Mats Hallberg

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

27 april, 2026 by Mats Hallberg

Isabel Rumble

Hold Everything Lightly

Inspelad i Australien och L.A

Mixning och produktion: Heath Cullen

Egen utgivning (distr i Sverige: Hemifrån)

Releasedatum: 24/10 2025

När jag sökt i arkivet och försökt sortera bland minnen hittas inget skrivet om låtskrivaren, sångerskan och musikern Isabel Rumble från Australien. Däremot klingade namnet Heath Cullen vagt bekant. Hittade följdriktigt en skivrecension från 2021. Här inskränker han sig inte till producentrollen, utan spelar allehanda instrument. Jag har stoppat in cd:n i spelaren ett antal gånger, varje gång häpnat över hur helgjuten och konsekvent musiken är. Att jag kanske blev extra nyfiken på just detta recensionex (ligger många i högar som uppfordrande stirrar mot mig) berodde sannolikt på hur den är förpackad. En snyggt designad booklet medföljer nämligen med texthäfte och fina foton. Denna alldeles charmanta fullängdare som hamnar på 4+ förtjänar att puffas för, även ett halvår efter att den släppts. På Rumbles andra album finns tio original vars text och musik hon skrivit. Med sitt poetiska uttryck debuterade kvinnan på Australiens folk-scen för drygt två sedan.

Varje komposition har noga utvald instrumentering. Artisten spelar själv gitarr på åtta spår, på resterande sitter hon vid pianot. Varje lät bärs fram av verserna Rumble sjunger. En randanmärkning är att de några gånger tenderar till att vara alltför omfångsrika. Hennes producent som umgås med mycket respekterat folk i branschen spelar elgitarr, trummor, elpiano, ukulele, tramporgel, piano och orgel. Snacka om att vara multiinstrumentalist. Basgångar levereras av Robyn Martin på både akustisk och elbas. Ben Frantz på pedal steel har stor inverkan på det sköna soundet medan Ben Tolliday på cello medverkar på Lonely Hunter och Robyn Martin med vokal bakgrund i titellåten.

Det är lätt att falla för Rumble och hennes remarkabla förmåga att göra intimt intryck. Hänförda skribenter ser henne som en indie-folk drottning med specialitet sånger i form av storytelling. Efter turné i det vidsträckta hemlandet ska tydligen diverse scener i Europa besökas i år. Tonfall får mig att associera till Gillian Welch, Kristin Hersh, Anne Gallway och en tidig Suzanne Vega. Vad gäller det nakna och avvägda sättet att framföra verser är det fler än jag, som noterat uppenbar likhet med hur det lät om Leonard Cohen när han fick sitt stora genombrott. Tre singlar har släppts från ambitiösa och överlag avskalade Hold Everything Lightly vars anslag enligt presstext präglas av ett självförtroende av evolutionistisk kraft. Texterna skrivna ur kvinnligt perspektiv adresserar inte minst vår förbindelse till naturen.

Det sjungs och musiceras otroligt avspänt med en genuin naturlighet. Soundet marineras genomgående i emotionell energi vars återhållsamhet är påfallande konsekvent på ett par undantag när. Varma känslor sprids utan att det blir inställsamt. Man blir rörd av ärligheten, noggrannheten i hantverket samt över kvalitén på låtarna. Stämningsfull varsamhet förför och de få gånger mönstret bryts uppstår verkningsfull variation. Ömheten i approach och omsorgen om detaljer berikar lyssningen. I Born Again, enda melodi där artisten själv står för ackompanjemang, håller rösten ut på stavelser. I övrigt praktiseras mestadels en berättande sångstil i ett snävt register.

Sträng- och klaviaturinstrument kompar och i några få stick broderas albumets betagande melodier ut. Rytmsektion adderar mestadels diskret en grund. Ska påpekas att på fyra alster saknas trummor. Room To Grow och fler låtar färgas ljuvligt av Ben Franz på pedal steel. Hade önskat att instrumentalister hade fått utveckla teman lite till här och var. Om arren varit lite friare uppbyggda hade högsta betyg varit givet. Fullängdaren är nästan helt renons på up tempo. Ett av ytterst få undantag där det notabelt nog svänger på ett twangigt, släpigt vis är logiskt nog låt döpt till I Danced. En av höjdpunkterna har titeln Digesting History, en mollbetonad ballad i vilken artistens självklara, softa stämma, endast kompas av eget pianospel och Robyn Martins utsökta assistans på kontrabas med stråke. Titellåten sticker också ut, får utgöra finalen. Ska man vara petig har inte alla alster riktigt samma lyster, fast inte långt ifrån. Kontentan är ändå att albumet gjorde mig väldigt förtjust, att lyssning anbefalles. Musik att njuta av för oss som gärna undviker det svulstigt storvulna.

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

24 april, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton om ej annat angives Ola Kjelbye

Av Monika Isakstuen

Regi, översättning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg

Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff

ljusdesign: Nicklas Jörgner

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline Söderström och Morten Vang

Sverigepremiär: 11/4 2026

Spelas till och med 30/5 på Lilla scen

Ska påpekas omgående att jag såg föreställningen i lördags (18/4) då det var i det närmaste fullsatt. Tidigt in i den inträffade en anmärkningsvärd incident utan att påverka fortsättningen. En äldre man blev nämligen så förvirrad över att hans påslagna mobil ringde flera gånger, att en ur ensemblen bröt fiktionen och efter förfrågan lät någon backstage förvara telefonen, för att returnera den till handfallne individen efteråt. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillfälle att påminna oss om att teaterbesök är livekultur. Borde förstås publicerat följande värderande reflektioner för flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning på skrivkramp jämte uppdrag vilka legat före i pipeline.

Lämnade norska, absurda komedin om två gifta pars relationer kluven. Å ena sidan fanns smarta ingångar i ett vindlande manus tryfferat med välsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. Å andra sidan innehöll Han den andre onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och smått obegripliga inslag. Manus sluter en slags överenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett prövande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man behöver släppa taget, resa med in i rollfigurerna för att kunna få mesta möjliga utbyte av uppsättningens konstruktion. Allt äger rum i ett tillstånd av här och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna försörjer sig eller var de träffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att här fanns så pass mycket substans och ett drivet skådespeleri, att pjäsen satt i nutid är värd en betraktelse då den i perioder spelas hela våren på nya scenen i källaren. Om än med viss reservation rekommenderas således vårens underfundiga komedi på Stadsteatern vid Götaplatsen. En uppsättning med roande inslag vilka får oss att fokusera under cirka hundra minuter på något annat än kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis gärna eldar på.

Har läst flera norska kvinnliga författares senaste decennierna – bland andra Hanne Örstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men första gången jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erhöll Ibsenpriset. Saknar uppgift om när 49-åringens pjäs hade sin urpremiär. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag räknas till en av Norges mest ansedda dramatiker och jämförs med nobelpristagaren Jon Fosse. Även om hon tycks krydda med större andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset för att mystifiera sitt berättande med den skillnaden att Fosse är mörkare i tonen och utan ironi.

Kan förstå varför Annika Silkeberg valt att sätta upp denna vad gäller temperament ombytliga pjäs, stundtals smått överlastad med ordrika monologer. Regissören hade nog önskat att få ansa i monolog-rabatterna eller så skulle det kunna vara på det viset att de istället omfamnas av henne. Inte lätt att avgöra hur det ligger till. Översättaren och regissören förfogar bevisligen över enorm rutin efter åtskilliga år i Bergen och Århus plus regiuppdrag på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pjäs av Isakstuen. Minst tre gångar har hon jobbat på Göteborgs Stadsteater, fast det var länge sedan. Enligt henne pågår här bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och däri kanske konturer av en själv.

Uppmärksamma läsare har lagt märke till att kvinnan född i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar också för scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts är helt klart en positiv komponent. En sorts förlängs bröllopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser möjligen symboliserande ostadig förälskelse, en fond av videodesign på lummig skog och vindkraftsnurror och i förgrunden en lång bänk belamrad med kaffekoppar. Några gånger klivs det över den och upp på läktaren. Andra faktorer som skapar mervärde är lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.

På gott och ont är intrigen som antytts oförutsägbar, bygger på irrationell kommunikation och dito handlingar. Skådespelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tvåsamhetens prövningar utforskas, stöts och blöts. . Att den skulle vara sensuell stämmer inte särskilt väl då skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och ältande. Ett humoristiskt inslag som regissören unnat sig går ut på att Jag (Caroline Söderström) gör narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt hörbara repliker bryter på sitt modersmål.

Jag hävdar att det andra paret är felcastade, känns inte särskilt trovärdiga. Andra borde ha reagerat på att de inte passar i sina roller, framför allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. Därtill är åldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pjäsens titel, så stor att den hade behövt förklaras. Skådespelarna ska emellertid harangeras för hur galant de interagerar och för sin förmåga att memorera mycket text. Ska sägas att pjäsen tillhör kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medförde att jag trodde ett par gånger före sista scen att upplösningen hade ägt rum.

Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman kännetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. Påstås att man efter bröllopsnatten blir en mindre sliten människa, något som framförs i ett upphetsat tillstånd hos de båda gifta kvinnorna vilka har en dominerande ställning i respektive förhållande. Är det så det ser ut nu för tiden eller är det bara utgångspunkten i pjäsen? Trots att bägge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, poängterar att de varje dag väljer varandra och strävar mot en trevlig vardag, strids det ständigt. Alltför tillspetsat manus eller rimligt? Varför attraheras av någon som anklagar för att kontinuerligt klaga? Det tvivlas ständigt på tagna beslut och vi får en provkarta på äktenskapliga gräl. Hur mycket är igenkänning för publiken och mycket överdrivs konflikter för att driva på dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet förhålla sig till såväl känsloyttringar som handlingar.

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

24 april, 2026 by Mats Hallberg

Örjan Hultén

Peaceful Warrior

Inspelad i Riksmixningsverket april 2025

Prophone Records

Releasedatum: oktober 2025

Peaceful Warrior heter det femtonde albumet saxofonisten och kompositören Örjan Hultén gett ut i eget namn i sitt snart sextioåriga liv. Några av dem har jag recenserat, skäl nog att höra sig för om jag var villig att lyssna och skriva om skiva med en ny kvartett. Jag klagade på utmattning vad gäller att sammanställa skivrecensioner, utöver andra former av värderande texter. Sa till honom att jag istället kunde ta emot ett ex av cd:n vid senare tillfälle efter att ha lyssnat på Unity. Visade sig att de den gången slutade tämligen tidigt. Kom direkt från teatern och hann endast höra två låtar. Meddelade att jag skulle försöka finna tid och ro att lyssna när skrivkrampen lättade. Nu läggs sista handen vid den processen, efter att ha lyssnat flera gånger, inte minst två koncentrerade tillfällen i hörlurar nattetid.

Av det jag hört live och i skivväg erbjuder den aktuella skivan det mest tillgängliga och innerliga sound jag hört från Hultén, vars huvudinstrument är sopransaxofon. Han rör sig normalt sett ledigt mellan strukturerad energisk bop och fri form. Live har jag hört honom på duo, i trio, som ledare för Orion, med Horncraft och troligen med Jeanette Lindström.. Vidare har samarbeten skett med Johan Berke och han har ingått i exempelvis Bosse Broberg Nogenja samt Fredrik Norén Band. Medmusikerna på Peaceful Warrior är för mig välkända, mycket etablerade namn. Kvar sedan lång tid tillbaka är trumslagaren Fredrik Rundqvist medan Per-Ola Landin utgör kvartettens kontrabasist och den jämförelsevis unga Max Agnas sitter vid flygeln. Ett ovanligt grepp för Hulténs vidkommande består i att öppningsspår och final är vokalt präglade. Den som sjunger och i andra fallet reciterar är ingen mindre än Isabella Lundgren. Dessa fyra har jag haft nöjet att recensera åtskilliga gånger live och från ett antal sessions i studios.

Vill inte påverkas av kollegor, nämner dock upplysningsvis att albumet hyllats av skribenter i England, Norge och i LIRA. Även om det inte hade uttalats explicit från upphovsmannen inser man att musiken tillkommit som en längtan efter en bättre värld. Hultén menar att det samtidigt handlar om en inre resa och att finna en genuin kreativ och generös process tillsammans. Utfallet har blivit till en spirituell njutning med släktskap till internationella storheter. Slump eller strategiska val? Att sätta ett definitivt betyg är grannlaga, kan vara vanskligt. Då jag blir uppfylld av detta imponerande alster ska poängteras att 4+ var vad jag landade i efter visst funderande.

Vore man okunnig om estetiken hade man hajat till över upplägget. Albumets tre första kompositioner kännetecknas nämligen av en dröjande, närmast andlig ton. På öppningsspårets fridfulla patos med Isabella Lundgren majestätiskt i förarsätet tolkas Where Are We Going? av Shirley Horne, en favorit hos många sångerskor. En intim inbjudande atmosfär skapas, ofta återhållsam. Lundgren gör så klart djupt intryck genom sin auktoritet, nedtonat vis. Mjukt framskridande titelkomposition tar vid på denna fullängdare som innehåller nio nummer. Det torde vara det vackraste och mest själfulla stycke som Hultén skrivit. Hans nya kvartett bidrar förtjänstfullt till att färga låten, vars tema på sopransax(?) doftar Jan Garbarek. Åtföljs av Zaza´s Nine Lives vars vindlande ljusa melodi drivs av Landins basgång. Han står dessutom för introt i en melodi fär det broderas reflekterande på pianots tangenter. Man slås av att den annars stundtals spretigt spelande musikanten tydligt valt specifik inriktning, är ute efter att kommentera rådande turbulenta tillvaro som en ödmjuk motståndshandling.

Första ystra up tempo-låt dyker således upp på den nästan sex minuter långa Solar Impulse. Lyssnaren tas med i bopvändningar i dur. Kvartettens spirituella ådra bör verkligen betonas. Oundvikligt att inte referera till John Coltrane och dennes berömda kvartett, med den skillnaden att diskret spelande Fredrik Rundqvist här inte gör anspråk på att försöka framstå som dynamon Elvin Jones. Apropå sättning ska sägas att Hultén också trakterar tenor- och altsax, fast han oftast befinner sig i det ljusa registret. Norrskenet tillhör produktionens höjdpunkter. Vi förunnas en vilsam ballad som målmedvetet söker sig fram. Pianist och basist träder fram och den senares feature är alldeles utsökt. Lysande lyhört spel från kvartetten.

Max Agnas och rytmsektionen går loss i A Second Life, vilket uppskattas. Man triumferar! Oavsett om tonerna väller fram eller till sin natur är eftertänksamma ter sig kompositionerna förunderligt sammanhållna. Och ledaren på blås uppvisar en magnifik mognad i sitt visionära spel. Som mest livfullt blir det för hans del i ett solo med kraftfulla korus. Och här går tankarna till Ornette Coleman, Davie Liebman och Lennart Åberg utan att för den skull ha en osjälvständig teknik. I ytterligare en ballad stretchas det snyggt och återhållsamt på sopran. I denna låt är Max Agnas i sitt esse, tar definitivt vara på utrymmet han ges. Undrar om han tycker det blir fånigt om jag kopplar ihop tilltalande anslag med McCoy Tyner?

I avslutande nummer återkommer som nämnts Isabella Lundgren men inte med sång, utan hon i egenskap av deklamatris med en röst man inte kan identifiera. Rör sig om ett poem av en zenbuddistisk munk från Vietnam som har titeln Please Call Me By My True Names, vilket understryker musikens lyriska framtoning. Lundgren ackompanjeras av ett sprött sound vars instrumentala övergång förstärker ordens lamenterande innebörd. De griper tag i en när formuleringarna klingat ut. Övertygelsen hos Peaceful Warrior går fram bäst i hörlurar, styrkan i materialet lämpar sig utmärkt för enskild kontemplation.

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

22 april, 2026 by Mats Hallberg

19/4 2026

Dergårdsteatern i Lerum

arrangör: Musik i Lerum

Alla som lyssnat på gitarrbaserad högoktanig rock kan förutsättas ha något slags förhållande till stilbildaren Jimi Hendrix, en av de allra största som tillhör den djupt tragiska 27-års klubben. Ska erkänna att jag på vinyl bara äger samlingen Smash Hits och på cd har Hendrix-kompositioner som covers. Den av landets gitarrister med spetskompetens som sannolikt är mest influerad av den riffande och psykedeliskt utforskande hjälten är dalkarlen Clas Yngström. Han anses vara en av de främsta uttolkarna, vilket ges prov på i den turnerande power trio som spelade in liveskiva 2003. Därtill har Sky High sedan bildandet sedan sent 70-tal haft amerikanens låtar på repertoaren från och till. Äger en vinyl av Sky High och minns konsert på Liseberg för kanske trettio år sedan. Senaste gången jag hörde gitarristen, sångaren och låtskrivaren var på Trollhättan Jazz & bluesfestival i tribut till just Hendrix. Med den gången var också bland andra hammondorganist Pierre Swärd som jag kunnat uppleva flera gånger på Nefertiti. Yngström och Swärd var tydligen barndomskamrater, bildade sitt första band när de var barn 1963.

Vad beträffar hyllningar live minns jag för inte så många år sedan Richard Theler på trio utanför Guitarshop No 1 i Göteborg och från tonåren Eric Claptons utsökta cover på Little Wing som jag har på en dubbel-lp. När det gäller Hendrix i storbanstappning relaterar jag till Gil Evans fabulösa The Monday Night Orchestra och deras solist Hiram Bullock vars Live at Sweet Basil från 1988 jag har på cd och gärna spelar för att få mer energi. Den innehåller ett par Hendrix-låtar.

Lokala storbandet Blue Heaven Big Band under ledning av Hans Nordström har jag recenserat när de ackompanjerat bland andra Viktoria Tolstoy med Krister Jonsson och Caecilie Norby med Lars Danielsson. Både BHBB och likvärdiga Mölnlycke Storband får långsiktigt försöka skärpa sig vad gäller representation. Båda orkestrarna saknar nämligen kvinnliga medlemmar. Konserten en regnig söndagseftermiddag lockade en skara på 232 personer vilka i pausen hade möjlighet att inte bara fika till självkostnadspris utan också äta god räkmacka. Många ungdomar befann sig glädjande nog på Dergårdsteatern.

Var förstås mycket mankemang för att få ljudåtergivning att klaffa på bästa möjliga sätt. Blev någon slags miss fram till sista tre låtarna före paus, då gitarrsolist och rytmsektion kom fram som de skulle. Därefter förtjänar ansvariga stort beröm. Eventet hade fått namnet Purple Haze efter en av låtskrivarens mest klassiska alster med sitt signifikanta riffande. Frontande 73-åring är på gott humör, ger oss relevanta anekdoter och upplysningar om vald repertoar. Berättar att han träffat Mitch Mitchell (trumslagare i JH Experience) och mötts av jubel efter att lirat Hendrix-musik på festivaler. Efter konserten med sin generösa speltid, slår det mig att huvudpersonen inte såg som sin uppgift att briljera i avancerade solon, istället lyfter ackordföljder fram melodierna i denna originella tappning. Arren signerade Mats Engström har avsevärda kvaliteter, torde har varit en lustfylld utmaning att repa in för BHBB. Föreningens starke man Qlaez Wennberg presenterar i vanlig ordning konserten och efter väl förrättat värv får samtliga på scen en blomma. På ungefär hälften av låtarna körade Ellen och Elin med bravur.

Singeln Crosstown Traffic från tredje albumet fungerar som sammanbindande länk. Härliga riffandet med svar från alerta blåssektioner och rytmsektionens pådrivande beat, både inleder och återkommer för att knyta ihop säcken i extranummer som ett da capo. Den avlöses av (tror jag) Rainy Day, Dream Away, en glödhet blues från samma dubbel-lp. Licks från Yngström driver beatet tillsammans med spänstigt blås. Tenorsaxofonist färgar uttrycksfullt i ett arrangemang med fräcka övergångar. Följs upp med Fire där det förstås riffas friskt. Ljuva balladen Little Wing, Eric Claptons favorit som jag har på samling med engelsmannen , får ta över, kryddas med solo på altsax. Kan noteras att Yngström alternerar mellan två gitarrer, minst en Fender strarocaster. BHBB är välutrustat. Thomas Jansson trakterar elpiano/ keyboard medan gitarristen heter Henrik Gadeli. Den sist nämnde får generöst nog möjlighet att skina i ett par stick. Swärds förunderliga förmåga att brodera ut toner går inte fram i tillräcklig utsträckning i konsertens första fas. Blev MYCKET bättre senare.

Up From The Skies framförs med feature från Swärd, trevligt nog. Råkar vara en av Hendrix kompositioner medtagen på ovan nämnd liveskiva med Gil Evans orkester och en av tre låtar ur katalogen byggd på swing. Inser att låtlista inte behöver redovisas. Men talar om vilka tre alster före paus som gavs bättre förutsättningar att ta sig in i kroppen. Syftar på en ösig shuffle med titeln Gipsy Eyes som musikerna tar sig an optimalt, Här exponeras förutom orgelns rullande toner körtjejerna och sopransax av Jonas Persson och dennes upphetsande dialog med rytmsektion. Vidare avnjuts stillsamt svävande balladen Electric Ladyland vars melodiska sug attraherar och stänkaren Highway Child med solo av Yngström och pådrivande trumspel från Per Burström. Temat påminner om psykedeliskt utformad boogie.

Under halva blir det mindre sättning kompletterad av diverse solister ur Blue Heaven Big Band. Det blir kompet och gästande musiker som uttolkare plus som regel någon ur blåset. Släpiga bluesen Red House lanseras allra först. Vi får både trumpetsolo och feature på elbas från den fokuserade Magnus Stenhede. Det blir Texas shuffle, närmare bestämt obevekliga Further On Up The Road, Bobby Blue Blands första hit som Jimi Hendrix också hade på repertoaren. Yngströms sång är funktionell, näppeligen i paritet med strängbändandet som gett honom den status han förtjänat.. I en liten Pierre Swärd-special är denne domptör av hammondorgeln också vokalist, ger sig i kast med dänga av B.B King (som jag för övrigt såg på Kåren i Göteborg tjugo år efter dängan släpptes).

Nu närmar sig spelningen upploppet. BHBB kommer tillbaka i ett av tillställningens absoluta krön. En magnifik version av Voodoo Chile levererad med fett rockigt intro och i framkant trumpet. Tunggung uppstår! Yngström accentuerar berusande extas genom bruket av wha wha pedal. Därefter hämtas andan i Angel, en postumt utgiven ballad. Tributens titelmelodi är av den digniteten att varje person på scen är värd guldstjärnor. De ruffigt distade, ösiga tongångar i Purple Haze golvar mig. Fantastiskt att ett lokalt storband normalt inriktat på jazz kan svinga sig upp till en så pass imponerande nivå, med benäget bistånd från extremt rutinerade herrar från Borlänge och arrangören Mats Engströms initierade kunskap. I tidigare nämnt extranummer firar musikerna triumfer när synkoperna flödar. Det var värt att göra tågresan från Mölndal. Missade att träffa Yngström och Swärd, mötte i pausen däremot trumslagaren Gunnar Petersson som i sin ungdom lirat förband till Jimi Hendrix.

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

22 april, 2026 by Mats Hallberg

17/4 2026

Musikens Hus i Majorna

Binder ris åt egen rygg med mina utförliga recensioner fullt medveten om att ingen kräver lika mycket research och språklig finess som blivit mitt betungande ideal. Önskar att jag lunnat skriva klatschigare med lätt hand. Hade därtill behövt ett bollplank. Har ett par gånger recenserat tiomannabandet Spöket i köket här i entusiastiska ordalag, vilket gjorde att deras omistlige ledare bjöd in till ett slags 10-års jubileum, tillika releasekalas tillsammans med folkmusikinfluerade vokalkvartetten Åkervinda.

Meddelade Nisse Blomster att jag bokat in mig på funkfest hos Jazzföreningen Playhouse, men var villig att ta vagnen till Karl Johansgatan när konserten var över. Funkade enligt plan. Kom fram till första pausen och kunde lyckligtvis beställa något att äta i baren. Visade sig att festen i tre akter var i princip utsåld. Närmast scen fanns som brukligt en yta reserverad för dansande. Spöket i köket gör ingen hemlighet av att de ser sig som one of a kind, enda lounge/ rave- storbandet i landet som ägnar sig åt en mix av vackert vemod och sväng, sväng som får det att spritta i benen. Tio musiker trakterar tjugo instrument och sjunger på fyra språk, vilket gjorts på tre album. Inte osannolikt att jag var ende skribenten utanför innersta kretsen på plats. Kan tänka mig att en hög andel av den exalterade publiken besökt Urkult (Ganman/ Panshiri har ett underbart kul kapitel om festivalen i sin senaste bok). I likhet med Ale Möllers projekt Xeno Mania med nästan lika stor numerär, tänder jag på att Spöket i köket sysslar med sound bortom konventionell folkmusik.

Deras succéartade konsert på cirka 70 minuter blir till en härlig retrospektiv där ”direktören för det hele” introducerar solister och låtar, ger sig själv fritt spelrum. Blomster är en genomsympatisk individ vars kolossala arbetsinsats (står för arrangemang, bokar gig, busschaufför etc.) uppmärksammas i hyllningstal. Är honom väl unt att hålla låda då han är extremt underhållande , även om han ibland hade tjänat på att vara mer distinkt. Musiken man med sådan ackuratess lirar kommer från Kanada, Irland, Dalarna och säkert fler regioner. Zappa nämns som en referens, fast i mina öron ligger Waterboys närmare till hands som ett riktmärke.

Orkestern består av blåssektion på fyra personer. Om det var ordinarie besättning heter de Erik Larsson, Cecilia Moore, Albin Lagg samt Sebastian Petersson. Den sist nämnde brukar jag höra i Göteborg Jazz Orchestra. Rytmsektionen utgörs av Erik Bengtsson på kontrabas jämte Blomster på podorythmie (fottrumma). Emma Engström spelar klaviaturinstrument, Lies Hendrix dragspel (durspel om man ska vara korrekt) och man klarar sig med en person på fiol, nämligen Signe Kierkgarrad Schmidt. Blomster anför med ackordföljder på akustisk gitarr medan Mads Kjöller Henningsen hörs på företrädesvis flöjter och vevlira. Garanterar absolut inte att definitiva sättningen listats.

Dags att dyka in i anteckningsboken. Vad hände i grova drag och hur lät det? Jubileet som erkänns vara en sanning med modifikation öppnar för Spökets del med Jig till Jon från den senaste av fyra skivor, åtföljd av ett taktilt alster insvept i nordisk melankoli. .Den ystra inledande dängan är både komponerad, arrangerad och producerad av Nisse Blomster. Förundras över hur tajt och omväxlandet det är. Uppfattade jag rätt varvas upp med reel skriven av Kjöller Henningsen vars ösiga närvaro får mig att associera till traditionella irländska tongångar, fast uppspeedade likt ett ska-band. Skickliga, spelglada solister avlöser varandra! Fäster mig vid hisnande schatteringar jämte enastående effektiv dynamik. Inledningen får mig att rysa av välbehag då den är magisk. Förnimmer en styrka som föregående konsert med Prince-basisten Ida Nielsen inte riktigt kan matcha. Sveps med av intensiteten och hur den balanseras med självklar skönhet vars emellanåt spröda tongångar förför.

Efter dessa himmelska höjder lättas en smula på emotionella energin. Polska annonseras. Den ska framföras så snabbt det bara går varför dans anbefalles. Övergången till tårdrypande ballad tillhör aftonens mest stämningsfulla moment. Melodin med sitt släpiga beat färgas av vevlira i framkant, om ögon och öron är med mig. Magin är tillbaka! Tror att det rörde sig om en vals Blomster komponerat till sin syster. Låter som en vaggvisa. Man avrundar sitt glimrande set med Turbomoppen, låt från Quebec och den näst första låt storbandet lärde sig, nämligen Brudvals från Gagnef. (med reservation för att inte all info är helt korrekt återgiven).

Nu var jag mer än nöjd, fast musikaliska festen var långt ifrån slut. Gensvaret från fans var också stort då de hade fått vad de önskade sig. Tog mig en sväng till Utopia och återvände i god tid till storstilade finalen när Spöket skulle backa upp Åkervinda, framföra liveversionen av den ep de spelat in tillsammans, släppt på digitala plattformar betitlad Hits från förr.

Åkervinda från Skåne bildades på Skurup 2013 av fyra primärt jazzsångerskor. De, har turnerat i Europa, Australien och Nordamerika, släppt tre skivor (äger minst en cd) och varit med i Allsång på Skansen. Har hört dem live. De fyra strupar vilka sömlöst levererar stämsången tillhör Agnes Åhlund (Backa Teater, My Dear Companion…) , Iris Bergcrantz (recenserat flera av hennes album), Linda Bergström (We Float) samt Lise Kroner. Genom att ackompanjeras av ett mäktigt storband begivet på världsmusik adderas en synnerligen välgörande dimension. Variationsmöjligheterna ökar påtagligt.

Fusionen startar med lustig, antik schlager i form av Öppna ditt fönster från 1932 som förknippas med Ulla Billquist. Följs upp med en skänklåt vars sound påstås röra sig mellan halling-disco och stänk av heavy metal. Efter Gammal och ung får vi njuta av rock & roll i otakt enligt vår guide, det vill säga Ja änte flöttar ja till sjöss skriven av Lars Hollmer, en av hörnpelarna i Samla Mammas Manna och mannen bakom hitten Boeves psalm. Gemensamma repertoaren överraskar. Sensationellt att man fastnat för en av Dan Berglunds mest ömsinta existentiella visor. Syftar på Nattvandrare som han själv har kvar på repertoaren. Detta storstilade projekt går i mål med bonusmelodi. En swingbetonad schlager döpt till Light Is Dim.

Kan inte nog understrykas hur fabulöst tonsäkra och synkade Åkervinda är. Och samarbetet med Blomster och hans spöken bör absolut bedömas som en synnerligen helgjuten historia. I motsats till energiska utövare av folkdans satt jag för det mesta och lyssnade. För de med lust och kondition kvar anordnades gammaldans av ett DJ-team. Ska påpekas att ljus och ljud var till belåtenhet. Lät i dubbel mening alldeles utmärkt om samtliga medverkande.

Mats Hallberg

Footer

Om oss