Marja Koivisto

Foto Sören Vilks

Fastighetsskötaren
Av Harold Pinter
Översättning Martin Luuk
Regi Emma Bucht
Scenografi och kostym Maria Sohlman Wikman
Ljus Ellen Ruge
Mask Maria Lindstedt
På scen Johan Rheborg, Sven Ahlström, Henrik Norlén
Premiär 11 december 2025 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
’

Harold Pinters pjäs ”The Caretaker”, som framförs på Stadsteatern som ”Fastighetsskötaren” är en berättelse som utforskar teman som makt, identitet, relation, alienation och det ständiga sökandet efter en plats i världen.

Vi får följa en hemlös man, Davies, som tas in för tillfälligt tak över huvudet, av två bröder, Aston och Mick, i deras slitna, murriga rum. Pjäsen utspelar sig i detta begränsade utrymme, vilket skapar en klaustrofobisk känsla som förstärks av de nerviga interaktionerna mellan karaktärerna. Tänk dig en fest i en trång lägenhet, full av eländiga existenser, där ingen gillar varandra, men alla ändå är fast i rummet.

Föreställningen förs fram av starka skådespelarprestationer och innovativ scenografi. Regin betonar de subtila maktdynamikernas komplexitet och skapar en atmosfär som både är obehaglig och fascinerande.

Pinter är mästare på att bygga upp spänning genom tystnader och osäkerhet. Dialogen är fylld med hans karakteristiska stil, där småprat och underliggande spänningar samverkar för att avslöja karaktärernas inre liv och avsikter. Det är en pjäs där du hela tiden undrar vem som egentligen har kontrollen. Det är som en psykologisk thriller, fast med mindre dramatik och mer bitterhet.

Pjäsen rör sig kring tre män vars liv är sammanflätade på ett sätt som är både komiskt och tragiskt. Davies, den hemlöse, snubblar in med en blandning av arrogans och osäkerhet. Han är en karaktär som man både skrattar åt och tycker synd om. Hans kamp för att få fotfäste är så mänsklig, så relaterbar.

Den hemlöse Davies, spelad av Johan Rheborg, är en figur att både älska att hata; han är otrevlig och bitter men ändå tillräckligt charmig för att lyckas hanka sig fram.

Rheborg gestaltar denna komplexa karaktär skickligt och livfullt. Med sin oroande höga röst, slemmiga harklingar och ostyriga gester frammanar han alla de attribut som gör Davies så tragikomisk. En Sméagol där han står och vankar, ständigt gnyende och klagande, som om varje liten rörelse skulle kunna kosta honom mer än han har råd att förlora. Hans underdånighet, hans krumbukande anpassning inför Aston och Mick, skapar en karaktär böjd under armodets tyngd, ständigt på jakt efter en smula bekräftelse eller till och med en droppe av medlidande.

Rheborg lyckas fånga den fysiska och psykiska nöd som Davies lever i. Hans sätt att tala – den desperata upprepningen av fraser, den nästan krampaktiga jakten på ord – visar tydligt hur rädd och osäker han är, samtidigt som det för tankarna till hur vi alla ibland gör oss till, anpassar oss för att bli sedda och hörda.

Pinter tycks fånga livets absurditet så exakt; det är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag skrattar vid flera tillfällen, men det är med en sårig känsla i bröstet, eftersom skämtet om Davies liv verkligen handlar om oss alla. Vi bär alla våra sår.

Sammanfattningsvis är ”Fastighetsskötaren” inte bara en pjäs; det är en livslektion i hur vi hanterar ensamhet och gemenskap, makt och sårbarhet. En påminnelse om att vi alla, oavsett vår situation, ständigt kämpar för att skapa mening i en komplex och ibland grym värld.

Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.

Toxic
Inspirerad av Samuel Beckets I väntan på Godot och Harold Pinters Mathissen
Manus och regi Olle Mårtens
I rollerna Rasmus Sintorn Nystedt och Paulus Roséen.
Premiär på Fri scen på Kulturhuset stadsteatern 6 december 2025

Statsteaterns Toxic är en mörk och tät föreställning som borrar sig in i den psykologiska skuggsida som uppstår när en människa kliver in i ett liv där våldet styr moralens riktning. Genom gängmedlemmarnas perspektiv skildras inte själva handlingen – mordet som väntar i kulisserna – utan det frätande mellanrummet innan.

Scenen fylls av en nästan kvävande stillhet. Den klaustrofobiska stunden före ett planerat dåd, där två unga gängmedlemmar försöker hålla ihop sina tankar på olika sätt.

Den ene är helt avstängd. Han vill inte prata, inte lyssna, inte ens andas för djupt. Han sitter som om han försöker stänga av hela sitt inre, som om total tystnad är det enda sättet att inte rasa ihop. Hans tomma blick säger allt.

Den andre gör det motsatta: han spelar musik, blandar kort, försöker skämta bort det som ingen av dem vågar nämna rakt ut. Den rastlösa energin blir nästan smärtsam att se – ett desperat försök att hålla kvar något som liknar normalitet, trots att allt inom honom skriker motsatsen.

Det som gör Toxic så stark är hur den visar att ingen av dessa strategier egentligen fungerar. För förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och föreställningen gör det tydligt att ens handlingar aldrig lämnar en. De fastnar i kroppen, färgar tankarna, dyker upp i drömmarna. Till slut blir de som ett filter över hela sinnevärlden – allt man ser, hör och känner blir färgat av det man gjort och det man försöker glömma.

Och mitt i denna värld av misstro och paranoia, där ingen är en riktig vän utan bara en tillfällig vapendragare, blir det tydligt att priset för våld inte bara betalas av andra – utan av ens egen själ.

Toxic lämnar publiken med en bitter eftersmak, men också en tydlig känsla av att ha bevittnat något viktigt: en påminnelse om hur snabbt mänsklighetens kanter vittrar när man låter våld och rädsla styra sitt liv. Så även om Toxic är mörk, är den också otroligt träffande. Den visar hur snabbt allt blir skevt när man normaliserar våld och hur ensam man blir när man tvingas misstänka alla omkring sig. Toxic är en stark, obehaglig och drabbande upplevelse.

Orosdanser
Manus och regi Ada Berger
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Philip Berlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Komposition Mathias Blomdahl
Mask Patricia Svajger
Ljud Evelina Kyrk
Premiär 8 november 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Jag går med tunga steg för att recensera föreställningen Orosdanser. Jag menar, mer oro är det sista jag behöver. Men mina förväntningar kommer på skam. Det är wow, fantastiskt. En sömlös, rolig, djup och mänsklig föreställning som i snabba klipp, med musik, dans, dialog och fantastiska skådespelare iscensätter det neurotiska med att vara människa. Den ständiga oron för litet och stort, alla tänk om …

Uppsättningen har urpremiär den 8 november 2025 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen i Stockholm. Den bygger på sociologen Roland Paulsen bok Tänk om – en studie i oro, och har manus och regi av Ada Berger. Skådespelarensemblen består av Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Matilda Ragnerstam, Pablo Leiva Wenger, Elisabet Carlsson och Adam Stanišić Stålhammar.

Trots det tunga temat är iscensättningen överraskande lätt i sin framtoning. Regin är rytmisk och samtida, med ett klippformat flöde som känns nära dagens visuella kultur – snabba övergångar, danslik koreografi och dialog som pendlar mellan allvar och humor. Scenografin är avskalad men effektiv: ljus, projektioner och ljud bildar ett rum där oron får fysisk form och puls.

Föreställningen lyckas med den svåra konsten att vara lättillgänglig utan att kompromissa med djupet. Det är rappt, smart och igenkännbart. En monolog om att glömma sitt bank-ID övergår i en koreograferad rörelse där existentiell panik ges kroppslig plats – och allt känns väldigt nutida.

Skådespelarna är samspelta och närvarande. Deras kroppar, röster och blickar skapar ett kollektivt flöde av tankar och känslor – sådant som vi alla känner men sällan ser gestaltat med sådan kombination av humor och värme.

Musiken och dansen fungerar som orons soundtrack: ibland pulserande, ibland stilla – och ofta precis i takt med publikens egna mentala loopar. Kompositionen känns lika mycket som ljudlandskap som känslotillstånd.

När ridån går ner sitter jag kvar en stund. Inte längre lika tung. För trots all oro lämnar Orosdanser efter sig något oväntat: ett slags stilla hopp. Den gör något sällsynt – omvandlar vår splittrade nutidsångest till något vackert, humoristiskt och djupt mänskligt. En påminnelse om att oron kanske inte går att dansa bort – men att den går att dansa med.