• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

21 november, 2025 by Elis Holmström

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmkrtik, Filmrecension, Netflix, Noah Baumbach

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

21 november, 2025 by Elis Holmström

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den sista vikingen, Filmkritik, Filmrecension

Heroes Comic Con Stockholm Winter 2025

18 november, 2025 by Elis Holmström

Även om den svenska upplagan av Comic Con firade sitt tioårsjubileum för två år sedan har mässan mer eller mindre varit aktiv sedan 2010, då under namnet Gamex, en mässa som då var tänkt att emulera – den numera nedlagda, E3 i Los Angeles. Men med tiden blev det uppenbart att digitala spel var alltför snävt och onödigt inrutat för ett evenemang menat att vara så brett som möjligt. Beslutet att döpa om evenemanget till Comic Con gav arrangörerna en bredare palett med oändliga möjligheter att ta in diverse utställare som inte bara behövde vara förankrade i ett specifikt medium.

Mässan har sedan dess alltmer dominerat den svenska popkulturella scenen och blivit en viktig knutpunkt som föreningar, vänner och entusiaster alltid är noga med att ringa in i sin kalender. Då mässan för två år sedan bytte lokal från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö lyckades man genom att öka den faktiska ytan imponera djupt, det var en tillställning som för första gången tycktes vilja konkurrera med etablerade europeiska tillställningar i exempelvis London och Paris. Men ett miljöombyte har bara temporär effekt, fjolårets mässa utspelade sig förvisso i Älvsjö men hade flyttat till en mindre hall. Storleken var fortfarande imponerande men flera av mässans brister från tidigare år var denna gång svårare att dölja.

Bruce Springsteen talade om att inte ens popmusikens drömvärld är immun mot verkligheten som är livet, detta då han diskuterade förlusten av sin vapenbroder Clarence Clemons. Att världsekonomin och i synnerhet den svenska ekonomin inte direkt befinner sig på toppen av sin hälsa är inte någon större nyhet. Arbetslöshet, orangea strafftullar och ett likaså skräckinjagande politiskt läge har mer eller mindre lagt en våt filt på all form av icke nödvändig konsumtion. Som den kommersiella tillställning Comic Con är har utställare också försökt anpassa sig för att maximera sina säljmöjligheter, detta gör att just nu populära företeelser ställs i fronten vilket skapar en känsla av att mässan är oväntat snäv. Nog för att exempelvis Star Wars varit dominant förut men den alltmer dominanta japanska popkulturen i uttryck som Demon Slayer och Chainsaw Man har lett till att fler och fler utställare helt och hållet nu fokuserar på anime och förbiser tidigare kolosser som just Star Wars eller för den delen Marvel. Detta gör att det saknas den variation och bredd som borde vara tanken med ett popkulturellt event som är tänkt att hylla och lyfta upp allt inom spannet för det som kan kategoriseras som nördigt.

Den omfattande närvaron av diverse kortspel är personligen välkommet. Men den oerhörda mängden gör att det känns ytterligare snävt, detta då högt prisat kartong inte ens är i närheten lika appellerande eller visuellt intressant för massorna som då utställare visade ytterst exklusiva statyer vars gränslösa detaljrikedom kan fånga intresset även om kunskapen kring bakomliggande franchise inte är total. Vad gäller valet av utställare framkommer inte bara frågetecken utan rena – samt irriterade, utropstecken. Varför mässan fortfarande tillåter Tesla att figurera med en ansenlig monter är genuint provocerade. Inte bara för den numera ökände grundaren utan också den pågående strejken. Samma tondövhet går att se i valet att rulla ut den röda mattan för Noah Schnapp, ett val av gäst som fick de olika kommentarsfälten i mässans egna sociala media-kanaler att explodera i kraftig opposition.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt

Filmrecension: The Running Man – en av 20025 års bästa filmer

13 november, 2025 by Elis Holmström

The Running Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Edgar Wright

Det finns en genomgående och kraftfull poetisk ironi i Edgar Wrights version av The Running Man. I en tid då nyversioner kan vara alltifrån inspirerade till rent idiotiska väljer Wright att gå tillbaka till Stephen Kings ursprungliga roman men också injicera oerhörda mängder kraftfulla – men också mer än nödvändiga, vinkningar och kommentarer gentemot vårt nuvarande samhälle men också mot det filmbolag som står bakom filmen, Paramount.

Den primära styrkan i Wrights film är inte det goda handlaget eller den närmast uppslukande stämningen, det är modet att våga ta kraft från Kings berättelse och förstärka de politiska inslagen och applicera dem på ett modernt samhälle vars paralleller med filmens dystopi är alltför många. Och det är detta mod och övertygelsen att göra 2025 års version av The Running Man till en stark allegori som gör det hela till en sådan positiv och kraftfull överraskning. Edgar Wright har alltid var den moderna kultfilmens okrönte konung, en filmskapare vars filmer alltid kämpat med intäkter och filmbolagens eviga jakt på tillväxt och den drömlika intäktssiffran på en miljard dollar. Filmer som Shaun Of The Dead och Scott Pilgrim vs The World har alltid haft ett hem hos inbitna filmälskare som hyllar Wright och som saliverar efter varje nytt projekt.

Med The Running Man lyckas Wright äntligen med konststycket att kombinerar sina största styrkor som regissör med att också bjuda på ett uns mer kommersiell tillgänglighet för att verkligen ha möjligheten att attrahera de breda massorna. Redan i filmens smutsiga, svettiga och dystra öppning påminns tittaren om vilken god hantverkare Edgar Wright faktiskt är. Där de flesta associerar den brittiska regissören med sin unika humor och aningen bångstyriga stil har regissörens kunskap vad gäller att visualisera sina kreativa visioner tagit jättelika kliv framåt. Den horribla framtid som målas upp är skrämmande men också estetiskt intressant i all sin brutalistiska arkitektur och sina multipla referenser till den eviga genrefavoriten Blade Runner. Men det är inte bara scenografiskt som Wright demonstrerar en oerhörd självsäkerhet, precis som i tidigare filmer finns en oerhörd lekfullhet i presentationen, exempelvis hur en ordinär titelsekvens – på mycket elegant vis, görs till en visuell fest.

Till skillnad mot andra regissörer som har ett öga för estetik har Wright en lika stor kapacitet att förmedla en berättelse. Där den eviga syndaren Zack Snyder stirrar sig blind på diverse pretentiösa och stela sätt att framstå unik genom det visuella är Wright betydligt mer mån om att förmedla värme och att vara inbjudande. Detta gör att filmens bleka och hänsynslösa miljö inte blir kvävande eller utmattande, utan ett stilfullt komplement som förstärker känslan av terrorn av ett auktoritärt och extremt kapitalistiskt mardröms-samhälle.

Filmens oerhörda tempo och generösa actionscener må vara både underhållande och genomförda med oväntad skärpa, men det är Wrights helt kompromisslösa politiska kommentarer som tar det från att vara våldsam underhållning till något som lär kunna stå sig många år framöver, vilket inte kan sägas om adaptionen med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Tematiken kring ett hänsynslöst och fördärvat konsumtionssamhälle som tappat all form av anständighet, moral och etik är klassiska ingredienser för science fiction-genren, men den kontext som Wright placerar dem i ger dem en nyvunnen kraft. Framförallt med tanke på produktionsbolaget Paramount, vars ägare David Ellison haft som mål att stöpa om bolagets diverse mediakanaler som CBS till att bli nästa Fox News samt tydliga önskemål att absorbera ytterligare mediebolag för att maximera orange propaganda, blir det faktum att Wright vågar sticka ut hakan mot just denna typ av maktmissbruk än mer potent. Filmen känns som en trojansk häst som med humor, skärpa och stor kunskap slår uppåt och levererar fördömande och brutala påhopp på övermakt, girighet och arrogans. Precis som Star Wars-serien Andor lyckas The Running Man inte bara vara en effektiv kritik av dagens stora politiska och samhälleliga problem utan även en generaliserande effektiv varning om faran av apati och av att kommersialisera lidande.

Men det är så mycket mer än ett kraftfullt manifest för rättvisa och medmänsklighet. Som nämnts är detta en helt strålande och genuint underhållande actionfilm vars oupphörliga tempo och entusiasm gör en, ibland, rörig berättelse omöjlig att slita sig ifrån. Att vi också får ett helt extraordinärt musikval understryker känslan av förstklassig lyx, med artister som The Rolling Stones och Tom Jones.

Det finns egentligen så mycket mer att berömma – det sätt filmen kärleksfullt blickar tillbaka till originalet men också kritiserar det problematiska filmklimatet under 80-talet som The Running Man delvis personifierar, att vi får årets roligaste biljakt eller att Colman Domingo gör en fantastisk version av en futuristisk Onkel Tom. Allt detta gör att man kan ursäkta felskären som den aningen utdragna speltiden eller att Glen Powell inte är den makalösa superstjärna som industrin vill övertyga oss om.

The Running Man må inte anlända med samma buller och bång som kommande vinterepos i form av Wicked For Good eller James Camerons tredje trip till Pandora, men det är svårt att tänka sig att någon av dessa besitter samma makalösa lekfullhet, mod och underhållningsvärde. Det är så pass bra att tituleringar som en av 2025 års bästa filmer måste övervägas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, The Running Man

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

7 november, 2025 by Elis Holmström

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bugonia, Filmkritik, Filmrecension, Yorgos Lanthimos

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in