Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Zayn – Mind of Mine

by

zayn

Artist: Zayn
Titel: Mind of Mine
Betyg: 2

Även One Direction går Drake-trenden till mötes. Eller i alla fall en femtedel av det populära pojkbandet tar steget i den riktningen.

Zayn i sin nya skepnad som R&B-prins vill tvätta bort den glättiga boyband-stämpeln. Tillsammans med Frank Ocean-producenten James Malay skapar han en trivsam blandning av R&B och pop á Miguel, The Weeknd och Anderson .Paak.

Slutprodukten är ett ambitiöst, arton låtar långt album som dessvärre saknar både själ och personlighet. Musiken känns plastig, överproducerad och väl P3-anpassad. Inte ens Pillowtalk, hiten som klättrade högt upp på billboardlistan i höstas, lockar till dans.

Kärleksbekymmer och festande står på agendan. Drunk är känslan av frihet en varm junidag då vinflaskorna korkas upp och livet leker. Och i sexiga Tio låter en upphetsad Zayn klä av en i hans tycke vacker kvinna. Någon musikpoet är han inte. De lyriska beskrivningarna har låg verkshöjd. ”The elephant in the room has the smell of your perfume” sjunger Zayn i en desperat ansats att få uttrycka något verkligt smärtsamt.

Ett fåtal låtar stannar vid mitt medvetande. Wrong är resultatet av ett lyckat samarbete Zayn och nyskottet Khelani emellan. Fler röster av den digniteten, som kunnat kontrastera mot R&B-prinsens smöriga stämma, hade lyft albumet. Inledningsspåret Mind of Mindd är skönt drömskt, där en tatuerad Zayn med träningsoverall och trucker-keps glider runt på sin BMX i ett soligt Kalifornien. Minnesvärd är även avskalade Flowers, en kärleksballad där Zayn likt Tallest Man on Earth lägger sin lena röst som en mjuk matta över den guitarbaserade musiken.

Nej, någon Weeknd är han inte. Den tidigare One Direction medlemmen har precis fått pröva sina nya vingar. Frenetiskt fladdrar han och lyfter stundtals från marken. Men når aldrig upp till nivån där mäktiga örnar kretsar.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Prince Rama – Xtreme Now; Animal Collective – Painting With

by

princeramacover

Artist: Prince Rama / Animal Collective
Titel: Xtreme Now / Painting With
Betyg: 2

Paw Track-associerade akter förgyller vår vardag med inte mindre än två skivsläpp denna vinter. Skivbolagets grundare Animal Collective släppte nyligen sitt tionde album Painting With och Brooklyn-baserade New Age-trion Prince Rama kom i dagarna med nytt studiematerial i Xtreme Now. Det finns likheter som för de två samman.

De fick båda en kometkarriär från ”smalare än smalast” till stor medie- och publikhype. Animal Collective satt Prince Rama på musikkartan när de signade dem för Paw Track. De lyftes mot nya höjder med bland annat två toppnoteringar på Billboard-listan. Och Animal Collective fick slutligen sitt erkännande, efter en lång och krokig resa, med Merriweather Post Pavilion (2010). Musikmässigt spänner de över flera musikgenrer från folktronica och synth-pop till psych-dance och new age. Som så ofta är fallet med smala artister som plötsligt, utan förvarning, blir kritiker- och publikfavoriter tar bandet i nästa skede ett steg tillbaka. De fegar ur, kanske på grund av press. Eller för att de inte har kapacitet nog att krysta fram ännu en smaragd. Många är de som fortsätter följa väl inkörda hjulspår och låter tidigare bragder få styra ens kosa, utan att inse vikten av förnying när framgång är att önska.

Animal Collective tappade rejäl landhöjd när de två år efter Merriweather Post Pavilion levererade den spretiga kakafonin Centipede Hz. Ja, bara namnet ger en tunghäfta. Med Painting With lyfter de, om något knappt ifrån markytan. Animal Collective anno 2016 låter både trötta och oinspirerade, som om de slentrianmässigt tryckt på autopiloten och med knäppta händer levt i den naiva tron om att få landa på mjuk mark.

Merriweather Post Pavilion med sina träffsäkra och experimentella popmelodier à la Beach Boys, tog popmusiken i ny riktning. Många var de band som inspirerades av pop-kollektivets välpolerade pjäs. Plötsligt fanns det en uppsjö av band i folktronica/psykedelia-träsket. Konkurrensen hårdnade. Och då i detta läge om en inte är nog vaksam kan lärlingen gå om sin mästare. Animal Collective är flitiga myror som trots att de numera inte ens bor i samma land fortsätter att producera i högt tempo, på gott men mesta del ont. Painting With är yta mer än innehåll, pose mer än utförande. Slentrianen tar överhand i ett av bandets svagare stunder. Tycker du att FloriDada är en av årets låtar och vill höra tio till identiska bitar då är Painting With något för dig, annars kan du lika gärna avstå.

Prince Rama då? Duon har liknande problem som Animal Collective. De vill så gärna vara en ny CHVRCHES, ett synth-poppigt new age-band för 00-talet. Men de når aldrig dit. Xtreme Now är dansant och poppigt trallvänlig. Jag gillar Fake Til You Feel, skivans mest storslagna poplåt, där körsång och snygga ekon ramar in den sköna synth-poppen. I Xtreme Now Energy och Now is the Time of Emotion hör vi ett punkigare Prince Rama skråla på om känslor och skruvade fantasier. Men bandet trampar vatten. Mot tidigare alster låter de både plastigare och stelare, som en radiovänligare variant av New Age-gruppens musikkreationer. Jag gillar det drömska flummigt psykedeliska, men i långa loppet tröttnar jag på det väl direkta i Xtreme Now som inte lämnar något åt lyssnaren.

Vi har hört det förut, fast med mera power, mera krut.
Om trenden håller i sig, blir detta ett tragiskt slut. 
För trots ambitioner så finns miljoner band som är dem lika. 
Dags för nytändning, får inte svika.
Så vi kan få, något som, hög verkshöjd kan nå.  
Jag säger stopp till slentrian och menlös pop.
Dags för revolution. För i alla fall jag lever i tron.
Om att popmakarna två kan ge oss något att älska så.
Men de kan för denna stund inte få, mera än av fem möjliga ynka två.  

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Kanye West – The Life of Pablo

by

kanye

Artist: Kanye West
Titel: The Life of Pablo
Betyg: 4

Kanye, detta popvid(er)under med fingertoppkänsla för musikformgivning, samtidigt ett manssvin av bibliska mått som kastar sig med misogyna uttalanden (”I feel that me and Taylor might still have sex / Why? I made that bitch famous.”) och gärna pratar om sig själv i tredje person.

Jag har svårt för personen – hans Twitter-inlägg om Bill Cosbys oskuld var plump provokation och bråket med Wiz Khalifa rena barnsligheter på skrattretande låg nivå. Men som musiker har han haft betydelse. Samtliga av hans sex album har förändrat hip hop-genren i grunden och musiken har fått en generation av brådmogna rapare att våga ställa sig på scen.

Sjunde plattan T.L.O.P skiljer sig från övriga på så sätt att den inte förändrar musiken i samma utsträckning. Istället är T.L.O.P ett hopkok av tidigare alster med 808’s and Heartbreaks autotunade popmelodier, Graduations och College Dropouts direkthet, My Beautiful Dark Twisted Fantasys experiment och egoism och Yeezus falska gnislande. Trots viss spretighet är T.L.O.P ett starkt album. Det är en naturlig fortsättning på framgångssagan Kanye, en artist som vågar utmana normer och som gång på gång lyckas pumpa nytt blod in i en redan levande genre. Med melankoli, tunga syntar, smarta samplingar och ett gediget gästspel ger han oss musik av yppersta kvalitet.

Det är knepig lyssning som kräver sin tid vid högtalarna. Själv kallar Kanye det för sitt stora Gospelalbum. Titeln The Life of Pablo anspelar på aposteln St Paul of Taurus (på spanska Pablo), en viktig medlare av det kristna ordet. Men jag ser kopplingar till en annan Pablo. Likt Picasso målar Kanye surrealistiska målningar av hög verkshöjd. Du kommer knappast närmare abstrakt konst i kommersiell-popmusikkostym.

Det är Chicago-soul, hip hop och house. Kanyes första house-låt Fade är resultatet av ett gott samspel honom, Ty Dolla $ign and Post Malone emellan samt en tung bas. Men var finns gospeln? Inledningsspåret Ultralight Beam är mäktig gospelmusik med femtetten Kanye, Chance the Rapper, The-Dream, Kelly Price och Kirk Franklin som leder väg. Fler låtar lämnar avtryck. No More Parties in LA är snygg old school rap med en kaxig Kendrick Lamar vid mikrofonstativet. Father Stretch My Hands är modern soul med inledningsord av pastor TL Barrett. Popballaden Famous bjuder på dystra tongångar när Rihanna sjunger till ljudet av en dånande kyrkoorgel om kändisskapets mörka sidor. Som snygg avrundning hörs Nancy Sisters reggae-klassiker Bam Bam. Kanye berättar med gott stöd ifrån R&B:ns ledande poet Weeknd om sitt fucked upp-liv i FML. Mer personligt blir det i Father Stretch My Hands Pt. 2 där Kanye förtäljer sin familjs tragiska historia. Wolves är skräckfilmen Gud glömde, en stämningsfull bit där ylande vargar och en operasångerskas röst i hög falsett blir fondtapet till Kanyes lyriska sång. Politiskt laddad är Feedback. Den världsledande hip hop-artisten kommenterar med vrede polisvåldet mot svarta personer – “Hands up, we just doing what the cops taught us/ Hands up, hands up, and the cops shot us.” Egocentrikern Kanye gör sig påmind i Facts, en låt om världssuccén Yeezus, hans eget skomärke. Självupptagen är även “I love Kanye”, en hyllningslåt eller en ironisk kommentar kring artisten som ledsnat på sin persona och alla copy-cats. Tolkningsmöjligheterna är många och det är denna dubbelnatur som gör skivan spännande.

T.L.O.P är proppfylld till bristningsgränsen med gästspel, snygga samplingar, politiska inspel, religiös symbolik och svordomar. Det är ett på samma gång personligt som sexistiskt och egotrippat album, en typisk Kanye. Några hastverk finns med i samlingen, men det stoppar inte denna frigörelse av strikta musiknormer som är The Life of Pablo ifrån att blomma ut. Kanye vet vad han snackar om – “Can you name a genius who isn‘t crazy?”

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Teddybears – Rock on

by

teddybears_rockon

Artist: Teddybears
Titel: Rock on
Betyg 3

Kärleken till Jamaica med dess rytmiska reggae och dancehall-musik har alltid funnits där hos Jocke och co. Men den har aldrig tillåtits att blomstra ut som på killarnas senaste femte album. Rock on lägger fokus på dancehall, en modernare reggae i högre tempo med mindre politisk och religiös laddning, som gjord för nutidens bångstyriga klubbkids.

Teddybears levererar dansant, modern klubbmusik med tydliga blinkningar mot de karibiska öarna. Vi känner igen soundet. Rock on är ett svängigt femte album med direkta, beroendeframkallande hits i följd. Broken Heartbeat är en pampig poplåt med dancehall-genrens Beenie man vid mikrofonen som, omsluten av en klubbig odör, sjunger om brustna hjärtan och trasiga relationer.
Whats your problem uppmärksammar på svensk planhalva den internationellt hypade Babby Trish.
Vad är ert problem, frågar sig den enbart tolvåriga raparen. Med Sunshine dras tempot upp ytterligare i en stressad och fartfylld solksensrock.  Den mindre träffsäkra Marathon man och mjäkiga rockballaden Rock on drar ner helhetsintrycket. Men i överlag är Rock on finfin dancehall och ett Teddybears som känns mer Rätt än på länge.

Textmässigt haltar det. Det är banala och intetsägande textrader som spottats ut i all hast.
Och musiken är trots ett modernt sound mindre nydanande än för tjugo år sedan. Konkurrensen har hårdnat i takt i med att housen växt och letat sig in i alla Svensson-människors musikhjärtan. Artister som Avicii och Steve Angello har tagit över stafettpinnen och lämnat rockbjörnarna kvar i kylan.

Rock on skriver inte ny musikhistoria, men de tre vännerna – Joakim och Klas Åhlund tillsammans med Patrik Arve – underhåller för stunden. De gör bra ifrån sig på sitt femte album, men glöms lätt
bort i konkurrensen av helgjutna dance- och house-artister med siktet riktat mot stjärnorna.

Skivrecension: Anderson .Paak – Malibu

by

paak

Artist: Anderson .Paak
Titel: Malibu
Betyg: 4

Dr. Dre bidrog inte bara till en av fjolårets musikaliska höjdpunkter Compton. Han hade också den goda smaken att lyfta fram en ny talang. Anderson .Paak medverkade i inte mindre än sex av sexton låtar på hip-hop legendens tredje studioalbum. Nu ser vi honom stå på egna ben. Malibu är en lysande blandning av släpig soul, R&B och funk med en ständigt närvarande Kendrick Lemar. To Pimp a Butterfly signerad Lemar är en uppenbar inspirationskälla när Paak surfar fram på vågen av Drake-influerad soul, R&B och hip-hop. 

Vi bjuds på gräddiga soul-harmonier och stillsamt pianospel med texter av poetisk glöd. ”A bird with a word came to me. A sweetness of a honeycomb tree. /…/ I got my patience and I making do. I learned my lessons from the acient roots.” Inledande The Bird handlar om svunna tider som lämnat spår: ”Hey my little youth is crying. I am almost home /…/ Working my fingers to the bone. See I do the best I can. Mama was a farmer, papa was a goner.”

Paak är född och uppväxt i Oxnard, Kalifornien med en mamma som jordgubbsodlare och en pappa som mekaniker. Som sjuåring ser Paak sin drogmissbrukande fader omhändertas av polisen för att aldrig mer återse sin son igen. Drygt tio år senare åker mamman och plastpappan in i fängelset. Paak berättar naket och personligt om tuffa tider i Kalifornien. Ett liv av droger och misär gör sig påmind i The Waters: ”My big sister still claim them on taxes, give mama ten racks, and she went to Chumash with it / Half of it I took it in the back of the air maitresse / A quarter stash was stashed i a box with the Air Maxs.” Dreamer handlar om att våga leva drömmen, om en ljusare morgondag som gömmer sig bakom närmsta horisont. Körsång, klassiskt piano och trumspel gifter sig fint i det goda samspelet mellan Paak, rapparen Talib Kweli och Timan choir. Kollegor för samverkan finner artisten från flera håll. Elitproducenterna Madlib, 9th Wonder och DJ Khalil, instrumentalisterna Pino Palladino, Robert Glasper, Paaks band The Free Nationals och sångarna BJ the Chicago Kid, Sonyae Elise och rappare som The Game, Talib Kweli, ScHoolboy Q och Rapsod bidrar alla till att forma en av årets skarpaste skivor.

En berättarröst talandes om surfarnas, äventyrarnas och drömmarnas Malibu ramar snyggt in skivans sexton låtar. Bowies Blackstar var det sista riktiga albumet, menade recensenterna. De hade fel. Malibu är albumet med stort A. Här finns variationerna, från den trumpetande kärleksballaden Am I Wrong till Miguel-doftande radiopopen Parking Lot. Men ett helhetstänk får varje separat låt att passa in i ett gigantiskt pussel. Om Drake-soulen är indiepopparnas nya melodi då är Paak deras man-of-the-hour och ett namn väl värt att lägga på minnet.

Text: 

Petter Stjernstedt