Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: American Honey – en ungdomsfilm för alla

by

americanhoney

American Honey
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 december 2016

Somliga filmer älskar man och American Honey är en sådan. Det är en lång road movie, verkligen lång 2 timmar och 45 minuter.Lång är också resan för det gäng ungdomar som åker runt i USA och knackar dörr och säljer tidningsabonnemang. Om sedan tidningarna finns är oklart. Huvudsaken år att dra in pengar till ledaren Krystal (Riley Keough) som styr det hela med järnhand. Med sin minibuss kör de runt i mellanvästern i USA och besöker olika samhällen. Sover på motell , säljer tidningar i rika lyxiösa hem och i fattiga samhällen med hjärtskärande hemmiljöer. Många tomma kylskåp, kamphundar och människor som sitter fast i fattigdom och arbetslöshet. I bussen råder det för det mesta fred, musik, skämt och ett hårt festande. Bussen för tankarna till en religiös sekt där ett gäng rotlösa ungdomar har funnit sin trygghet. Vi får inte veta något om ungdomarnas bakgrund, bara att de har blivit upplockade efter vägen. Färden bara pågår. Det finns ingen framtidstro eller mål. Det är en resa utan början eller slut.

Stjärnan i filmen är Star (Sasha Lane) som möter gänget på ett WalMart varuhus. Hon blir charmad av den coolaste killen i gängen, Jake (Shia LaBeouf)och lämnar sitt tragiska hem. Kärlekshistorien mellan Star och Jake är en historia med många hinder men också mycket ömhet. Mellan dem råder en magnetism och känsla
av äkthet finns i hela filmen.

americanhoney2Sasha Lane är nykomling i filmbranschen och regissören Andrea Arnold upptäckte henne på stranden i Florida. Precis som i filmen lär hon privat vara tuff och streetsmart vilket passar perfekt med hennes roll som Star. Men hon är samtidigt ung och sårbar. Hon kommer säkert att bli en stjärna i många filmer. Shia LaBeouf är killen som ingen kan motstå. En sådan kille som alla tjejer någon gång varit kär i. Riley Keough som ledare med stenhård blick , Arielle Holmers som den ömtålige Pagan och Corey (McCaul Lombarde) utan kläder är några av många karaktärer i filmen.

Regissören Andrea Arnold gjorde 2005 kortfilmen Wasp, 2006 Red Road och 2009 filmen Fish Tank. Med American Honey vann hon Cannesfestivalens jurypris 2016 och hon har fått flera utmärkelser för sin film.

Filmen sägs vara en film för den unga generationen men passar alla generationer. Det är en skön känsla i filmen trots svärtan som finns där bakom det ständiga festandet. Den halvkriminella verksamheten är naturligtvis ingen framtid men det är ett sätt att överleva här och nu. Drömmarna får komma sedan. Intensiv, roande och rörande och massor med underbara scener som man minns. Många scener blir som en liten egen historia i hela den flytande historien. En film man kan se flera gånger och njuta av varje gång. Regissören har gjort ett fantastiskt jobb. Dessutom är musiken filmen igenom mycket bra.

Filmecension: Allied – inte nyskapande men sevärd

by

allied

Allied
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 november 2016

Allied som går upp på svenska biografer med Brad Pitt i en av huvudrollen är ett spiondrama som börjar 1942 i Marocko.

Kanadensaren Max Vater, officer i brittiska underrättelsetjänsten och Marianne Beausejour möts första gången i Casablanca, Marocko . Hon var tidigare med i den franska motståndrörelsen och är nu fransk agent. Året är 1942. Där skall de agera som ett äkta par för att tillsammans utföra en aktion planerad av de allierade. Aktionen lyckas och de flyr. Eftersom kärlek uppstår under tiden i Casablanca flyttar Marianne till London och sin kärlek Max. De gifter sig och får en dotter. Äktenskapet är lyckligt och Max fortsätter i underrättelsetjänsten. Men en dag får Max en varning om att hans maka är en tysk spion. Att hon inte är den hon utger sig för att vara. Om så är måste han skjuta henne. Vägrar han skall han själv bli hängd. Underrättelsetjänstens regler är hårda.

allied2Max Vater (Brad Pitt) är liksom sin efterföljare i brittiska underrättelsetjänsten James Bond alltid välklädd, elegant och stilig. Marianne Beausejour (Marion Cottilard ) är typiskt franskt elegant och förtjusande.
Båda skådespelarna är bra i sina roller men glöden mellan dem är inte helt övertygande. Detta trots en het sexscen i en minibil i rykande sandstorm i den marockanska öknen. Kanske är Max Vater allt för kontrollerad i sin roll eller så stämmer inte personkemin mellan skådespelarna.

Den som förväntar sig mycket action kommer att bli besviken. Den mesta spänningen ligger i det psykologiska och filmen håller sig mest till den biten. Bombplan, handgranater, stridsvagnar och gamla K-pistar finns naturligtvis med och Blitzenattacker över London.

Filmen är en historia med oväntade händelser och berättad som en klassisk film enligt Hollywoodmall. Steven Knights har skrivit manus och Robert Zenickis är regissör. Att Robert Zenickis kan sitt hantverk att skapa film märks. Det blivit en gedigen och ärlig film som är sevärd och underhållande. Med lite mer energi och nyskapande hade även den här filmen kunnat bli en klassiker. Vi hade gärna sett en ny Casablanca. Nu blir den troligen en publikmagnet och sedan glömd.

Filmrecension: Sju minuter efter midnatt

by

sjuminutereftermidnatt

Sju minuter efter midnatt
Betyg 3
Premiär 25 november

sjuminutereftermidnatt2Filmens originaltitel, ”A Monster Calls” låter som en skräckfilm. Men det är verkligen ingen skräckfilm utan en känslosam historia. Historien bygger på en roman av Patrick Ness efter en idé av Siobhan Dowd (känd barnboksförfattare i Storbritannien). Det är en historia av drama, fantasy och saga.
Filmens huvudperson Conor är 12 år. Den mellanålder då man varken är barn eller man. Han har ingen lätt tillvaro. Han kämpar med oron för sin svårt sjuka mamma. Han drömmer mardrömmar på nätterna. På dagarna blir han mobbad och slagen i skolan. En natt dyker monstret upp, den urgamla trädmannen och berättar sina lärorika sagor för Conor. Sagor om onda och goda och att allt inte är vad det synes vara.

Den tolvårige Conor spelas av Lewis MacDougail som lysande gestaltar Conors ilska, förtvivlan och desperation. Relationen till mamman (Felicity Jones) får mig att tänka på filmen Om en pojke. En kärleksfull relation men med en mamma som är för sjuk (har egna problem) för att kunna hjälpa. Mormor Sigourney Weaver är underligt känslokall mot sitt barnbarn och pappan (Toby Kebbeil) har ny familj.

Regissören J.A,Bayona har skapat en känslosam historia med säker hand. Man förstår Conors vanmakt, Däremot tycker jag att filmen inte är särskilt spännande och magin med trädmannen saknas. Trädmannen är fint skapad visuellt och tekniskt men mystiken med honom saknas i filmen. Med ett så viktigt ämne och en bra berättad historia hade filmen blivit en fullträff om mystiken och magin hade fått ta mer plats.

Monstrets röst görs förresten av Liam Neeson och en liten rolig detalj för den som är uppmärksam finns på en barndomsfoto på mamman som Conor hittar mot slutet och på den bilden är Conors morfar just Liam Neeson. En liten detalj som kan tydas på spännande sätt, för den som är öppen för lite vardagsmystik.

Filmrecension: Dansaren

by

dansaren_film

Dansaren
Betyg 4
Premiär den 16 december 2016

Regissören och manusförfattaren Stephanie Di Gustio fick inspiration till filmen när hon såg ett foto av kvinnan med slöjan, dansaren Loie Fuller. Det tog henne sex år att göra filmen och det är Stephanies första långfilm.
Dansaren (La danseuse) är en film om Marie-Louise (Loie) som lever i Illinois med sin fattiga försupna far. Hon drömmer om att bli skådespelare. När hon är 25 år dör fadern och hon åker till modern i Broadway. Hennes karriär som dansare börjar som ett pausnummer men utvecklas till en framgång. Som artisten Loie Fuller åker hon till Paris och där tar hennes karriär fart. I Frankrike råder La belle epoque med framtidstro och utveckling. Det är tiden före första världskriget och parisarna roar sig. Hon blir en ikon med sin moderna nyskapande dans och gör succé på Folies Bergère. Hon utvecklar scener med magisk ljussättning och en scenteknik som är något helt nytt. Många scener är så vackra i filmen.

Men filmen är inte bara dans. Det är också en mustig skildring av Loie Fullers liv utanför scenen. Kärlek och vänskap men också det hårda slitet och den värkande kroppen. Rädslan att möta publiken utanför scenen och konkurrens från den nya stjärnan Isadora Duncan.

Loie Fuller spelas av Soko, en fransk skådespelare med kraftfull framtoning. Hon tränade dans 8 timmar om dagen i två månader för rollen. Med sitt kort mörka hår, kraftiga kropp och rättframma sätt blir Loie en kvinna med båda fötterna på jorden. Hennes konkurrent, den unga Isadora Duncan spelas av Lily-Rose Depp. Hon är den gracila, vackra och behagfulla dansösen som med ungdomlig hårdhet spelar ut Loie.

Stephanie Di Gusto har skapat ett ömsint porträtt av sin huvudperson. Man förundras över att Loie med sin vilja och drivkraft kunde skapa den framgång hon gjorde. Motsättningen mellan personen och dansen skapar ett intresse som håller hela filmen. Hon var så långt från den ideala bilden av en dansös men blev ändå en ikon Historien är fantastisk och filmen är verkligen vacker med många fina scener.

Filmrecension: Nocturnal Animals – en otäck historia

by

nocturnalanimals

Nocturnal Animals
Betyg 4
Svenskpremiär 18 november 2016

Nocturnal Animals är en välspelad otäck historia med flera bottnar. Filmen skildrar kärlek men också en dramatisk historia som utspelar sig långt bort i ett ödsligt landskap. Det är en verkligt psykologisk thriller.

I första scenen står enorma nakna kvinnor och poserar på galleriets vernissage. Den lyckade vernissagen som blir en succé för galleristen Susan (Amy Adams). Hennes privata liv är däremot ingen succé med en make som ständigt åker iväg i affärer. En dag får hon ett manuskript från sin ex-man Tony (Jake Gyllenhaal). Ett manuskript som är dedikerat till henne. Manuskriptet är en skakande våldsam berättelse. Det är en skrämmande historia och Susan försvinner in i historien. Den väcker minnen och tolkar den som ett förtäckt hot.

Susan minns sitt äktenskap med ex-mannen. Han som inte förmådde att matcha hennes beslutsamhet och drivande framåtanda. Han som aldrig skulle kunna göra henne lycklig enligt modern. Han har aldrig gift om sig. Hon minns hur hon uppmanade honom att skriva om något annat än sig själv. Nu har han gjort det och skickat manuskriptet till Susan. Hur skall hon tolka det? Är det verkligt ett hot eller ligger hotet i att hon blir tvungen att pröva om sitt liv och sina livsval. Sorgen finns över den förlorade kärleken.

Både Amy Adams och Jake Gyllenhaal är Oscarsnominerade för sina roller. Det är många fina skådespelareprestationer i filmen. Min egen favorit är Mikael Shannon. Hans kedjerökande kluriga sheriff är så närvarande och fascinerande att man bara vill se mer av honom. Vi såg honom senast i filmen Elvis och Nixon men han har många filmer på sitt CV.

Regissören Tom Fords andra långfilm kommer sju år efter hans första film, A singel man. I den skildrar Tom Ford sorgen efter en död partner. Tom Ford har ett förflutet inom modevärlden. Han har tidigare blivit kritiserad för att använda nakna kvinnor i modekampanjer. Kanske ska man se de inledande scenerna som en provokation mot den kritiken. De scenerna känns ändå ganska konstruerade. Filmen i övrigt är mycket estetisk och innehåller mycket skräck utan att bloda ner sina skådespelare. Filmens styrka är berättandet och skådespelarinsatserna.