Artist The Carters
Titel Everything is love
Betyg 3
Release 18 juni
De är superparet – Beyonce, hiphop-musikens drottning – Queen B – och Jay-Z hennes kung. Mannen i hennes liv och fadern till de tre barnen – Blue Ivy, Rumi och Sir Carters. Att säga att livet gått friktionsfritt förbi dem är att ta till drastiska förenklingar. ”Lemonade” var med sina självutlämnande texter närmast ett skilsmässoalbum där Beyonce riktade skarp kritik mot mannen som strulat runt och beter sig svinaktigt åt. Jay Zs gensvar och ursäkt blev ”4:44”. Sedan dess har ryktena spritts likt en löpeld från granngård till granngård. De alternativa sanningarna har varit många. Fans har berättigat frågat sig om sagan är slut eller om hiphop-världens motsvarighet till Yoko Ono och John Lennon fortfarande är intakt?
Som lugnande medel åt hungriga fans deklarerade paret i våras att de far på världsturné ihop. Och i måndags överraskade paret med att släppa ett gemensamt album med den passande titeln ”Everything is Love”.
Allting handlar om kärlek- men till vilket pris? The Carters är en hybriden av Beyonces pop-orienterade och Jay Zs beats-tunga hiphop-musik. De nio-spåriga albumet är en kärlekshymn, en deklaration till den sanna kärleken. “Lets make love in the Summertime..”…och “I Want you to come inside right now..” sjunger Beyonce i R&b-släpiga ”Summer”. Hon motsätter sig ryktesspridningar i “You Heard About Us”: ”No need to ask, you heard about us. Watch your mouth when you move around us“. Passionen till Gud, barnen och partnern likställs i “Black Effect”.
Men budskapet står i vägen för musiken. ”Everything is Love” är självutlämnande om ett förhållande som fått stor, kanske väl stor uppmärksamhet. Det är vågat att med välformulerade ord erkänna sina felsteg inför en lysten publik. Men kan ett enkelt statement fylla innehållet för en hel platta? Nixpix. På “LoveHappy” sjunger paret We came, and we saw, and we conquered it all We came, and we conquered, now we’re happy in love. Gott så. Men lets move on..För ni är den sol som planeterna kretsar kring och hur stark behovet än må vara att få berätta så fyller det inte det musikaliska tomrum ”Everything is Love” skapar.
Peakar gör paret i andra ronden. ”Apeshit” handlar om om rasism och representation. Genom historien har svarta personen fått ita sig rollen som slav eller så osynliggörs de helt, därmed raderas ur historien. I videon till ”Apeshit” står de på Louvren finklädda i nystruken kostym med glittriga detaljer och synar mästerverk som Mona Lisa och grekiska statyn Venus De Milo. Budskapet är tydligt. De rasifierade lyser med sin frånvaro. Vinnaren skriver historien och det är inte afroamerikanen som håller i fjäderpennan. Föreställningarna och framförallt inställningarna gentemot den andre lever kvar än i dag i form av rasistiska strukturer, orättvisor som begränsar icke-vitas spelrum i samhället. ”Apeshit” riktigt bubblar och sjuder av liv. Med skarpa formuleringar sticker paret hål i ögonen på den vita medelklassen. ”Nice” är en fräck bit där Jay Z självsäkert yppar orden “ I can do anything”. Där och då tror jag honom. Men illusionen bryts när nästa spår tar sin början. För övriga låtar finns varken den politiksa udden från ”Apeshit” eller coolhetsfaktorn från ”Nice”.
”Everything is Love” är enformig och uddlöst. Konkurrensen är benhård. I samma takt som Beckfilmerna produceras streamas nya hip-hop album. Kanye West, Nas och Future släppte nyligen färska alster. Och i detta tåg av talanger borde Beyonce och Jay Z stå i främsta led, men icke. ”Everything is love” är en parantes i parets diskografi. Ändock en fin kärleksdikt. The Carters är superparet som kämpat i motvind. Som överlevt otrohetsaffärer, ryktesspridning och våldsamma gräl men som kommit levande ut på andra sidan. Pånyttfödda. Ett bygge som oavsett väder hållit pall. Nu är den värsta stormen över och det ska firas med hårda trumslag. Synd bara att verkshöjden för den gemensamma kärlekshistorien inte är på den nivå vi vant oss att sätta dem. De må ha återförenats som par, men än är det lång väg kvar att på en professionell nivå hitta en gemensam linje.
Petter Stjernstedt