Foto: Calle AnderssonMarilyn Manson
Gröna Lund
Betyg 2
Manson, lever han? säger min flickvän. Ja, lite den känslan får jag också när 90-talsikonen, hårdrockskolan Marilyn Manson entrar Grönan scenen. Han citerar Satan och sjunger om Aids. Men hur fräscht känns det? Inte särskilt. Manson förlitar sig fullt och fast på nostalgin och når inte fram.
Marilyn Manson har haft stor betydelse för rockscenen. Hans provokationer, vit-målade ansikte och Satans-hyllningar och hans äckliga, skräckartade videos – hela konceptet Manson faktiskt tog rocken vidare djupare in i djävulshålet. Men det var då. Nu är nu och vi suktar efter något nytt.
Men Manson är fast i en tidsreva. Andra rockers på dekis har med blandat resultat försökt återuppfinna sig själva. Inte Manson. Han står kvar och stampar på samma ruta. Kvällen bjuder på klassiker som Disposable Teens och Eurythmics-covern Sweet Dreams.
Manson, 50 år gammal, är fortfarande ett energiknippe på scen som kan aktivera sina fans. Det är underhållning att se honom som ett litet barn kasta runt mikrofonen och sparka på stativet. Skräckkabinettet med vitmålat ansikte och fjädrad korpsvart-rock känns utnött. Eller? Kanske är jag väl hård. Man kan se det från den andra sidan. Ska det va dödsrock så varför inte kräma på rejält med diverse skräckatteraljer -ko-blod och flygande korpar. Bara fram med skeletten ur garderoben. Men Manson är den här kvällen varken nydanande eller charmigt kitschig. Han är mellanmjölk. Under kvällens gång görs inte ett försök att förnya konceptet- en annan vinkel, en Trump-referens, en nyrenoverad låt – bara nåt som tar honom ur det nostalgiska skimret han så hjälplöst omges av.
Är rocken död frågar han? Nej, skriker vi tillbaks. Men Manson anno 2018 känns om inte döende, som mer och mer den vålnad han så demonstrativt försökt att framhäva. En fågelskrämma från fornstora dar vars syfte att skrämma bort “korparna” dessvärre har börjat att ge effekt.
Det finns andra åsikter om kvällens konsert- läs recension 2 här.
