Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Världen enligt Lazcano – Träffsäkert om vår tids största rädslor

by

Filippa von Sére tipsar om ego-logiskt smink och konsumtion

Världen enligt Lazcano
Teatern under bron

En lek med fördomar och en imponerande komisk balansakt att jonglera med våra förutfattade meningar och aldrig klampa på nåns ömmande tår. Världen enligt Lazcano är en svårparerad terräng där varje felsägning är en mina och där fadäserna, grodorna från himlen strilar ner likt hagelregn.

Det är Yolanda från Chile som fruktar att den sista alfahannen a la Per Moberg är på utdöende. Det är Influencern och ego-logiska Filippa von Sére som tror miljökonsumtionen kan ta oss ur den värsta klimatkrisen. Och det är nervvraket Eva Gunjansdotter , läraren som famlar i mörker när hon planerar för ett intersektionellt luciatåg.

Det var länge sedan jag skrattade så mycket. När skådespelaren och komikern Johanna Lazcano iklär sig våra värsta tänkbara stereotyper är det svårt att hålla skrattreflexerna i styr. Det är miljökonsumtion, eko-logism, att shoppa för egen vinning och för miljön. Vi måste konsumerar oss ur krisen säger Filippa. Hennes felaktiga användning av ordspråk – “hur som tager…”Nu som uppbrott ( som avslut) av min show ska jag…”- gör influencern med förstorade läppar och varsin gucci-väska över axlarna helt oemotståndlig. Vi känner med personerna. Visst är det stundtals lyteskomik som gäller, men det är så pass tillskruvat att det aldrig spårar ur och blir kränkande åt något håll. Läraren Eva planerar för ett intersektionellt luciatåg. Och då måste pepparkaksgubbarna bort för de är rasistiska sterotyper och jultomtegubbarna måste väck då det är ett hån mot hårt arbetande arbetarklasssnubbar, alltså tomtenissarna i fabriken. Världen enligt Lazcano är fyndig, välskriven och underhållande från början till slut. Jag har få klagomål att lyfta. Kanske kunde den röda tråden varit tydligare, men uppgörelsen med vår tids största rädslor – mansväldet och det intersektionella, som för många är en tungvrickning att ta sig an, är klockren. Intersektionalitet handlar om att inkludera alla tänkbara grupper, och det är också i det språkbruk vi nyttjar…inte rullstolsbundna, för de är ju inte bundna till stolen utan drivna…Och så vidare.

Jag ler hela vägen hem efter Under Brons fina teaterkväll och jag inser vad jag saknat teaterns levande  uttryck, detta att över ett glas öl få njuta av träffsäker komik som pepprar mig med visdom och fullständig förvirring. En pandemi kan inte bräcka svenskt kulturliv. Jag säger mer kultur till folket och mer Teater Under bron om jag får be.

Allmänt om Johanna: är skådespelare, regissör och  manusförfattare. Hon har medverkat i uppsättningar på Dramaten, Stockholms Stadsteater och Riksteatern. Under 2019-2020 spelas Världen enligt Lazcano på Kulturhuset Stadsteatern.

Johanna Lazcano 

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Helene – Finstämt om en virtuos och hennes plågoandar

by

Pressbild

Helene
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti
Regissör Antti Jokinen
Skådespelare Laura Burn och Johannes Holopainen.

Med ett visuellt öga för konstnärskapet tar regissör Antti Jokinen sig an en sann kreatör och hens leverne i brand. Det är livet, skapandet och den olyckliga kärleken som sätts under lupp. Ett originellt och stramt berättat biografiskt verk som säger långt mer än vad vi är vana vid.

Vad är konst och vad är kvinnlig konst? Den finska konstnären Helene Schjerfbeck ställs i början av filmen alla de väntade klyschorna. Svaret kommer som ett paket på posten i och med Anttis film. Eller så är Helene fuck you-fingret mot alla de som vill få konsten förklarad för sig. Konst är ett känsloläge, en förnimmelse som inte går att beskriva. Den måste upplevas. Närgånget och exakt placerar Helene sin pensel mot staffliet. Hon drar med målarborsten över duken och ut sipprar ett helt liv, kulörer av alla de sorter som säger nåt om hur det är att vara människa. Ljuset ligger precis rätt för att hon ska lyckas fånga blommans prakt. Regissör Antti Jokinen, som tidigare regisserat filmatiseringen av Sofi Oksanens Utrensning, vill med sin bildkomposition inkapsla det som gör Helene och hennes konstnärskap unikt. Och hon lyckas.

Narrativt fokuserar Helene på en specifik tidsperiod ur konstnärinnans leverne, hur hon träffar sitt livs kärlek och får hjärtat sönderstampat. Helene möter Einar och samtycke uppstår, men det finns mången hinder i vägen för att den spirande kärleksaffären ska bli till sanning. Helene växer upp i svåra förhållande i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Vid elva års ålder blir hon antagen till Finska Konstföreningens ritskola. Flera år efter får hon stipendier och flyger jorden runt för att plugga konst. Men det är få som uppskattar hennes kreationer och Helene vantrivs bland societeten i huvudstaden. Tillsammans med mamman flyttar hon ut till den lilla staden Hyvinge norr om Helsingfors. Där bor de i tjugo års tid i en fjuttig lägenhet bestående av ett rum och kök. Det är under denna tidsperiod vi får lära känna Helene. Konstnärssamlaren Einar får nyss om hennes verk och han inspireras, drömmer om att en dag få visa upp hennes verk för världen. Men Helene håller sig hellre hemma än cirkulera runt på museets kala golvyta. Där i konstnärslyan omringad av blomster och oljedukar trivs hon som allra bäst.

Helene är inte en biografi bland andra som tvångsmässigt skildrar konstnärens uppgång och fall. Utan här fångas ett skeenden som i beiga och turkosa färger målas på duken. Laura Birn vibrerar i rollen som den introverta konstnärinnan. Hennes Yin-och-yang finns i sinnena. Yin är lidandet som smyger sig på, hur hon kryper ner i fosterställning och försöker blunda för sin omvärld. Yang är hennes ögon som lyser likt den gassande solen när hon ser sin älskade komma upp från badet alldeles dyblöt och vacker. Med minsta antydning öppnar hon känslorventilerns och ut väller smärtor som känns rent fysiskt. Historien om den olyckliga kärleken kan låta klyschig och stundtals är tempot i filmen väl lunkande för min smak, men ändå gillar jag Helene, dramat som vågar testa nåt nytt och däri använder sig av de finaste verktyg från målerilådan.  Ett värdigt och humant porträtt av en lidande kvinna som i samma stund som hjärtat går i krasch skrivs in i historieböckerna för all framtid.

Filmrecension: The Wretched – Charmig flört med skräckfilmsgenren

by

Pressbild

The Wretched
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Drew och Brett Pierce

B-filmskänsla, grumligt foto och undermåligt skådespel. Den ser inte mycket ut för världen, men The Wretched är en charmig skräckfilm gjord med glimten i ögat.

För om man blundar för den träiga machoismen, de utnötta klichéerna och det tafatta fotografiet har man en hyfsad matinékväll framför sig. Bänka er framför tv:n för här kommer nu The Wretched, skräck tillägnad och gjord av nördar. Bröderna Pierce är två relativt oprövade kort, två regissörer vars fascination för genren inte går att missta. Här finns groteska monster, förvrängda människoansikten och massor av härliga ”Hoppa-till-effekter”. Ta mig inte fel. Det här är ingen filmsensation. Det är bara långt över mina lågt ställda förväntningar.

En bångstyrig tonåring som tampas med föräldrarnas purfärska skilsmässa. Han hamnar i luven på en uråldrig häxa vars varelse bokstavligt talat har krupit in i skinnet på grannfrun. Det är kusligt så det slår när varelsen smyger runt på natten runt sommaridyllens röd- vitfärgade stugor. Vi hör buskagen prassla och taket knaka oroväckande. The Wretched tar till vara på troperna och bygger därutifrån upp en kuslig stämning. Det är skräckfilm av den gamla skolan med flera flörtar med klassika rysare som Rosemary’s Baby och Alien. Och en stor arsenal av gore och obehag serveras oss. Frågan är om leken med rysarelement borde höjts ytterligare i stil med Sam Raimis Evil Dead för att The Wretched skulle  lyfta än mer från marken. Varför beter sig mamman så märkvärdigt och varifrån kommer den glupska sexlusten hos grannfrun? Passa på när föräldrarna har gått och lagt sig och se detta oväntade charmtroll till rysare.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Papicha – Algeriet marinerat i konservatism och misogynitet

by

Pressbild

Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour

Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.

I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.

Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.

Petter Stjernstedt

We are the One- När pandemin råder går filmfestivalerna samman

by

We are the one-digital filmfestival

När alla filmfestivaler världen över ställs in på grund av Corona-pandemin blir det till att ställa om-. We are the one är den gemensamma digitala festivalen för alla filmentusiaster där ute. I vår ensamhet där hemma över en kopp te får vi avnjuta spektakulär filmkonst från hela världen. Passa på nu!

Mellan 29 maj och sjunde juni kan du via youtube-kanalen We are the one se gratis kortfilm och dokumentärer från flera större internationella filmfestivaler såsom Tribecca, Cannes, Berlin, Jerusalem, Venedig, San Sebastian och Rotterdam.

Kulturbloggen uppmärksammar ett axplock av alla filmiska guldkorn härifrån.

Toto
Tribecca filmfestival

Nono, en bestämd kvinna i sen pensionsålder, får en dag hem ett stort paket. Efter mycket bök och stök lyckas hon få in den genom dörren och den finner sin rättmätiga plats i garaget.  Vad gömmer sig under all kartong? Inunder finner Nono en enorm robot som gör allt vad kvinnan önskar. Till en början är hon skeptisk men snart ser hon fler användningsområden för roboten Toto. Han kan diska, hålla i den färska pastan, duka och så vidare. Men när dotter-dottern kommer på besök förändras allt. Detta är en söt liten film som med humor och värme beskriver kulturkrockar och olika förhållningssätt i livet. Välvärd en titt.

https://www.youtube.com/watch?v=1eh0wlWwp_M&t=625s

https://www.youtube.com/watch?v=Qg4jtCq9DtE

Egg
Tribecca filmfestival

Hon pratar och pratar och det perfekt tillagade ägget rörs aldrig. ”What a Waste of a perfectly cooked egg”. Mannen bredvid pratkvarnen drömmer sig bort. I hans dröm får ett tidtagar-ägg en avgörande betydelse ochd et slutar bokstavligt talat i äggexplosion. Ägget- din bästa vän, som får dig att gråta okontrollerat, som våghalsigt rör sig mot farozonen, som älskar och drömmer stora drömmar. Egg är en lekfull film om ägget, en gudabenådad  varelse alla suktar efter. För alla er som älskar ägg – i alla dess former och gestalter, detta är filmen för er!

Circus Person
Tribecca

https://www.youtube.com/watch?v=ioS4X7O2sZA

En kvinna gråtmild och chockad ligger i badkaret och sörjer. Hon gifter sig med en deprimerad konstnär och därmed tappar all livslust, men en dag finner hon cirkusen som ingjuter ny livslust i den känsloutarmade kraken.

Ett konstnärligt fotokollage med närmast Amelie-liknande stämning. Här är det knasiga, fantastiska det normala. Abstraktioner med svart-vita bildrutor där en mimande clown vandrar runt och försöker sig på att tyda livets gåtor. Mystiken i människan, det unika, svåråtkomliga, flyktiga. Hennes dagboksanteckningar blir som vaga minnen om en tid som flytt. Kollektivet som drar henne tillbaka från bilen och skapar ett skarpt leende på läpparna. Det vackra kropparna, målade med kol och vattenfärg.
Vad innebär ett nytt liv, att börja om på ny kula, att insupa det livet har att ge en.  Ritualerna, det lysande ögonen i mörkret som söker din kontakt. Ylandet i natten. Det vilda måste fram och väcks i mötet med den kringresande cirkusen. Circus Person är konstnärlig och egendomlig och en omöjlig film att motstå. Ett kärleksbrev till ditt tidigare jag och en film om att ta nya tag i livet och att komma ut på andra sidan starkare än någonsin.

The Distance Between Us and The Sky
Cannes filmfestival

https://www.youtube.com/watch?v=bK4rECAoXAE

I den Guldpalmen-belönade kortfilmen The Distance and the Sky träffar två personer varandra vid en bensinmack. Den ena behöver tanka. Den andra är strandsatt. Något som börjar som ett fientligt möte utvecklas snabbt till en sensuell stund mellan två attraktiva män. Närheten, cigarettröken och bensindoften skapar ett romantiskt skimmer som omringar filmen. När man påminns om romantiker som Wong Kar Wai , Hou Hsiao-Hsien eller Tsai Ming-Liang då har man gjort något väldigt rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=KjWTCB1KGFg

Blood Rider

I Nigeria är det ständigt brist på blod. Tur då att såna som han finns. Han är blodmannen som aldrig är sen, motorcyklisten som alltid levererar, som varje dag med hjälmen på och med gasen i botten tar sig från ena staden till andra för att i rättan tid komma med sitt blodbud. Han är vardagshjälten, blodtransportören, som vi lätt glömmer. Precis som sjuksköterskorna idag bör vi praisa honom.

Mannen porträtteras som en actionhjälte. Alltid på språng och alltid i brådskande ärende. Han får inte en lugn stund över och kompisarna hans hinner knappt hälsa på honom förrän mobilen ringer. Bilarna och bussarna swichar förbi när han med sin hoj gasar i hundraåttio.. Han närmast flyger fram på motorvägen. Jobbet är hans liv och när det faktiskt handlar om liv  är det inte konstigt att han tar sitt uppdrag på största allvar. Den stora utmaningen blir att rädda en gravid kvinna i akut behov av nytt blod. Det handlar om minuter innan hon förblöder. Ska han hinna? Den skakiga kameran och snabba fotot skapar en intensitet som närmast ger en känsla av en actionfilm. En enkelspårig handling och ett glastunnt personporträtt lämnar en del att önska. Men det rafflande tempot gör att jag ändå sitter som klistrad framför tv:n. Som en hyllning till sjukvårdaren fungerar filmen, historien som tar oss med The Blood Rider under en vanlig dag. Själv sitter jag klistrad framför en blinkande skärm mest hela dagarna, snacka om kontraster.