Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

”Jag ville ge honom upprättelse för det samhälle som svek honom.”

by

 


Drömmen om Marbella är ett fängslande drama om en ung narkoman och hans plågoandar. En närgången föreställning där publiken bokstavligt talat placeras i händelsernas centrum. Kulturbloggen träffade regissören Kristoffer Berglund.

Kristoffer Berglund är skådespelare, född och uppväxt i Sollefteå , men med hemort i Stockholm. Kristoffer har medverkat i flertalet tv-produktioner och teateruppsättningar. Han är mest känd som Jon, den ensamstående föräldern, i den omåttligt populära tv-serien Fröken Frimans krig. Med Drömmen om Marbella debuterar Kristoffer som teaterregissör och manusförfattare.
– Jag har hållit på med skådespeleri sedan jag var 15 år och i stort sett inte gjort något annat. Det är en ynnest att få vara skådespelare i så viktiga och kvalitativa produktioner, men det kändes som ett naturligt nästa steg för mig att ta, säger Kristoffer Berglund.

Drömmen om Marbella bygger på verkliga händelser. Kristoffer träffade en ung narkoman som bodde och verkade i Sundsvall. Han berättade sin historia.
– Ja, för cirka tre år sedan mötte jag en 18-årig kille i Sundsvall som just kommit ur ett fem år långt narkotikamissbruk. Hans historia var gripande. Där och då bestämde jag mig för att skriva en pjäs baserad på hans liv.

Drömmen Om Marbella är ett drama om en ung narkoman vid namn Niklas.
Han söker sig till en samtalsgrupp, till en början för att få sin stämpel. Det är hans chans att få ett eget boende via Soc. Men mötet med andra missbrukare väcker plågsamma minnen hos Niklas. Vad var det i historien kring missbruk som lockade dig?
– Det är ett viktigt ämne som berör många. Utan pekpinnar eller moralkakor ville jag berätta hans historia och ge mannen upprättelse för det samhälle som svek honom.

Under arbetsprocessen lärde Kristoffer sig om missbruk, bland annat om hur narkotikamissbruk och psykisk ohälsa ofta hänger tätt samman. Ohälsan hos narkomaner är stor och självmord är inte ovanligt.
– Jag hade en frågeställning jag ville nysta i, hur långt är en människa beredd att gå för att slippa vara olycklig?

Bakom historien om Niklas finns mycket research. Kristoffer träffade socialsekreterare och behandlingsterapeuter som fördjupade bilden av narkomanen. Drömmen om Marbella är en ”one man show” där Alexander Lindman håller i tåtarna. Publiken har en central roll. Vi placeras bokstavligt talat i händelsernas centrum. Anna Olofssons scenografi är inspirerad av bilden av en samtalsgrupp.
– Publiken är en del av scenografin och förväntas inte agera. Men svar på frågor, nysningar och publikens närvaro spelar stor roll för varje föreställning.

Drömmen om Marbella visas i Sundsvall. Men premiären hölls redan i februari i Sollefteå, staden där Kristoffer växte upp.
– Det var en fantastisk premiärkväll. Salongen blev överfull och vi fick hämta fler stolar för att alla skulle få plats. Eftersom jag är uppväxt i Sollefteå kändes det extra fint att få ha sin första visning just där.

Drömmen om Marbella visas på konsertteatern i Sundsvall fram till 27 april.


Kristoffer Berglund

Filmrecension: Sameblod – en smärtsam historielektion

by

Sameblod
Betyg 4
Biopremiär 3 mars 2017

Kolonialism, rasism, identitet, samisk kultur, ursprung och familj. Sameblod är en smärtsam historielektion som minner om vår kollektiva skuld  till en hel folkgrupp.  

Amanda Kernell, lägg namnet på minnet. Detta är filmskaparen från norr som
med sin debut fått publik och kritiker på fall.  Sameblod , den första samiska storfilmen, har med imponerande regi, skickliga skådespelare och ett starkt budskap tagit sig bortom Sveriges gränser. Priser har regnat över Amanda och hennes första långfilm. Välförtjänt. Verkligen. Bakom filmen ligger gedigen research om samisk historia. Sameblod utspelas under tiden för Uppsala rasbiologiska institut. Institutet var aktivt mellan åren 1922 och 1956 i Sverige. Det är en bortglömt del av vår gemensamma historia som Amanda med all rätt aktualiserar.   

I en mycket stark scen tvingas tolvåriga samiska flickor ta av sig kläderna och inför vuxna människor blotta sina kroppar. Förnedrade och förvirrade står de på darrande ben och tittar ut genom fönstret. Bländade av kameraljusets starka sken kisar de och försöker spela orädda inför kameramannens blick. Forskarna från Uppsala rasbiologiska institut undersöker flickorna grundligt, mäter deras skallar och tar deras midjemått. Hjärnorna är outvecklade och de kan därför inte gå i vanlig skola berättar rasbiologerna. Men Elle Marja , vår huvudrollsinnehavare, tror inte en sekund på dem.  Trots en hård vardag – med ständig mobbning och riktade glåpord –  vägrar hon att ge upp.

I en värld som krymper för var dag  känner hon sig instängd. Elle Marja vill vidga sina vyer och hon bestämmer  sig för att lämna hemmet. I Uppsala påbörjar hon en akademisk utbildning. Men knepiga regler och människors fördomar försvårar livet för en samisk fjortonårig flicka.

Sameblod är ett starkt drama. Amanda Kernell berättar med social patos en historia om identitet, kolonialism, samisk kultur, ursprung, rasism och familj. Som ett tidsdokument över den samiska historien fungerar filmen. Amanda påminner oss om en historisk tid som aldrig får gå ur glömska.

Lene Cecilia Sparrok imponerar i rollen som den fjortonåriga Elle Marja, en upprorisk tonåring som i sin strävan efter självständighet går i klinch med både  föräldrar och syskon. Det finns ett starkt blodsband som binder systrarna samman. De verkliga syskonparet Lene Cecilia Sparroks och Mia Erika Sparrok har en stark kemi som syns bakom kameran. Tårarna är inte långt borta när lillasyster Njenna inser att  den äldre systern tänker lämna henne.

Med känsla och realism lyckas Sameblod berätta ett stycke nutidshistoria av hög relevans. Äntligen får samerna på bred front förtälja sin historia. Det om något är en bragd väl värd att fira.

Sameblod får prestigefyllt filmpris

by


Sameblod tilldelades årets Dragon Award för bästa nordiska film.

Amanda Kernell fick i lördags motta priset The Dragon Nordic Award för den samiska storfilmen Sameblod. (Läs mina tankar om filmen.) Juryns motivering lyder: Priset tilldelas en film med ett universellt tema som kommuniceras genom en smärtsam aktuell porträttering av en minoritetskamp. Huvudkaraktärens resa, de svåra valen och uppoffringarna hon måste göra är inte bara väldigt väl dramatiskt grundade, men lyckas också med att berätta en gripande historia om identitet i en hård historisk kontext. En imponerande debutfilm med ett kraftfullt framförande i huvudrollen.
Vinnaren inom denna kategori får en prissumma på drygt en miljon. Detta gör The Dragon Award till det största internationella filmpriset.

Obaidah Zytoon  och Andreas Dalsgaard fick ta emot priset Dragon Award Best Nordic Documentary för The War Show, en film som berättar om den arabiska våren och kriget i Syrien sett ur radiojournalisten Zytoons ögon. Årets debutant blev Sandra Wollner som mottog priset The Ingmar Bergman International Debut Award för den personliga The Impossible Picture om en poliosjuk flickas syn på tillvaron.

Övriga prisvinnare:

FIPRESCI-priset: Dome Karukoski, Tom of Finland.
Lorenspriset: Producent Anton Máni Svansson, Lise Orheim Stender, Jesper Morthorst och Gudmundur Arnar Gudmundsson, Heartstone.
Publikens val: Långfilm. Their Finest av Lone Scherfig.
Publikens val: Bästa nordiska film. Dröm vidare av Rojda Sekersöz
Nordic Honorary Dragon Award: Lone Scherfig.
Honorary Dragon Award: Jean-Pierre och Luc Dardenne
Startsladden, årets bästa kortfilm: Min Börda av Niki Lindroth von Bahr.
Angelospriset, Svenska Kyrkans pris: Rojda Sekerzös, Dröm vidare
Göteborgs Stora Filmpris: Skörheten av Ahang Bashi.
Mai Zetterling-stipendiet: Ahang Bashi
Doris Filmgenipris: China Åhlander.
Bonnie-stipendiet: Johanna Pyykkö.
Nordisk Film & TV Fond Prize: Mette M. Bølstad och Stephen Uhlander, Nobel.

 

Göteborg filmfestival: Sann film kräver en unik röst

by

Med Säkerts nya Däggdjur i hörlurarna beger jag mig till Auktionsverket Kulturarena  för att lyssna till ett samtal med Tran Anh Hung, regissören bakom ”En doft av papaya” och ”Cyklo”. Tran är aktuell med en ny film, den franska släktkrönikan ”Eternity” som visas på festivalen. Tillsammans med journalisten och moderatorn Eva af Geijerstam diskuterar han filmkonstens varande. Regissören är svårintervjuad. Han undviker att besvara flera av Evas frågor. Vad innebär Pure cinema för dig personligen frågar hon.
— Den existerar inte. Film handlar om att hitta sin egen unika röst och att i rörlig bild få ge uttryck för denna. Målet med konsten är att sätta ord på de svårdefinierade känslorna, menar Tran.

Genom ett bildspråk som sammanfogar musik, bild och ljud gör han sin röst hörd. Tran sörjer att inte fler utforskar de möjligheter filmen ger.
— Cirka 90 procent av dagens filmer har ett klent filmiska uttryck . För cirka fyrtio år sedan var bildspråket rikare och filmare undersökte och utmanade filmens konventioner.

Att konstant vilja förnya filmens tilltal är viktigt för Tran. En ska inte berätta i bilder vad som redan sagts i ord.
— Den moderna filmen är bara så rakt upp och ned. Ett barn blir sjukt. Familjen tröstar. Hon dör. De sörjer. Kom igen. Det är inte film. Det måste in ett religiöst eller andligt element för att vi ska kunna tala om riktig film.

Känslan i filmen är central för Tran. Eva funderar över de återkommande teman vi ser i hans filmiska verk. Men Tran nappar inte på betet.
— Vad du tar in är upp till dig. Min roll som filmskapare är att ständigt utveckla språket inte att enligt formalia 1A berätta en historia vi sett och hört tusentals gånger förut.

Hur och vilka symboler som används är avgörande för filmens inneboende kvalitet. Det finns en slapphet i hur moderna filmskapare väljer att arbeta med symboler. Korset får vanligtvis representera den kristna tron. Men du är bara lat om du använder den typen av uppenbara symbolvärde, menar Tran.
—För varje film som produceras måste språket vara unikt. Det innebär att metaforer inom den enskilda filmens ramar har viss betydelse enbart  i den kontexten. Fisken i Cyklo har en mening, men som bara fungerar i den specifika filmen. Den sanna filmkonsten kan nås enbart när  målet är att oavbrutet dekonstruera och förnya bildspråket. 

Tran nämner Manifesto som ett bra exempel på film som vill och försöker utveckla bildspråket.  Av en slump ser jag den på drakenbiografen strax efter att Tran mottagit publikens applåder. Cate Blanchette tolkar sexton olika karaktärer. En hemlös, en börsmäklare, en frustrerad fabriksarbetare och en konstnär m.m.  Cate för i olika skepnader en monolog  om konsten. Konsten måste tillåtas att få vara fri, skanderar hon. Fri från etiketter, från religion och politisk ideologi. Fri från genrer och bestämd formula. Allt har redan sagts så sluta försöka vara originell. Sluta spela Gud. Gå ned från din piedestal och inse dina begränsningar. Du når den riktiga konsten när du är trogen ditt unika uttryck. Här går Cate i andlig dialog med Tran, som även han vill komma bort ifrån konventioner och facksortering. Båda tror på idén om att frigöra filmen från sina bojor. Manifesto är precis som titeln antyder ett manifest över konsten såsom den en gång var och så som den borde vara enligt filmskaparen Julian Rosefeldt. Det är ett rop på hjälp i en tid då konsten politiserats och tappat sitt unika uttryck. Kameran svävar över ett sceneri av uppstoppade dockor, övergivna fabrikslokaler, kontorslandskap och konsthallar. Kapitalismen och ideologierna har kvävt konstens spelrum, predikar Cate och vi lyssnar, begeistrade och upplysta. Manifesto är sannerligen en unik film som jag gläds åt ha fått uppleva.

Cate och Tran, dessa två röster ramar in dagens tema, den om filmkonstens fria form och ett utforskande efter äkthet. Jag undrar om de har rätt att modern film ofta saknar den där unika rösten. Om det nu är så är i alla fall en given arena för den typen av film såklart Göteborg filmfestival.
Fortsättning följer..

 

Göteborg filmfestival – Dag ett

by


Jag börjar festivalen med att gå vilse. Jag ska till Biopalatset men hamnar på Bergakungen. Efter ha frågat en snäll dam om vägen får jag i högsta hastighet kuta bort mot Kungsportsplatsen. Jag slinker in i biosalongen precis innan dörrarna slår igen. En miss i schemat onekligen från min sida. Men det hör väl till en festival stor som denna. Idag blir det svensk poetisk dokumentär, biografi om mytoman, en isländsk uppväxthistoria samt årets hype, den samiska ”Sameblod”.

”Shapeshifters” är en svensk dokumentärfilm om identitet, ursprung och om att vara invandrare i Sverige idag. Sophie Vukovic vänder kameran mot sig och berättar sin historia om livet i Sverige och Australien. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att hens föräldrarna lämnar hemlandet Jugoslavien? Det är ett närgånget porträtt berättat på ett mycket originellt sätt som minner om Mia Engbergs ”Belle Ville Baby”. Det är poetiskt och personligt. Sophie målar sin filmfond med naturbilder. Träd, lövverk, istappar som droppar i den bländande solen och maskar som krälar i mossan. Naturbilderna förstärker känslan av alienation och vilsenhet som vår huvudkaraktär känner i landet Sverige. Det udda valet av musik samt ljudläggning förstärker känslan. Det poetiska språket träffar ofta rätt i beskrivningen av hennes kamp. Filmen balanserar stundtals på vågen mellan briljant och överpretentiöst. Men mestadels är ”Shapeshifters” fängslande. Det är ett en debutfilm som verkligen förtjänar sin publik. Sophie Vukovic, kom ihåg det namnet och minns vart du hörde det först.

”Ingen tid för kärlek” är en spännande biografi om musiklegenden Johnny Bode. Filmskaparna Bo Sjökvist och Bengt Löfgren förknippar honom först och främst med de porriga poplåtar såsom Runka mig med vita handskar på och Vad ska en stackars fattig flicka göra? som skrevs av Bode på 60-talet. Men ju mer de gräver i arkivet desto mer förändras bilden. Nära, arbetskollegor och vänner och familj får berätta om deras relation till den egensinnige mannen. Det här är historien om Bode nazisten, kompositören, kommunisten,provokatören,industrijätten som drog in stora summor pengar för sina musikproduktioner.Det är Bode, mytomanen som bland annat påstår att han varit säkerhetsagent för Säpo. Och det är Bode, party-prisen och alkoholisten, som hällde i sig champagne varje tillfälle han gavs och sedan lämnade sitt sällskap med den saftiga notan. Han är svår att greppa, ändå lyckas filmskaparna att göra en spretig, men ändock fascinerande film om musiklegenden. Via Bodes livshistoria får vi en hel svensk era uppvisad från den svenska synden till andra världskriget till mentalsjukhusens storhetstid. Biografier av denna typ blir lätt platta och i sin gestaltning bara späder på mytomsbilden. Så inte här. Detta tack vare sångerskan Lillemor Dahlqvist, även kallad Bordellmamman. Hon ger ett behövligt mänskligt ansikte till Bode och vi inser att även han var en människa av kött och blod.

”Heartstone” är historien om Thor, en tolvårig grabb som växer upp i en liten isländsk by där inskränkthet och tunnelseende råder. Thor spenderar en stor del av sin tid tillsammans med kompisen Christian. De trivs ihop. Men kompisen vill mer än så men vågar inte visa det. Det är ett starkt drama om tuffa förhållanden på landet. Det fantastiska barnskådespelarna, det suggestiva fotot samt det vackra karga isländska bergslandskapet får denna uppväxtskildring att sticka ut i mängden.

Som sista film för dagen ser jag ytterligare en uppväxtskildring – svenska ”Sameblod” som turnerar runt på världens festivaler. Det är en imponerande debut av Amanda Kernell. Filmen rymmer teman som identitet, kolonialism, samisk kultur, ursprung, rasism och familj. Lene Cecilia Saprroks gör en ypperlig rolltolkning av fjortonåriga Elle Marja som inte vill annat än lämna allt det samiska bakom sig och starta ett nytt liv i Uppsala som “svensk”.
Hon är less på att bli behandlad som ett cirkusdjur och vill slippa mobbning och utsatthet.
Men hon har familjen emot sig. Det blir en tuff kamp. ”Sameblod” berör verkligen. Som debut är detta en stor prestation. Och med detta avrundar jag min första dag. Ses imorgon.