Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Toner av kärlek – lysande

by

Toner av kärlek
Betyg 5
Svensk biopremiär den 25 december 2025
Regi Craig Brewer
Rollerna Hugh Jackman som Mike och Lightning och Kate Hudson som Claire och Thunder

Filmen bygger på en sann historia om två musiker som kämpar hårt på musikens bakgård för att nå sina drömmars mål att en dag slå igenom. Mike/Lightning är en veteran från Vietnamkriget som efter hemkomsten från Vietnam brottas med sin alkoholism och Claire/Thunder är en ensamstående mamma som periodvis kämpar med sina psykiska besvär. Liksom alla andra drömmare på musikens bakgård sjunger de covers och imiterar Elvis och andra stjärnor på barer, bröllop och födelsedagar. De lever från dag till dag och från dåligt betalda gig till dåligt betalda gig. Utan försäkringar och utan planer för framtiden, annat än drömmarna. Men i sin lilla lokala barvärld är de nästa legender med erkänt fina röster. Mike säger ”jag är en underhållare jag är Lightning, men när musiken tystnar är jag bara en alkis. När Mike nästan har givit upp träffar han Claire som säger att han borde satsa på att sjunga Neil Diamonds låtar. Det slår han dock ifrån sig, Neil Diamond aldrig. Men något måste hända, hur ska han annars kunna betala lånet på huset. Tankarna på Claire och hennes råd om Neil Diamond kan inte släppa honom. Det slutar med att han söker upp Claire och förslår att de ska bilda en grupp och sjunga Neil Diamond tillsamman. De ska inte imitera, de ska tolka honom.

Under repetitionerna och blir samtidigt djupt förälskade i varandra. Efter ett tag flyttar de ihop med sina sammanlagt tre barn och blir snart en lycklig familj. Efter en misslyckad spelning följer en lyckad spelning som gör dem berömda i Milwaukee under namnet Lightning and Thunder. Berömmelsen gör att de får vara förband åt Pearl Jam. Det blir en succé. Såväl deras drömmar om kärlek som deras drömmar om framgång är uppfyllda. Men då slår livet till på ett obönhörligt sätt. Claire råkar ut för en bilolycka där hon blir allvarligt skadad. Det leder till att hon mer eller mindre ger upp både livet och musiken och glider in i dimman. Men efter en hård kamp både för henne själv och för familjen i sin helhet vänder det igen. Nya spelningar, succé, de är på banan igen. Men livet slår till igen. Nu är det Mike. Lightning and Thunder är borta för alltid. Men livet återvänder så småningom åtminstone för Claire och barnen.

Filmen visar att drömmar om framgång och kärlek kan bli sanna ibland även om allt kan förändras blicksnabbt igen. Trots allt det sorgliga genomsyras filmen av värme, kärlek och musik. Både Hugh Jackman och Kate Hudson är lysande i sina roller. Musiken bär fram filmen, särskilt för den som gillar Neil Diamond.

Filmrecension: Drömmar – rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång

by

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

Filmrecension: Bolero – Ravels eviga melodi – strålande tolkning av Maurice Ravel

by

Bolero – Ravels eviga melodi
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Anne Fontaine.
Roller Raphaël Personnaz som Maurice, Doria Tillier som Misia, Jeanne Balibar som Ida Rubinstein, Vincent Perez som Cipa och Emmanuelle Devos som Marguerite

Filmen handlar om historien bakom ett av musikhistoriens mest kända verk, Bolero av Maurice Ravel. Den gestalta hans liv, kvinnorna, musiken och alla ljud som ständigt fångar hans uppmärksamhet. Den börjar med att dansaren Ida promenerar i dimman för att möta Maurice i en dånande fabrikslokal. Han vill få henne att förstå att maskinernas alla ljud är musik för honom. Ljud som börjar om och börjar om, som driver tiden framåt och som är hypnotiska men också plågsamma.

I nästa scen tar filmen ett kliv 20 år bakåt i tiden. Maurice besöker i sin mamma i hennes vackra trädgård innan han ska spela upp för ett stipendium som han till sin besvikelse inte får. En besvikelse som han aldrig kommer över. På vägen hem blir han så fångad av ljudet av orientaliska musik att han råkar ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Vid en mottagning 1927 träffar han dansaren Ida som vill att han ska skriva musiken till hennes nästa balett, en orkestrering av Isaac Albéniz´s Iberia. Den ska vara spansk, köttig och erotisk. Men i stället för att komponera glider Maurice runt i olika miljöer och möter en rad kvinnor, exempelvis den olyckligt gifta Misia som älskar honom. Han följer med en prostituerad, med inte för att ha sex, utan för att han vill lyssna till ljudet av handskar som glider mot hennes hud. Han är ofta mer intresserad av ljuden kring sig än av människorna.

I stället för att skriva musik till baletten åker han på turné till USA där han bland annat möter jazzen. När han återvänder stöter Ida på honom om musiken som han har lovat skriva åt henne. Han kommer inte i gång trots att huvudet är fullt av musik som han tillber. Musiken bestämmer men svara aldrig an. Men när han tillsammans med Misia drar sig tillbaka till kusten kommer komponerandet äntligen i gång. När han nästan är färdig kommer katastrofen som gör att han måste kasta allt han har skrivit och börja om från början på ett annat spår. Det gör att han nästan ger upp, men då kommer förlösningen från ett oväntat håll. Åter till fabriken för att presentera sin nya idé för Ida. Han väljer fabriken eftersom Bolero ska bli en metafor för den moderna tiden. Ida tänder på idén att baletten ska framföras i en fabriksmiljö. Men under repetitionerna blir Maurice upprörd och vill stoppa hela projektet. Han tycker att Ida har svikit hans idé. Så småningom blir det dock urpremiär. Under premiären lämnar Maurice föreställningen och säger till Misia att han inte står ut med den egna musiken. Det blir dock succé och Maurice hyllas av alla, till och med av sin värsta kritiker. Men trots det vill han inte gå på mottagningen efteråt. De väntar inte på mig, säger han, de väntar på Maurice Ravel.

Efter en tid får han svårare och svårare att komponera och till slut kan han inte få ner all den musik som finns i hans huvud på papper. Filmen börjar i ett slags dimma och slutat i ett annat slags dimma. Först när den kognitiva svikten gått så lång att han inte minns vem som har komponerat Bolero kan han uppskattar den egna musiken. När han glömmer sig själv och därmed sin egen perfektionism och sviktande självförtroende uppskattar han sin gärning.

Filmen handlar både om Maurice Ravels komplicerade liv och om hans musik. Den ger en inkännande bild av en konstnärs kamp för sin konst mitt i kampen för det levande livet. Filmen gör att man som åskådare och lyssnare får ett vidare perspektiv på Ravels musik. Raphaël Personnaz gör en strålande tolkning av sin roll som Maurice Ravel.

Filmrecension: Från din älskade Hilde

by

Från din älskade Hilde
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 september
Regi Andreas Dresden
I rollerna: Liv Lisa Fries som Hilde och Johannes Hegemann som Hans.

Vi befinner oss i Tyskland 1942 mitt under brinnande krig. Hilde som är ute i trädgården och plockar jordgubbar tillsammans med sin mamma hör plötsligt illavarslande ljud från ett antal bilar. Det är Gestapo som gör husrannsakan och hämtar in Hilde till förhör. Hur länge kommer jag att vara borta frågar hon. Det beror på dig svarar mannen från Gestapo. I hissen upp till förhörsrummet frågar förhörsledaren om han får känna på den gravida Hildes mage och berättar samtidigt att hans fru är i tredje månaden. Förhörsledare bjuder också på en av honom medhavd leverkorvsmörgår. Men mitt i denna ”vänlighet” ligger våldet hela tiden på lut. Hilde trängs trots sina försök att spela oskyldig sakta in i ett i ett hörn och tvingas till slut namnge ett antal kamrater som förhörsledare betraktar som hennes medbrottslingar. Hilde hamnar i en fängelsecell och förstår samtidig att alla medlemmarna i hennes motståndsgrupp Röda orkestern har blivit arresterade.

Plötsligt byter filmen tidsperspektiv och går tillbaka till tiden före fängslandet då hon fick kontakt med gruppen och sakta men säkert drogs in i verksamheten. Hon har en kompetens som gruppen saknar. Efter ett tag blir hon förälskad i Hans vars barn hon bär. Filmen växlar hela tiden mellan vad som utspelar sig i fängelset och gruppens liv innan fängslandet. Vi får följa gruppens motståndsverksamhet när de lyssnar på radio Moskva, sänder morsetelegram och springer runt i Berlin nattetid och klistrar upp förbjudna anslag på husfasaderna. Livet vid sidan om består av ett sorglöst camping- och kärleksliv. Även gruppens livsfarliga motståndrörelseverksamhet verkar snarast vara som en lek.

Efter en kort tid i fängelsecellen hamnar Hilde på förlossningsavdelningen där hon föder en pojke som får namnet Hans efter sin pappa. Hon får vara kvar på förlossningsavdelningen en tid för att amma barnet som måste växa till sig under uppsikt. Samtidigt blir hon nästan som ett biträde som stöder andra gravida och nyförlöstare mödrar. Trots att alla gruppmedlemmar som ännu inte är avrättade gruppmedlemmar vet att en rättegång och slutlig dom är vänta är atmosfären ibland närmast lättsamhet.

Filmen bygger på en sann historia om Hilde och Hans Coppi som tillsamman med ytterligare ett femtiotal unga människor bildade en grupp som gjorde motstånd mot nazismen. Det är en gripande berättelse om ungdomlig naivitet, kärlek, inre styrka, mod och kompromisslöst motstånd. Men samtidigt saknar filmen en beskrivning av bakgrunden till gruppens motstånd, på gott och ont. Hur ser den värld ut som gruppen gör motstånd mot, krig, ondska, förföljelse, mänskligt lidande och skräck. Dessutom blir filmen berättelse om gruppens motståndsarbete alltför fragmentariskt, det är som om de främst roade sig med att fika, campa och bada. Det som bär upp filmen är Liv Lisa Fries som spelar Hilde. Hennes nyanserat ansiktsuttryck, kropps- och känslospråk är ett med alla de situationer och stämningar som hon hamnar i. Liv Lisa Fries är helt fantastisk.

Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

by


Astrid Assefa, Danilo Bejarano och Eva Rexed i Motståndets melankoli.

Motståndets melankoli
Premiär 12 september
Scen: Målarsalen på Dramaten.
Bearbetning och regi: Ulla Kassius.
Scenografi: Åsa Frankenberg, Ulla Kassius och Moa Möller
Skådespelarare: Danilo Bejarano som musikläraren, Astrid Assefa som mamman, Marcus Vögeli som sonen och Eva Rexed som musiklärarens fru.

Efter en samling utanför Målarsalen tar var och en av ett 50-tal åskådare en stol och bär in den i salen. Stolarna bildar en cirkel med en scen i mitten. Alla sitter tysta och följer hur en lampas ljussken sakta rör sig i en runt i cirkel i taket. Vad är det här? Var går gränsen mellan åskådare och aktörer och mellan scenen och åskådarplatserna. Plötsligt reser sig en kvinna ur ringen, musiklärarens fru, och börjar prata om att vi alla en gång kommer att dö. När hon tystnar reser sig en annan kvinna, mamman, och berättar att det samhälle som hon är van vid håller på att falla sönder. Kaos, upplopp, strider på gatorna och kanske till och med mord. Hon skäms för sin son som lever på gatorna vilket gör henne besviken, rädda och arg. Tryggheten söker hon i sina syltburkar och gardiner. Plötsligt reser sig sonen ur ringen och närmar sig sin mamma. Han söker förlåtelse och kanske lite omsorg. Gå, säger mamman. Sonen lyder och börjar i stället prata om universum. Han pratar om jordens och månens rörelse runt solen som lyser upp universums mörker. När månen hamnar mellan jorden och solen blir det solförmörkelse vilket påverkas allt liv på jorden. Människorna börjar frysa, blir oroliga och alla djuren börjar bete sig konstigt.

Musiklärarens reser sig ur ringen och pratar om att de harmonierna som han har undervisat om inte alls ger en bild av universums och världens harmoni. Han har insett att det han har lärt ut är ett förvridet undantag från världens kaos. Han är besviken på, inte bara musiken, utan också på hela samhället och alla människorna. Men mest besviken verkar han vara på sin fru och sitt äktenskap. Lika besviken är hans fru som säger att hon numera enbart är fru till efternamnet. Men till skillnad från de tre andra verkar inte hon deppa ihop helt. Hon ser också sin chans att utnyttja katastrofen till sin fördel genom att kämpa och ta maken. Men vad ska hon kämpa emot? Vem har makten? Var finns motståndet? Tar hon makten när hon gång på gång reser sig och berättar samman historia om att döden väntat alla och att hon ser en hjälte i rummet. Alla fyra fortsätter att pratat om sina liv och sina högst subjektiva perspektiv på den katastrof som både har skett och sker. De pratar inte med varandra utan mest för sig själva. De olika berättelserna avbryts ett antal gånger av, inte bara av pratet om döden, utan också av sonens berättar om himla kropparnas rörelser och om solförmörkelsens faror. Alla sitter i en cirkel och ser hur ljuskäglan rör sig i en cirkel och hör hur talet om döden och solförmörkelsen cirklar runt om och om igen. Är det tack vare eller trots katastrofen som allt fortsätter att upprepa sig.

Verket har många bottnar. Det handlar om att allt i universum hör ihop och förändras ömsesidigt. Himlakropparnas rörelser kan förändra allt på jorden, det som är tryggt och välkänt kan bli otryggt och främmande och det som är levande kan dö. Det handlar om besvikelser och konflikter mellan människor. Den handlar också om hur vi människor gör våra egna personliga tolkningar av det som sker, kanske särskilt vid annalkande katastrofer. Finns det något hopp? När månen rör sig slutar solförmörkelsen.

Verket bygger på en roman av en av Ungerns främsta nu levande författare László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989). Han är fortfarande mycket produktiv trots att han som motståndare till den nuvarande regimen i Ungern har det svårt. Ulla Kassius bearbetning och regi är med tanke på bokens omfång och komplexitet storartad. Tillsamman med Åsa Frankenberg, Moa Möller och de fyra skådespelarnas fina prestationer har Ulla Kassius skapat ett spännande och intressant verk som är högst aktuellt i vår samtid.