Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Red Sparrow – spion med kroppen som vapen

by

Red Sparrow
Betyg 4
Premiär 2 mars 2018
Regissör: Francis Lawrence

En spionthriller med mycket action, våld och sex. Baserad på CIA-veteranen Jason Matthews bok Red Sparrow från 2013.

Red Sparrow är historien om den unga och vackra Dominika Egorova (Jennifer Lawrense) som efter en olycka på scenen måste ge upp sin karriär som prima ballerina. Med den olyckan försvinner också hennes förmåner från operan, som lägenheten och hjälpen till hennes sjuka mamma(Sakina Jaffrey) . Hon blir tvungen att ta ett uppdrag från sin farbror Ivan Egorov (Mattias Schoenaerts) för den ryska säkerhetstjänsten. När det uppdraget är genomfört står hon inför valet : samarbeta vidare eller dö.
Hon blir skickad till skolan för Red Sparrows där allt går ut på att förföra och försvara för statens skull. Inget våld är för stort eller förnedring för mycket för att tjäna statens syften.
Här gäller ovillkorlig lydnad under rekorns (Charlotte Ramplings ) ledning. Dominika blir en skicklig förförerska i statens tjänst. Med kroppen som vapen inleder

Parallellt med historien om Dominika får vi se historien om Nathaniel Nash (Joel Edgerton) en amerikansk kontraspion med mycket muskler och alltid hög moral. En man som gör allt för att skydda sin mullvad.

Lawrense är bra i rollen som Dominica. Vacker och iskall i alla situationer utom i omvårdnaden om mamman, där lite mänsklighet kommer fram. Också Schoenaerts är bra i rollen som farbrodern utan känslor. Att han är skrattretande lik en yngre Putin är ett bra val. För övrigt ett erfaret skådespelargalleri som är bra men några mer djuplodade roller finns inte i det här manuset. Här är mer aktion än psykologi. Mer hårdkokt sex än lidelse. Sex som maktmedel eller medel att kunna döda någon. Mycket blod och uppfinningsrika tortyrmetoder. När Dominika är inne på andra varvet i sin spionkarriär börjar filmen att kännas något för lång.

Jag tycker att det är en bra spionfilm med mycket action hela tiden. Att det är en amerikansk film märks tydligt med alla dessa onda karaktärer på motståndarsidan men bortser man från den ensidigheten kan man se den som en spännande film. Mycket händer hela tiden och den som gillar tortyr, blod och våldsamma sexscener på film kommer att uppskatta den här filmen. Andra får blunda ibland och titta när de många vackra exteriörerna från Moskva och Budapest visas.

Om det här är underrättelsetjänstens syn på världen förstår man att det Kalla kriget aldrig kommer att sluta.

Filmrecension: : All the Money in the World – sevärd men inte mer

by

All the Money in the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regissör Ridley Scott

Året är 1973 och den tonårige Paul Getty vandrar runt bland de prostituerade i Roms lyxigare kvarter. Han är en mycket ung kille som börjar bli man och han njuter redan av det ljuva livet i Roms lyxkvarter. Men när han blir kidnappad på öppen gata och indragen i en vit skåpbil ändras livet snabbt. En kidnappning som varar i många månader och där alla väntar på en lösensumma.

Den här kidnappningen är en känd historia och filmen grundar sig på John Pearson´s bok ”Painfully rich” från 1993. Paul är sonson till Jean Paul Getty, världens rikaste man.

Bakgrunden till den stora familjeförmögenheten är oljan. Getty Sr. gjorde affärer med beduinerna i Saudiarabien och skapade världens största förmögenhet. Han byggde supertanks som kunde frakta oändliga mängder olja. Den gamle Getty lever för sina pengar och konstföremål. En girig gammal man som vet att folk alltid vill åt hans pengar. Cynisk och ständigt upptagen med sina affärer. Nu en gammal man men enligt filmen har han alltid varit sådan och inte haft tid för sin familj. Han säger att ”Jag kunde inte tyngas ner av en familj”.

Med otaliga exempel i filmen visas hur gamle Getty älskar sina pengar och alltid prioriterar dem. Skälen till denna girighet det får vi aldrig veta och vad som driver honom att alltid tjäna mer. Eftersom filmen till stor del handlar om den gamle Gettys girighet hade man velat se mer om människan bakom miljarderna. Han spelas av Christoffer Plummer.

Kevin Spacey som först spelade rollen blev utbytt eftersom han anklagas för sexuella brott och därför blivit svartlistad.

Den unge Paul Getty görs av Charlie Plummer i typisk 1970-talsfrisyr och modern Gail av Michelle Williams. Deras snåriga relation görs ingen större affär av i filmen. Gail kämpar för sin sons fritagande men blir ändå underligt färglös och kontrollerad som person.

Då är den underliga rollen som Fletcher Chase (Mark Wahlberg) en fd CIA-agent hamnar i mer intressant. Utsänd av Getty Sr. blir han en slags mellanhand i familjen med en mycket speciell relation till Gail. Jag tycker också att Roman Duris är bra i rollen som kidnappare. Den onde brottslingen som egentligen är god. En inte särskilt trovärdig person men hela historien är egentligen otrolig trots att den är sann.

Att skapa spänning i ett kriminaldrama är inte lätt när publiken redan vet utgången. Då gäller att skildringen griper tag på annat sätt och jag blir inte gripen .
Roms jagande paparazzifotografer och Colosseums ruiner skapar stämningen i Rom. I södra Italien härskar maffian som ett slags rövargäng.

Men jag saknar relationer till personerna i filmen. Kidnappningen måste i verkligheten ha varit ett större drama i familjen än den här filmen visar. Det känns som regissören
står utanför och tittar på det rika folket . Men även miljonärer och miljardärer är ju människor och det hade jag velat se mer av. Att pengar inte gör någon lycklig vet jag redan. Med lite mer psykologisk dramatik hade den här filmen kunnat bli en toppenfilm, ingredienserna finns ju i historien. Nu blir den sevärd men inte mer.

Recension: Myter om mat – en lättsmält föreläsning på soppteatern

by

Myter om mat
Texter av Stephan Rössner och Lotta Olsson
Musik Fredrik Meyer
Soppteatern, Kulturhuset den 16 januari 2018

Enligt presentationen är det vetenskapsteater med professor emeritus Stephan Rössner.
Kanske inte teater utan mer en underhållande föreläsning.

I en trivsam och trång samvaro lyssnar vi till en sympatisk professor om ämnen som socker , salt, fett och alkohol. Vad är sant och vad är falskt . Han tar upp några de föreställningar som finns kring maten och hälsan. Alla vi har hört att man kan bli beroende av socker, att man blir stark av spenat och får högt blodtryck av salt. Myterna är många och professor Rössner avfärdar de flesta på ett lättfattligt och humoristiskt sätt. Han går igenom många myter och huskurer med oss och har många anekdoter att berätta. Det märks att det är en professor som gillar att roa sin publik. Som talar länge och gärna och vet vad han talar om. Han får hjälp att styra föreställningen av skådespelarna Anna Sise och Fredrik Meyer. De står också för de musikaliska inslagen. Föreställningen varieras med lite publikfrågor och allsång.

Det här är en föreställning som roar oss men också informerar oss på ett lättfattligt sätt.
En inte alltför djuplodad föreläsning men med lagom information över en god soppa.
Som avslutning finns Rössners bok ”Myter om maten ” att köpa.

Recension: Svante möter Beppe Wolgers – en underbar kombination på scen

by

Det krävs två för att dansa vals och här är det verkligen två på scenen. När Svante Thuresson tar sig an Beppe Wolgers blir det en skön och underhållande föreställning.

Den härlige Beppe med poetiska reflektioner om livets vedermödor och glädjeämnen i sin bok. Med svenska texter till amerikanska jazzlåtar. Låttexter som ofta är ganska fria översättningar från originalen. En stor man med ett stort skägg och ett stort hjärta. Beppe levde 1928-1986 och han var författare , underhållare ,översättare och allkonstnär.

Sångaren Svante som med hjälp av ett par glasögon, en bok och en fantastisk röst skapar en bild av denna Beppe. Svante Thuresson är född 1937 är fullt verksam vid 80 års ålder. Efter ett liv i rampljuset sedan 60-talet håller han än. Efter den inledande lite tveksamma låten bjuder han oss på ett pärlband av låtar. Med en röst som är äldre men med absolut musikalitet och inlevelse blir det en fin föreställning. Uppbackad av Claes Crona Trio med Crona på piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor.

Föreställningen som är en nostalgitripp för en entusiastisk publik avslutas med ”Det gåtfulla folket” och ”Sakta vi gå genom stan”. Och man kan konstatera att de flesta låtar vi har fått höra är klassiker som alla över 30 kan sjunga i Allsången på Skansen utan att titta i textboken. Man hoppas att även nästa generation lär sig dessa låtar och vackra texter.

Filmrecension: The Commuter

by

The Commuter
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 januari 2018
Regissör Jaume Collet-Serra

Replik från filmen: Vad anser Gud om pengar? Kolla vilka han ger dem till.
Joanna (Elizabeth McGovern) och Michael (Liam Neeson) lever ett vanligt medelklassliv. Han en f.d polis som har blivit säljare av försäkringar och pendlar med tåget till jobbet varje dag. Tills den dag han får sparken eftersom han kostar mer än han drar in. 60 år med två huslån och en son på väg till college. När han blir tilltalad på tåget och erbjuden en stor summa pengar för att hitta en viss person på pendeln så slår han till.

Så länge Michael drar genom vagnarna i jakten på ledtrådar är filmen verkligen ett mysterium. Ett mysterium han försöker lösa likt en detektiv genom att prata med passagerarna på tåget. Det är bra och spännande men väldigt långt. När erbjudandet han fått utvecklar sig till dödshot mot hans familj blir filmen mer action för att helt plötsligt bli rena katastroffilmen. (Död mans grepp verkar inte finnas på amerikanska tåg.) Ett schablonartat slut avrundar filmen.

Liam Neeson gör huvudrollen i filmen. En sliten 60-åring som inte är någon superhjälte längre och som tvekar mellan vad som är rätt och vem
som skall räddas. Jag tycker om hans spel och att filmen berör moraliska dilemma. Många andra fina skådespelare, Elizabeth McGovern , Sam Neil, Veraa Farmiga och Patrick Wilson är med men ingen har fått någon dominerande roll att använda sin kapacitet på.

Historien är spännande men blir så småningom allt för osannolik för att den ska behålla spänningen. Delarna hänger inte ihop och när filmens slut kommer känns det som regissören har tröttnat på filmen. Jag tycker ändå att den är sevärd för den första halvan av filmen och för Liam och de andra skådespelarnas skull.