Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Recension av Herr och Fru Adelman – om ett dynamiskt äktenskap med mycket kärlek och humor

by

Herr och Fru Adelman
Betyg 4
Premiär den 20 oktober 2017

Det kända paret Nicolas Bedos och Doria Tillier spelar huvudrollerna i den här äktenskapskomedin som de själva har skrivit manus till. Nicolas Bedos har regisserat filmen. Ett drama om ett nästan
50- årigt äktenskap mellan den berömda författaren Victor Adelman och hans maka Sarah Adelman. Ett äktenskap fyllt av kärlek men också av alla de känslostormar som ett långt förhållande för med sig.

Efter Victors död kommer en ung författare hem till den åldrade Sarah. Han vill skriva en bok om Victor med tonvikt på hans relationer snarare än hans berömda verk. Det blir hon som berättar historien om deras liv. Hur en ung självförgörande författare från ett borgerligt hem möter den judiska flickan som studerar klassisk litteratur. Det blir en historia om ett långt äktenskap som det slår gnistor om men också en historia om vardag och dagligt liv.

Beskrivningen av ett äktenskap som går upp och ner, där makten och beroendet skiftar men där känslan av samhörighet hela tiden finns kvar.

Filmen startar i 1970-talet, paret är bohemiska och unga med dålig ekonomi och den fortsätter med 80-talets välstånd där ekonomin blir bättre men ledan kommer smygande. Sedan de ändrade rollerna när barnen kommer. Relationen som påverkas av ett annorlunda barn, svårt att älska. Inte bara äktenskapet utan även personerna ändras med tiden och utvecklingen. Historien berättas i kronologisk ordning parallelt med samhällets utveckling. Victor ligger ofta i terapistolen och berättar om sina känslor för terapeuten (Denis Podalydès). En terapeut som på sin dödsbädd inte längre orkar höra mer bekännelser.

Jag tycker om den här filmen för dess intelligenta dialoger, för personerna och för handlingen som hela tiden överraskar. Ändå är filmen också vardagligt realistisk . Alla som lever i ett långt förhållande kan känna igen dessa up and down. Det är fint med det starka porträttet av Sarah och att hon inte bara är den omhändertagande makan som jämnar marken för sin berömda man. Det är ett jämlikt äktenskap trots den enas berömmelse. Skådespelarna balanserar skickligt i sina ibland övertydliga roller men de klarar att att gestalta sina makar trovärdigt. Filmen engagerar ända till slutet. Ett slut som visar att allt inte är vad det synes vara.

Jag tycker att den här filmen var en av de bättre dramerna i år. Om man tycker om romantik, drama och samtidigt humor så vill jag verkligen rekommendera den.

Filmrecension: 50 vårar – en film som lockar mer till fniss än gapskratt

by

50 vårar
Betyg 3
Svensk biopremiär den 13 oktober
Regi Blandine Lenoir
Orginaltitel Aurore

En komedi om en kvinna mitt i livet. En kvinna som är nyskild, arbetslös och blivande mormor och ska starta om sitt liv.

Aurora är en kvinna med mycket värme men också pondus. Hon har två döttrar som hon har en härlig relation till. Hon ställer upp för dem och de ger henne all support.

De har en dialog som är nära och känns riktig. Hon sörjer när de flyttar men gläds åt deras liv. På arbetsmarknaden är livet tuffare. Att inte vara 25 år längre och att ha hjälpt exmaken i hans firma är ingen bra merit för en arbetssökande. Att vara äldre kvinna och söka arbete gör att man är likställd med andra diskriminerade grupper.

Kärleken går bättre än karriären och Aurore är en attraktiv kvinna. Men att börja dejta i vuxen ålder är inte helt lätt. Kanske romantiken är lite mer glödande i Frankrike
än i Norden.
Den här filmen innehåller många företeelser som man som kvinna kan känna igen och speciellt om man är 50 +. Ibland är det lite för många tillspetsade situationer, som om regissören vill ha med allt. Även om filmen handlar om den 50-årige Aurore så skildrar den kvinnor i många olika stadier av livet. Från ungdomsårens förälskelse , barnafödande , menopaus och vallningar till pensionärskollektivet. Kollektivet där man talar om ålderstrappan. Om kvinnors liv från barndom till ålderdom.

Det här är en film om kvinnor och kanske mest för kvinnor. Det är inte lätt att vara kvinna och bli äldre men det är härligt också. Om man bara vågar ta chansen att leva livet – och det gör Aurore. Agnès Jaoui som Aurore är mogen och vacker och fyller upp rollen både fysiskt och psykiskt. Hennes döttrar är fina porträtt av unga kvinnor och männen är mest attiraljer i den här filmen.

Det är en komedi och den är rolig. Den inbjuder inte till några gapskratt men man fnissar igenkännande mest hela tiden. Filmens enda problem är egentligen att handlingen är lite för tillrättalagd. En verklig feelgoodhistoria med mycket igenkännande men få överraskningar.

Filmrecension: Ballerinan och Uppfinnaren – om att aldrig ge upp sina drömmar

by

Ballerinan och Uppfinnaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2017

Historien om Felicia och Victor, två barnhemsbarn, som rymmer från barnhemmet på landet till den stora staden Paris.

Filmen börjar med en vild jakt på barnen när de rymmer från sitt barnhem. Målet är Operan i Paris, eftersom Felicia högsta dröm är att få dansa balett och Victor, hennes gode vän drömmer om att bli uppfinnare. I det Paris de kommer till är Eiffeltornet halvt uppbyggt och under konstruktion liksom Frihetsgudinnan.

Utan pengar och kontakter är Paris ingen lätt stad men barnen klarar sig och Felicia tar sig med envishet och tur in på Operans balettskola. Med stor passion, en pistolkulas energi och en deprimerad elefants lätthet enligt balettmästarens utsago gör hon debut på balettgolvet.

Jag tycker att filmen är ganska medioker. Att animeringen inte är lika avancerad som i Disneyfilmer eller i japanska filmer kan vara ett plus för den som ogillar de allt för strömlinjeformade filmerna. Men personerna är kantiga och känns inte verkliga. Dessutom är varken Felicia eller Victor några personer man tar till sitt hjärta.

De skapar varken sympati eller nyfikenhet. De gör att man inte engagerar sig i historien. Hela historien är också berättad så att det ofta saknas logiska sammanhang. Om jag var barn skulle jag inte tro på historien.

Dialogen försvinner ibland i musiken och ofta är replikerna konstlade. Det kan bero på att de inte går att översätta bra och förmodligen är dialogen bättre på originalspråk. Vissa saker är också riktigt irriterande, som när balettmästaren kallar flickorna för fröken + förnamn och Felicia svarar med ”Du” till honom.

Det skulle inte den mest ouppfostrade flicka göra på originalspråket. Musiken är en blandning av modern och klassisk och ett plus för filmen. Den klassiska musiken och dansscenerna är filmens behållning. Bra är naturligtvis också filmens tema : Att aldrig ge upp sina drömmar. Att man alltid skall fortsätta att drömma och försöka även när allt ser omöjligt ut. Men även ett gott innehåll behöver en snygg förpackning och det saknas här.

Filmrecension: The Big Sick – En rapp, rolig och romantisk komed

by

The Big Sick
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2017

The Big Sick har fått publikens pris på festivalen i Locarno samt i South by Southwest. Den har fått mycket beröm av kritiker och gjort kassasuccé där den har visats.

Kumail, (Kumail Nanjiani) en pakistansk ståuppartist och skådespelare, blir kär i Emily (Zoe Kazan) en amerikansk tjej. Bäddat för kulturkrockar förstås, men inte mellan dem. Här blir kraschen mellan de pakistanska föräldrarna och sonen. Kumail är killen som är snar till skämt men lite blyg och undviker konfrontationer. Och hur står man emot en mor som har bestämt att man skall bli advokat och att man skall gifta sig med en välutbildad pakistansk flicka i ett arrangerat äktenskap? Annars blir man utesluten ur familjens gemenskap.

Kulturskillnader finns hos den äldre generationen men mellan de unga finns bara kärlek och en lättsam ton. Kumail ger ändå upp kärleken för familjens skull och av feghet. Men när Emily insjuknar i en aggressiv infektion och hamnar i koma ställs allt på sin spets. Kumail måste fundera på sitt beslut. Då kommer också hennes föräldrar (Holly Hunter) och (Ray Romano) in i filmen. Mer öppna än hans föräldrar men ändå med frågor om vad han som muslim tycker om 11 september.

Manuset om hur de träffades och vad som sedan hände skrev makarna Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon tillsammans. Kumail spelar sig själv i filmen men Emily görs av Zoe Kazan. Att han kör Übertaxi, arbetar som ståuppartist och att läkarna på sjukhuset avlöser varandra är några av de företeelser som gör att filmen känns väldigt aktuell. Den pakistanska familjen skildras ganska
stereotypt medan den amerikanska visas mer levande och öppna med sina problem. Filmen visar ändå båda familjerna med mycket kärlek och humor. Det är mycket bra skådespelare i filmen och Kumail gör själv sin egen roll. Emily görs av Zoe Kazan med samma mjuka utstrålning som den verkliga Emily har i inlägg på Youtube.

Komedier är ofta gjorda med lite unkna och gammalmodiga tankegångar därför är redan inledningen när Emily följer med Kumail hem första träffen uppfriskande. Ingen anspelning på sexskämt eller förlegade kvinnoroller trots kulturskillnader.

Alla personer i filmen känns som jämställda trots att det drivs med Kumails mamma. Hon är definitivt ingen svag kvinna bara fast övertygad att hon har rätt. En modern film som ligger helt rätt i tiden. Dialogen är underbart träffande. Med ett manus, författat av en ståuppartist som har orden i sin makt och en terapeutstudent som har nära till känslor har det blivit en helt underbar allvarlig komedi. Regissör är Michael Showalter.

Jag tycker den här filmen lockar till många skratt och igenkännande leenden samtidigt som det finns en allvarlig underton. Kombinationen av problem och humor gör att filmen blir intressant.
I den avslutande sekvensen blir upplösningen också något överraskande.

Filmrecension: Borg – en levande legend

by

Shia LaBeouf och Sverrir Gudnason i Borg. Foto: SF Studios

Borg
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2017

Ett porträtt av en stjärna eller snarare två, om toppidrott , kändisliv och den baksida som finns i att alltid vara på topp. Ett drama med manus av Ronnie Sandahl och i regi av Janus Metz Pedersen.

Var man än åker i världen vet nästa alla vem Björn Borg är. Den kände svensken som spelade tennis och vann Wimbledon många gånger.

I Sverige har Björn varit en ikon som dyrkats och upphöjts och vi har läst om hur han har levt ett glamoröst tennisliv.

Hans äktenskap , hans föräldrar som följde med på turnéerna och inte minst hans förhållande till tränaren Lennart Bergelin har avhandlats otaliga gånger i pressen.

I den här filmen visas en annan sida av tennislivet. När Björn i inledningsscenen gör armhävningar på balkongräcket så är man rädd att han skall och vill ramla. Det är ingen glad ung kille vi ser i filmen. Det är en kille med vinnarskalle som har mycket att kämpa med. En kille som satsar allt och som det går bra för. Ändå finns mycket ångest och ilska under den behärskade ytan. Filmen handlar mycket om Björns förhållande till tränaren Lennart Bergelin som blir den viktigaste personen från tidig ålder. Flickvännen Mariana Simionescu är mer som assistent än kärlekspartner. Hans föräldrarna syns knappt i filmen.

Om Borg är killen som aldrig ler eller visar känslor så är hans motståndare i den avgörande matchen hans motsats. John McEnroe skrattar och skojar, får våldsamma utbrott, skäller på publik och domare och är allmänt helt galen. En stor del av filmen handlar om uppladdningen och matchen i Wimbledon 1980. Den ena hatas och den andra älskas av publiken.

Skådespelaren Sverrir Gudnason är en porträttlik Björn Borg och det är positivt. Välkända personer som porträtteras av någon annan känns alltid fel men här är det verkligen Björn utseendemässigt.
McEnroe spelas av amerikanen Shia LaBeouf. Han är en jättebra skådespelare men han känns för ung och tunn för att gestalta McEnroe. Leo Borg , Björns son spelar Björn som ung och hamrar bollar mot den berömda garagedörren i Södertälje. Lennart Bergelin, som liksom alla tränare har sina gamla meriter att komma dragande med då och då görs av Stellan Skarsgård. Samspelet mellan honom och Gudnason är suveränt.

Ett verkligt spännande drama och mycket psykologi. Visst är matcherna spännande men lika spännande är hur spelarna tänker. Vad händer med dem och vad händer med relationerna runtomkring när allt bara handlar om att vinna? Filmen slutar när båda stjärnorna är på topp. Vad händer när man inte vinner längre? Förhoppningsvis väntar ett lyckligare liv. Den filmen skulle man också vilja se. Till dess gå och se den här och njut av en bra story och fina skådespelare. Den är verkligen sevärd.