Helene
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti
Regissör Antti Jokinen
Skådespelare Laura Burn och Johannes Holopainen.
Med ett visuellt öga för konstnärskapet tar regissör Antti Jokinen sig an en sann kreatör och hens leverne i brand. Det är livet, skapandet och den olyckliga kärleken som sätts under lupp. Ett originellt och stramt berättat biografiskt verk som säger långt mer än vad vi är vana vid.
Vad är konst och vad är kvinnlig konst? Den finska konstnären Helene Schjerfbeck ställs i början av filmen alla de väntade klyschorna. Svaret kommer som ett paket på posten i och med Anttis film. Eller så är Helene fuck you-fingret mot alla de som vill få konsten förklarad för sig. Konst är ett känsloläge, en förnimmelse som inte går att beskriva. Den måste upplevas. Närgånget och exakt placerar Helene sin pensel mot staffliet. Hon drar med målarborsten över duken och ut sipprar ett helt liv, kulörer av alla de sorter som säger nåt om hur det är att vara människa. Ljuset ligger precis rätt för att hon ska lyckas fånga blommans prakt. Regissör Antti Jokinen, som tidigare regisserat filmatiseringen av Sofi Oksanens Utrensning, vill med sin bildkomposition inkapsla det som gör Helene och hennes konstnärskap unikt. Och hon lyckas.
Narrativt fokuserar Helene på en specifik tidsperiod ur konstnärinnans leverne, hur hon träffar sitt livs kärlek och får hjärtat sönderstampat. Helene möter Einar och samtycke uppstår, men det finns mången hinder i vägen för att den spirande kärleksaffären ska bli till sanning. Helene växer upp i svåra förhållande i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Vid elva års ålder blir hon antagen till Finska Konstföreningens ritskola. Flera år efter får hon stipendier och flyger jorden runt för att plugga konst. Men det är få som uppskattar hennes kreationer och Helene vantrivs bland societeten i huvudstaden. Tillsammans med mamman flyttar hon ut till den lilla staden Hyvinge norr om Helsingfors. Där bor de i tjugo års tid i en fjuttig lägenhet bestående av ett rum och kök. Det är under denna tidsperiod vi får lära känna Helene. Konstnärssamlaren Einar får nyss om hennes verk och han inspireras, drömmer om att en dag få visa upp hennes verk för världen. Men Helene håller sig hellre hemma än cirkulera runt på museets kala golvyta. Där i konstnärslyan omringad av blomster och oljedukar trivs hon som allra bäst.
Helene är inte en biografi bland andra som tvångsmässigt skildrar konstnärens uppgång och fall. Utan här fångas ett skeenden som i beiga och turkosa färger målas på duken. Laura Birn vibrerar i rollen som den introverta konstnärinnan. Hennes Yin-och-yang finns i sinnena. Yin är lidandet som smyger sig på, hur hon kryper ner i fosterställning och försöker blunda för sin omvärld. Yang är hennes ögon som lyser likt den gassande solen när hon ser sin älskade komma upp från badet alldeles dyblöt och vacker. Med minsta antydning öppnar hon känslorventilerns och ut väller smärtor som känns rent fysiskt. Historien om den olyckliga kärleken kan låta klyschig och stundtals är tempot i filmen väl lunkande för min smak, men ändå gillar jag Helene, dramat som vågar testa nåt nytt och däri använder sig av de finaste verktyg från målerilådan. Ett värdigt och humant porträtt av en lidande kvinna som i samma stund som hjärtat går i krasch skrivs in i historieböckerna för all framtid.