Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Molly’s Game

by

Molly’s Game
Betyg 2
Premär 19 januari 2018
Regissör: Aaron Sorkin

Filmen Mollys game grundar sig på Molly Blooms självbiografiska bok med samma namn. Molly Bloom var skidåkerskan i landslaget som sadlade om och blev pokervärdinna på de lyxigaste pokerklubbarna.

Ett porträtt av en viljestark kvinna som driver spelklubb på ett område där kvinnorna tidigare bara har varit vackra attribut. Molly gestaltas av en strålande Jessica Chastain.

De är filmens två viktigaste förtjänster. För att en film från en självbiografi ska ge ett sann bild krävs att författaren redovisar även de svårare delarna. Jag tycker att den här filmen visar ett tillrättalagt porträtt. En kvinna som inte visar några känslor eller svagheter. Hon tar upp en rad problem som olycksfallet i OS, sin komplicerade relation till fadern (Kevin Costner), sitt drogberoende , misshandel ,sammanbrott och beroendet av att ha makten över mäktiga män. Att relationen till fadern haft stort inflytande över hennes liv förstår vi men inget reds ut. Och trots att alla dessa områden tas upp är det inget går på djupet och som berör mig. Molly är förvisso en stark och företagsam kvinna men märkligt anonym.

Som kriminaldrama är filmen inte heller särskilt upphetsande. Med skräckblandad förtjusning redovisas alla summor som spenderas. Vinster och förluster med ofantliga belopp och kända män som deltar runt spelbordet. Det ståtas med namn som Tobey Maguire, Leonardo DicCaprio, Matt Damon och Ben Affleck. Det är mycket pokertermer och det är mycket monolog. Molly talar mycket och intensivt och styr men det är inte mycket action. När ryska maffian dyker upp på spelklubben kommer FBI henne så småningom på spåren.

Att en stark kvinna gestaltas på film är ju positivt speciellt i ett kriminaldrama, Men Molly blir en pokerprinsessa som spelar sina kort väl men aldrig en levande människa.
Jag funderar på om jag kanske hade accepterat en sådan gestaltning lättare om det var en man i huvudrollen. Att jag bedömer män efter deras handlingar och kvinnor efter vad de känner och gör. Det är ju inte bara i pokervärlden kvinnor och män får olika roller. För mig blir den här filmen mest en yta utan intresse trots Jessica Chastains insats.

Filmrecension: Steg för steg

by

Steg för steg
Betyg 4
Premiär 19 januari 2018
Regi Grand Corps Malade, Mehdi Idir

Grand Corps Malade vars riktiga namn är Fabien Marsaud är en fransk poetry-slam-artist och sångare. Nu har han gjort en film av den roman Patients som han gjort succé med i Frankrike. En historia som grundar sig på hans egen erfarenhet. Efter en olycka tillbringade han en lång tid på ett rehabiliteringscenter.

Filmens huvudperson Ben (Pablo Pauly) vaknar upp i en sjukhussäng nästan totalt förlamad. Han har skadat sig i en sportolycka och ligger hjälplös i sängen. Men en förlamad kropp är inte bara en fysisk fråga. Att inse och acceptera att man är totalt beroende av andra är svårt också för psyket. När han sedan blir varse omgivningen kommer nästa chock. En omgivning som består av hel och halvförlamade personer liksom hjärnskadade. En omgivning som de flesta friska aldrig har kommit i kontakt med. Alla har sin egen historia. Långsamt öppnar han sig för omgivningen och kontakt med andra. Att det finns ett liv att leva för alla även för honom.

Det låter som en sorglig film men den är full av skratt och svart humor. Hans nya vänner är alla unga och de har olika diagnoser och bakgrund. Många är killar från gatan och den tuffa jargongen finns kvar. Det är mycket skämt om sex och kroppar som inte längre fungerar.
Filmen vill visa att gemensamt kan man hjälpa varandra att leva vidare. Att alla har samma behov att bli sedda som människor att få fortsätta få vara den person man var och inte bli ett vårdpaket.

Det finns ganska många filmer om förlamade och filmen kan kännas som en följare till den franska En oväntad vänskap. Även om den främst var ett klassdrama var också där jargongen tuff och vårdaren Driss (Omar Sy) en kille med mycket energi och jargong. S

teg för steg är en komedi men jag saknar den svärta och hopplöshet som man kan förvänta sig också måste finnas bland alla dessa människor med olika prognoser på ett rehabiliteringscenter. När man måste få hjälp med ALLT måste också sorgen få en plats i filmen. Viljan att leva och glädjen skulle bara accentueras av den.

Med utmärkta skådespelare i rollerna och en enkel historia visar filmen att livet alltid är värt att leva och att det går att hitta livsglädjen igen. Det gör den till en hoppfull film.

Steg för steg – Officiell svensktextad trailer from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Filmrecension: Rodin – betyg 2

by

Premiär 1 december
Betyg 2
Regissör Jacques Doillon

En film om skulptören Auguste Rodin som levde 1840 – 1917. Rodins konst var nyskapande och bland hans mest berömda verk är Tänkaren, Kyssen, Helvetets portar och skulpturen av Balzac. Som med allt nytt mötte han motstånd från samhälle och kännare och fick utstå kritik för sitt skapande. Filmen är en berättelse om skapandets villkor och hur konsten upptar hans liv. Filmen handlar också om hans relationer. Han levde med sin livsledsagarinna Rose men hade också en passionerad historia med sin elev Camille Claudel.
Deras förhållande varade över tio år och från att ha varit hans beundrande elev utvecklades även hon till skulptris. Deras förhållande var starkt men Rodin lämnade aldrig Rose.

Camille förblev hela tiden i Rodins skugga och fick aldrig riktigt erkännande för sitt arbete vilket också påverkade relationen. Kanske hennes verk inte var lika bra men också att hon var kvinna i en mansdominerad värld påverkade bedömningen.

Av historien ovan kunde man tro att det skulle vara en spännande film men trots regissörens intentioner att belysa Rodins skapande och liv har det blivit en lång ointressant film. Filmen är Rodin är inspelad i konstnärens hus och ateljé. Det mörka fotot skapar ingen glädje eller intresse. Historien består mest av bilder från ateljén där personerna står och beundrar något verk eller sexscener med älskarinnan. Den franska kända skådespelaren Vincent Lindon porträtterar Rodin och Izîa Higelin gör Camille Claudel.

De kan tyvärr inte göra mycket åt historien som är alltför ytlig och stereotyp. Vi får ingen förklaring hur Rodin tänker eller vad som driver honom i hans konstnärskap. Man förstår Inte heller hur den mustige och skäggige Rodin kan locka någon kvinna. Eller varför den smarta och vackra Camille stannar så länge som elev och älskarinna.

Jag tycker att det är en film vars främsta förtjänst är att man blir påmind om Rodins berömda verk och om de målare och författare som rörde sig i Paris.

Filmrecension: 120 slag i minuten

by

120 slag i minuten
Betyg 4
Regi Robin Campillo
Svensk biopremiär 1 december 2017 – som är World Aids Day

Politik och kärlek och 1000-tals som dör i AIDS. Myndigheter som blundar för problemet eller helt enkelt står handfallna. Samtidigt tickar tiden snabbt för de drabbade. Platsen är Paris och tiden är från sent 80-tal och framåt. Då bildas organisationen ACT UP enligt samma modell som finns i New York sedan tidigare.

Organisationen ACT UP som samlar AIDS-smittade och deras anhöriga, sjukhuspersonal och riskgrupper. Förutom personer med homosexuella relationer blev narkomaner, blodsjuka och folk från riskmiljöer uppmärksammade. Man hade livliga organiserade möten med hög disciplin där smittade inte var offer utan drivande aktiva personer. Man ordnade våldsamma demonstrationer på gatan och hos läkemedelsbolagen. Bolag som håller på sina mediciner för att göra större vinster. Mediciner som kan stoppa sjukdomens tillväxt och minska lidande. Filmen visar sårbarheten hos dem som drabbats men också deras styrka. En styrka man får genom ACT UP gemenskapen. Man fascineras av disciplinen på mötena och deras mod och ilska vid aktioner. Från skildringen av organisationen och aktionerna utvecklas filmen till en historia om några personer. Kärleken mellan Sean (Nahuel Pérez Biscayart) och Nathan (Arnaud Valois) växer fram. Den suggestiva kärleksscenen mellan två män som älskar kroppsligt men också där kärleken utvecklas. Deras personliga kamp och vad som händer när sjukdomen tar över och kroppen ändras. Samtidigt finns gruppens engagemang hela tiden där.

Regissören Robin Campillo har tidigare gjort filmerna Les Revenants och Eastern Boys. Med den här filmen har han fått Queerpalmen, Fipresci priset och Grand Prix i Cannes. Över 800.000 personer har sett filmen i Frankrike. Att regissören har valt skådespelare från HBTQgruppen känns naturligt. Speciellt intryck gör Nahuel Pérez Biscay ömsinta porträtt av Sean och Arnaud Valois i rollen som Nathan. Adèle Haenel är också lysande som Sophie med en kompromisslös ledarroll och ilsket engagemang. Det är en välgjord och passionerad film som visar utvecklingen i samhället för HBTQ personer. Under en tid då homofobin blomstrade och man inte skulle tala om AIDS eller nämna ordet kondom för ungdom.

120 slag i minuten har både allvar och hjärta men framförallt passion. En film som visar att människor med Aids är människor och inte bara statistik eller offer. En film som engagerar hela vägen trots att den är 2 timmar och 20 minuter. Det är en historia som visar kraften och kärleken i deras kamp för livet.

Filmrecension: Okänd soldat – en finsk klassiker blir storslagen film om krigets jävlighet och viljan att överleva

by


Okänd soldat
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2017
Regissör Aku Luohimies

Berättelsen om en truppenhet som kämpade under finska fortsättningskriget 1941 -1944 i skogarna i Karelen. När Väinö Linna 1954 skrev sin bok Okänd soldat låg inte kriget så långt tillbaka i tiden. Nu mer än 60 år senare har två filmer redan gjorts om boken och det här är den tredje. Det är Finlands hittills dyraste filmproduktion och kommer i år när Finland firar 100 års självständighet. När filmen hade premiär i Finland drog den en rekordpublik och väckte stort intresse. Filmens tre timmar har i Sverige förkortats till drygt två timmar.

Det är en krigsfilm med ett lerig, iskallt krig i skogen. Den visar ett krig långt från ära och berömmelse. Ett krig för herrarna mer än de soldater som hukar mellan träden eller i skyttegravar. Man gör sin plikt men man vet också vem som har nytta av kriget.

Kriget förändrar livet för soldaterna, unga karlar och pojkar. Kriget förändrar också livet för dem därhemma, hemmafronten. Kvinnor och barn som får kämpa för att överleva. Rädslan finns alltid där att maken eller sonen inte skall komma tillbaka. Det är ett krig som har satt djupa spår i den finska nationen. De som inte var födda har hört berättelser från den äldre generationen.

Men trots fasor och umbäranden så är det också en film som visar vänskap, humor och viljan att överleva. Rokka (Eero Aho) som varit med i vinterkriget är den som aldrig krusar och vet sitt värde. Aho är perfekt i rollen och man tror på honom direkt. Rokka bär upp en stor del av historien och han är en sann nationell hjälte. En person utan respekt för militärisk disciplin och med genuin medmänsklighet. Han har sällskap av Kariluoto och Koskila och många andra. Jag tycker om den här filmen för skildringen av männen. Deras vilja att överleva och att det enda sättet är att hålla ihop. Ingen ensam hjälte överlever i den Karelska barrskogen.

Regissören Ako Luohimies har gjort en fin psykologisk film som speglar storheten i den lilla människan. Han har tidigare gjort 9 långfilmer och flera TV-serier.

Filmen får mig att fundera på om det är värt att kämpa så för några skogsbackar eller nationsgränser som flyttas hit eller dit. Krigets meningslöshet. Och att krig kan vara att man krälar fram i skogen för att inta en åker. De krig man ser på TV nu är ju mest sönderbombade städer och hus som är helt förstörda. Här är skogen mäktig , svårframkomlig och fylld av tallar. Den är filmats förödande vacker och man känner att det är riktig levande natur. Men kriget drabbar allt och både människor och naturen lider. En stark film där minnet blir av människorna mer än av kanoner och tanks.

Okänd soldat är den största finska filmproduktionen hittills. Och den har slagit publikrekord i Finland. Filmen hade biopremiär i Finland den 27 Oktober och lockade inte mindre än 170.213 besökare premiärhelgen vilket gör den till den största öppningen för en finsk film någonsin.