• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Warefare

2 maj, 2025 by Elis Holmström

Warefare
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Alex Garland, Ray Mendoza

Då Warfare har premiär ackompanjeras den av en lyrisk hyllningskör som basunerat ut toppbetyg och utnämnt den till en modern klassiker vad gäller att skildra krigföring. Kritikernas varma mottagande drar automatiska paralleller med den mästerliga The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, en film som också kom från vänster och som tog filmvärlden med storm.

Det finns såklart fler likheter, även Warfare är en film som likt Hurt Loker har Irak-kriget som bakgrund, en konflikt som historiskt blir ytterligare ett amerikanskt militärt misslyckande. Och precis som Bigelows film är det brödraskapet mellan soldaterna och hur de hanterar de omöjliga situationerna – som är aktiv strid, som står i centrum. Dock vill regissören Alex Garland och hans medregissör Ray Mendoza minimera filmens spektra och sätta publikens fokus på den strid som filmen baseras på, helt och hållet utifrån minnen från de soldater som medverkade. Ambitionen är att demonstrera hur modern krigföring och eldstrider ter sig, inte som exalterande underhållning i TV-spel som Call of Duty utan som en nervpirrande och skräckinjagande mardröm.

Det oerhört snäva perspektivet har både styrkor och fördelar. Då filmen mer eller mindre utspelar sig i realtid kan regissörsduon faktiskt demonstrera den fruktansvärda nervositet och spänning som utspelar sig i det tysta. Sekvenserna då evighetslång spaning utspelar sig är mer intensiva och nagelbitande än de flesta skräckfilmer. En klunk vatten blir detsamma som att desarmera en bomb. Vi har att göra med spänning på en obeskrivlig nivå och det hela utförs med briljans. Även David Fincher försökte sig på att visa hur nervpirrande väntan kunde vara i den aningen haltande The Killer, det finns en inneboende styrka i att faktiskt visa på hur väntan på första skottet kan vara mer medryckande än då helvetet bryter loss.

Men samtidigt finns det flera motstridiga ideér och kreativa beslut som hämmar visionen att skapa en hundraprocentigt uppslukande film. Det första är det visuella beslutet att använda digitalakameror. Detta ger filmen ett alltför nutida utseende som gör att sekvenserna liknar en form av filmad teater, inte som något som kan misstas för att vara en dokumentär. Det oerhört kliniska och fläckfria utseendet gör att filmen också saknar behövlig textur vad gäller det visuella. Utöver det finns det också problem i rollbesättningen, inte vad de faktiska skådespelarinsatserna anbelangar utan det faktum att karaktärerna spelas av alltför kända ansikten. Detta gör att den äkthet som Garland och Mendoza strävar efter blir aningen haltande. Will Poulter samt Joseph Quinn är alltför igenkännbara, något som faktiskt distraherar då filmen värnar om att sälja in illusionen om att det vi ser är närmare ett historiskt dokument och inte en dramatisering.

Filmens form, som en sorts tårtbit ur en större konflikt och – per automatik, soldaters liv har också problem vad gäller engagemanget för filmens personer. Även om skådespelet är oerhört kompetent gör filmens mikroskopiska spektra det omöjligt att komma nära någon av soldaterna. Något som inte hade varit särskilt relevant om filmen endast haft striden i centrum, men det finns också en vilja att skildra den mänskliga faktorn. Något som blir än tydligare i filmens eftertexter vilka är en enda lång hyllning till de faktiska soldaterna som deltog i striden. Detta omöjliggörs av filmens rigida format, något som leder till att slutresultatet blir aningen avslaget vad gäller det emotionella.

Och de omtalade krigsscenerna är inte heller tillräckligt för att få publiken att glömma dessa problem. För även om de är en enda lång – och imponerande, fortsättning på det filmskapande vi såg prov på i Garlands Civil War, är de i slutänden gjorda inom en ram för vad som setts förut, trots det ypperliga genomförandet. Det går inte heller att undkomma att det inte finns någonting här som kan mätas med den oförglömliga prickskytts-scenen från The Hurt Locker, som trots en större emfas på mer traditionell dramatisering, ändå förmedlar nerven och det taktiska arbetet bättre.

Warfare kan liknas vid en episk åktur i en berg – och dalbana, det är gränslöst intensivt, högljutt, explosivt men efter upplevelsen lämnar adrenalinet snabbt kroppen. Vad som borde bli ett bestående minne blir istället bara en stund av gastkramande desperation.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Thunderbolts – underhållningseufori som sällan går att uppleva

30 april, 2025 by Elis Holmström

Thunderbolts

Thunderbolts
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 april
Regi: Jake Schreier

Det må vara den trettiosjätte Marvel Studios-produktionen, en siffra som borde signalera katastrof. Men trots detta visar Thunderbolts varför receptet som nyttjats av Marvel lett till de otaliga framgångarna. Efter det ofantliga antal filmer i det alltmer växande MCU finns det två sätt att ta sig vidare för filmskapare. Antingen att nyttja maskineriet till att skapa mer eller mindre personliga projekt, förklädda som kolosser. Detta exemplifieras kanske bäst av Taika Waititi som gjorde den senaste Thor-filmen Love And Thunder till en sorts hysterisk explosion av alla sina exentriska kvalitéer, något som ledde till en uppsjö av frustrerade fans som ansåg att regissören tagit sin hysteriska komik ett steg för långt. Alternativ två är att följa den formula som etablerats under studions guldår från 2012-2019 då varenda film tycktes slå alla tänkbara ekonomiska rekord.

Regissören Jake Schreier väljer att ta sig an formulan, där komik, action och superkrafter mixas, fast med en gränslös energi som leder till en film så inspirerad att man kan tro att studions sanna guldålder är tillbaka. Thunderbolts kan liknas vid en pizza, det är en rätt som förtärts oräkneliga gånger, fast med passion – för att inte säga inspiration, kan den lyftas och imponera djupt. Alla delar må ha setts förut men då de serveras i ett såhär förstklassigt paket är det svårt att inte fyllas av eufori. Alla de klassiska elementen tas här till sin spets utan att på något sätt överanvändas, tvärtom så förstår Schreier också vilka förändringar som krävs för att göra den klassiska formulan maximalt effektiv.

Detta sker framförallt genom att man för första gången sedan det gamla gardet av legendariska hjältar – Captain America och Iron Man bland annat, äntligen fått en sättning där studion men också berättandet är redo att ta nästa steg. Resan att bygga upp en ny trupp som kan ta upp stafettpinnen har varit snårig men i Thunderbolts uppnår man äntligen drömmen att länka samman det gamla med det nya. Detta genom element som känns igen fast med en ny ensemble som är hungrig men också bestämd att göra sitt unika avtryck i detta enorma universum.

För den stora styrkan i Thunderbolts är just karaktärerna, något som oftast underskattas. Marvel på film må ha varit en företeelse i över tjugo år – om vi räknar med Sam Raimis Spider-Man, men i serietidningsform har karaktärerna levt ett liv som får flera åldringar att verka unga. Äventyren har rört sig mellan högt, lågt, magiskt och uruselt, men det finns en inneboende kraft och potens i karaktärsarketyperna. Marvels skapare Stan Lee avsåg att skapa människor med extraordinära förmågor, inte bara sagofigurer som konkurrenten DC och deras Stålmannen. Den mänskliga kvalitén manifesterar sig med oerhörd kraft i Thunderbolts, och trots att ensemblen av antihjältar inte kan mäta sig med storprofiler som Spider-Man eller Wolverine, är deras anonymitet en styrka. Detta gör att Schreier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo kan expandera och göra förändringar utan att känna sig alltför bundna till källmaterialet.

Detta resulterar i den kanske mest brokiga men också sympatiska skara figurer sedan Guardians Of The Galaxy. Framförallt är det förunderligt hur bihang som Hanna John-Kamens Ghost från Ant-Man And The Wasp nu blir en genuin storstjärna som visar på både karisma och utstrålning. Detsamma gäller Julia Louis-Dreyfus som äntligen kommer till sin rätt i en diabolisk roll som skulle göra sig utmärkt som en ersättare till den smilande och än mer djävulska amerikanska justitieministern Pam Bondi. Men den sanna triumfen – vad gäller aktörerna, är Florence Pugh och David Harbour. Från att ha visat upp ypperlig kemi i den underskattade Black Widow får duon nu äntligen komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Pugh och Harbour är essensen av hela filmen, med extraordinär komisk timing, energiskt skådespel samt en genuin värme.

För där andra filmer väljer att nå till underhållningshimlen – däribland många Marvel-filmer, med enorm action eller vyer som får publiken att dra efter andan, vill Schreier istället värna om värdet i att bevittna god kemi mellan personer. Detta gör att Thunderbolts förlitar sig på kemin och energin som bildas i en ensemble. Actionscenerna må vara både välgjorda och påkostade, men det är de mer triviala strapatserna, då John-Kamens syrliga brittiska humor kommer fram eller då David Harbour lever rövare, som verkligen stannar kvar. Dessutom har Thunderbolts kanske den mest originella och vågade finalen som skådats i en Marvel-film, en final som i mångt och mycket bygger på karaktärsutveckling och inte fullskaligt krig mellan rymdvarelser och superhjältar. Men det är i denna final som filmens primära brist gör sig påmind, för även om det nyttjas mörk tematik som psykisk ohälsa, förtvivlan och medial manipulation så blir dessa ämnen aldrig så omfattande och essentiella som de kunde ha varit. Även de allegorier till vår faktiska värld som Marvel alltid velat inkludera är aningen för nedtonade, trots att det finns gott om möjligheter att säga både det ena och det andra om dagens samhälle.

Detta är dock det enda som håller Thunderbolts från att klassas som en felfri triumf. För vad som erbjuds är en underhållningseufori som sällan går att uppleva. Värmen, glädjen och entusiasmen är i det närmaste beroendeframkallande och då allt är avslutat uppstår ett hål, för det finns inte en enda attraktion på något nöjesfält som kan mäta sig med detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Until Dawn – menlöst

25 april, 2025 by Elis Holmström


Foto: Sony Pictures

Until Dawn
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg skanderade högt om att han var färdig med att regissera alla typer av superhjältefilmer efter den kritiserade och kommersiellt misslyckande Shazam Fury Of The Gods. Sandberg menade att nästa projekt skulle ta honom tillbaka till skräcken, genren som startade hans karriär.

Det borde innebära en nytändning, en kraftfull omstart där hemkomsten borde inspirera både honom och publiken. Istället sker raka motsatsen och Sandberg gör en film som får hans tidigare mediokra projekt Annabelle: Creation att framstå som en arvtagare till både The Shining och John Carpenters bästa verk. Until Dawn är en gränslöst usel skrothög som viftar med vit flagga redan i den anorektiska intrigen och som därifrån tar publiken ned i ett träsk av klyschor, tristess och hjärndött blodbad.

Man skulle kunna säga både det ena och det andra om det faktum att Until Dawn bygger på TV-spelet med samma namn, att filmer baserade på spel numera verkar vara nästa stora Hollywood-trend och att resultaten fortsätter vara av ytterst blandad kvalité. Där adaptionerna av The Last Of Us och Fallout har frälst både spelare och icke-spelare förekommer också besinningslöst skräp som förra årets mardröm Borderlands. Vad som gör adaptionen av Until Dawn än mer konfunderande – för att inte säga provocerande, är det legendariska eftermäle som associeras med Playstation och deras fantastiska spel, varav många utgår från starka berättelser och karaktärer. Detta har Sony – moderbolaget till Playstation, nu valt att förvalta genom att först ge oss den groteska Gran Turismo och nu Until Dawn, som svärtar ned varumärket till skamlösa nivåer.

För i Until Dawn – filmen, finns inga av de naturliga element som går att överföra från spel till film utan problem, däribland ett solitt narrativ, minnesvärda karaktärer eller slående visuella egenskaper. Förutom ett par bleka visuella referenser och en gränslöst trött Peter Stormare, som gör sin roll från spelförlagan, finns här inget som utmärker eller tydliggör varför Until Dawn förtjänar att förevigas som film.

För vad som erbjuds är en ensemble bestående av ’’så kallade skådespelare’’ som i sin tur spelar karaktärer lika inbjudande som ett näste av skunkar. Sandberg lyfter inte heller ett handtag för att skapa någon form av inspirerad skräck, det är ett bombardemang av trötta klichéer med knarrande golv, gnälliga gamla häxor och blod i mängder. Inte ens då hela filmen vältrar sig i en ren orgie av klyschor har Sandberg kapacitet att frammana självironi. Istället fortsätter allt efter en in absurdum fantasilös mall som är lika utmattande som den är ointressant.

Det är lika menlöst som det låter men lyckas bli än värre då absolut ingen som medverkar framför eller bakom kameran verkar vilja ta i arbetet med tång. Vad som än förekommer levereras det med apati, avsmak och ointresse. Filmen är dessutom makabert humorlös. Det enda av värde är den poetiska parallellen mellan filmens karaktärer och den faktiska biopubliken, ingen av oss kan vänta med att fly från helvetet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Accountant 2 – medioker

25 april, 2025 by Elis Holmström

The Accountant 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Gavin O’Connor

Man kan fråga sig vad poängen är med att göra en uppföljare till en film som – trots nio år sedan föregångaren, inte byggt upp någon kultstatus eller slaviskt följe. Kanske är det istället en sorts ursäkt till publiken för vad de behövde utstå med den första The Accountant, en film så fundamentalt korkad men också ointressant att inte en enda sekvens eller karaktär kan minnas, ens med ett fläckfritt savantminne.

Regissören till originalet och uppföljaren Gavin O’Connor verkar inte heller särskilt benägen att återbesöka det nio år gamla fullkomliga praktfiaskot. Istället har det gjorts en total renovering vad gäller ton och presentation. Detta gör att uppföljaren antar en mer dräglig form där det absurda och löjliga konceptet faktiskt erkänns genom en injektion av förvånansvärt mycket humor, en kraftig kontrast mot den föregående filmens omåttligt bistra och surmulna uppsyn.

Att avgöra om det skett en kollektiv eller individuell insikt kring film nummer ett är omöjligt att säga, mer eller mindre alla inblandade verkar ha gått in med inställningen att det hela är ett grandiost skämt och resultatet är därefter, på gott och ont.

Istället för platta försök till hjärtskärande dramatik med en ytterst tveksam, för att inte säga problematisk, porträttering av autism får ni nu rena gycklarframträdanden där även Afflecks – avsiktligen, stela skådespel används till komisk effekt i tragikomiska scener där hans stela och asociala actionhjälte försöker passa in i vardagen. Allt det här leder fram till en film som liknar en kanon som skjuter hagel, det är spretigt bortom beskrivning där allt möjligt flams och trams slängs mot väggen i hopp om att det skall fungera. Eftersom precis allt mellan himmel och jord används i detta hysteriska test blir ett par sekvenser genuint underhållande och antar en karaktär som liknar kompetenta action-komedier
som Dödligt Vapen. Det gäller framförallt scenerna med Affleck och Jon Bernthal som har en oväntad charm mellan Afflecks stoicism och Bernthals karisma. Men de här sekvenserna trängs också med rent och skärt dravel som tangerar att likna en ofärdig buskissketch, och ingenting kan dölja det faktum att konceptet är förkastligt uselt. Flera flagranta fel från föregångaren kvarstår och gör sig påminda många gånger om. Ännu en gång kan O’Connor inte förmedla den löjligt enkla berättelsen utan att röra till det med menlösa tillbakablickar, alltför många – och usla, karaktärer och sidospår som inte ger någon utdelning. Där enskilda stunder har ett underhållningsvärde är helheten fortfarande en smärre plåga, inte blir det det bättre av att actionscenerna är precis lika usla som för nästan tio år sedan.

Filmens spjuveraktiga och lekfulla natur hade mer än gärna också fått ta över skottlossningarna och gett dem lite liv, finess och komik. Men istället är det lika brölande och menlöst som sist, med evighetslånga eldstrider och grymtande slagsmål där Ben Affleck stirrar runt med tom blick och skjuter hejvilt. Att filmen också göra bisarra referenser som utgår från att alla som ser uppföljaren är väl införstådda med alla typer av vinkningar till föregångaren känns också rent absurt med tanke på att majoriteten av filmen verkar vilja radera det åbäket från historien.

The Accountant 2 är överraskande på så sätt att den gör en helvändning och i mångt och mycket faktiskt lyckas underhålla. Med det sagt är fundamentet fortfarande genuint ruttet och alltför många fel och brister kvarstår för att göra det till något annat än gravt mediokert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Imperiet – två olidliga timmar

24 april, 2025 by Elis Holmström

Imperiet
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Bruno Dumont

Joseph Guillotin uppfann i slutet av 1700-talet sin effektiva avrättningsmaskin giljotinen, en apparat som numera blivit en metafor för både det ena och det andra. Tanken med uppfinningen var att effektivisera de många avrättningar som ägde rum efter den franska revolutionen, att minska lidandet för den dömde.

Regissören Bruno Dumont har istället tagit fram ett dödsverktyg som självmant och hånleende gör motsatsen. Hans nya film Imperiet är ett tortyrredskap där offret – mer exakt publiken, tvingas till oändliga plågor genom en film som lyckas nå historiska bottennoteringar om och om igen.

Det spelar ingen som helst roll att Imperiet är menad att vara oseriös och lekfull. Antalet exempel på galna och skruvande – samt lyckade, filmer kan göras oändligt lång. Sorry To Bother You eller sydkoreanska Parasit är bara ett par exempel när det gäller att visa hur fantastisk galenskap kan vara på bioduken. Men dessa två exempel besitter otroligt hängiven regi, fingertoppskänsla och en förståelse för bäcksvart humor. Något som gör det totala vansinnet till en njutning att bevittna. Dumont har sedan han vann juryns stora pris i Cannes år 2006 för Flandern återbetalt denna prestigefyllda ära med att regissera – i bästa fall, kolossalt ointressanta filmer och som värst totalt dravel.

Men med Imperiet tar Dumont sitt mediokra filmskapande till nästa nivå – rättare sagt avgrund. Havererade projekt kan rädda ansiktet – till viss del, genom att erkänna sina fel och brister, se bara till A Minecraft Movie, som är grundlöst usel men där det i alla fall finns en självmedvetenhet om den rekordlåga nivån. Men Bruno Dumont försöker göra en ren lekstuga till något seriöst, bistert och filosofiskt, något som gör att filmen snart antar en form så pass pretentiös, självgod och arrogant att det kväver tittaren. Det finns överhuvudtaget ingen hänsyn till något förutom att blåsa upp egot till sådana proportioner att det kan ses från rymden.

Imperiet är mer eller mindre en bruksanvisning för hur film inte skall göras. Förutom ett fullt dugligt foto som visar upp ett par vackra vyer över den franska kusten finns här inget som kan kallas drägligt. Det är genuint svårt att veta om Dumont försöker dölja det faktum att filmen är närmast hälsofarlig eller om han är fullkomligt förlorad i sin egen hybris.

För hur många djupa andetag som än tas eller ave Maria som bes under filmens gång går det inte att komma ut helskinnad. Filmen utlovar skruvad och bisarr humor men det som serveras är istället lite tamt sex, groteskt usel dialog och en sammanbitenhet som orsakar tandskador. Dumonts regi är också lika livlig som ett studiebesök på ett bårhus, filmen stinker av sterilisering och i brist på egen själ suger Imperiet istället ut tittarens.
Trots att allt som presenteras befinner sig någonstans mellan tv-serien Dr Mugg med Markoolio och ett retuscherat Bolibompa-avsnitt är handlaget och attityden från Dumont häpnadsväckande surmulen och grinig. Där andra regissörer agerar kaospiloter och skapar harmoni i röran är Dumont fast besluten att demonstrera sina – imaginära, kunskaper som en sylvass dramatiker. Detta görs genom att förse filmen med ett tempo som är så pass lågt att en person som drar sitt sista andetag skulle ha invändningar. Varenda scen dras ut in absurdum med dialog som skrivits då alla mentala funktioner stängts ned.

Den påstådda speltiden på knappt två timmar får mig snart att ifrågasätta min egen verklighetsuppfattning, efter ynka femton minuter tycks tio livstider ha passerat. Då allt väl är klart kan man tro att ens barnbarns barn är redo att ta körkort. För under två olidliga timmar förekommer inte ett enda skratt, inte en enda insikt och inte den minsta tillstymmelse till respekt för mänskligt lidande.

Imperiet är så gränslöst usel att den kan klassas som ett filmiskt ofredande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in