• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Miséria – ett historiskt magplask

14 september, 2024 by Elis Holmström

Miséria
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 september 2023
Regi: Liam Norberg

Egentligen borde en recension vara överflödig. Det där illavarslande betyget som svävar ovan borde säga allt, men då det kommer till Miséria, regisserad av Liam Norberg, slutar regler, logik och sunda antaganden att fungera.

Under filmens hiskeliga två timmar slutar den analytiska förmågan att fungera. Vad som utspelar sig framför publiken är bortom mänsklig förståelse. Det spelar ingen som helst roll att det finns ambitioner att göra en film som vill adressera ett ytterst viktigt ämne, den rådande gängkriminaliteten i Sverige. Tanken är att demonstrera att det finns människor av kött och blod bakom rubrikerna som blivit alltmer obegripliga, där mänskliga liv endast blivit till kall statistik och slagord för politiker.

Aspirationerna är därmed inte att avföra, men vad spelar det för roll när allt som omger dessa förhoppningar är fullkomligt bedrövligt. Slutresultatet är detsamma som ett soppkök som serverar generösa portioner, det enda problemet är att de innehåller stora doser arsenik.

Man kan ursäkta det hiskeligt fula fotot som orsakar klåda i ögonen. Man kan ha överseende med att skådespelet lämnar det mesta att önska. Vad som däremot är oförlåtligt är filmens manuskript som måste klassas som det sämsta som kan ha skrivits under 00-talet i hela Skandinavien. Den dialog/verbala tortyr som spys ut är inget annat än livsfarlig. Och då Ola Rapace gör ett plagiat på Tom Hardys Bane från The Dark Knight Rises, med en av de mest pinsamma utläggningarna som någonsin yppats, börjar publikes hjärnor att rinna ut ur öronen.

I och med att Miséria inte fått finansiering eller stöd från Svenska filminstitutet borde det innebära ökat mod, en rebellisk vision som demonstrerar varför fristående filmproduktioner kan bidra till ett mer vågat svensk filmklimat. Men Miséria är istället provocerande feg och slapp. Filmen är den mest patetiska pastisch på klassiska gangsterfilmer som Gudfadern, Maffiabröder och – givetvis, Scarface. Att kalla det skrattretande vore bara början. För en film som vill ta sig an ett av samhällets viktigaste ämnen är det ynkligt att använda sig av en urvattnad och förutsägbar Hollywood-dramaturgi som får det hela att kännas trivialt och djupt oseriöst.

Inkompetensen är fullkomligt impregnerad i Miséria. Vart man än tittar väntar något apokalyptiskt uselt, personregin är giftig, bildspråket hårresande fult. Men det är filmens klimax som skapar akut andnöd. Där knyts säcken ihop genom att påpeka att lösningen på problemet hittas i Jesus och ett par bibelverser. Någonstans där har tålamodet inte bara sinat utan utplånats. Då blir det uppenbart att Miséria inte är ett genuint försök att adressera ett kolossalt samhällsproblem utan en förvriden reklamfilm för valfri svensk frikyrka.

Miséria saknar motstycke vad gäller ren och skär uselhet, den gör Staffan Hildebrands G ypperligt sällskap som en pekpinne-pekoral som kommer gå till historien som ett historiskt magplask. Det är så pass uselt att det stör både sinnesfriden och matsmältningen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Speak No Evil – ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt

13 september, 2024 by Elis Holmström

Speak No Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 september
Regi James Watkins

Produktionsbolaget Blumhouse fortsätter att vara en av de mer fascinerande sagorna från landet i väst. Producenten Jason Blum har skapat ett imperium med mycket enkla medel, där en minimal budget och temat skräck lett till otroliga succéer. Med det sagt har kvalitén på de olika projekten signerade Blumhouse inte varit särskilt konsekvent.
Bolaget och dess filmer har rört sig mellan högt och lågt, med höjdpunkter som Get Out till horribla fiaskon som Fantasy Island.

Och bortsett från Jordan Peeles diverse projekt under studion har majoriteten av skräckfilmerna signerade Blumhouse lutat sig mot enkla koncept med övernaturliga inslag. Det har sällan varit någon diskussion om att försöka följa i Ari Asters fotspår och utveckla svårmodiga och diffusa filmer där mänsklig psykologi står i centrum lika mycket som det rena chockvärdet.

Speak No Evil har dock aspirationer att inte vara ytterligare en dussinfilm från Blumhouse. Istället har den danska filmen med samma namn nu gjorts i en engelskspråkig version. Förhoppningen är att göra en återhållsam, laddad och krypande obehaglig film som inte måste ta till tröttsamma hoppa-till effekter för att appellera till publiken.

Ambitionen må vara god och flera gånger om måste projektet klassas som intressant om än inte hundraprocentigt lyckat. Regissören James Watkins har uppenbarligen tagit stor inspiration ifrån mer cerebral skräck som exempelvis Michael Hanekes omåttligt effektiva Funny Games eller då Yorgos Lanthimos känner för att lamslå tittaren i rent och skärt obehag.

Det nyttjas långsamma och krypande kameraåkningar samt bisarr och oroväckande musik som innehåller stapplade trummor. Flera inslag känns igen och har gjorts bättre hos mer kunniga och rutinerade regissörer. Men den uppenbara viljan att göra det hela till något annat än den mest fabricerade och likgiltiga sortens skräckfilm måste applåderas.

Watkins frammanar spänning och obehag genom att ständigt vilseleda publiken vad gäller ögonblicket då vi förväntar oss att det skall explodera i form av mord eller obehag. Det kan jämföras med det djupa andetaget som tas innan man kastar sig utför en hög trampolin.

Men ett djup andetag och en försiktig – men beslutsam, spänningskonstruktion måste också ha avkastning, något som Speak No Evil fullkomligt fallerar i. För där individuella ögonblick är spända och skapar genuint obehag är de faktiska avslöjandena rent miserabla då de är alltför telegraferade och uppenbara, även för den som inte sett den danska förlagan.

Den vändning som Watkins vill chockera publiken med – då alla kort läggs på bordet, är tandlös och inte ens i närheten lika skrämmande som de moment då han leker med tittarens förväntningar. Speak No Evil är inte heller befriad från skräckfilms-karaktärer som agerar likt fullkomliga idioter, de fattar ständigt usla beslut och självbevarelsedriften är densamma som hos en drös lämlar som rusar mot ett stup.
Hela filmens tredje akt utvecklas också till något som endast kan beskrivas som ett fullkomligt praktfiasko. Istället för den totala nihilism som återfanns i originalfilmen får vi ett vandrade skämt. Den täta stämningen är bortblåst och vi får utstå en ren och skär pajas-festival.

Sedan har vi skådespelet som rör sig någonstans mellan det knappt acceptabla, det rent repetitiva och slutligen det fullkomligt anskrämliga. James McAvoy är solid men gör mestadels en ganska själlös återupprepning av sin roll från Split. Mackenzie Davis fortsätter att vara en av filmvärldens sorgligaste aktörer med en god förmåga att agera men en minst lika urusel kapacitet att välja vettiga projekt. Denna gång får Davis den fantastiska uppgiften att glo, flåsa, vrida på nacken och inte så mycket mer. Unga Alix West Lefler får tyvärr alltför mycket på sin tallrik och levererar ett genuint uruselt skådespel, inte blir det bättre av att hennes unga tolvåring skrivits med samma varsamhet som då ett generellt sprängarbete pågår.

Det finns både ett och annat att uppskatta i Speak No Evil, men i och med ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt kan man inget annat än skaka på huvudet då allt är klart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: To The End

5 september, 2024 by Elis Holmström

To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.

I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.

Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.

Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.

Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.

Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.

Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Beetlejuice Beetlejuice

5 september, 2024 by Elis Holmström

Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton

Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.

Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.

För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.

Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.

När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.

Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.

Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.

Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Crow – ett skållhett inferno av fullkomlig dynga

28 augusti, 2024 by Elis Holmström

The Crow
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Rupert Sanders

Det är något djupt ironiskt i att The Crow verkar fullkomligt förälskad i någon sorts frånstötande svart sörja som ständigt återkommer i scen efter scen. För att tvingas bevittna Rupert Sanders senaste film är detsamma som att stirra ned i en tunna fylld med kolsvart tjära. Detta är ett skållhett inferno av fullkomlig dynga.

Att många känt ett stort mått skepsis inför filmens premiär har inte heller varit obefogat. Rupert Sanders har står bakom ”filmer” som alla tycks sakna en källare, än mindre en botten. Med malande skräp som Ghost In The Shell med Scarlett Johansson samt Snow White And The Huntsman i bagaget är de flesta ursäktade för att tvivla på förhand. Men ingen, absolut ingen kunde förutspå den totala filmiska domedag som målas upp framför en likblek publik under två ohyggliga timmar.

Det sägs att den bästa sortens smicker är imitation – eller som är fallet då talangfulla människor bestämmer sig för att kopiera någon annan, inspiration. Sanders dröm om att bli en visuell auteur är uppenbara, titelsekvensen är det mest skamlösa plagiatet av David Finchers Millenium-film The Girl With The Dragon Tattoo. Finchers stämningsfulla estetik verkar vara något Sanders är villig att sälja sin stjäl för. Hela The Crow försöker efterapa det sylvassa fotot och gröntonade filtret som alltid gjort Seven-regissörens tumavtryck identifierbart. Dock kvittar det om det finns likheter – rättare sagt rena visuella stölder från valfri Fincher film, Sanders saknar all form av kunskap eller fingertoppskänsla för hur en okulärt attraktiv film skall uppnås. Istället för att framstå stilsäker liknar The Crow en sjaskig musikvideo för den sämsta sortens hårdrocksband. Kompositionen är ansträngd och oinspirerad, kameraåkningarna hopplöst trötta och ljussättningen så pass ful att magen gör både en och annan vändning.

Att The Crow är så estetiskt bankrutt blir än värre då adaptionen från 1994 av Alex Pryas besitter en ytterst unik och stämningsfull design, förvisso överdriven men åtminstone minnesvärd med gotisk arkitektur och makalöst smutsiga bakgator. Men om nu utseendet inte lockar fram några glädjerop kanske det går bättre vad gäller att berätta själva historien där tematiken är förankrad i kärlek, hängivenhet och hämnd. Men Rupert Sanders har lyckats immunisera sig själv och sin film från ’’tjafs’’ som kvalitet, kunskap eller förstånd. Berättartekniken som demonstreras här går bortom det bedrövliga och in i det rent bisarra. Den i grund och botten rudimentära sagan om evig kärlek förmedlas med en isande inkompetens, strukturen som används är rörig, förvirrande och sövande tråkig. Där Proyas film må vara djupt problematisk har den i alla fall en uppenbar passion, något som gjorde filmens enkla hämndresa engagerande.

Till skillnad mot Proyas önskar Sanders att lägga en större emfas på själva kärlekshistorien och ge oss en djupare insikt i själva förhållandet, något som endast var flyktigt förekommande 1994. Men vad tjänar det till då skådespelet, som är menat att förankra detta, inte ens kan konkurrera med en improviserad skolpjäs. Efter att ha skämt ut sig själv i Boy Kills World är Bill Skarsgård tillbaka med ytterligare en rolltolkning där han lyckas göra sig själv och skådespelaryrket till åtlöje. Han agerar stelt, desperat och helt utan inlevelse, det är som att stirra på en robot som tilldelats direktiv den inte förstår. Men han är i alla fall inte ensam då skutan sjunker, den makalöst usla FKA twigs, känd för sina ’’extraordinära’’ rollinsatser i sina egna musikvideos, har gjort ett ypperligt jobb vad gäller att försäkra sig om en plats på årslistan för sämst presenterade aktör. Kemin mellan dessa två är inget annat än radioaktiv, och då filmen får den eminenta idén att introducera tidernas minst erotiska sexscen tvingas alla i publiken att snabbt söka sig mot nödutgången för att förskona ögon, öron och själen från tortyren.

Tyvärr tar eländet inte slut här, i ett patetiskt försöka att framstå vass, vågad och uppkäftig injicerar Rupert Sanders tonvis med forcerade svordomar och melodramatisk dialog som endast kan ses som en frontalattack på publikens mentala hälsa. Att kalla det patetiskt vore alltför generöst. Slutligen servars ett par våldsamma – men helt ointressanta, actionscener vars brutalitet kvittar då koreografin och känslan för tempo är obefintlig. Att det krossas skallar och avrättningar förekommer med samma frekvens som då Kristian Tyrann var i livet, har ingen verkan då det är filmen som är huvudlös, inte de stympade fienderna.

The Crow är inte den titulära hotfulla fågeln utan en enorm kalkon som vacklar fram. Detta är närmast förundransvärt uselt och tveklöst bland det sämsta som kan upplevas på bio idag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in