Äntligen har Sabine Women släppt sin andra singel. Låten heter The Thief and Her Week of Wonders och artisten beskriver den så här:
”Det är ett desperat försök till att låta som Daniel Johnston” :))
Lyssna och njut!
En ojämn och trött Britney intog Sandviken scenen
Artist: Britney
Betyg: 2
Scen: Göransson Scen
Datum: 11 /8 – 18
Turné: Piece of me
Brittan är alltid Brittan, ett väloljat maskineri som kan rabbla varje dansnummer, varje läpprörelse i sömnen. Efter många års turnerande sitter det som cementerat i benmärgen. Rutiner är rutiner för att de upprepats otaliga gånger och för var repris tappar de successivt sin forntida glans.
Piece of me är en tröttsam show med en Britney på autopilot. Visst kan hon dansa och skaka rumpa som få andra världsstjärnor. Men som en känd företagsledare sa – Vad får jag för pengarna? Du får en Britney som luktar billig Eau-de-cologne med kläder från en förgången tid. Det är 90-talet all over again. Du får koreograferad dans som mer liknar simultana rörelser som aldrig tycks gifta sig eller som i bästa fall skapar de en grötig helhet. Du får lättklätt ner till bara trosorna. Inte mig emot. Jag tänker inte som vit medelålders man blama en ung kvinna för att hon visar lite hud. Men smakfullt eller visionärt är det knappast. Britney saknar egen stil, ett koncept som sorterar ut agnarna från vetet. Finns det nåt bra? Ja det är underhållande och spektakulärt. Britney bjuder på en maxad konsert med dans, visuella effekter och ett pärlarmband av poplåtar signade Brittan.
Det är en slice av 90-tals ikonen, den stora popstjärnan från förr. För vem glömmer låtar som Oops I did it again och Baby one more time. Färre minns kanske Freak show eller Clumsy, från senaste skivan Glory från 2016. För att yttrycka mig mild – Hon är ojämn. Långt ifrån alla låtar får mig att energiskt vilja studsa upp och ner såsom avslutande Till the world ends, med tillhörande konfetti-regn och laserstrålar. Men problemet är inte sångurvalet. Det är energin på scen. Känslan av ett autopilot-styrt maskineri med en artist som för länge sedan gett upp hoppet om att lyckas beröra en publik- den är påtaglig.
Jag har full förståelse för att man väljer att köra förinspelad sång, så kallad playback, när man som Britney rör sig konstant i 150 minuters
tid, det blir ett gediget träningspass för Brittan. Men hennes harmlösa försök till mimning, som genast avslöjas av en cyniker som jag själv, är under all kritik.
Britney med en 20-årig karriär bakom sig borde allvarligt överväga en make over alternativt lägga hatten på hyllan. Istället för att kasta ut sin huvudprydnad i publikhavet. Publikkontakten är liten och de få försök som görs är tafatta. En vip-betalande gäst bjuds upp på scen och Britney ber honom att på alla fyra krypa runt på scengolvet medans hon med sin piska snärtar till honom och gnider sig mot hens rygg. Smaklöst är bara förordet. Britney har en hel del att bevisa innan hon blir ett namn väl värt att yppa. När samtalsämnet handlar om världsomspännande liveartister med pondus och en egen röst så nämns inte miss B.
Och till den dagen då hon själv väljer att byta om till något bekvämare så hoppar jag min tonårsidol, Disney-klubbsprinsessan och hennes cirkusartade, 90 tals dränkta show som är Piece of me.
De intima akterna övertygar på årets Storsjöyra
Loreen bjöd på magisk afton i Stora teatersalongen.Det är nåt visst med Storsjöyran. Det är en festival med bredd som bjuder på flera överraskningar. Det finns nåt för alla smaker. I 35 somrar har festivalen varit i trogen tjänst åt länet Jämtland. Och vilka festivalår det har varit med Lady Gaga, Pet Shop Boys och i år Kraftverk som dragplåster. Och som alltid avslutar Evert Ljusberg, presidenten över Jämtland, festligheterna med ett tal som pricksäkert beskriver världsläget och med skratt och allvar får publiken att energiskt vifta med sina Jämtlands-flaggor i luften. Jämtlänningarna kan vara stolta över ännu en lyckad festival.
Låt oss ta det från början. Det här är Petters Storsjöyra anno 2018. Festivalen satsar på både intimt och storslaget. Dragplåstren är i år världsstjärnan Zara Larsson, rock’n roll-mannen Thåström och synth-legendarerna Kraftverk (Som välförtjänt får en egen recension). Här finns mindre akter. Brunflo-födda Junior Brielle är bandet som får Kent-abstinensen hos Jocke-fantaster Sverige över att avta. Med bröderna Röhding på scen kokar Zigzag-tältet över. De har energi och utstrålning som få. Bröderna har enbart släppt fem-sex låtar. Men redan är de stjärnor. Som avslut av kvällens konsert bashar de i klassisk Tough Alliance-anda sönder en dator framför scenen. Det är är rock’n roll det.
Fler akter manifesterar både i attityd och känsla rock’n’rollen. Vi har fullblodsproffsen Vaccines från London och Wolfmother, en hårdrocksakt från Sydney Australien. Båda gör starka insatser. Blues Pills är den svensk-amerikansk-franska kvartetten frontad av sångerskan Elin Larsson med rötter i Östersund. De är ett lyckopiller som får den största skeptikern att snabbt lägga ifrån sig röda pennan. Kanske är musiken något ooriginell, men Elins hårdrocks-attityd och energi på scen tar bandet långt.
Rockmannen Thåström gör som alltid en stabil konsert. Det är kompetent och proffsigt, men Thåström har aldrig fallit mig i smaken. Det är för allvarstyngt. Som artist saknar Thåström självdistans. Jenny Wilson spelar i en annan genre-liga, men med fuck you fingret högt upp i luften kan hon tituleras årets kaxigaste. Hennes exorcism av house och electro med självutlämnande texter om våldtäkt och utsatthet träffar rakt i solarplexus.
Zara Larsson är 21 år fyllda redan ett proffs. Hon har varit förband åt Justin Bieber och tillsammans med musikproducenten David Guetta släppte hon 2016 den officiella EM-fotbollslåten ”This One´s For You”. Hon är orimligt stor. Som backning har hon ikväll ett gäng proffsiga kvinnliga dansare. De bidrar till kraftpaketet som är Zara Larsson. Hon är artisten med pondus och professionalitet äntrar scen. Zara vet exakt hur hon ska få igång publiken. Hon charmar alla, även om fokus är snarare musiken än mellansnacket. Hennes röst är stark och helt klart jämförbar med storheter som Rihanna medans showandet liknar Beyonces. Musikmässigt är det radiovänligt, men kompetent. Med åren har hon samlat på sig ett batteri av hits som hon smäller av en efter en denna lördagskväll. Och jag kan inte för en millisekund sitta still. Det känns stort att äntligen få se henne live.
Zara må ha det som krävs, men hon är fortfarande en kommersiell artist som går slaviskt efter branschens regelbok. Då är det skönt att få se artister som vågar bryta normer och testa på nåt annat. Loreens spelning på Stora teatersalongen är magisk. Det är hon, en synthesizer, en pianist och ett piano. Thats it. Likt en Norah Jones sjunger hon ut med starkaste soulrösten. Pianot och den brummande synten hörs i bakgrunden. Musiken minner om Leonard Cohen eller John Legend. Stämningen är elektrisk och går närmast att ta på. Publiken är knäpptyst när strålkastarljusen riktas mot Loreen. Den lågmälda Euphoria får mig att gråta floder, likaså hennes moderniserade Statement. Jag har alltid imponerats av Loreen för hennes kreativitet. Och har sedan länge förstått att hon har ett betydligt bredare register än hon vågat visa på.
Loreen konkurrerar om rubriceringen “årets mest intima” med Jennie Abrahamson vars vackra synthmusik om apokalypsen skapar stämning nere i Intiman på Storsjöteatern. Det regnar där ute och folket flockas till värmen nere i källaren. Jennie är självutlämnande. Hennes musik tränger in i varje por. Jag älskar syntorgeln. Likt en intimare Anna von Hausswolff framför Jennie sin lo-fi-electro. Som avslut hör vi den nedtonade My Favorite Things från musikalen The Sound of Music. Jennie berättar att hon tvekade in i det sista om hon skulle ha med låten på kvällens konsert. Men ett enträget fans fick henne att ändå göra så. Denna ödmjukhet tillsammans med ett finlir gör att årets bästa akter Loreen och Jennie Abrahamsson överträffar sig själva. De är artister som drar till sig en ny publik som annars aldrig hade hört dem. Detta är Storsjöyran, överraskningarnas och kreativitetens festival, som bland sommarfestivalerna sticker ut.
Petter Stjernstedt
Skivrecension: The Carters – Everything is love
Artist The Carters
Titel Everything is love
Betyg 3
Release 18 juni
De är superparet – Beyonce, hiphop-musikens drottning – Queen B – och Jay-Z hennes kung. Mannen i hennes liv och fadern till de tre barnen – Blue Ivy, Rumi och Sir Carters. Att säga att livet gått friktionsfritt förbi dem är att ta till drastiska förenklingar. ”Lemonade” var med sina självutlämnande texter närmast ett skilsmässoalbum där Beyonce riktade skarp kritik mot mannen som strulat runt och beter sig svinaktigt åt. Jay Zs gensvar och ursäkt blev ”4:44”. Sedan dess har ryktena spritts likt en löpeld från granngård till granngård. De alternativa sanningarna har varit många. Fans har berättigat frågat sig om sagan är slut eller om hiphop-världens motsvarighet till Yoko Ono och John Lennon fortfarande är intakt?
Som lugnande medel åt hungriga fans deklarerade paret i våras att de far på världsturné ihop. Och i måndags överraskade paret med att släppa ett gemensamt album med den passande titeln ”Everything is Love”.
Allting handlar om kärlek- men till vilket pris? The Carters är en hybriden av Beyonces pop-orienterade och Jay Zs beats-tunga hiphop-musik. De nio-spåriga albumet är en kärlekshymn, en deklaration till den sanna kärleken. “Lets make love in the Summertime..”…och “I Want you to come inside right now..” sjunger Beyonce i R&b-släpiga ”Summer”. Hon motsätter sig ryktesspridningar i “You Heard About Us”: ”No need to ask, you heard about us. Watch your mouth when you move around us“. Passionen till Gud, barnen och partnern likställs i “Black Effect”.
Men budskapet står i vägen för musiken. ”Everything is Love” är självutlämnande om ett förhållande som fått stor, kanske väl stor uppmärksamhet. Det är vågat att med välformulerade ord erkänna sina felsteg inför en lysten publik. Men kan ett enkelt statement fylla innehållet för en hel platta? Nixpix. På “LoveHappy” sjunger paret We came, and we saw, and we conquered it all We came, and we conquered, now we’re happy in love. Gott så. Men lets move on..För ni är den sol som planeterna kretsar kring och hur stark behovet än må vara att få berätta så fyller det inte det musikaliska tomrum ”Everything is Love” skapar.
Peakar gör paret i andra ronden. ”Apeshit” handlar om om rasism och representation. Genom historien har svarta personen fått ita sig rollen som slav eller så osynliggörs de helt, därmed raderas ur historien. I videon till ”Apeshit” står de på Louvren finklädda i nystruken kostym med glittriga detaljer och synar mästerverk som Mona Lisa och grekiska statyn Venus De Milo. Budskapet är tydligt. De rasifierade lyser med sin frånvaro. Vinnaren skriver historien och det är inte afroamerikanen som håller i fjäderpennan. Föreställningarna och framförallt inställningarna gentemot den andre lever kvar än i dag i form av rasistiska strukturer, orättvisor som begränsar icke-vitas spelrum i samhället. ”Apeshit” riktigt bubblar och sjuder av liv. Med skarpa formuleringar sticker paret hål i ögonen på den vita medelklassen. ”Nice” är en fräck bit där Jay Z självsäkert yppar orden “ I can do anything”. Där och då tror jag honom. Men illusionen bryts när nästa spår tar sin början. För övriga låtar finns varken den politiksa udden från ”Apeshit” eller coolhetsfaktorn från ”Nice”.
”Everything is Love” är enformig och uddlöst. Konkurrensen är benhård. I samma takt som Beckfilmerna produceras streamas nya hip-hop album. Kanye West, Nas och Future släppte nyligen färska alster. Och i detta tåg av talanger borde Beyonce och Jay Z stå i främsta led, men icke. ”Everything is love” är en parantes i parets diskografi. Ändock en fin kärleksdikt. The Carters är superparet som kämpat i motvind. Som överlevt otrohetsaffärer, ryktesspridning och våldsamma gräl men som kommit levande ut på andra sidan. Pånyttfödda. Ett bygge som oavsett väder hållit pall. Nu är den värsta stormen över och det ska firas med hårda trumslag. Synd bara att verkshöjden för den gemensamma kärlekshistorien inte är på den nivå vi vant oss att sätta dem. De må ha återförenats som par, men än är det lång väg kvar att på en professionell nivå hitta en gemensam linje.
Petter Stjernstedt
Marilyn Manson på Grönan – En relik från fornstora dagar
Foto: Calle AnderssonMarilyn Manson
Gröna Lund
Betyg 2
Manson, lever han? säger min flickvän. Ja, lite den känslan får jag också när 90-talsikonen, hårdrockskolan Marilyn Manson entrar Grönan scenen. Han citerar Satan och sjunger om Aids. Men hur fräscht känns det? Inte särskilt. Manson förlitar sig fullt och fast på nostalgin och når inte fram.
Marilyn Manson har haft stor betydelse för rockscenen. Hans provokationer, vit-målade ansikte och Satans-hyllningar och hans äckliga, skräckartade videos – hela konceptet Manson faktiskt tog rocken vidare djupare in i djävulshålet. Men det var då. Nu är nu och vi suktar efter något nytt.
Men Manson är fast i en tidsreva. Andra rockers på dekis har med blandat resultat försökt återuppfinna sig själva. Inte Manson. Han står kvar och stampar på samma ruta. Kvällen bjuder på klassiker som Disposable Teens och Eurythmics-covern Sweet Dreams.
Manson, 50 år gammal, är fortfarande ett energiknippe på scen som kan aktivera sina fans. Det är underhållning att se honom som ett litet barn kasta runt mikrofonen och sparka på stativet. Skräckkabinettet med vitmålat ansikte och fjädrad korpsvart-rock känns utnött. Eller? Kanske är jag väl hård. Man kan se det från den andra sidan. Ska det va dödsrock så varför inte kräma på rejält med diverse skräckatteraljer -ko-blod och flygande korpar. Bara fram med skeletten ur garderoben. Men Manson är den här kvällen varken nydanande eller charmigt kitschig. Han är mellanmjölk. Under kvällens gång görs inte ett försök att förnya konceptet- en annan vinkel, en Trump-referens, en nyrenoverad låt – bara nåt som tar honom ur det nostalgiska skimret han så hjälplöst omges av.
Är rocken död frågar han? Nej, skriker vi tillbaks. Men Manson anno 2018 känns om inte döende, som mer och mer den vålnad han så demonstrativt försökt att framhäva. En fågelskrämma från fornstora dar vars syfte att skrämma bort “korparna” dessvärre har börjat att ge effekt.
Det finns andra åsikter om kvällens konsert- läs recension 2 här.
