Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Barnen med Riksteatern – Explosivt och högaktuellt om livet efter katastrofen

by


Barnen
Riksteatern
Regi: Karin Enberg
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson
Komposition och ljudbild: Daniel Fagerström
Maskdesign: Anna Olofson
Ljusdesign: Peter Stockhaus
Översättning: Kerstin Gustafsson
Medverkande: Agneta Ahlin, Astrid Assef, Per Burell.

Efter katastrofen är ingenting sig likt. Relationer sätts på spel och minnen från förr kommer åter upp till ytan. Riksteaterns Barnen handlar om kraftverket, om konsekvenserna och människorna omkring som sätts i kläm i en spiral av lögner och moraliska dilemman.

En postapokalyptiskt drama om tiden efter katastrofen. Något går snett. En reaktor överhettas och plötsligt brinner hela fabriken. Ett kilometerstort radioaktivt moln sprider sig över stora delar av Europa. Det är Tjernobyl all over again. Ett trettiotal år senare bor paret Robin och Hazel som tidigare arbetade på fabriken en bit utanför den smittade zonen. Deras tillvaro är begränsad, för att inte säga fjuttig. På grund av en för hög strålhalt tvingas de avstå från kött. Istället livnär sig paret på kall mat som sallad och kex. Värme och el är i byn en lyxvara. Det gäller att spara på allt som har med elektricitet att göra. Har familjen tur kan lamporna tändas till kvällningen.

En nedstämd Robin dränker sina sorger med alkolholaltiga drycker. Medans Hazel skjuter undan verkligheten genom att leva ett friskvårdsliv deluxe med yoga, jogging och fiberrik mat. På så vis bygger hon upp en sköld mot omvärlden. Men snart ska en figur ur det förflutna riva upp rötterna ur marken och rasera det kortbygge de tillsammans byggt upp.

Barnen är ett välspelat, kraftfullt triangeldrama som känns in på bara benmärgen. I kokkammaren av undertryckta känslor och begär, av desperation och förnimmelser av hopplöshet är det stekhett. Och för var minut som går ökar det i gradantal. Snart har ägget nått sin kokpunkt.

Att rama in denna domedagsberättelse med kärnkraftverket som fondvägg är ett briljant drag från regissör Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. Ovissheten är obarmhärtig. Kommer de tidigare fabriksarbetarna att överleva. Och hur blir det med barnen?

Dynamiken de tre emellan är elektrisk. Här finns bitterhet, avundsjuka och ilska. The devil is in the detail. Minsta gest, armrörelse, hostning kan avslöja hemligheter. Den kan fullständigt dra mattan av fötterna på våra huvudspelare. Barnen är en kamp mot det förflutna mot undertryckta känslor. Ju längre tid de går desto fler lögner samlas på hög. Tillsammans bildar de en väv trion oundvikligen kan komma ur.

Den gröna debatten om kärnkraftens vara eller icke vara från 70-talets slutskede har på senare tid åter flutit upp till ytan. Moderater vill bibehålla reaktorerna medans de gröna och vänstern önskar stänga ner dem nu, helst igår. Med Riksteaterns inspel i debatten läggs ett känsloladdat raster över debatten. Som tittare måste du efter två timmars sträckbänk av desperation och plågsam sanningssägande om kärnkraftens brutala natur rent av vara tondöv om du fortfarande enbart känner positiva känslor gentemot fusionen som kraftkälla.
Barnen vidrör de svåra ämnena om liv och död och moraliskt förfall. Den provocerar och informerar om dagsaktuella frågor. Vid middagsbordet fungerar den utmärkt som underlag för en hätsk diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara. Hur hanterar vi katastrofen? Svaret är lika komplext och varierat som karaktärerna i pjäsen om moralismens omöjliga ekvation.

Skivrecension: Sabine Women – ‎گربه

by

Artist: Sabine Women ‎
Titel: گربه
Betyg: 4
Skivrelease 6 september

”Wheels are turning. Paris is burning. Time after time”. Det är svårt att missa herr Jonatan Södergrens, aka Sabine Womens, passion för populärkulturen med filmiska referenser och skamlösa flörtar med band som The Cure och Ariel Pink. Familjen Södergrens hund Mishima är döpt efter Jonatans favoritförfattare Yukio Mishima, vars röst kan höras i den suggestiva Nightmare på skivan. Populärkulturen är hans fackla i mörkret, hans heliga gral.

Musiken är en cocktail av psykedelia och electro med The Cure-smakande och Orange Juice post-punkigt sound. Varje låt har sin egen karaktär även om det finns en röd tråd – 80- talet. Sedan start har Sabine Women, som först var en duo och som sen blev en soloakt, spelat på vår fetischism för decenniet som var fyllt av epokgörande stunder i populärkulturens tecken. 2018 släpper Sabine Women sin första singel. Buenos Aires är en tragisk kärlekshistoria baserad på verklighet där Jonatan lämnas av sin flickvän en solig eftermiddag i den argentinska metropolen. Samma år kommer The Thief And Her Week Of Wonders och Venus is Burning. I somras damp då Nightmare ner som likt en kronjuvel får kröna verket. Sabine Women har nåt eget. Samtidigt finns där kärleken till auteurerna, klassikerna, storverken. De bär hans musik högt över trädkronorna.

Skivan inleds med Nightmare. En slags duett med husguden Yukio Mishima, författaren som tog livet av sig efter en misslyckad statskupp på 70-talet. Hans röst hörs i förgrunden medans Jonatan sjunger om det postapokalyptiska samhälle som är nu. ” The truth is a poison. It kills you in the end”. Nightmare är en häftig men stundtals övermättad historia, en kakafonisk helvetesfärd ner till demonernas hålor. Vi hör trumpeterna ljuda och trummorna dåna. Jonatan har många spöken som hemsöker honom, mardrömmar svåra att tvätta bort. The Thief And The Week of Wonders är hoppet. En ljusare dunge att breda ut sin picknickfilt på. Den The Cure-inoljade popdängan glider fram på det lugnaste av vatten. ”Jesus stand with me when you’re disabled. Jesus stand with me when you’re unable” sjunger Jonatan och jag känner plötsligt hur en gnutta hopp tänds till liv. Men så kommer Buenos Aires där Jonatan slår på de stora trummorna. En cineastisk bit som med beslutsamhet breder ut sig likt ett stort, vidsträckt hav. Jonatan drunkar i sina egna smärtor. Och lukten av svenska Studio och 80-tal sitter kvar i kläderna långt efter första lyssningen.

I Venus is Burning har Södergren tagit starkt intryck av dokumentärfilmen Paris Is Burning. Direkt hör man hur ljudbilden präglas av tolvsträngad gitarr och tillbakalutad saxofonblås. Återigen ser vi hur Jonatan plockar russinen ur kakan från det bästa från musikhistorien. Den amerikanske avant-gardemusikern Ariel Pink är Sabine Womens följeslagare. Hans psykadelia och mystik återfinns i alla Jonatans fyra spår. Det går en rak linje mellan Frank Zappas psykofreni och Ariel Pinks nostalgiska men moderna 80-talssound. Sabines Womens första EP är en syratrip. En resa djupt ner i kaninhålet. Och Jonatans känsla för melodier och musikbyggen går inte att missta. Det är både storslaget och minimalistiskt. Mystiskt och främmande samtidigt familjärt. Hur han får den ekvationen att gå ihop är bortom min vetskap. Textraderna om mörkt begär, sömnlösa nätter och krossade drömmar sätter avtryck. Nyfikenheten, den utforskande ådran i hans musik, är Jonatans främsta styrka. Jag ser framemot fortsättningen. Albumet med stort A. Blir det ens hälften så bra som den här EP:n så är jag nöjdare än björnen Baloo.

Petter Stjernstedt

Lyssna: Essen Hiort – Cherry Baby

by

På fredag kommer äntligen Essen Hiorts nya singel ”Cherry Baby”.

Stockholmsbaserade Essen Hiort består av två hemliga svenska låtskrivare och producenter som tillsammans har två Grammisnomineringar samt Topp 20-hits i länder som Italien, Sverige och Norge bakom sig. ”Cherry Baby” har skrivits tillsammans med Patrik Berggren, låtskrivaren som bland annat ligger bakom  Christian Walzs ”Wonderchild” och  Veronica Maggios ”Välkommen in”. Gästartist är Los Angeles-sångerskan La Luz. Lyssna här:

Lollapalooza, dag tre – festivalens sista dag höll inte måttet

by

Lollapalooza, dag tre
Artister: Young Thug och Lykke Li

Lollapalooza höll som festival i två av tre dagar. Utan riktigt dragplåster på söndagskvällen och med glest i publiken på flera konserter kändes slutspurten som ett antiklimax. Men det fanns ljuspunkter.

Lollapalooza satsar på hiphop och har bokat en gäng rappare från Atlanta och Harlem som Masego, Young blood, Travis Scott och Young Thug. Han leker med det subversiva, machoism och androgynitet. Han jonglerar med dubbeltydligheter och därmed synliggör hiphopens stereotyper – Bitches, money, drugs..

Young Thug är Atlanta-rapparen som krossar barriärer och som tar hiphop-musiken vidare mot oväntade outforskade områden. I hans musikbygge växlas mellan rap, skrik och prat. Lyssnarna utmanas. Artisten är mästare på att engagera fansen. Young Thug skriker ”Moshpit. I want you to create the biggest moshpit” vartefter folkmassorna backar bakåt och gör sig redo att kasta sig ut i tomrummet. Ungdomarna hoppar in i varandra samtidigt som man utbringar ett glädjetjut. Vrålen ekar långt bortom festivalområdet. Young Thug är publikmagneten som får med sin publik i den briserande molotovcocktail som är hans emblem.

I sin lek med machoattityder är tonen aggressiv. Här finns en nerv, som om musiken vore en fråga om liv och död. I tumultet är mikrofonen hans vapen och med pistolmynningen hårt tryckt mot huvet gäller det att man levererar. Och det gör han. Young Thug på Lollapalooza är ett bombnedslag som får marken att rämna.

Det är intressant att jämföra honom med Lykke Li, två helt olika artister och mottaganden. I publiken är det glest. Det svala mottagandet påverkar en nedstämd Lykke. För en bra konsert är relationen publik och artist avgörande. Och ikväll har Lykke Li sina lyssnare mot sig. Med senaste skivan från 2018 so sad so sexy tar Lykke in på en ny, mer kommersiell bana. På albumet finns få höjdare. Det är jämngrått hela vägen. Lykke kramar ur sig sega bitar utan klimax som so sad so sexy och sex money feelings die. Applåderna är tafatta. Under större delen av konserten har Lykke knappt någon ögonkontakt med publiken. Och när hon väl tilltalar oss är det med klyschor som – ” Det är roligt att vara här”. Men är det så roligt? Lykke verkar trött, som att hon helst av allt velat kura in sig i en tjock, varm filt och stänga dörren till omvärlden. Det är inte bästa förutsättningar för att ta sig an en festivalpublik. Att samspelet publik och artist är avgörande för en lyckad konsert står här klart. Resultaten speglar den bilden. Lollapalooza avslutas med ett bang och ett antiklimax.

Sammantaget var Lollapalooza sommaren 2019 en bra , välorganiserad festival med ett lyckat varierat utbud. Med dryga 56 000 besökare kan vi inte prata om annat än en succé och därför planerar festivalen att redan nästa sommar köra en uppföljare. Jag vill tipsa arrangören inför nästa tillfälle om att satsa på utbudet för den tredje dagen och att sprida ut dragplåstren mera under helgen. Annars finns få klagomål att lyfta. Lollapalooza är en ny guldklimp i festivalSverige som är här för att stanna.

Foto: Thomas Johansson.

Lollapalooza dag två –  En Laleh i omvandling och 90 tals grunge som egotrip.

by

Laleh på LollaPalooza Foto: Thomas Johansson

Lollapalooza, dag två
Artister: Foo Fighters, Laleh, The 1975, Masego.

Det är Laleh vid ett vägskäl, poppig hitmedley från Storbritannien och nostalgisk 90-tals grunge. Lollapaloozas andra dag spretade över genrer och musikstilar och saknade de riktiga peakarna.

Jamaicanskt blod med sydafrikanskt namn och inspiration tagen från Virgina-RNB och Senegalesisk folkmusik. Masego är en gumbo av varierad kultur och kreativitet. Hans musik är traphatjazzigt sväng som får vem som helst att vilja skaka rumpa. Artisten är närmast en fusion mellan Michael Jackson, Jamie Foox och Pharrell Williams. Masego med sin swagg får snabbt igång dansnerverna hos en kräsen festivalpublik med bland annat en härlig cover på Gagas Poker Face och energiskt saxofonblås. Helt klart en bra början på andra dagen, men ingen wow-faktor direkt.


The 1975 Foto:Thomas Johansson 

Danspartyt fortsätter vid Bay Stage där brittiska The 1975 spelar. Det är sensuell popmusik med känsla för cineastiska ljudlandskap och med hitfaktorn på maxläge. The 1975 dansanta och funkiga musik minner om Prince och ständigt aktuelle Kindness. Killarna har det förspänt. Bandet har sedan första självbetitlade album från 2013 samlat på sig en uppsjö av hittiga alster. Bara från senaste plattan A Brief Encounter Into Online Relationships finns ett tiotal låtar att omfamna. The 1975 har den perfekta blandning av snabba och långsamma bitar. Alltid utfört med exakthet och mjukhet. Sångaren Matthew Healey hanterar varje ton med silksvantar som vore det känsligt porslin. Tempot är på max och bandet får tusentals och åter tusentals att hoppa ihärdigt till snygga Give Yourself A Try och I Always Wanna Die ( Sometimes).

Efteråt ser jag Laleh, den folkliga artist som just nu står inför ett vägval. Scenen liknar Allsång på Skansen med blommor som drapering och i mitten rubriken i versaler VÄNTA, titeln på hennes senaste skiva. Laleh har alltid varit en udda fågel som tagit det folkliga in i hipstertmeckat.

Hennes omfamnade budskap och flyta-på-molnet pop har dragit till sig de stora massorna. ”Hon ska förändra musikindustrin inifrån”, säger presentatörer tillika Lalehs dansös och bakgrundssångare. Det är inte lite hon har att leva upp till vår allas Laleh Pourkarim. Sedan en tid tillbaka flyttade Laleh från Sverige till USA för att där satsa på en karriär som producent. Från start med singeln invisible från 2005 har hennes trumfkort varit tydligt. Laleh gör sig bäst på engelska och nu har hon chansen att ta sin musik vidare in på den kommersiella amerikanska skivmarknaden.


Laleh Foto: Thomas Johansson

Vänta består av låtar som till hälften framförs på engelska och till hälften har skrivits på modersmålet för den svenska publiken. Laleh är inför en smärre förändring. Ska hon satsa på internationell karriär eller ska hon ha kvar en fot i lilla landet Lagom? Ska hon ta sin känsla för melodier och låtskrivande och baka ner det till något kommersiellt gångbart bortom Södermalms trånga kvarter och små butiker? Lämnar hon det svenska bakom sig riskerar hon att förlora fans, men vinna nya.

Det svenska – ”körsbärsblom, Kungsträdgården, allting kommer bli bra” ger ett personligt intryck. Det är texter som i sin språkdräkt är lätt att relatera till. Men det är för mycket Allsång på Skansen. Men på engelska ser jag hur puppan kryper ur sin kokong och sträcker ut sina vingar. Du kanske tycker nåt annat. Det bekräftar bara min tes att hon just nu står vid ett vägkrön. Det illustreras med all önskvärd tydlighet i och med kvällens konsert. Lyssna bara till snoffsiga Colours där hennes distinkta wohoooo och jojkliknande läten finns med. Laleh är en proffsmusiker som sköter maskineriet ner till minsta detalj och som har känsla för både melodi och texter. Det står klart efter ha hört bitar som Knock Knock och City of Angels från nya skivan. Kristaller eller Svenska två eller Sand överallt, också bidrag från senaste alstret, håller inte samma verkshöjd. Vänta är undantaget som bekräftar regeln, den fina visan om kärlek om väntan på det nya, på nåt större, mäktigare, ikväll framfört med cello och finstämt piano. Och förstås revolutionärens hymn Goliath som får fansen att skrika och göra kärlekstecknet upp mot scen. Framträdandet är habilt. Laleh gör det som förväntas av henne och inte mycket mer. Men här finns utrymme för något större och idag får vi bara se glimtar av denna sprängkraft som Laleh besitter.

Hon kan fortsätta vara ett med midsommarstång, surströmmingsbord och kräftskiva eller bli en världsartist. Såsom slulåten så tydligt deklarerat ”i am on my way to something and I wish I could stay”.


Dave Grohl i Foo Fighters Foto: Thomas Johansson

Den hårda skolans Foo Fighters tar i från tårna och upp. En svettig Dave Grohl, sångare i bandet, håller ett krampaktigt tag runt mikrofonen. Och han spelar på sin gura som att han föddes med den i hand. Likaså är trummisen grymt bra på det han gör. Han får en egen soloshow där trumsetet hissas upp i luften av en jättelik hiss.

Foo fighters är 90-talsgrunge-bandet som sedan länge är inskrivna i historieböckerna. Som förhistoriska dinosaurier står de där för oss besökare att betrakta men de låter inte som några jätteödlor från förr. En sjöblött Dave Grohl har samma energi som i forna tider.

Musiken är knappast nutida. Den gamla skolans rockmusik och grunge har få nyanser men här finns mycket att gotta sig i. The pretender är bandets största hit som den här gången avklaras vid tidigt stadie. Vi hör en klockren Learn to Fly och Best of you. Konserten bjuder på mycket lekfullhet och improvisation med den obligatoriska gitarronanin. Målet är tydligt inriktat mot att underhålla och att göra det med rockattityd och med stil. Men det blir för mycket machoism och egotrip där musiken får stå tillbaka för uppvisningar i diverse gitarriff och trumsolon. Inget fel i det. Det är bara inte min melodi.

Sammanfattningsvis bjöd andra dagen på festivalen på många bra akter av varierad musikstil och genretyp. De verkliga topparna uteblev men stämningen var på topp. Intressantast var Lalehs pågående omvandling från en färgglad fjäril till en regnbågsskimmrande drake. Kanske blir det sista gången jag ser henne med en så pass sparsmakad show, inte alls i nivå med hennes verkshöjd.