Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Grace Jones: Bloodlight and Bami – Naket och självutlämnande

by

Grace Jones: Bloodlight and Bami
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 mars 2018
Regissör: Sophie Fiennes

Hon är stilikonen, funk-drottningen och auteuren. Hon är Grace Jones. Artisten som tar noll skit från andra. “Grace Jones: Bloodlight and Bami” ger en fascinerande inblick i artistens leverne, både på privat och yrkesmässig basis. Vi lär känna divan, systern och modern. Av en hård uppväxt med en pappa som slog henne har Grace format sin identitet. Hennes sylvassa naglar och långa stilettklackar skapar skräck i publiken. Hon är en best vars temperament är svårtyglat. På scenen har Grace kontroll. Hennes
känslor gentemot fadern fungerar som bränsle. Musiken ger henne kraft att konfrontera sina plågoandar. Minutiöst orkestrerar hon maskineriet från musik till rök- och ljusshow. Blod, svett och tårar är Grace melodi. Minsta fel och tonläget går upp. En orädd Grace tar sig an alla konfrontationer. Under en inspelningsdag dyker inte en av skivbolagssnubbarna upp. En rosenrasande Grace skäller ut honom över telefon.

Berättelsen om den hårda uppväxten och livet som egotrippad diva känns igen från fler musikdokumentärer. Men regissören Sophie Fiennes undviker effektivt de värsta fallgroparna. På avstånd observerar hon Grace. Vi kommer nära, näst inpå huden av personan. Varje sekvens har sin funktion. Tillsammans bygger de vidare på pusslet som är Amazing Grace. “Grace Jones: Bloodlight and Bami” nyanserar perspektivet och klär artisten i en mänskligare skrud. Inför kameran visar Grace sig både argsint och sårbar. Känslofylld och komplex är “Grace Jones: Bloodlight and Bami”, filmen om en av musikhistoriens verkligt stora.

Filmrecension: Leva. Älska

by

Leva. Älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regissör: Mette Aakerholm Gardell

Som världens första äldrehem för lesbiska, bögar och trans öppnar 2013 Regnbågen i Stockholm sina dörrar. Hit flyttar Agneta, 55 plussare, som på grund av en traditionsstyrd familj aldrig vågat leva ut sin sexualitet. Inga Britt har merparten av sitt liv ingått i en heterosexuell relation, men på äldre dar vågar hon ta steget ut ur garderoben. Thomas är en homosexuell man vars pappa öppet uttryckt sin homofobi gentemot sonen. För att motbevisa pappan har aktivisten Thomas propagerat för mänskliga rättigheter och engagerat sig i hbtq- frågor. De tre individerna möts på hemmet och inleder en vänskapsrelation.

Regissören Mette Aakerholm Gardell följer trion i dryga två års tid. Resultatet är en human berättelse om tre personer som marginaliseras av samhället. ”Leva. Älska” är både en smärtsam och hoppfull film.  Stundtals känns motivet grumligt, som att regissören inte vet vilken fot hon ska stå på – Vems berättelse är central och varför och på vilket sätt är specifika sekvenser relevant för den större berättelsen?

Men mestadels är det fokuserat och engagerande. På ett poetiskt vis levandegör Mette huvudpersonernas minnen. I ett nedsläckt studiorum sneglar Thomas mot väggen där arkivfilmer från hans tidigare år projiceras. Vi får en inblick i i Thomas tankevärld och kommer närmare personen. På textremsor kan läsas om homosexualitetens historia, om hur bögar och lesbiska innan 70-talet sågs som sjuka.  En liten utveckling har skett. Idag uttrycker sig osynliggörandet på annat vis. Det är svensk sexualpolitik 1A. Men fokus ligger på de individuella historierna. Känslorna är starka när vi får ser huvudgestalterna slita sig loss från sina bojor och väljer glädjen före sorgen . ”Leva. Älska” hyllar livet – det komplexa, simpla, oförståeliga och oförutsägbara livet. Den skildrar vanliga människor men med ett komplicerat förflutet. Som fortsättning på filmen planeras en Sverigeturne samt en utställning med insamlade berättelser från äldre hbtq-personer från hela Sverige.

Filmrecension: Faces, Places

by


Faces Places                                 
Betyg: 4
År: 2017
Land: Frankrike
Speltid: 90 min
Festival: Tempo, Stefan Jarl International Documentary Award
Svensk premiär: 23 mars 2018

Dokumentärfilmaren Agnes Varda och gatukonstnären JR är filmhistoriens mest udda par. En kort fashionabel 88-årig dam och en världsvan 30-plussare vars solglasögon aldrig åker av. Tillsammans besöker de platser och träffar människor som delar med sig av sina livsöden. Via Vardas kameralins får postbärare, bönder och fabriksarbetare berätta sin historia. Och som tack klistras ett jättefotografi över deras ansikte upp på stenmuren eller fasadväggen.

Varda är auteuren, viktig för den världsomfattande och historiska filmkanon. Hon var verksam för tiden för Truffaut och Godard och anses ha grundat den franska nya vågen med filmen La Point Courte från 1954. Sedan start har hon aldrig- inte en endaste gång- samregisserat. Tills nu. Det slår gnistor om radarparet Varda och JR. De är två diametralt olika personligheter men med samma mål – att levandegöra berättelser från vanliga människor. Face Places är en visionär film som hyllar konsten och den lilla människan. Vi får viss tyngd i narrativet när Varda berättar om sin ögonsjukdom eller när hon tillkännager den komplicerade relationen till vännen Jean Luc Godard. Jag saknar mera grottande i smärtsamheter och personliga tillkortakommanden, men det är i sammanhanget enbart en smaksak. Faces Places är strålande filmkonst – ett litet mästerverk som tangerar fullpottaren.

Petter Stjernstedt

 

Filmrecension: Sacred Water – Roligt och upplysande om kvinnans heliga vatten

by



Sacred Water
Betyg: 3
Land: Belgien
Produktionsår: 2016
Längd: 56 Min
Regissör: Olivier Jourdain
Språk: Rwanda, kinyarwanda

Sacred Water är det heliga vattnet, vätskan som utsöndras när en kvinna uppnått maximal sexuell stimuli. Orgasm, utlösning och ejakulation -kärt barn har många namn. Om detta vet de Rwandska män lite. Men alla kan sägnen. En dag när kungen är ute i krig beordrar drottningen en av vakterna att ha sex med henne. Nervös som han är skakar han sin penis upp och ned längs drottningens blygdläppar och klitoris och ut kommer det “heliga vattnet”. Den upphetsade drottningen har aldrig upplevt något liknande.

Tekniken kallas för Kunyaza. Radioprataren Vestines mission är att lära ut om den ”mystiska” kvinnliga sexualiteten. Hon frågar männen om vad Kunyaza innebär och det blir knäpptyst. Samtidigt beskriver kvinnorna Kunyaza som ett sätt för dem att få sina män att stanna hemma. Som att ansvaret låg på dem att tillfredsställa mannen så att han inte tröttnar och söker sexuell lycka annorstädes. Här finns en kunskapslucka. Med hjälp av sin sexualundervisning vill Vestine befria kvinnan från begränsande normer och vidga den sexuella världen. Hon vill få dem att förstå hur sex kan betyda så mycket mera än bara penetration.

Med humor och värme närmar sig regissören Olivier Jourdain ämnet. Skrattet sätter sig i halsen när jag inser det begränsade synfältet. Tesen är giltig även i västerländsk kontext. Enligt amerikansk forskning får enbart två av tre heterosexuella kvinnor regelbunden orgasm jämfört med nästan alla (95 procent) av männen. Det handlar om ett för stort fokus på  mannens orgasm, något som reproduceras inom både mainstream-film och porrfilm. Sacred Water är en vågad film som synliggör kunskapsbristen hos män och kvinnor som nyfiket lyssnar till Vestines budskap. Drömmen är att få sin kvinna våt.
Så låt det heliga vattnet fortsätta porla och strida i många strida strömmar. Den enkla dokumentärfilmen Sacred Water är som sexualundervisning  verkligt sprängstoff.

Ruben Östlund snuvades på Oscar

by

 


The Square av Ruben Östlund var en av huvudfavoriterna i Oscarracet men statyetten för bästa utländska film gick till En fantastisk kvinna av chileanska Sebastian Leon.

Natten stora vinnare blev Shape of Waters av Guillermo del Toro och Dunkirk av Christian Nolan. Krigsfilmen Dunkirk fick tre priser – bästa ljud, ljud-mixning och klippning. Guillermo del Toros Shape of Waters kammade hem fyra tunga priser inom kategorierna bästa musik, regi och film. Frances Mcdormand belönades som bästa kvinnliga skådespelerska för hennes insatser i Three Billboards over Ebbing, Missouri. Segertippade Gary Oldman fick sin första Oscar för hans rolltolkning av Winston Churchill i Darkest Hour. Bästa originalmanus gick till skräckfilmen Get Out skriven och regisserad av Jordan Peele.

Frances Mcdormands berörande tal om kvinnlig representation
https://www.youtube.com/watch?time_continue=80&v=1DCH4y5CgTo

Gary Oldmans tacktal

https://www.youtube.com/watch?v=X-fHTqrBXNM

Hela listan över nominerade och vinnare:

Bästa film – “The Shape of Water”
Bästa kvinnliga huvudroll – Frances McDomand
( “Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”)
Bästa manliga huvudroll  – Gary Oldman (“Darkest Hour”)
Bästa kvinnliga biroll – Vinnare: Allison Janney (“I, Tonya”)
Bästa manliga biroll – Sam Rockwell
(“Three Billboards outside Ebbing, Missouri”)
Bästa animerade film – “Coco”
Bästa foto – “Blade Runner 2049”
Bästa kostym – ”Phantom Thread”
Bästa regi – “The Shape of Water”
Bästa dokumentär (långfilm) – “Icarus”
Bästa dokumentär (kortfilm) – ”Heaven is a Traffic Jam on the 405”
Bästa klippning – “Dunkirk”
Bästa icke-engelskspråkiga film – “A Fantastic Woman” (Chile)
Bästa makeup & hår – “Darkest Hour” 
Bästa originalmusik – Alexandre Desplat – “The Shape of Water”
Bästa originalsång – “Remember Me” (“Coco”)
Bästa produktionsdesign – “The Shape of Water”
Bästa animerade kortfilm – “Dear basketball”
Bästa kortfilm – “The silent child”
Bästa ljudredigering – “Dunkirk”
Bästa ljudmix – “Dunkirk”
Bästa visuella effekter – “Blade Runner 2049”
Bästa manus efter förlaga – James Ivory för “Call Me By Your Name”
Bästa originalmanus – Jordan Peele (“Get Out”)
Bästa kvinnliga biroll – Allison Janney (“I, Tonya”)
Bästa manliga biroll – Sam Rockwell
(“Three Billboards outside Ebbing, Missouri”)
Bästa animerade film – “Coco”
Bästa foto – “Blade Runner 2049”
Bästa kostym – “Phantom Thread”
Bästa regi – “The Shape of Water”