Filmrecension: Jimmie – Distanserat och konstlat om västerlänningar på flykt

Jimmie
Betyg 2
Biopremiär 13 april
Regissör: Jesper Ganslandt
Medverkande: Jesper Ganslandt och Hunter Ganslandt

Det är ett vanligt filmiskt grepp att ta ett barns perspektiv för att fånga krigets fasor. Auteurer som Roberto Benigni, Andrej Tarkovskij och Elim Klimov har gjort det med elegans. Jesper Ganslandt försök är mindre lyckat. Jimmie känns tunn, distanserad, konstlad och melodramatisk.

Jimmie är en femårig pojke som med sin fader tvingas fly. I hemlandet är tillvaron osäker, bomberna smäller och kulsprutorna dundrar. Över farliga vatten och bemannade gränsområden går färden. Fadern, spelad av Jesper Gandslandt, ljuger för sin son. För Jimmie berättar han att modern finns på andra sidan Atlanten, men mamman är sedan länge ett minne blott, försvunnen i den rykande rökdimman. Likt en svensk “Vägen” nystas historien om  fadern och sonen upp. Duon utforskar nya vatten, tar sig genom taggtrådsstängsel, mörka skogar och iskallt vatten. En livsfarlig strapats där livet sätts på spel.

Jimmie vänder på myntet och placerar den “vita personen” i  epicentrum. Det är inte afghaner, syrier eller romer som tvingas fly sitt hemland utan västerlänningar. Teoretiskt förstår jag Jespers tankegångar. Vi identifierar oss med personer som liknar oss själva. Just därför borde metoden vara en effektiv väg framåt. Jag ursäktar de tusentals människor med annan hudfärg än vit som lever i Sverige. Men det facto är att den dominerande berättelsen vi ser om och om igen reproduceras på film och tv är den vita mannens. Så varför en till historia? Kanske för att det är enda sättet att nå fram i dessa polariserade tider –  att du som publik inte kan avskärma dig ifrån skeendena då de utsatta inte går att identifiera som “de andra”. Eller är det att underskatta sin publik?

Konceptet är det per se inget fel på. Men det snäva perspektivet skapar en distans. Det är inte bara det melodramatiska – de påtvingade stråkarna och klichéartade tillbakablickarna som skaver. Val av fokus påverkar nivån av trovärdighet. Jesper har en poetisk ådra. Han fortsätter i samma lyriska, improvisatoriska stil som i debuten Farväl Falkenberg och Apan vars extemporerade berättande sker via fragmentariska bilder och djupfokus. I Jimmie skapar den rapsodiska stilen både autenticitet och distans.

Det känns avhumaniserande att få se de avkapade kropparna springa på raska ben längs slätterna. Jimmie är filmad utifrån ett barns ögon. Vi ser allt i grodperspektiv med de vuxnas långa ben stoltserandes ovan det egna synfältet. Måns Månssson, bioaktuell med dramat Toppen av Ingenting, står för fotot. Hans tablåer i stålblått och mörkgrått visar med all tänkbar önskvärdhet krigets fasor. Jimmie ser ut genom bilfönstret. Där ute viner bomberna. Glaset blir väggen som symboliskt visar på den distans och oförståelse Jimmie upplever gentemot det hemskheter som sker där ute. Det är omöjligt för Jimmie att greppa situationen och varför flykt är nödvändigt. Men distanseringen går ut över publiken. Jesper vill visa flyktingsituationen ur ett större perspektiv, men med en lövtunn story är uppdraget dömt att fallera.  Jimmie saknar kontext och fördjupning. Jag kan inte känna med karaktärerna utan att förstå deras situation och Hipster-pappan som läser ur Alfons Åberg för den gråtande sonen känns väl konstruerad. Det bidrar inte till det känslomässiga engagemanget.

Jimmie förblir lövtunn och kontextlös. Lyriken och det visuella står i vägen för den större berättelsen om flyktingar på resande fot och drömmen om en säkrare plats. Filmen tar i problemet men gör inget av det.
För politiker vars vägran att ta sitt självklara ansvar lär Jimmie knappast påverka endera håll.

Petter Stjernstedt