Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: The Wife – så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter

by

The Wife
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 december 2018
Regi Björn Runge

Connecticut 1992 Ett äldre par på ett hotellrum. Hon förmanande och vårdande ”Borsta tänderna, ät inte socker och glöm inte sträcka på benen”. Omsorgen från henne tar aldrig slut, ibland ömt och emellanåt irriterat. Han protesterar lite lamt ” Kan vi inte försöka ha lite trevligt”. Men han tar emot omsorgen som ett barn med självklarhet att allt handlar om honom

De är ett lysande radarpar Joan (Glenn Close) och Joe (Jonathan Pryce). Gifta sedan 40 år. Hon intelligent, stark och charmig som lägger alla sin kraft på maken, den berömda romanförfattaren.
Själv har hon gett upp sina författardrömmar. Han är känd författare, van att bli upphöjd och berömd och lyssnad på. Trots att han är totalt beroende av sin maka har han haft många kvinnoaffärer bredvid äktenskapet. När han blir tilldelad Nobelpriset i litteratur åker de till Stockholm tillsammans med sonen för att ta emot priset.

Ett relationsdrama mellan makar men också en psykologisk kamp med sig själv. När sonen börjar ifrågasätta föräldrarnas förhållande ställs livet på sin spets. När Joan tänker på sitt äktenskap och sin roll kommer tvivlet. Visst genomskådar hon sin man, hans uppblåsta ego och bristande talang men något måste finnas. Vad är annars hela hennes livsgärning värd?

Med en historia som känns ytterst välbekant, upphöjd man som tar stor plats servad och supportad av sin kvinna är filmen alltid aktuell. Dialogen är naturlig och välskriven. Ett extra plus för att även ett par över 60 år kan ha sex på film. Det är en film utan en enda longör. Jag tycker att man kan också se filmen ur ett feministiskt perspektiv. Att kvinnor får den vårdande omhändertagande rollen i äktenskapet. Att mäns yrken och intressen är intressantare och att kvinnor blir beundrande åskådare. Att det aldrig är för sent att fundera på sitt liv.

Glenn Close måste man bara älska i den här filmen. Det är skådespeleri av högsta klass och hon glänser i rollen som ”bara fru”. Samspelet med maken , Jonathan Pryce, fungerar som framvuxet ur ett 40-årigt äktenskap. Övriga skådespelare är också bra , som Elizabeth McGovern som författare, Christian Slater som journalist och sonen Max Irons .

En film för en vuxen biopublik, så äkta och med lysande skådespelare att man bara njuter av filmen.

Filmrecension: Shoplifters – en bra, något för sentimental film

by

Shoplifters
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 december 2018
Regi: Hirokazu Kore-Eda

Om man inte har pengar vad gör man då för att överleva? Skall man fördöma kriminella handlingar eller förstå motiven mer?

Den japanska regissören Kore-Eda skildrar i den här filmen en familj som försörjer sig på olika sätt. Stjäl i affärer, lever på bidrag och fixar pengar på olika sätt.

En familj som består av en arbetsskygg fifflande far, en mor som plockar på sig de saker hon hittar i kundernas kläder i den kemtvätt hon arbetar, en moster som poserar och
visar brösten och lite mer i ett showrum, en pojke som stjäl och en farmor som lever på bidrag. När de tar hand om en liten flicka med många blåmärken ändras livet.

Det här är ingen rik familj, man hankar sig fram och håller ihop för pengarna och samvarons skull. I ett samhälle där normen är ärlighet och där det är noga att följa regler na är de annorlunda.
Det som förenar familjen är pengar eller snarare bristen på pengar. Men trots sin situation är det en kärleksfull familj. Man hjälper varandra och man accepterar varandra utan att döma.

Man tar hand om den lilla flickan och snart lär även hon sig att stjäla. När pappan förklarar varför han lär barnen att stjäla så säger han ”Jag hade inget annat att lära dem”.

Den japanska kulturen och många företeelser som är speciella för Japan kommer upp. Showrum där unga flickor visar sig, Paccinkohallar , 2/3- dels samhället där många jobbar som daglönare med osäkra villkor. Kore-Eda belyser det japanska samhället bortom det japanska undret. Ett samhälle där villkoren är hårda för de som inte lyckas eller passar in. Även om det finns en viss medmänsklighet. Men hans filmer är inte uttalat samhällskritiska utan betonar mer förståelse för de som drabbas. Med lågmäld berättarteknik och utan stor dramatik skildras personerna i den här filmen.

Livets små glädjeämnen och bekymmer och viljan att överleva styr vardagen och inte mycket händer. När filmen börjar kännas lite väl lång och händelselös avslöjas familjen och livet tar en ny vändning.

Kore-Eda har skapat många filmer med människor som är avvikande i samhället. I sin förra filmen ”Efter Stormen” skildrar han en man som alltid ligger efter med underhållet och alltid letar efter pengar. En man som är en hopplös spelare men ändå en varmhjärtad person. I filmen ” Barnen som inte fanns” lämnar mamman barnen kvar i lägenheten när hon flyttar.

Shoplifters vann Guldpalmen i Cannes och det är en bra, något för sentimental film. Jag tycker om den humanitära människosynen i filmen men saknar lite tempo. Om inte vändningen i filmen kommit kunde man ha sagt att det är en japansk feel good-historia.

Filmrecension: En kniv i hjärtat

by

En kniv i hjärtat
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 november 2018
Regi: Yann Gonzalez

Platsen är Paris 1979 och den absurda historien utspelar sig i gayvärlden, på klubbar och i filmateljéer.
När porrfilmsproducenten Anne (Vanessa Paradis) blir övergiven av sin älskarinna Lois försöker hon skapa sin mest ambitiösa film hittills. Målet är att vinna tillbaka Lois som har vari hennes filmklippare.
De filmer hon producerar är erotiska filmer med män i alla konstellationer och jargongen är tuff mot den som slaknar. När en av alla unga killar blir brutalt mördad genom knivhögg
börjar en räcka av mord på bögar och en mystisk man dyker upp. Alla är livrädda och produktionen stannar av och Anne blir indragen i utredningen. Sedan följer en grym historia med
skuggor, blod och död. Med övernaturliga fenomen och en underlig historia.

Handlingen i filmen har beskrivits som ambitiös och sexig och till och med romantisk. Det är helt klart falsk marknadsföring. I filmen finns inte den minsta romantik mer än att ordet kärlek
och älska ibland uttalas. I de sexfilmer som spelas in finns inget sensuellt, allt är groteskt eller absurt. Där alla som är homosexuella har sex direkt, bara tänker på sex och alltid har gylfen öppen.
Vid inspelningar kommer en liten tjock man och suger upp dem som behöver det. Att han är oavlönad eftersom han bor hemma hos mamma är en av filmens få roliga inslag. Den
trötta stämningen i filmateljén och de överdrivna scenerna i porrfilm kan man acceptera. Men att filmen också skildrar verkligheten utanför ateljén på samma sätt är motbjudande.

Kanske Yann Gonzalez vill provocera eller skapa debatt. Eller att man ska se filmen som en burlesk komedi som driver med sexualiteten. Om filmen hade varit ett projekt på en filmskola
som ett diskussionsämne för experter hade den kunnat passera. Men att göra en film där sex, våld och bögar hela filmen igenom knyts ihop med njutning är osmakligt .
Där alla som är homosexuella bara tänker på sex och det finns inget annat i deras värld. Att göra en film 2018 med så mycket generaliseringar och tro att publiken ska se den med
ironi är inte OK. Jag tycker att filmen är en förolämpning mot alla bögar och en riktig B-film. Ingen kan bli upphetsad av den här filmen och särskilt road blir säkert ingen heller.

Nej, vill man se en film om manlig kärlek kan man se mycket bättre filmer: T.ex Robin Campillos ”120 slag i minuten om passion och smärta i 1990-talets Paris

Filmrecension: Från Aleppo till Istanbul

by

Från Aleppo till Istanbul
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 26 oktober 2018
Regi: Andas Haznedaroglu

En film om flyktingar som visar människorna bakom siffrorna i statistiken.

När Lena måste fly från Aleppo med sin lillasyster och sin granne Meryam ändrar sig livet. Ett lyckligt familjeliv och livet som 10-årig tjej med många vänner tar ett hastigt slut när bomberna faller över civilbefolkningen.
Men det finns inget alternativ när föräldrarna dött och alla flyr. De beger sig till Turkiets gräns och vidare till Istanbul. Tillsammans med många andra syriska flyktingar drar de sig fram ofta utnyttjade av turkarna. Meryam och Lena närmar sig långsamt varandra trots att Lena vill återvända till Aleppo och Meryam vill försöka nå Tyskland.

Den turkiska regissören Andas Haznedaroglu har gjort en spelfilm och ingen dokumentär. Hon skildrar flyktingarnas tillvaro och deras gemenskap som hjälper dem att överleva. Genomgående är också tron på ”Något som är större än allt annat”. Genom att visa några personer och deras öden blir flyktingsituationen verklig. Historien är gripande och den tioårige Lena är en ovanligt kavat flicka. Den skildras alla olika händelser äkta och skildringen av syrisk kultur och arabiskt tänkesätt gör historien trovärdig. Alla skådespelare är själva flyktingar utom Meryam. Hon spelas av den vackra Saba Mubarak. Jordansk skådespelare som varit med i många filmer och Tv-produktioner.

Fast det är en tragisk film är den inte nattsvart utan det finns också mycket hopp i filmen. Man önskar att det blir en bra framtid för alla i filmen.

Filmrecension: Ramen shop – En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst

by

Ramen shop
Betyg 3
Premiär 19 oktober 2018
Regi Eric Khoo

En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst.

Den unge Masato driver en Ramenshop i Japan tillsammans med sin far. Fadern som håller moderns minne vid liv med varenda ramenskål han serverar. När fadern dör beslutar sig Masato att resa till Singapore för att söka sin mors släkt och rötter. Den kinesiska släkt som inte ville ha någon kontakt med Japan efter grymheterna i andra världskriget.

Maten blir ingången till en andra kultur. Liksom i Japan är maten i Singapore otroligt viktig del av samhället och kulturen. Den fulländade tillagningen är målet och allt måste ske med allvar och noggrannhet. Ingredienser och tillagning är av största vikt och när människor med mat som sitt stora intresse möts blir maten en bro över kulturskillnader. Här har personerna det också som arbete och livsuppgift. Men viktigast av allt är att maten berör och öppnar känslor.

En estetiskt tilltalande film med de mest fantastiska filmsekvenser av mat. När kameran dröjer sig kvar över nystekta droppande fläsksidor eller puttrande grytor med buljong vattnas det i munnen. Genom maten visar regissören vad som förenar men också de olikheter som finns mellan Japan och Singapore. Det är synd att själva historien om Masato och hans resa är så lågmäld. Där finns ju både kärlek, längtan och en oförsonlig vrede men filmen går aldrig på djupet.

Med ett manus som känns som en ursäkt att få presentera olika matkulturer blir filmen inte en engagerande historia. Det hade varit spännande att se mer vad som förenar och skiljer även på andra områden än vid matbordet. Två asiatiska kulturer som har mycket gemensamt från grunden men också stora skillnader.

Jag hade velat se mer av hur relationerna mellan släktingar utvecklas och hur man förstår varandra. Men för alla de som älskar matlagningsprogram på TV, avsmakningsmenyer och matbloggar är det här den perfekta filmen. Och den retar garanterat aptiten på alla.