent och insiktsfullt gestaltad av Marcus Vögeli. Hans födelse skildras gripande i en lång scen. Ensam väcks han till liv och utan stöd av sin ” fader” Frankenstein kastas han ut i en värld där han blir hånad, hatad, föraktad och slagen. Han är ju en främling utan familj, rötter eller vänner och hans utseende väcker fasa hos alla utom den blinde mannen – väldigt fint spelad av Jan Mybrand.

Scenerna när de kommer varandra nära som en lärare och hans vetgiriga elev är finstämda och vackra. Varelsen assimilerar sig i världen. Han lär sig tala, skriva och läsa och får veta att han har en själ. Den blinde blir lycklig över att få ge av sin kunskap och ha någon som ledsagar honom på vandringar i naturen. ” Du ska träffa min dotter och min svärson. De är vänliga, goda människor och kommer att tycka om dig” lovar han.

Men mötet slutar i katastrof och Varelsens förödande väg mot att bli ett monster inleds. Utvecklingen ses främst i den allt grymmare blicken i hans ögon och en obeveklig längtan att hämnas.

Varelsen tar sig dit doktor Frankenstein bor. Där råkar han på dennes yngre bror William och också det blir ett möte som slutar i total skräck. Det gör dock att Varelsen äntligen får träffa mannen som gett honom ett liv som han börjar tvivla på om det är värt att ha.

Varelsen kräver att han ska få en kvinnlig like för alla har rätt till någon att älska. Frankenstein – skickligt spelad med sin hybris och besatthet av ny teknik av Jörgen Thorsson – vägrar först. Han anser att det vore en helt ointressant utmaning. ” Vad skulle det vara värt att skapa en kvinna, har en sådan ens några egenskaper? säger han.

Men Frankenstein lockas till sist av idén. Inte för att han tycker att Varelsen krav är rättmätiga utan för att han vill skapa ännu mer framstående experimentellt liv. Dessutom vore en resa till England där de ligger långt fram inom teknologin av intresse för hans forskning.

Frankensteins fästmö Elisabeth – en charmig och bitsk ironisk Anna Krantz- vill följa med som hans assistent. Något han avfärdar som en helt löjlig tanke. Hon undrar också varför han inte alls är intresserad av att skapa liv ihop med henne. ”Vill du inte att vi ska ha barn?” .

I andra akten skapar Frankenstein och förstör sedan i eftertankens kranka blekhet en kvinnlig varelse. För även om hon är fulländat vacker är hon helt tom på livskraft som en skyltdocka. Det leder till att Varelsen hämnas på Elisabeth – som paradoxalt sagt att hon gärna är hans vän.

Scenografiskt är Frankenstein ett mästarprov och förhoppningsvis ett löfte om att trenden med avskalad scenografi är över. Det är en njutning att följa de oväntade skiften mellan mörker och ljus och se när nya inre och yttre platser – som Genèvesjön – skapas av stora böljande tygsjok.

Vackert klingande och dova klassiska toner ackompanjerar skådespelet. En grupp dansare bryter fram i oväntade former ibland i glänsande kostymer likt insekter eller skadedjur. Det som skaver i dramat är att slutet är övertydligt och att det ibland är extremt höga ljud.

Frankenstein är ett allkonstverk som stundtals håller publiken i andlös spänning. I blixtbelysning lyfts fram att ingen mänsklig varelse föds ond och att alla behöver en vän. Ensamhet och främlingskap i tillvaron kan väcka en stark vrede och vilja att hämnas även på människor som är helt oskyldiga till ens tragiska öde.

Teaterkritik: Mors Dag på Dramaten – Ett fascinerande sorgespel med förlåtelse som tema och en suverän Helena Bergström i titelrollen

by

Göteborgs filmfestival 2026
Foto: Sören Vilks

Mors Dag
Manus och regi Alex Schulman
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Linda Goncalves
Ljud Johan Adling
Peruk och mask Nathalie Pujol
Ljus Patrik Angestav
Medverkande Helena Bergström, Peter Viitanen, Björn Elgerd, Nils Wetterholm och David Rangborg
Premiär på Dramaten 24 januari 2026

Alex Schulmans Mors Dag på Dramaten är en tragedi där ljuset strilar in och skapar en anda av försoning. Att dramat griper tag beror mycket på berättargreppet. I första akten samlas tre vuxna söner för att uppvakta mamman. Fram väller minnen av en alkoholiserad och bortvänd mamma som de går på tå för. I andra akten vänds spegeln och hon får ordet. Monologen om ett kvinnoliv är mycket välskriven och Helena Bergström briljerar i rollen.

Nästan allt Alex Schulman producerat som författare baseras på barndomsminnen och trauman som skuggar vuxenlivet. Sedan lägger han givetvis till och drar ifrån för att skapa dramatik och nerv. Mors Dag är hans andra pjäs på Dramaten efter Tröstrapporter 2022 och en given succé.

Det är fascinerande hur han utifrån ett litet ämne som uppvaktning på Mors Dag och minnet av ett tidigare sådant som slutade i katastrof kan skapa ett så vibrerande och väsentligt teaterstycke. Att han inte låter mamman gapa och skrika oartikulerat och dricka sig full är också ett klokt drag. Det hade varit så lätt att hamna i det tröttsamma facket.

Nu skapas ett intensivt lyssnande i salongen när Saskia lågmält från sitt självvalda fängelse sovrummet berättar hur tillvaron gick i kras. Hur Lennart flyttade in och hon utan att vara beredd blev mamma. Första barnet, dottern som dog kort efter födseln, sörjde hon djupt medan han aldrig ville ta i eller tala om flickan. Efter det började Saskia fly hemmet, ta allt längre promenader med hunden och sova över i kolonistugan tills Lennart övertalade henne att återvända. Hon talar också, en del om drickandet hon föll ned i som tröst och bedövning och som han städade upp efter utan att vilja diskutera orsaken till missbruket.

Med smärta når hon så till slut fram till kärnpunkten varför hon haft så svårt att knyta an till sönerna som bara kom på rad och förvandlade hennes mage till det sjukvården kallar en sårig buk. ” Men jag har aldrig övergett mina barn, hur jag varit beror på självhat” säger hon med klar och tydlig röst. Med ett mjukt skratt kallar Saskia sedan sönerna för Bums, Bus och Bas och tillägger att det är rart att de samlas i köket för att traditionsenligt uppvakta henne med en tårta.

Helena Bergström gestaltar innerligt med små åtbörder och en air av trovärdighet i en vandring mellan sängen, fåtöljen och spegeln denna komplexa kvinnoroll. Kanske ljuger Saskia för sig själv och för oss och Lennart är död och kan inte ge sin version av det som hänt. Men vi har hört sönernas förhistoria och det är positivt att som publik själv få dra sina slutsatser.

De tre sönerna ser med väsensskild blick på hur mamman var mot dem under barndomen och hur hon är idag. Först på scenen är den omtänksamme medberoende Nils – fint spelad av Peter Viitanen – som menar att mamman är sjuk och behöver hjälp. Han öppnar moderns lägenhet med egen nyckel, kliver i hemmatofflor han har här, fyller kylen med mat han köpt åt henne och hämtar den present han lagt i bilen som han övertagit efter henne. Sedan dyker minstingen Benjamin- Björn Elgerd- upp och börjar fixa tårtan och sist den kaxige ironiske Pierre – Nils Wetterholm – som bara glider runt i köket.

Klockan på väggen tickar i realtid fram mot den exakta tidpunkt då mamman ska traditionsenligt ska uppvaktas med tårta och trestämmig sång ” Mor, lilla mor”

Under förberedelserna bråkar Nils och Pierre som det verkar av slentrian. De slungar anklagelser mot varandra – att vara för undfallande mot modern, respektive inte förstå att hon är sjuk, vara en simpel tjuv respektive snylta på arvet de ska dela på. Benjamin ser alltmer förtvivlad ut. Han försöker få dem att hålla sams och lyssna på en sak han vill berätta. Ett barndomstrauma som gjort att han fått panikattacker och börjat gå i terapi.

Plötsligt får vi ta del av detta minne när fadern dyker upp i handlingen ”framtrollad ur kylen”. På superkort tid sätter David Rangborg rollen och Benjamin blir ett litet barn som modern i frustration kastar böcker och porslin efter.

Mors Dag är ett sorgespel som överraskar och lyckas sprida en anda av värme och förlåtelse. Det är med ljus i sinnet man lämnar teatersalongen. Helena Bergström är dessutom suverän i titelrollen. Det är också rörande och roligt att se hur sönerna samlas för att fira henne – alla som små fågelungar i hopp om att bli älskade.

Teaterkritik: Landet utom sig – Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod

by

Landet utom sig
Av/regi och koreografi Anna Vnuk efter Lars Tunbjörks bilder
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljus Johan Sundén
Mask Rebecca Afzelius
Medverkande Siri Hamari, Emma Österlöf, Astrid Drettner, Sanna Persson Halapi, Linda Kunze, Bahador Foladi, Emil Almén, Emil Hedayat, Ossi Niskala, Robert,Malmborg, Ludde Hagberg, Danylo Vorobiov, Franz Engman, Mika Höglund Steinberg och Ottilie Krystek
Kör Näktergalningarna
Premiär Kulturhuset stadsteatern 12 december 2025

Anna Vnuks Landet utom sig på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är en säregen och fantasifull tolkning inspirerad av Lars Tunbjörks fotobok. Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod väver hon samman dans och rörelse med vilt pumpande musik, sång och lite teater.

Ibland ligger föreställningens fokus helt i Tunbjörks bilder, ibland rör sig Anna Vnuk intressant nog över dess kanter. Eller med andra ord från det av många svenskar sörjda folkhemmet där allt verkar gå uppåt till ett nytt hårt land. Titeln kan tolkas som om landets själ känner förtvivlan.

Det är en stor ensemble med dansare och skådespelare som tillsammans bygger dramat. Ibland förenas de i vardagliga scener exempelvis från ett midsommarfirande på en campingplats och ibland får en eller ett par dansare ta över scenen i mer idébaserade nummer.

Den lyckade starten sker med den närmast ikoniska bilden av den gigantiska Kalles kaviartuben som man kan kliva in i. Denna konstruktion som vuxna ivrigt köar till är en rutschkana som skapar barnslig glädje, men kan även ses som ett flygplan på väg mot nya tider.

Överhuvud taget präglas mycket i föreställningen av lekfullhet, ett ändlöst solande utan tanke på dess negativa effekter, korvgrillande och glättiga schlagerlåtar som Fyra bugg och en cocacola och Ooa hela natten.

Men just när förnöjsamheten börjar kännas tjatig kan den slå över i vemod och mörker. Alkoholism som håller på att förgöra en människa eller ett oskuldsfullt djur – måhända ett offerlamm – som dödats av någon illvillig och ett skarpt varningsrop om högerkrafter som växer sig allt större idag.

En ljuvlig scen, som på ett positivt sätt bryter av vardagslunken, är också den mot fonden av en utsökt persisk matta i storformat. Bahador Foladi sätter snabbt rollen som en invandrare som längtar intensivt efter det land som han tvingats lämna.

Scenen mot slutet där en ny generation vill skuffa undan den gamla etsar sig också fast. Liksom att motvilligt förlika sig med rollen som pensionär. Anna Vnuk låter detta svåra steg inramas av en hjärtlig kram och ett vackert skymnings-snöfall.

Som väntat är det dansen och koreografin som gör mest avtryck i Landet utom sig. Teatern hamnar lite tråkigt i periferin och utgörs främst av små insprängda monologer om människan som materia eller kalla det material. Kanske för att det är så de kan ses genom en kamera?

Ensemblen är fint samspelt och fungerar främst som ett kollektiv. Sol och värme dominerar och kostymerna speglar självfallet det- kortkorta shorts, bikiniöverdelar, jeans, grälla utanpåskjortor och fula badbyxor. Det är mycket bara bringor och solbrända ben som exponeras och även i en lång scen obekymrad nakenhet. Det är givetvis modigt av Siri Hamari att visa upp en mogen kvinnokropp på teaterscenen. Men egentligen ett onödigt inslag.

Medveten falsksång av kända låtar blandas med körsång av seniorerna i kören Näktergalningarna som mot slutet sällar sig till ensemblen. Musiken är vid två tillfällen uppskruvad på så hög volym att golvet i teatersalongen vibrerar, något jag tidigare enbart upplevt på rockkonsert.

Anna Vnuks Landet utom sig är absolut värd att se för dess udda stilgrepp, snygga koreografi och läckra scenografi. Premiärpubliken syntes älska den. Främst bör påpekas är denna föreställning i grunden en hyllning till Lars Tunbjörks fotobok med samma titel. Den som vill fördjupa sig i hans både inhemskt och internationellt uppmärksammade gärning som fotograf kan besöka Kulturhusets utställning som pågår till 18 januari.

Teaterkritik: En berättelse om smärta – skulle tjänat på att skruva ned humor och volym ibland

by


Foto Leonard Stenberg

En berättelse om smärta
Manus och regi Malin Axelsson
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Tobias Hallgren
Kompositör Christian Gabel
Medverkande Bianca Cruzeiro, Robert Fux, Sandra Huldt och Victor Iván

Smärta kan ta över en människas liv helt, skapa kaos i vardagen och krossa relationer. Den är dessutom ett osynligt lidande vilket gör att omgivningen har svårt att förstå hur dåligt den som drabbas mår. Har smärtan ingen uppenbar orsak kan det också kännas omöjligt att få hjälp. Om det mörka hål smärtpatienter faller ned i har Malin Axelsson, som själv plågats av smärta, skrivit en absurd komedi.

Det börjar med att Dolores är på sin mammas begravning och sörjer över hennes bortgång och hur kort ett liv är. Plötsligt faller hon samman och snart börjar en smärta sprida sig i kroppen. Först är det stortån, sedan hela foten och så benet och hon börjar halta. Samtidigt pressar hon sig att fortsätta som innan smärtan slog till. Hon har ju så mycket att glädjas åt och hantera. Ett attraktivt yrke som väderpresentatör som många avundas henne, en omtänksam och huslig man och en dotter som ska skjutsas mellan olika aktiviteter.

Men gradvis tar smärtan över tillvaron bit för bit. Dolores orkar inte med jobbet eller familjen och söker sig desperat gång efter gång till vårdcentralen för hjälp. Efter att ha tagit ett flertal prover förklarar dock läkaren att hon är helt frisk. Har hon ont ändå kan hon väl ta en Alvedon, eller kanske skulle terapi vara en möjlig lösning.

Dolores slår rödglödgat ilsket ifrån sig råden. Tror han inte att hon har testat värktabletter och terapi menar han är hon är psyksjuk? Aldrig att hon skulle gå till en psykolog. Ändå hamnar hon omsider hos en sådan eftersom hennes granne känner till en mycket omtyckt sådan.

För den snygge, bildade och som det verkar mycket empatiske André faller Dolores handlöst. Äntligen någon som lyssnar på henne, förstår hennes smärta och delar hennes kärlek till böcker och resor – främst till hennes favoritstad Paris då.

När hon ger sig hän i det hon inbillar sig är kärlek mellan de två verkar smärtan underbart nog hålla sig i schack. Men så fort hon är hemma är den tillbaka och jagar henne. Dolores är beredd att satsa allt- även det arv hon fått efter sin mamma – på André.

När den lycka hon sett framför sig med André krossas och Tommy vill ta ut skilsmässa för han träffat en annan och han dessutom får vårdnaden om dottern faller Dolores ända ned till samhällets botten.

Det är härligt uppfriskande och välkommet med en pjäs direkt skriven för teatern. Malin Axelsson, som exempelvis tidigare bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten, vet också hur man ska få en text att leva och beröra. En berättelse av smärta som spelas på Kulturhuset Stadsteatern har dessutom ett ovanligt och samtidigt allmängiltigt ämne. Föreställningen understryker att smärta, speciellt långvarig smärta, inte får finnas i vårt samhälle där alla ska vara högpresterande med kropp och psyke i perfekt trim.

Det går självfallet inte enbart att skriva ett allvarligt drama om att leva med smärta. Det vore alltför tungt. Men samtidigt är det ett aber att drastisk humor är en så stor del av föreställningen. Ibland tenderar handlingen att falla över i situationskomik och tappa fokus – skådespelare spelar på skratten så att säga- och dialogen kan bli väl skrikig. Men sådant kan förstås ha att göra med premiärnerver.

Bianca Cruzeiro har som Dolores en både häftig och ansvarsfull roll att hantera. Hon lyckas effektfullt och välbalanserat skildra denna karriärkvinna som kollapsar och den isande fruktan att smärtan som så oförklarligt slagit till aldrig ska gå över. Precis som det är för smärtpatienter i verkligheten.

De bäst fungerande och verkligt roliga scenerna är terapisessionerna mellan Dolores och psykologen André – skickligt gestaltad av Victor Iván. Det visar sig omsider att han inte är så intresserad av att hjälpa henne, utan hellre pratar om sin egen smärta och inre kris. Det säger han självsäkert att han tänker skriva en bok om trots att han inte är någon författare. ”Varför ska alla skriva böcker idag om det lidande de anser sig ha varit utsatta för? Var blev empatin med sina medmänniskor av? frågar Dolores. Det är bara att nicka medhåll. Det släpps ju en flod av sådan inåtvänd autofiktion.

Robert Fux gör med lågmäld humor och allvar Dolores make. En ovanlig roll för honom som han klarar utmärkt. Tommy försöker verkligen stötta och hjälpa henne men orkar till slut inte. Avgörande blir givetvis när hon förälskar sig handlöst i André och vill resa iväg med honom.

Sandra Huldt spelar grannen som med uppenbar förtjusning lägger sig i Dolores liv och kanske till och med njuter av hennes smärta. Samtidigt skryter Lena om att hon ägnar sig åt socialt arbete och hjälper hemlösa. Grannen är en grovhuggen och trashig karaktär som vet att ta för sig. Hennes vilda utspel vinner publikens gunst. Omsider tar Lena också med överlägsenhet över det Dolores förlorat.

Öppningsscenens ekande tomhet med en vit orgel prydd med rosor i fokus är en stämningsfull bild av begravningen. Omsider fylls scenen med alltmer dekor, en tydlig beskrivning av Dolores och familjens tilltagande kaos. Att en stilig ljuskrona hängs upp känns lite udda. Men förklaring kommer …

Slutet av föreställningen är starkt, speciellt scenen då Dolores är beredd att ta sitt liv känns riktigt otäck. Totalt sett är En berättelse om smärta en angelägen och underhållande föreställning om den folksjukdom som smärta är, men den skulle ha tjänat på att humorn och volymen skruvats ned.

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

by

Eriks och Elisabeths semester
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik och sångtexter Erik Kjellberg
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg
Medverkande/skådespelare Marianne Mörck, Mika Oskarson-Kindstrand, Björn Wahlberg. Odile Nunes, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson
Musiker Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström
I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 8 november 2025 på Orionteaterns stora scen

Bered er på en crazy teaterkväll och gunga med i ett härligt countryblues sväng. Då är ni i rätt sinnesstämning för att checka in på Grangården. Det slitna pensionat i världens periferi som öppnat på Orionteatern. Lars Rudolfssons Eriks och Elisabeths semester – som han själv regisserat – är en tragikomisk show om livets svindlande vägar. Skickligt förvandlar han detta stoff till guld och ensemblen gör en strålande insats.

Under ett lager av absurd humor kan föreställningen i grunden sägas vara ett existentiellt drama. Det handlar om behovet att gå vidare i livet trots svåra förluster och kriser, inte ta något för givet, våga ta risker och sätta upp sina egna gränser.

Navet i berättelsen är pensionatsvärdinnan/ tillika receptionisten, rumsbetjäningen, gårdskarlen och preppern. Denna karaktär gestaltas ljuvligt, med skärpa och barskhet av Marianne Mörck som har ett otal klädbyten i snabb takt att hantera. Det märks att hon njuter av att få återuppta samarbetet hon hade med Lars Rudolfsson på Malmö musikteater och agera i denna säregna historia.

Det finns påtagligt mörka inslag i Eriks och Elisabeths semester som ett förlorat barn, en död mor, en tillvaro som kringskurits av en dominerande man och behovet av prepping för att klara en hotfull omvärld. Samtidigt finns det mycket lekfullhet och fantasi. Hela tiden sker överraskande saker som håller uppmärksamheten på topp. Knivkastning, en ängel som skrider genom rummet och återuppväcker en man, prickskjutning mot mål i flaggstången, en lerig kristusgestalt iförd törnekrona som oväntat dyker upp från skogen etc.

I Orionteaterns mäktiga scenrum har dessutom ett helt pensionat omgärdat av resliga tallar byggts upp. Scenografin av John Engberg är underbar och en skön kontrast mot den trista trenden med avskalade scenografilösningar. Med på scenen är ett liveband, där pjäsförfattaren/regissören ingår, som verkligen bidrar till att höja stämningen. Det sjungs vemodsfylld country båda av dess sångare och av skådespelare.

Allt börjar med att det gifta paret Erik och Elisabeth – fint samspelta av Björn Wahlberg och Odile Nunes- kommer till Grangården för en välbehövlig vila. På vägen har de kört fel och fläktremmen på bilen har dessutom gått av. Det framgår också att hustrun är drabbad av ett psykiskt trauma som fått hennes tillvaro att kantra. Närmast utmattade är det enda de vill att få ta sitt rum i anspråk och sedan äta en god middag med ett glas vin i stillhet ute i trädgården.

Men pensionatsvärdinnan är inte alls den moderliga välkomnande famn de väntat sig. Hon ställer allt på ända med sina provocerande frågor. Dialogen mellan henne och Erik är verkligen fyndig och så snyggt framförd. Och kvällen ja, den blir givetvis raka motsatsen till trivsam. Middagens biffar serveras bara på ett vis – så hårdstekta att de studsar på tallriken och vin går inte att beställa trots att ett annat gästpar fått in ett sådant.

Pensionatsvärdinnan förklarar också att det är show denna kväll. Men när Erik och Elisabeth vägrar betala extra för den ställs den abrupt in efter att hon iklädd glittrig cowboydress framfört ett bejublat sångnummer.

På Grangården bor förutom Erik och Elisabeth också ett diplomatpar med sin vuxne son -utmärkt spelad av Erik Mattsson- och en ung flicka – både uppstudsigt och sorgset gestaltad av Mika Oskarson Kindstrand. Dessa ”eviga” gäster visar sig ha kopplingar till varandra och deltar alla i den show som blir av kvällen därpå när Erik öser ned en knippe sedlar i pensionatsvärdinnans hatt.

Diplomatparet, intresseväckande gestaltat av Lena Strömdahl och Thomas Roos, drömmer sig tillbaka till en tillvaro i Paris. De visar sig också överraskande vara hejare på knivkastning. Ett trick som känns läskigt trovärdigt och får publiken att dra efter andan. Sonen är också med i showen i klumpig förklädnad och kastas i en samlad attack av gästerna i en vedkällare som barrikaderas med en tung sten. Där hamnar även Erik senare när han misstas för en inbrottstjuv…

Att beskriva alla turer i Eriks och Elisabeths semester känns närmast övermäktigt. Bästa tips är istället besök pensionat Grangården på Orionteatern och ge er hän i detta underhållande mysteriespel. Upphovsmakaren Lars Rudolfsson kan beskrivas som en teatermagiker. Han står för en egenartad berättarstil, en stor fantasirikedom och lekfullhet och musiken är alltid en viktig del av hans föreställningar. Kanske är han också som allra bäst när han jobbar på Orionteatern. Den fria teatergrupp som han en gång var med och startade och nu återigen är konstnärlig ledare för.