• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Efter stormen – ett japanskt familjedrama utan dramatik

3 januari, 2017 by Birgitta Komaki


Efter stormen
Betyg 3
Premiär 6 januari 2017

Efter stormen är en film av Hirokazu Kore-Eda. Han har tidigare gjort bland annat :
Sådan fader sådan son, Systrarna och Barnen som inte fanns. Filmer som blivit mycket uppmärksammade både i Japan och i utlandet .

Huvudpersonen Ryota Shinoda är en frånskild oansvarig person. Han var tidigare en framgångsrik författare men det var länge sedan. Nu försörjer han sig som privatdetektiv på en byrå specialiserad på otrohetsaffärer. På grund av sitt spelande har han konstant ont om pengar och hankar sig fram. Han ligger efter med underhållet till sonen och hans familj litar inte längre på honom. Han försöker ta upp kontakten med sin son igen och en stormig natt får han chansen.

Filmen visar alla känslor som finns i en familj. Den naturliga dialogen driver historien framåt men inte mycket händer. Det gör att filmen blir lite för lång.
Det är en fin film men den kunde ha kortats ned en halvtimme. Skådespelarnas insatser gör filmen äkta och det är som att kliva in i ett japanskt familjeliv. Ett genuint vardagsliv utan de stora utspelen men där många känslor finns under ytan.

Där negativa känslor ofta uttrycks med ett leende eller en suck. I familjen finns också mycket värme och samhörighet.
Ryota (Hiroshi Abe) är en man som ofta sviker men ändå får oss att känna sympati för honom. Han är väldigt mänsklig med sina fel och brister. Han har ett känsligt samspel md sonen ( Yoshizawa Taiiyo). Modern spelas av den 73-årige Kiki Kirin som är en mycket populär skådespelerska i Japan och har varit med i otaliga filmer.

Filmens styrka är att vi får en inblick i ett annat Japan än det vi vanligen får se i media. Ett Japan utan robotar och framgångsrika businessmän. Ett Japan med vanliga människor i vardagen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Japan, japansk film, Scen

Filmrecension: Lion

25 december, 2016 by Birgitta Komaki

Lion
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2016

Regissören Garth Davis har gjort ett drama om identitet. Filmen grundar sig på en självbiografisk bok av Saroo Brierley ”A long way home”.

När Saroo är fem år gammal hamnar han ensam på ett tåg till Calcutta. Han skils från sin fattiga familj, blir gatubarn, hamnar på barnhem och blir så småningom bortadopterad till en familj i Australien. Saaro är en klipsk och söt liten pojke och blir mycket älskad av sin nya mamma (Nicole Kidman) och pappa (David Wenham). Efter ett år utökas familjen med ytterligare en pojke från Indien. Saroo växer upp till en ung man med australiensisk uppfostran. En dag börjar några vänner diskutera möjligheten att söka sitt ursprung via Google Earth. Det blir en omvälvande tanke för Saroo.

Filmen är uppdelad i två delar. Saroo som liten pojke i Indien och tjugofem år senare i Australien. Genom flashbacks i filmen blir vi hela tiden påminda om Saroos barnår i Indien. Genom den symboliken förstår vi också att minnena från den tidiga barndomen hela tiden finns kvar. Han är ju ändå redan 5 år när han adopteras.
Många frågor väcks i filmen. Vad är identitet och minnen? Hur viktigt är det att veta sitt ursprung eller räcker det med tillhörigheten i nuet?

Nicole Kidman gör ett underbart porträtt av en mor som aldrig ger upp. Med små medel övertygar hon oss om sin kärlek till båda sina pojkar. Genom sitt nedtonade spel berör hon. Det är en stark rollprestation. Den vuxne Saroo spelas av Dev Patel. Han står för de stora utspelen. Dev fick sitt genombrott i Slumdogs millionaire och vi känner honom också från Marigold hotell. Med intensiv närvaro och mycket vånda gestaltar han Saroos ambivalens mellan att minnas eller förtränga sina tidiga år. Rooney Mara är den stöttande flickvännen.

Av en gripande bok har det blivit en gripande film. Speciellt den första delen av filmen med barnet Saroo (Sunny Pawar) är rörande. I ett Calcutta med myllrande folkliv men också smuts och elände rör sig den lilla pojken. Den andra delen är filmen något för tillrättalagd för att vi skall komma Saroo riktigt närma. Eftersom det i Indien försvinner många barn varje år är filmen verkligen aktuell. Också frågan om internationella adoptioner är ju alltid på tapeten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dev Patel, Filmrecension, Lion, Scen

Filmrecension: Måste gitt – en film om förort kontra innerstad

21 december, 2016 by Birgitta Komaki



Måste gitt

Betyg 3
Premiär 6 januari 2017

En svensk film av Ivaca Zubak som tidigare gjort många kortfilmer och långfilmen Knäcka 2009. Han har även varit med i produktionen av Fuerteventuera och Labyrinth Within. Här har han gjort en film om en förortskille och hans liv och förort kontra innerstad.

Metins liv består av brott , fiffel och förortens oskrivna lagar. Vänskapen med kompisarna är helig och att goola är en dödssynd. Men han har börjat tröttna på sig själv och han längtar efter ett annat liv. I hemlighet skriver han dagbok om allt som händer. En dagbok som skulle kunna få folk i fängelse om den hamnade i fel händer. När han söker in på en teaterskola tappar han sin dagbok. I jakten på den kommer han i kontakt med ett annat samhälle, med kulturfolket i innerstaden med pengar, små snittar och vinkylare.

Regissören Ivica Zubak vill med humor ifrågasätta våra fördomar om förorten och om innerstadens övre medelklass. Förorten som kriminalitetens högborg och kulturelitens snobbism. Tyvärr använder filmen de klassiska exemplen som vi redan har sett, vi har lillebror som håller på att halka ur, det informella turkiska rådet bestående av äldre män på turkiska klubben och den välvilliga svenska representanten för kultureliten. Trots schablonerna är manuset bra och engagerande. Filmen är rolig och under hela filmen sitter man och ler åt den småfeta och kaxiga Metin som spelas utmärkt av Can Demintas. Det är ren underhållning när Metin konfronteras med världen utanför förorten. Andra roller man minns är Puma (Jörgen Thorsson) en säregen redaktör med lång hästsvans och Lena Endre som välvillig representant för kultureliten.

Filmen avslutas med Ison och Filles låt ”Jag skrattar idag”. En låt som visar att kraften och viljan finns i förorten. Med humor och vilja kan vi alla förstå varandra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, förort, Måste gitt, Scen

Filmrecension: Päron och Lavendel – ett franskt romantiskt drama

14 december, 2016 by Birgitta Komaki

Päron och Lavendel
Betyg 3
Premiär den 16 december 2016

Ett franskt romantiskt drama i vacker lantlig miljö.

När Louise kommer körande på väg hem till sin gård råkar hon köra på en man, Pierre. Han springer i väg och hon söker efter honom. Hon hittar honom med ett sår i huvudet och tar med honom hem. Där blir han kvar på soffan. Det är en stilig man men det är något speciellt med honom. Han städar hennes saker snabbt och effektivt och han gör många saker perfekt. Men han vill inte bli berörd och han är annorlunda. Han har Aspergers. Louise som är änka med två barn driver sin gård med päronodling och har stora ekonomiska problem. Hon får hjälp av Pierre på många sätt. Han har goda egenskaper men saknar den sociala förmågan. Hon känner dragning till honom men han lever som i en bubbla.

Med vyer över planteringar med päronträd , ljuslila blommande lavendelfält och åkrar med vajande havre är Philippe Guilberts foto bedövande vackert. Fantastisk är scenen då träden skall skyddas mot frosten och eldtunnor tänds mellan träden.
Filmen är vacker som en saga och man önskar att den kan vara sann. Pierre är en genomgod person men mycket sårbar. Man tänker på filmen om Forrest Gump som också var en annorlunda och god person. Men där slutar likheten mellan filmerna. Filmen om Forrest Gump var hjärtknipande och roande. Den här filmen är romantisk och allvarlig.

Benjamin Lavernhe som den autistiske Pierre och Virginie Efira som den vackra änkan Louise är ett vackert par. Bland många bra birollsinnehavare kan nämnas Lucie Fagedet är den trotsiga tonårsdottern och Hiam Abbass som psykolog.

Tyvärr är nog filmen mer en saga än en sanning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Why him? – en komedi att rekommendera

14 december, 2016 by Birgitta Komaki

Why him?
Premiär 25 december
Betyg 4

”Why Him?” är en romantisk komedi med det klassiska temat en överbeskyddande far och en dotter som väljer fel pojkvän.

När Ned (Bryan Cranston) och Barb (Megan Mullully) vid jultid besöker sin dotter Stephanie (Zoey Deutch) på college ska de träffa hennes pojkvän Laird (James Franco) för första gången. En pojkvän de knappast visste om förrän de såg hans nakna rumpa på dotterns gratulationsvideo. Besöket blir omtumlande för alla. Stephanie har verkligen valt en fars värsta mardröm till pojkvän. Inte bara att han är totalt gränslös när det gäller sex, språk och social samvaro. Han är ofantlig välbeställd också. En internetmiljonär att jämföra med faderns mediokra företag. Han bor i det flottaste huset med alla futuristiska uppfinningar. Det blir familjen varse när grinden öppnas genom personscanning och sekreteraren i taket ser och hör allt. I pojkvännens papperslösa hushåll är det mesta skilt från familjens välartade medelklassliv. Det uppskattas av den 15-åriga sonen( Griffin Gluck) medan fadern är helt avvisande. Att Stephanie intygar att hon älskar sin Laird och att han är bra övertygar inte Ned. Och Neds välsignelse vill båda ha.

Regissören John Hamburg har gjort en rolig film. Han har tagit ut svängarna och inte varit rädd för att ta i för mycket. Trots att temat är gammalt så är filmen förvånande fräsch. Även skämten om generationsklyftan är roliga. Kanske det inte skiljer så mycket mellan olika åldrar. Men vem under trettio känner till Pink Pantern eller gamla ordspråk? James Franco i rollen som Laird är gränslös och det bidrar till att filmen blir gränslös. Han är bara för mycket i allt och man förstår Bryan Cranston
som orolig pappa. En roll som han spelar med små medel och mycket trovärdigt.

Om man vill bli road en kväll så är det en komedi att rekommendera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Diktatorns tårta Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Ett Jazzliv - Om saxofonisten Bernt … Läs mer om Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Fejk Foto: Ninja Hanna / Studio Bon Det … Läs mer om Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

11/4 2026 Kungsbacka Teater (arrangör … Läs mer om Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in