Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Den första kvinnan

by

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med ”det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. ”Det inte du, det är jag”. 

Bokrecension: Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass av Spero Etiam

by

Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass
Författare Spero Etiam
Utgivningsdatum 2020
Förlag Multatuli
ISBN 9789198596311

Love Gotthart – före detta clown, numera utbildad legitimerad lärare – kommer aldrig längre än till förskoleklass, faktum är att till och med hans kontraktposition som förskolelärare är ostadig på grund av diverse skilda meningar mellan Gotthart och den andra personalen på skolan. Gotthart följer läroplanen, fokuserar på eleverna mer än föräldrarna och beskrivs överlag som en väldigt passionerad lärare som undervisar eleverna på ett varierat och underhållande sätt. Tyvärr uppskattas inte Gottharts sätt att undervisa – den andra personalen är redan nöjd med hur de har det, ingenting nytt eller otraditionellt är välkomnat, inga klagomål kring klätterställningar som håller på att gå sönder och särskilt inga utländska influenser (såsom nederländska sånger etc.) i utbildningen är välkomnade. Gotthart befinner sig i en kamp mot ett system där han som individ egentligen redan från början är mer eller mindre hjälplös och ju mer passionerad Gotthart är gällande undervisningen, desto mer skäll får han för det från olika håll. 

Förutom Gotthart i ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” får läsaren följa ett flertal andra karaktärer som på olika sätt berörs av den svenska skolmiljön – den icke legitimerade vikarien Marion som står barnen nära, invandraren Raio och hans tystlåtna dotter Aia och ”tanterna” (förskolelärarna som vägrar släppa in några nya influenser) samt den kyliga rektorn på skolan. Alla dessa karaktärer upplever skolan på olika sätt och vissa av karaktärerna råkar mer illa ut än andra. Personligen var delarna om Raio – som fortfarande är ovan vid de oskrivna reglerna i Sverige – väldigt frustrerande att läsa om, inte bara var de delarna frustrerande men också aktuella med tanke på polisbrutaliteten och orättvisan mot sådana som ”inte ser ut att vara svenskar” som beskrivs i boken. Att ha fördomar mot människor med annan bakgrund och att med ”hjälp” av dessa fördomar rättfärdiga brutalitet mot vissa personer (särskilt sådana som inte är blonda och blåögda) är inte någonting som bara händer i USA – det är aktuellt i Sverige också. 

Förutom att behandla orättvisor och fördomar behandlar ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en hel del andra samhällsproblem och konflikter som egentligen inte bara gäller skolan utan nog många andra arbetsplatser i samhället. Vilket system det än är, är det ofta svårt att vara stark nog att kämpa emot, och särskilt svårt är det att skapa förändring. Det som är läskigare när det gäller skolan är att barnen har mindre auktoritet att säga emot sådant som kanske inte är helt rättvist. Mycket av det som händer på skolan i boken kan nog många känna igen sig i. Själv fick det mig att minnas hur jag och mina klasskamrater satt i tjocktröjor i klassrummet och frös på grund av bristen på värme i värmeelementen, trots det var det förbjudet att ha på sig ytterkläderna (för man har ju inte kappan på sig när man går på anställningsintervju, var lärarnas förklaring), förutom den gången läraren frös – det var den enda gången eleverna blev tillåtna att ha på sig jackorna inomhus. 

Många av karaktärerna i boken må vara hjälplösa mot det system som råder men det är fint att de trots det inte ger upp, inte fullständigt i alla fall. Trots den hjälplöshet och frustration som tar upp en stor del av boken är ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en otroligt underhållande och lättläst bok – de satiriska samhällskommentarerna är riktigt skrattretande! Allt som allt väcker boken många tankar. 

Lycka av Johan Kling

by

Lycka
Författare Johan Kling
Utgivningsdatum 2019.01.14
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161580 

Det är egentligen inte särskilt mycket som händer i Johan Klings nya roman ”Lycka”, men frågan är i ifall det behöver hända mycket för att en bok ska få rankas som läsvärd. När det gäller Johan Klings böcker tar snarare stämningen över – en egenartad sorts Johan Kling stämning, när det åtminstone gäller ”Människor utan betydelse” och ”Lycka”. Den stämning som skapas i ”Lycka” får en att vilja använda uttrycket ”sevärd” istället för läsvärd. Visserligen är ”Lycka” en bok med ord och meningar i, men genom Johan Klings skildringar skapas det en känsla av att man inte läser en bok utan snarare tittar på ett konstverk. Textens syfte blir att skapa en sorts bild. Kvar efter att boken har utlästs är varken ord eller meningar utan bilder av Stockholm innerstads gator och parker i olika årstider, barn som äter glass om heta sommardagar, bubblorna i ramlösaflaskorna Johan Klings karaktärer beställer i brist på pengar att köpa någonting annat. Tillsammans med bilderna av Stockholm medföljer känslan av otillgänglighet, melankoli, ensamhet och en sorts värme som finns där trots melankolin. Trots huvudkaraktärens otillgänglighet och ständiga grubblerier existerar värmen i hans varma känslor till sitt barn och den relation som skapas med barnet.

Om det ändå ska talas om en handling i ”Lycka” står huvudkaraktärens bräckliga relation till sin dotter i centrum till de grubblerier som skapas i huvudet på honom. Det är en påtaglig sorts bräcklig relation som skapats mellan den frånskilda huvudkaraktären och dottern som ständigt längtar till att umgås mer med sin mamma och sina jämnåriga istället för med pappan. Det finns berättelser där barn vill umgås med sina föräldrar trots inget visat intresse från föräldrarnas sida, ”Lycka” är raka motsatsen. Det är rätt så hjärtskärande att läsa om hur huvudkaraktärens ständiga helhjärtade försök att få dottern att ha åtminstone lite roligt i hans sällskap resulterar i ett flertal misslyckanden och ”jag vill inte” från dotterns sida. Värmen i boken ligger just i denna relation mellan en far och en dotter, i en försiktig men stark kärlek från en far som annars framstår som avstängd och oåtkomlig (särskilt när det gäller romantiska relationer).

I ”Lycka” möts många bilder, stämningar och känslor i en stadig balans mellan en varm och kall, hopplös och hoppfull, melankolisk och lycklig tillvaro i en Stockholmsmiljö. Å ena sidan kan nog många känna igen sig i de känslor och tankar huvudkaraktären behandlar i boken. Å andra sidan kan nog lika många inte känna igen sig i de val huvudkaraktären gör. ”Lycka” kan lätt ogillas av den som förväntar en händelselik handling och trots att det kanske inte går att kalla ”Lycka” för en bladvändare på det traditionella sättet (vilket boken inte heller försöker vara) finns det ett harmoniskt flyt i texten som får bladen att vändas fort ändå. 

Filmrecenions: Proxima

by


Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour

Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.

Bokrecension: Släkte av Torbjörn Flygt, ett släkte av losers

by

Torbjörn Flygt

Natur & Kultur

Utgivningsdatum: 2019.08.05

ISBN: 9789127163898

Någonstans gick det fel, riktigt fel, tänker jag gång på gång medan jag läser ”Släkte” av Torbjörn Flygt. Det gick fel någonstans och där står man nu i en återvändsgränd, och trots att det fortfarande går att vända sig och gå tillbaka är man osäker på vart man ens ska ta vägen. Vägen tillbaka ser dunkel ut, särskilt med tanke på att man inte vet var och hur allting gick fel, vänder man sig om och går tillbaka kanske det bara dyker upp flera återvändsgränder. I denna värld som är långt ifrån en skonsam och godhjärtad värld är det nästan troligast att det dyker upp fler återvändsgränder.

Relationsdramat ”Släkte” påminner på sätt och vis om en liknande återvändsgränd, och ju längre in i boken man kommer desto tydligare blir återvändsgrändens vägg, opasserbar. Karaktärerna i boken är alla sammanbundna av en sorts lös suddig släktskap, ”farfar” i boken är överhuvudtaget inte blodsförvant med någon, trots det blir det just han som får stå i centrum för handlingen; men på samma gång finns det ett tydligt band mellan karaktärerna – de är ett släkte, ”ett släkte av losers”, precis som en av karaktärerna kommenterar.

En födelsedagsfest för den dementa Gösta (farfar) ska ordnas, men eftersom saker och ting från början inte stod rätt till går festen långt ifrån smidigt. Huvudkaraktären Jes hämtar Gösta från äldreboendet och kör honom till ett nästintill förfallet hus på den skånska slätten, det är där Gösta ska firas med en minst sagt bristfällig middag och alltför mycket alkohol. Gösta står dock inte för drickandet, det gör Linda som är nära på att bli vräkt och behöva bli tvungen att lämna över sitt barn – Amma – till soc. Bland alla de vaga relationerna mellan ”släktet” blir Jes och Ammas relation den varmaste, den mest hoppfulla och på så vis också den bräckligaste. Det är just i denna relation mellan en vuxen och ett barn som Jes vilja att ta något sorts ansvar för detta släkte, att kunna hitta en väg ut syns som tydligast, men i och med bräckligheten blir denna vilja snart som bortblåst, och där står släktet igen, allt närmare återvändsgränden.

Jag minns inte när jag senast läste en liknande bok. Många böcker som kommer nära genren koncentrerar ofta på anledningen till varför och hur den negativa situationen bröt sig ut, ofta handlar det om psykologiska skildringar till hur det kom sig att karaktärerna hamnade i en olycklig situation, och finns det inga psykologiska skildringar så finns det vissa närvarande faktorer som får stå för sig själva – en utländsk bakgrund eller en sexuell läggning som inte anses vara normen enligt de andra karaktärerna. I Släktet finns det i och för sig vissa skildringar av karaktärernas bakgrund men samtidigt utelämnar boken många liknande detaljer, vilket just i fallet av ”Släkte” bidrar till en stark känsla av nuet. I all denna enkelhet framstår karaktärerna som högst närvarande. De är, här och nu.