Barnen
Riksteatern
Regi: Karin Enberg
Scenografi och kostym: Lotta Nilsson
Komposition och ljudbild: Daniel Fagerström
Maskdesign: Anna Olofson
Ljusdesign: Peter Stockhaus
Översättning: Kerstin Gustafsson
Medverkande: Agneta Ahlin, Astrid Assef, Per Burell.
Efter katastrofen är ingenting sig likt. Relationer sätts på spel och minnen från förr kommer åter upp till ytan. Riksteaterns Barnen handlar om kraftverket, om konsekvenserna och människorna omkring som sätts i kläm i en spiral av lögner och moraliska dilemman.
En postapokalyptiskt drama om tiden efter katastrofen. Något går snett. En reaktor överhettas och plötsligt brinner hela fabriken. Ett kilometerstort radioaktivt moln sprider sig över stora delar av Europa. Det är Tjernobyl all over again. Ett trettiotal år senare bor paret Robin och Hazel som tidigare arbetade på fabriken en bit utanför den smittade zonen. Deras tillvaro är begränsad, för att inte säga fjuttig. På grund av en för hög strålhalt tvingas de avstå från kött. Istället livnär sig paret på kall mat som sallad och kex. Värme och el är i byn en lyxvara. Det gäller att spara på allt som har med elektricitet att göra. Har familjen tur kan lamporna tändas till kvällningen.
En nedstämd Robin dränker sina sorger med alkolholaltiga drycker. Medans Hazel skjuter undan verkligheten genom att leva ett friskvårdsliv deluxe med yoga, jogging och fiberrik mat. På så vis bygger hon upp en sköld mot omvärlden. Men snart ska en figur ur det förflutna riva upp rötterna ur marken och rasera det kortbygge de tillsammans byggt upp.
Barnen är ett välspelat, kraftfullt triangeldrama som känns in på bara benmärgen. I kokkammaren av undertryckta känslor och begär, av desperation och förnimmelser av hopplöshet är det stekhett. Och för var minut som går ökar det i gradantal. Snart har ägget nått sin kokpunkt.
Att rama in denna domedagsberättelse med kärnkraftverket som fondvägg är ett briljant drag från regissör Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. Ovissheten är obarmhärtig. Kommer de tidigare fabriksarbetarna att överleva. Och hur blir det med barnen?
Dynamiken de tre emellan är elektrisk. Här finns bitterhet, avundsjuka och ilska. The devil is in the detail. Minsta gest, armrörelse, hostning kan avslöja hemligheter. Den kan fullständigt dra mattan av fötterna på våra huvudspelare. Barnen är en kamp mot det förflutna mot undertryckta känslor. Ju längre tid de går desto fler lögner samlas på hög. Tillsammans bildar de en väv trion oundvikligen kan komma ur.
Den gröna debatten om kärnkraftens vara eller icke vara från 70-talets slutskede har på senare tid åter flutit upp till ytan. Moderater vill bibehålla reaktorerna medans de gröna och vänstern önskar stänga ner dem nu, helst igår. Med Riksteaterns inspel i debatten läggs ett känsloladdat raster över debatten. Som tittare måste du efter två timmars sträckbänk av desperation och plågsam sanningssägande om kärnkraftens brutala natur rent av vara tondöv om du fortfarande enbart känner positiva känslor gentemot fusionen som kraftkälla.
Barnen vidrör de svåra ämnena om liv och död och moraliskt förfall. Den provocerar och informerar om dagsaktuella frågor. Vid middagsbordet fungerar den utmärkt som underlag för en hätsk diskussion om kärnkraftens vara eller icke vara. Hur hanterar vi katastrofen? Svaret är lika komplext och varierat som karaktärerna i pjäsen om moralismens omöjliga ekvation.
