Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Hind Rajab – rösten från Gaza, ett gripande dokudrama som gör en stark appell till mänskligheten

by

Göteborgs filmfestival 2026

Hind Rajab – rösten från Gaza
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 januari 2026
Regi Kaouther Ben Hania.
Roller Saja Kilani som Rana, Motaz Malhees som Omar, Amer Hlehel som Mahdi och Clara Khoury som Nisreen

Den 29 januari 2024 tar volontärerna vid Röda Halvmånens alarmcentral mot ett nödsamtal inifrån Gaza. Alarmcentralen ligger utanför Gaza för att undvika att bombas. Nödsamtalet kommer från en sexårig flicka, Hind Rajab, som sitter instängd i en bil som är under intensiv beskjutning. Hon sitter kvar i bilen som enda överlevare. Vid sin sida har hon 6 döda blodiga kroppar, hennes farbror, faster och 4 kusiner. Familjen har försökt tas sig från ett område i Gaza som den israeliska armen har beordra människor att lämna. Men på vägen bort från det farliga området blir de beskjutna av stridsvagnar. Operatörerna gör allt för att hålla kvar den rädda Hind i samtalet, samtidigt som de kämpar för att få fram en ambulans. Lägg inte på, upprepar de och försäkrar att hjälp snart kommer. Samtalet som spelas in är 70 minuter långt och sprids efteråt på internet.

När regissören Kaouther Ben Hania en tid efteråt hör korta avsnitt av inspelningen kontaktar hon Röda halvmåne som överlämnar hela inspelningen till henne. Hon känner genast att hon måste göra en film byggt på materialet. Men först pratar hon med Hinds mamma och med de operatörer som försökte hjälpa Hind under samtalet gång. Det är viktigt att mamman ger sitt medgivande till att göra filmen. Filmen bygger helt på Hinds verkliga ord och röst från samtalet med volontärerna. I öronsnäckorna hör alltså skådespelarna Hinds faktiska röst och ord från hennes sista stund i livet. De samtalar så att säga med den redan döda Hind. Dessutom upprepar varje skådespelare, nästan ord för ord, det som operatörerna sa till Hind under det inspelade samtalet. Filmen är alltså nära nog autentisk.

Under samtalets gång upprepar den vettförskrämda Hind gång på gång: jag är rädd, kom och hämta mig. Volontärerna råder henne att inte lämna bilen utan säger att hon ska försöka gömma sig: göm dig mellan sätena. Hind säger först att de andra sover och då säger volontärerna att hon ska låta dem göra det: de är nog trötta. Men efter ett tag säger Hind att alla andra är döda och att hon är ensam: jag har ingen, jag är rädd, jag är ensam, snälla kom och hämta mig. Teamet lovar att de ska rädda henne och att en ambulans är på väg. Men det visar sig vara en mycket komplicerad operation. Visserligen är räddningsteamet inte långt bort, bara 8 minuters färd. Men eftersom det är en stridszon så kan man inte bege sig dit utan att riskera räddningspersonalens liv. Hind säger vid flera tillfällen: stridsvagnarna skjuter på mig och de rör sig framåt mot mig. Enligt regelverket krävs det en samordning mellan palestinska och israelitiska myndigheter innan räddningspersonalen kan få grön ljus och ta sig fram utan att bli beskjutna. Samordning tar lång tid vilket gör att volontärerna blir alltmer stressade och förtvivlade och börjar bråka inbördes. Till slut får man grönt ljus och volontärerna får dessutom kontakt med Hinds mamma som försöker prata lugnade med Hind i telefonen. Volontärerna andas ut, snart kommer ambulansen vara framme och rädda Hind. Men så enkelt visar det sig inte vara. Det blir ett antal stopp längs vägen eftersom den är sönderbombad. Fyra hundra meter från Hind är det definitiv stopp för ambulansen. All kontakt med både ambulanspersonalen och Hind upphör. Ingen vet vad som har hänt men man fruktar det värsta. Hind kommer aldrig komma tillbaka till sin förskola Den lyckliga barndomen.

Filmen har vunnit flera priser exempelvis stora priset vid 2025 års filmfestival i Venedig. Den är dessutom nominerad som bästa internationella film (Tunisien) inför 2026 års Oscarsgala. Den är intensiv och omskakande särskilt som den är, närmast autentiskt, baserad på en verklig händelse och på en 6-årig flickas sista samtal innan hon dödas. Som åskådare konfronteras man såväl med flickans skräck inför det som sakta närmar sig som volontärernas maktlöshet och förtvivlan. Filmen synliggör till viss del de helt olika berättelserna om den mer än 80-åriga konflikten i mellanöstern samtidigt som den går bortom berättelserna och ställer frågor om vår mänsklighet och vår omänsklighet.

Filmrecension: Mercy – ställer en del intressanta frågor

by

Göteborgs filmfestival 2026

Mercy
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 januari 2026
Regi Timur Bekmambetov
Rollerna Chris Pratt som detektiven Chris Raven, Rebecca Ferguson som AI-domaren Maddox och Kylie Rogers som Chris dotter Britt.

I en tänkt inte alls avlägsen framtid står kriminalpolisen Chris inför rätta anklagad för att ha mördat sin fru. Han har 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför AI-domaren Maddox. Domaren ingår i ett artificiellt juridiskt system (AI), Mercy-programmet. Där har domaren alla roller, också åklagarens och juryns. Allt tyder dessutom på att AI-domaren även kan agera som brottsutredare och advokat. Det är ett system som Chris, i sin roll som polis, alltid har försvarat. De enda som behöver vara med under i rättegångsprocessen är därför Chris och Maddox. Programmet anse vara helt rättssäkert, ja till och med så säkert att enbart skyldiga anses riskera hamna där. Alla, också hans dotter Britt, är därför helt övertygade om att han är skyldig. Domstolens utgångspunkt är att de anklagade, i detta fall Chris, med 97,7 procents sannolikhet är skyldiga till det de anklagas för. Anklagelsen i sig är alltså ett tecken på det. Sedan Mercy inrättades har 18 personer dömts till döden. Sannolikhet är alltså stor att Chris blir nummer 19. Systemet arbetar snabbt och effektivt och bygger enbart på fakta. Inga värderingar och känslor är inblandade. Eftersom systemet är så säkert anses Chris enbart behöva 90 minuter på sig för att bevisa sin oskuld, om han mot förmodan är oskyldig. Exakt på sekunder efter tidens utgång kommer han att avrättas i den stol som han redan sitter fastspänd i.

Mercy är dock inte något isolerat system. Det är en del av ett samhälle där alla människors liv ständigt synliggörs, övervakas och kontrolleras. Alla information finns sparas vilket göra att Maddox kan visa en mängd dokument och inspelat material som anses bevisa att Chris är skyldig. Exempelvis ett gräl mellan den mördade frun och Chris under morddagens morgon. Chris känner absolut inte igen sig i de anklagelser som riktas mot honom. Eftersom det är ett rättvist system så får Chris med Maddox hjälp chansen att bevisa att han är oskyldig genom att beställa fram olika telefonsamtal, videoinspelningar, dokument och samtalslistor som han menar pekar på att han är oskyldig. Eftersom systemet bygger på sannolikheter behöver Chris ta fram evidensbaserade uppgifter som minskar sannolikheten att han är skyldig från 97,7 procent till 92,3 procent. Efter många misslyckade försök kommer han in på ett spår som verkar lovande. Kan det vara så att hans fru har blivit mördad på grund av att hon i sitt arbete har upptäckt allvarlig och samhällsfarlig kriminalitet med terrorkoppling. Kan utpekandet av Chris vara en hämnd för hans tidigare roll i ett Mercyfall. Är det Chris som är måltavlan eller är den egentliga måltavlan Mercy som system?

Filmen ställer en del intressanta frågor om övervakningssamhällets utbredning och om riskerna och möjligheterna med AI. Filmens styrka är samtalen mellan Chris och AI-domaren Maddox. Där väcks frågor om vad som är fakta, känslornas och magkänslans betydelse, den mänskliga faktorn och risken för felprogrammeringar

.

Filmrecension: Toner av kärlek – lysande

by

Toner av kärlek
Betyg 5
Svensk biopremiär den 25 december 2025
Regi Craig Brewer
Rollerna Hugh Jackman som Mike och Lightning och Kate Hudson som Claire och Thunder

Filmen bygger på en sann historia om två musiker som kämpar hårt på musikens bakgård för att nå sina drömmars mål att en dag slå igenom. Mike/Lightning är en veteran från Vietnamkriget som efter hemkomsten från Vietnam brottas med sin alkoholism och Claire/Thunder är en ensamstående mamma som periodvis kämpar med sina psykiska besvär. Liksom alla andra drömmare på musikens bakgård sjunger de covers och imiterar Elvis och andra stjärnor på barer, bröllop och födelsedagar. De lever från dag till dag och från dåligt betalda gig till dåligt betalda gig. Utan försäkringar och utan planer för framtiden, annat än drömmarna. Men i sin lilla lokala barvärld är de nästa legender med erkänt fina röster. Mike säger ”jag är en underhållare jag är Lightning, men när musiken tystnar är jag bara en alkis. När Mike nästan har givit upp träffar han Claire som säger att han borde satsa på att sjunga Neil Diamonds låtar. Det slår han dock ifrån sig, Neil Diamond aldrig. Men något måste hända, hur ska han annars kunna betala lånet på huset. Tankarna på Claire och hennes råd om Neil Diamond kan inte släppa honom. Det slutar med att han söker upp Claire och förslår att de ska bilda en grupp och sjunga Neil Diamond tillsamman. De ska inte imitera, de ska tolka honom.

Under repetitionerna och blir samtidigt djupt förälskade i varandra. Efter ett tag flyttar de ihop med sina sammanlagt tre barn och blir snart en lycklig familj. Efter en misslyckad spelning följer en lyckad spelning som gör dem berömda i Milwaukee under namnet Lightning and Thunder. Berömmelsen gör att de får vara förband åt Pearl Jam. Det blir en succé. Såväl deras drömmar om kärlek som deras drömmar om framgång är uppfyllda. Men då slår livet till på ett obönhörligt sätt. Claire råkar ut för en bilolycka där hon blir allvarligt skadad. Det leder till att hon mer eller mindre ger upp både livet och musiken och glider in i dimman. Men efter en hård kamp både för henne själv och för familjen i sin helhet vänder det igen. Nya spelningar, succé, de är på banan igen. Men livet slår till igen. Nu är det Mike. Lightning and Thunder är borta för alltid. Men livet återvänder så småningom åtminstone för Claire och barnen.

Filmen visar att drömmar om framgång och kärlek kan bli sanna ibland även om allt kan förändras blicksnabbt igen. Trots allt det sorgliga genomsyras filmen av värme, kärlek och musik. Både Hugh Jackman och Kate Hudson är lysande i sina roller. Musiken bär fram filmen, särskilt för den som gillar Neil Diamond.

Filmrecension: Drömmar – rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång

by

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

Filmrecension: Bolero – Ravels eviga melodi – strålande tolkning av Maurice Ravel

by

Bolero – Ravels eviga melodi
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Anne Fontaine.
Roller Raphaël Personnaz som Maurice, Doria Tillier som Misia, Jeanne Balibar som Ida Rubinstein, Vincent Perez som Cipa och Emmanuelle Devos som Marguerite

Filmen handlar om historien bakom ett av musikhistoriens mest kända verk, Bolero av Maurice Ravel. Den gestalta hans liv, kvinnorna, musiken och alla ljud som ständigt fångar hans uppmärksamhet. Den börjar med att dansaren Ida promenerar i dimman för att möta Maurice i en dånande fabrikslokal. Han vill få henne att förstå att maskinernas alla ljud är musik för honom. Ljud som börjar om och börjar om, som driver tiden framåt och som är hypnotiska men också plågsamma.

I nästa scen tar filmen ett kliv 20 år bakåt i tiden. Maurice besöker i sin mamma i hennes vackra trädgård innan han ska spela upp för ett stipendium som han till sin besvikelse inte får. En besvikelse som han aldrig kommer över. På vägen hem blir han så fångad av ljudet av orientaliska musik att han råkar ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Vid en mottagning 1927 träffar han dansaren Ida som vill att han ska skriva musiken till hennes nästa balett, en orkestrering av Isaac Albéniz´s Iberia. Den ska vara spansk, köttig och erotisk. Men i stället för att komponera glider Maurice runt i olika miljöer och möter en rad kvinnor, exempelvis den olyckligt gifta Misia som älskar honom. Han följer med en prostituerad, med inte för att ha sex, utan för att han vill lyssna till ljudet av handskar som glider mot hennes hud. Han är ofta mer intresserad av ljuden kring sig än av människorna.

I stället för att skriva musik till baletten åker han på turné till USA där han bland annat möter jazzen. När han återvänder stöter Ida på honom om musiken som han har lovat skriva åt henne. Han kommer inte i gång trots att huvudet är fullt av musik som han tillber. Musiken bestämmer men svara aldrig an. Men när han tillsammans med Misia drar sig tillbaka till kusten kommer komponerandet äntligen i gång. När han nästan är färdig kommer katastrofen som gör att han måste kasta allt han har skrivit och börja om från början på ett annat spår. Det gör att han nästan ger upp, men då kommer förlösningen från ett oväntat håll. Åter till fabriken för att presentera sin nya idé för Ida. Han väljer fabriken eftersom Bolero ska bli en metafor för den moderna tiden. Ida tänder på idén att baletten ska framföras i en fabriksmiljö. Men under repetitionerna blir Maurice upprörd och vill stoppa hela projektet. Han tycker att Ida har svikit hans idé. Så småningom blir det dock urpremiär. Under premiären lämnar Maurice föreställningen och säger till Misia att han inte står ut med den egna musiken. Det blir dock succé och Maurice hyllas av alla, till och med av sin värsta kritiker. Men trots det vill han inte gå på mottagningen efteråt. De väntar inte på mig, säger han, de väntar på Maurice Ravel.

Efter en tid får han svårare och svårare att komponera och till slut kan han inte få ner all den musik som finns i hans huvud på papper. Filmen börjar i ett slags dimma och slutat i ett annat slags dimma. Först när den kognitiva svikten gått så lång att han inte minns vem som har komponerat Bolero kan han uppskattar den egna musiken. När han glömmer sig själv och därmed sin egen perfektionism och sviktande självförtroende uppskattar han sin gärning.

Filmen handlar både om Maurice Ravels komplicerade liv och om hans musik. Den ger en inkännande bild av en konstnärs kamp för sin konst mitt i kampen för det levande livet. Filmen gör att man som åskådare och lyssnare får ett vidare perspektiv på Ravels musik. Raphaël Personnaz gör en strålande tolkning av sin roll som Maurice Ravel.