Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Middle Kids släpper ny singel och musikvideo

by


Australienska rocktrion Middle Kids har det senaste året blivit riktigt stora. De tre har turnerat världen runt, spelat på Conan O Briens show och onämnts av självaste Elthon John via hans radiokanal.  Trion släppte ifjol höstas den omfamnade Ep:n Middle Kids. I januari i år kom musikvideon till singeln Misstake ut. Senare i vår släpper bandet sitt debutalbum Lost Friends. Som försmak till denna släpper Kulturbloggen exklusivt som första svenska nätttidskrift deras nästa musikvideo – On my Knees– enjoy och håll utkik efter intervjun med bandet framöver.

 

Arkiverad under: Scen

Hot mot hennes liv (Teaterkritik) – Fragementarisk och kreativt om våra innersta rädslor

by


Hot mot hennes liv
Alma Teatern
Regi: Rikard Lekander
Medverkande: Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen
och Felix Hägg
Premiär 5 april

Hon är bruden, terroristen, bilen, offret, konspiratören och telefonsvararen. Hon är Anne, en oföränderlig individ, precis som livet själv.

Alma teaterns Hot mot Hennes Liv är en fragmentarisk upplevelse, en improvisatorisk och nydanande kreation där allt är möjligt och där hotet väntar bakom närmsta krök.

Fem scouter, klädda i svarta, självlysande helkroppsdräkter vars skelettmotiv glimmar i mörkret. Som siluetter i natten rör de sig på  scengolvet. Tills ljuset åter tänds och nästa kapitel tar sin början.

Det är den nakna sanningen, människans innersta som placeras under lupp. Våra rädslor och fördomar, men också förhoppningar och förväntningar.  På scen pågår ett evighetslångt samtal mellan fem individer. De målar  fragmentariska bilder över en människa – Anne, ologisk, svårgreppbar, oförståelig. Kategorisk och fördömande. Styrd av samhällets konventioner och traditioner.

Det går inte att tala om individuella insatser utan det är en kollaborativ process – skickligt utfört av fem skådespelare som för Annes talan vidare  – Katarina Rietz, Simon Edman, Tobias Frisk, Timotej Mimen, Felix Hägg. Det hela är oerhört tight och samspelt. Såsom ekon av varandras röster tar den ena vid där den andre slutade, förstärker och förtydligar varandras teser. Fördjupar och kontextualiserar. Ett återkommande tema är Rädslan – rädslan för det okända, rädslan för ismer – patriarkatet, rasismen, terrorismen och nationalismen. Trollen ringer upp Anne och hotar henne över telefon och jag kan riktigt känna publikens rysningar när trollet förklarar alla de viridirgheter han tänker utsätta Anne för. Humor blandas med allvar, vardagsprat med politik.

Hotet mot hennes liv tar upp dagsaktuell politik och existentiella frågor om normalitet, mänsklighet, om död och liv och konstens mening. Teatern är indelad i ett tjugotal kapitel – Anne telefonsvararen, Anne – den nya bilen, mamma pappa, internationella terrorismen och så vidare. Kvintetten sitter på varsin stol och stirrar ut mot publiken. I nästa stund är de ute bland folkmassan och ropar till varandra. I en tredje akt sitter tre av fem ner med popcornskålen i hand. Energiskt spottar en utav dem ur sig sin ilska mot Anne. Hon slår till skålarna och majskorn flyger åt alla världens håll. Det är effketfull och fullständigt oförutsägbar teater. Aggressionerna finns närvarande, skrik och ryt som uttrycker deras gemensamma frustration och rädsla. Känslornas alla kulörer – skratt, gråt, ilska, irritation – finns representerade. Den röda tråden är otydlig. Det hade säkerligen gått att skära ner på det goda. Teatern är två timmar lång inkluderat paus. Det känns onödigt och slutet kommer allt för abrupt. I pjäsen har form valts före innehåll. Men vilket innehåll…

Hotet mot hennes liv är en en samling berättelser som säger något allmängiltigt. Jag imponeras av samspelet och den perfekta tajmingen.
Det var länge sedan en pjäs så exakt lyckas levandegöra hur våra rädslor och fördomar absorberas och i tanken omvandlas till sanningar. För detta är de värda en stor, fet applåd.

 

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Jimmie – Distanserat och konstlat om västerlänningar på flykt

by


Jimmie
Betyg 2
Biopremiär 13 april
Regissör: Jesper Ganslandt
Medverkande: Jesper Ganslandt och Hunter Ganslandt

Det är ett vanligt filmiskt grepp att ta ett barns perspektiv för att fånga krigets fasor. Auteurer som Roberto Benigni, Andrej Tarkovskij och Elim Klimov har gjort det med elegans. Jesper Ganslandt försök är mindre lyckat. Jimmie känns tunn, distanserad, konstlad och melodramatisk.

Jimmie är en femårig pojke som med sin fader tvingas fly. I hemlandet är tillvaron osäker, bomberna smäller och kulsprutorna dundrar. Över farliga vatten och bemannade gränsområden går färden. Fadern, spelad av Jesper Gandslandt, ljuger för sin son. För Jimmie berättar han att modern finns på andra sidan Atlanten, men mamman är sedan länge ett minne blott, försvunnen i den rykande rökdimman. Likt en svensk “Vägen” nystas historien om  fadern och sonen upp. Duon utforskar nya vatten, tar sig genom taggtrådsstängsel, mörka skogar och iskallt vatten. En livsfarlig strapats där livet sätts på spel.

Jimmie vänder på myntet och placerar den “vita personen” i  epicentrum. Det är inte afghaner, syrier eller romer som tvingas fly sitt hemland utan västerlänningar. Teoretiskt förstår jag Jespers tankegångar. Vi identifierar oss med personer som liknar oss själva. Just därför borde metoden vara en effektiv väg framåt. Jag ursäktar de tusentals människor med annan hudfärg än vit som lever i Sverige. Men det facto är att den dominerande berättelsen vi ser om och om igen reproduceras på film och tv är den vita mannens. Så varför en till historia? Kanske för att det är enda sättet att nå fram i dessa polariserade tider –  att du som publik inte kan avskärma dig ifrån skeendena då de utsatta inte går att identifiera som “de andra”. Eller är det att underskatta sin publik?

Konceptet är det per se inget fel på. Men det snäva perspektivet skapar en distans. Det är inte bara det melodramatiska – de påtvingade stråkarna och klichéartade tillbakablickarna som skaver. Val av fokus påverkar nivån av trovärdighet. Jesper har en poetisk ådra. Han fortsätter i samma lyriska, improvisatoriska stil som i debuten Farväl Falkenberg och Apan vars extemporerade berättande sker via fragmentariska bilder och djupfokus. I Jimmie skapar den rapsodiska stilen både autenticitet och distans.

Det känns avhumaniserande att få se de avkapade kropparna springa på raska ben längs slätterna. Jimmie är filmad utifrån ett barns ögon. Vi ser allt i grodperspektiv med de vuxnas långa ben stoltserandes ovan det egna synfältet. Måns Månssson, bioaktuell med dramat Toppen av Ingenting, står för fotot. Hans tablåer i stålblått och mörkgrått visar med all tänkbar önskvärdhet krigets fasor. Jimmie ser ut genom bilfönstret. Där ute viner bomberna. Glaset blir väggen som symboliskt visar på den distans och oförståelse Jimmie upplever gentemot det hemskheter som sker där ute. Det är omöjligt för Jimmie att greppa situationen och varför flykt är nödvändigt. Men distanseringen går ut över publiken. Jesper vill visa flyktingsituationen ur ett större perspektiv, men med en lövtunn story är uppdraget dömt att fallera.  Jimmie saknar kontext och fördjupning. Jag kan inte känna med karaktärerna utan att förstå deras situation och Hipster-pappan som läser ur Alfons Åberg för den gråtande sonen känns väl konstruerad. Det bidrar inte till det känslomässiga engagemanget.

Jimmie förblir lövtunn och kontextlös. Lyriken och det visuella står i vägen för den större berättelsen om flyktingar på resande fot och drömmen om en säkrare plats. Filmen tar i problemet men gör inget av det.
För politiker vars vägran att ta sitt självklara ansvar lär Jimmie knappast påverka endera håll.

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Dungen & Woods – Myths 003

by


Artist: Dungen och Woods
Album: Myths 003
Betyg: 4 av 5
Skivrelease: 16 mars

Småputtrigt och hemtrevligt. Det låter inte som superlativ direkt. Men Dungens och Woods ”Myths 003”, ett album som till största del består av instrumentell musik, är både mysigt och komplext. I fel händer hade det lätt blivit platt. Men inte här.

Marfa Myths är Texasfestivalen dit musik-frälsta från hela världen kommer vallfärdandes. Här framträder upcoming-stars med etablerade artister. Besökarna upptäcker ny spännande musik att adda till sin spotify-lista. Festivalen har en tradition att varje år välja ut två akter som får samverka och tillsammans producera ett musikalbum. Kreddiga Mexican Summer står för skivrelease och marknadsföring. Förra året var det Perfume Genius och Weyes Blood. I år är det Stockholmsbandet Dungen Och Brooklynbaserade Woods som möts i musikstudion. Det två har aldrig råkats. Men ändå är det som att artisterna i musikens fotspår alltid gått sida vid sida. De är psykedeliker vars sound matchar, innovatörer som vägrat att kompromissa med musiken. ”Myths 003” är drömsk pop a Beach House, Perfume Genius och Fleet Foxes med en komplex ljudbild som fördjupar och breddar musiken.

“Loop” är baelerisk afro-dub á Studio med doft av palmer och pina-colada-drinkar,  “Turn around” lägereldsvisa där piano och mjuk gitarrsolo värmer upp frusna själar. “Morning Myth” låter likt Beach house:ig dream pop  indraperad i västafrikanska gitarrer och flöjter. Och Dungen typiska “Jag vill vara kvar” bryter instrumentell-trenden med en Flora & fauna-aktig kärleksvisa.

Den väldrillade ljudbilden utvecklas och skiftar i kulör. Det är nyanserna som gör hela skillnaden  – det som skiljer banalt från sofistikerat, enkelspårigt från mångbottnat. Skickligt undviker duon det högtravande. I ”Myths 003” hittar artisterna ny mark och tar stora kliv framåt i sitt eget skapande. Det är en dynamik som berikar. Med mera tid för reflektion och ett större utrymme att få utveckla sitt sound manifesterar de sin känsla för minimalism och intrikata ljudbyggen. Det är ett sundhetens vårtecken när två artisters egenart får slå rot och blomma. Ett sällsamt hopp om att vintern,  kylans och mörkrets tidevarv, snart är förbi.

https://www.youtube.com/watch?v=zpnyVtP4znM

Petter Stjernstedt

 

 

 

 

Filmrecension: Deminer – Intensiv dokumentärfilmupplevelse om lokalhjälten Fakhir och minorna

by

Betyg: 4 av 5
Titel: Deminer
Regissör: Hogir Hirori och Shinwar Kamal
Productionsbolag: Lolav Media
Manus: Hogir Hirori
Producenter: Hogir Hirori, Antonio Russo Merenda
Foto: Firas Bakrmani, Shinwar Kamal, Erik Vallsten
Musik: Mohammed Zaki

Han är åttabarnspappan som riskerar livhanken. Han är minröjaren som inte förstår ordet stopp. Han är Colonel Fakhir, lokalhjälten som hyllas av stadens invånare.

I Duhok i irakiska Khuddistan göms tusentals minor och tidsinställda bomber. De kan när som helst detonera. Med en mini-hacka och en sekatör som enda redskap uppsöker Fakhir högriskområden – övergivna hus och byggnader där krishärdar placerat ut dödsvapen. Målsättningen är att undanröja samtliga minor. I samma stund som han kryper på golvet med sekatören i högsta hugg väntar en orolig familj där hemma, nervösa över att inte få återse sin pappa. De fascineras av hans övertygelse men har svårt att förstå drivkrafter bakom hans handlande. Varifrån får Fakhir sin styrka att orka fortsätta?

Bland folket är han en hjälte – någon som vågar göra det ingen annan vågar. Han är blodhunden som känner vittring så fort det finns dynamit begraven. En skicklig utförare som inte lämnar något åt slumpen. Fakhirs goda rykte gör att han aldrig är sysslolös. Med den unika förmåga att kunna lokalisera bomber skapar Fakhir trygghet i omgivningarna kring Duhok, en av Khuddistans mest utsatta områden.

Deminer är explosiv, en dokumentärfilmens Hurt Locker, Kathryn Bigelows krigsfilm om minröjning i Irak. På samma sätt sitter  en som biopublik som klistrad vid bioskärmen. Nackhåret reser sig var gång Fakhir beger sig in i ännu en raserad byggnad. Skillnaden mot Bigelow är att allt sker på riktigt.  Colonel Fakhir och alla runt ikring honom finns verkligen. Regissörerna Hogir Hirori och Shinwal Kamal följer med Fakhir på hans uppdrag. Med Fakhir som ledsagare trampar vi över minfältet och sick sackar oss mellan landminorna. 

Med hjälp av en simpel handkamera dokumenterar regissörerna Fakhirs hjältedåd. Hogir Hirori och Shinwal Kamal håller ibland själva i kamerastativet, men de har också fått tillgång till ett stort lager av amatörfilmer som Fakhir spelat in i utbildningssyfte för kommande och blivande minröjare. Den stundtals amatörmässiga fotokvalitén skapar autenticitet och förstärker känslan av rå realism. Dramaturgiskt är Deminer enkel. Hjältehistorien om mannen av folket känns uttjatad. Men som sprängämne är Deminer explosiv. Välförtjänt erhöll filmskaparna jurypriset på den internationella Amsterdam International Documentary Film Festival.

Betyget blir en habil fyra. Deminer har ett traditionellt narrativ och bild- och formspråk men som publik sugs en in i berättelsen. Jag säger:  – Välkommen till årets mest intensiva dokumentärfilmupplevelse. 

Petter Stjernstedt