Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Alla tiders kvinnor – en hyllning till kvinnor

by

Alla tiders kvinnor
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 mars 2017

Det handlar alltid om en mamma sägs det och speciellt i den här filmen. En ovanlig mamma, Dorothea, som har fått barn vid 40 års ålder. En mamma som alltid behandlat sin son Jamie som en vuxen men ändå styrt och bestämt. Nu har Jamie blivit tonåring och frågan uppkommer: Hur uppfostrar man sin son till en man utan en man. Hon tar hjälp av två yngre kvinnor som bättre förstår den nya tiden (1970-talets revolution) i musik och samhälle. Tre kvinnor som är helt olika och påverkar sonen på olika sätt.

Regissören Mike Mills sägs ha baserat filmen på sin egen uppväxt och manuset har fått mycket beröm. Det är ett intressant tema med mor och son och deras relation.
En mor som är en envis och stark kvinna och som diskuterar med sin son. Hon talar med sin son som med en jämnårig väninna och hon försöker greppa den nya tiden.

Men filmen känns konstruerad och verklighetsfrämmande. Här finns inget tonårstrots och utbrott. En son som läser feministisk litteratur för att lära sig om kvinnor och är väldigt förståndig. Som aldrig blir irriterad över uppfostran och goda råd. Den som har skrivit det här manuset har nog glömt en del av sin tonårstid.

Nu är de skådespelarnas insatser som ändå gör den sevärd. Annette Benings porträtt av mamman är lysande. Lite för aktiv och styrande intresserar hon sig för sonens liv samtidigt som hennes eget liv står stilla. Hon visar både styrka och svaghet. Greta Gerwig som nervig punkare med olika fotoprojekt och Elle Fanning som Jamies förälskelse är kvinnor från den nya tiden. Kanske ville Mills göra en hyllningsfilm till sin mamma eller visa att kvinnor behövs för att uppfostra en man.

Filmrecension: Citizen Schein – en spännande dokumentär

by

Citizen Schein
Betyg
Biopremiär 10 mars 2017

Filmen om Harry Scheins liv är en fascinerande historia om en mycket speciell personlighet. Filmen beskriver Scheins liv från barndomen i Wien till en by i Småland, via Uppsala och till maktens cirklar i Stockholm.
I dokumentären skapas ett porträtt av en man som alltid strävar uppåt. Som smart odlar kontakter han har nytta av för sin karriär. Som målinriktat bestämmer sig för att han skall bli miljonär och att han skall gifta sig med Sveriges vackraste kvinna.

Han lyckas med mycket och han skapar Filminstitutet och en filmreform som höll i 50 år. Han var tennispartner till Palme och en klipsk och intressant samtalspartner till många ledande personer. Alltid snyggt klädd och karismatisk stod han i maktens centrum. Men makten kostar och när makten tog slut vart livet svårare.

Filmen är skapad av Maud Nycander, Kersti Grunditz Brennan och Jannike Åhlund.
Den är gjord som en konventionell dokumentär med klipp från TV-program och intervjuer. En intressant film om en person som kämpat för integrering och karriär. Med omdömen från olika personer skapas en bild av den man som Schein ville visa upp. Men filmen visar också en man som det inte var så lätt att komma in på livet. Att personen Schein inte syntes bakom den knivskarpa och ibland arroganta ytan. Det är slående i filmen att ingen talar om djup vänskap. Harry Scheins inflytande på svensk film är ett stycke svensk nutidshistoria.

Kombinationen av berättelsen om hans liv och den svenska politiken gör filmen spännande som ett drama. Liksom i filmen om Palme är verkligheten tillräckligt intressant för att fascinera oss. Den raka berättarstilen är perfekt för den här presentationen. Dessutom vill man ge ett plus till filmskaparna för att de inte fördjupat sig i de frågor om testamente som uppkommit efter Scheins död.

Filmrecension: Systrar bakom galler – en kamp för frihet mot kvinnoförtryck

by

Systrar bakom galler
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2017

När filmen Frihet bakom galler om kvinnor i ett fängelse i Afghanistan kom, blev den mycket uppmärksammad. Kvinnor som satt inlåsta i ett fängelse på grund av moraliska brott. Brott som ofta bestod i att de rymt från misshandlande män. Där fick vi bland andra följa Sara och hennes väninna Najibeh. Kvinnorna levde inlåsta men ändå var fängelset mer fritt än samhället utanför.

I filmen Systrar bakom galler kommer Sara ut från fängelset och hon kommer till Sverige för att närvara vid premiären av den första filmen. För henne öppnar sig en ny värld och hon söker asyl i det trygga Sverige. I Afghanistan är det enda sätt en kvinna är trygg genom make och släkt. Kvinnan är helt beroende av hur de behandlar henne. Och omgivningens makt genom socialt tryck och religion styr hela livet. Men livet i Sverige är inte helt lätt.

Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi har samarbetat om regi och produktion av filmerna. Medvetna om förtrycket i Afghanistan blir Saras kulturkrock med det svenska samhället ändå en ny upptäckt för dem. Kontrasterna mellan den ljusgröna villaidyllen och vapenförsedda militärer och vakter i Afghanistan blir tydlig i filmen. När Nima åker till Afghanistan, för att utreda vad som hänt med Najibeh,
får vi se en kvinna avrättas i guds namn. En grym scen tusentals mil från Sara i Sverige. Men fysiska avstånd är inte allt och förtrycket har man alltid med sig.

Skildringen av Sverige som allt igenom en idyll med en färgsprakande Prideparad i solsken är ingen heltäckande Sverigebild men den belyser friheten som finns. Filmen skildrar Saras lust att ta för sig av friheten och hennes nyfikenhet. Men också hur svårt det är att lämna sitt bagage.

Jag tycker att filmarna har lyckats göra en film med mycket respekt för Sara. Att filmen visar henne utan att lägga någon värdering i hennes agerande. Man förstår hennes steg mot framtiden och hennes försök att bryta sin inlärda kvinnoroll. Men man förstår också hennes steg tillbaka och att de fysiska gallren var lättare att bli av med än de som sitter i själen. Jag tänker att filmen också speglar konflikten mellan gammalt och nytt tänkande för många som kommer till Sverige.

Som havets vågor försöker fly från vattnet kommer de alltid att åka tillbaka igen sägs i filmens begynnelse. Man får hoppas att vågorna ändå späs ut och att Sara fortsätter sina steg mot framtiden.

Filmrecension: The Salesman – ett drama om ett ungt par i Iran

by

The Salesman
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 mars 2017

Det här är en film av den kände regissören Asghar Farhadi. Han har gjort många uppmärksammade filmer bland andra ”Nader och Simin – En separation” som fick en Oscars 2012. Om det blir en Oscars 2017 återstår att se men filmen är nominerad i klassen för icke engelskspråkig film i år.

The Salesman handlar om det unga paret Emad (Shahib Hosseini) och Rana (Taraneh Alidooshi). När huset de bor i håller på att rasa blir de tvungna att lämna sin lägenhet. Genom en vän på teatern, där de båda spelar på kvällarna, får de tag på en ny lägenhet. Problemet är bara tidigare hyresgäst och varför hon inte hämtar sina saker. När ett överfall inträffar i den nya lägenheten så ändras hela deras liv och relationen sätts på prov.

Miljön i filmen är iransk men frågorna är universella. Det är spännande att se en film som visar en annan sida av Iran än den vi ofta får se. Visst finns samhällets censur där och religionens lagar men de personer vi får se är samtidigt moderna och fria inom de ramar som finns. På sin teater spelar de Arthur Millers ”En handelsresandes död” om vår tids framgångsmyter. I skolan undervisar Enad med en öppen attityd till eleverna. Han har en härlig dialog med killarna i övre tonåren (naturligtvis är det bara killar i klassen ). Ibland får man varningar från staten om olämpliga böcker eller förbjudna scener på teatern men sedan går livet vidare.

På det personliga planet är det värre för Emad och Rana. Medan Emad grubblar på vad som har hänt skuldbelägger sig Rana som offer. Filmen utvecklas under vägen och när fler personer kommer in historien så behåller den hela tiden intresset.

Samtidigt som filmen är lite av en thriller är den en engagerande film med många moraliska ställningstaganden. Det är en levande berättelse och ett bra story. Handlingen driver hela tiden filmen framåt och varje scen känns nödvändig och naturlig. Slutet på filmen är så genuint mänskligt. Skådespelarna är äkta i sina roller och både Hosseini och Alidooshi samt den gamle mannen kommer man att minnas länge. En film som visar oss att människor är lika på många vis trots olika religion och statsskick. Att känslor kan vara motsägelsefulla och svåra att förklara. Att valet mellan hämnd och humanism alltid finns där när en oförrätt skett och att det valet inte alltid är lätt. Främst tycker jag om den här filmen för att den berättar så naturligt och levande om Emad och Rana. Det gör den till en jättebra film.

Filmrecension: Prövningen – ett drama från Rumänien

by

Prövningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2017

Läkaren Romeo Aldea vill att dottern Eliza skall studera i London efter gymnasiet. Hon måste bara klara slutproven. När hon blir överfallen så kan hon inte prestera på topp. Desperat vill fadern hjälpa henne och han hamnar i ett labyrint med tjänster, gentjänster och mutor.

Jag trodde att filmen skulle handla mycket om korruptionen i det rumänska samhället. Ett samhälle där många just nu protesterar mot oegentligheter. Och visst finns de där som en helt accepterad del av samhällslivet. Ingen verkar egentligen fundera på om det är fel. Men det är också en film om relationer. Fadern som välvillig och dominant är van att bestämma och ordna allt. Ingen kan ifrågasätta hans goda motiv men vad gör det med omgivningen? Han vill absolut att hon skall åka till London. Han har skyddat sin dotter hela livet och nu tror han inte att hon skall klara sig om hon stannar i Rumänien. När han säger ”Hon har aldrig behövt konfronteras med bekymmer. Det viktiga är att hon kommer ut. Jag har tagit hand om allt” så är det mycket filmens tema. Men bakom ligger också besvikelsen i att hans generation inte kunde ändra systemet. Systemet som är uppbyggt med korruption från toppen och nedåt.

Det är en film med många trådar. Överfallet på dottern och Romeos försök att hjälpa henne är filmens huvudspår men sedan spretar den åt olika håll. Romeos relationer till maka och älskarinna visas men vi får aldrig några förklaringar. Tjänstemännen som undersöker korruption. Varför sker fönsterkrossning och sabotage på bilen? Vad har pojkvännen sagt och gjort? Det är frustrerande med dessa trådar och man skulle vilja att regissören Christian Mungiu hade utvecklat dem och knytit ihop filmen. Relationen far och dotter är intressant och den utveckling som sker mellan dem men ingenting går egentligen på djupet. Det gör att filmen känns lite lång. Adrian Titieni är övertygande som den kraftfulle fadern. Det är han som bär fram filmen. Övriga skådespelare är bra men ganska anonyma bredvid Titienis lysande prestation.

När filmen slutar står frågan fortfarande öppen: Hur påverkas individen av det korrumperat samhälle? Vi har istället fått se en film om en far som börjar upptäcka att dottern blivit vuxen.