Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

by

pressbild Per Larsson

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.

Frejdig enormt tajt orgeljazz garneras med glänsande solon – The Real Thing hos Playhouse på Valand

by

20/11 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Behövde muntra upp mig efter att ha varit ohälsosamt slö i flera dagar. Vad passar då bättre än att höra en oerhört samspelt hammondorgelbaserad kvartett med säte i Oslo? Av de cirka 1 700 konserter man genomfört sedan bildandet 1992 har jag, om inte minnet sviker, bara varit på en. Den ägde rum på Nef, troligen 2004. Föregångaren till The Real Thing hette The B 3 Blues Band. Kvar från den sättningen är frontmannen Palle (Paul) Wagnberg sittandes vid sin jättetunga bruna möbel till instrument, vars fylliga resonans sprids via leslie-högtalare placerad bakom honom på scen. Bandet hade ett uppehåll under fem år efter att deras saxofonist omkommit i tsunamin, gjorde comeback 2010. Kvartetten består idag förutom av Wagnberg från Norrköping av gitarristen Staffan William-Olsson från Göteborg som var med när de bildades, altsaxofonisten Dave Edge från Liverpool samt trumslagaren Hermund Nygård. Om uppgifter på Wikipedia stämmer har de släppt tio album, varav flera fanns till salu i samband med konserten. Jag tog tillfället i akt och köpte deras liveskiva från -95 på cd.

Staffan William Olsson känner jag främst till för att han ingick i Hawk On Flight när det begav sig och nu är med i deras vitala nystart. Vet också att han lirat i framgångsrika hårdrockband. Tidigare i år var han dessutom solist tillsammans med Mölnlycke Storband i ett projekt i vilket kompositioner från albumet A Perfect Match återskapades live, The Real Thing mötte då Bohuslän Big Band. Recenserade konserten på Contrast här. Edge var en ny bekantskap, sägs vara influerad av såväl Dexter Gordon som Stan Getz. Nygård kan också ha varit ett nytt namn för mig. Han har en egen jazzkvintett, samarbetat med Steinar Raknes, ackompanjerat Karin Krog och ingår i Sharp 9 tillsammans med bland andra William-Olsson.

Var ingen katastrof publikt sett, men visst borde fler ha dykt upp. Värt att upprepa vilken överetablering som råder i Göteborg med omnejd, vad beträffar livemusik inom den flytande genre som The Real Thing är en synnerligen god representant för. Upplägget är det gängse, det vill säga två generösa set. Låtarna presenteras av Wagnberg och jag som inte hade någon vidare koll förvånades över hur många kompositioner som var nyskrivna plus att enbart original framfördes.

Musikerna, till det yttre smokinglirare, inleder med gungande shuffle i medium tempo. Gitarristen avlöser saxmannen i en pigg lättlyssnad melodi. Visar sig att låtar antingen pågår i samma stil som introt indikerar eller så uppstår virvlande uppvisningar med vändningar och byten av takt och troligen tonart. Inledningsvis spelas musik skrivna av deras talesperson. La Garota är portugisiska och titeln anspelar på en snabbfotad tjej. Kvicka fraser levereras av Edge medan övriga lägger en virtuos grund. Blir den första av flera härligt uppfriskande mönsterbrytare innehållande feature på orgel och ett trumsolo i marschtakt. Häpnar över hur otroligt synkade männen är i sina aktioner. Snacka om att vara tajt närvarande! Annorlunda stämning förs in i och med romantisk svepande ballad som fått titeln This Spring.

Don´t av fingerfärdig gitarrist lanseras som en blues, utvecklas till en uppvisning i tonkontroll och teknik. Hans eggande melodi broderas ut av gruppen och vi serveras kul, udda klang från den mäktiga b 3:an. Följs upp med ett alster med titel på swahili. Rytmen markerar Wagnbergs inspirationskälla och en av aftonens höjdare präglas av ett suggestivt beat. Avlöses av en supersnabb sak som låter angenämt boppig. William-Olssons Pie In The Sky från 1997 features gruppens lika stadige som fenomenala trumslagare. Att påstå att han är ett nav, en duktig dynamo är bara förnamnet. Vilket driv och rytmkänsla han demonstrerar i sekvens fylld av smarriga kaskader.

The Time Is Right av samma kompositör som föregående stycke påminner i sitt sound om Maceo Parler och Roots Revisited som sågs live på Nef för trettiotre år sedan. Det riffas lekfullt i ett shuffle-stuk som kontinuerligt tas tillbaka till utgångspunkten. Nygård är i sitt esse. Lämpligt nog ser gruppens gitarrist till att föra en ytterst stimulerande dialog med honom innan välbehövlig vila tar vid.

När smokingdressade herrarna återvänder till scen märks naturligt nog att de är inne i andra andningen. Självgående sväng har uppstått. Ska påpekas att akustiken är exemplarisk, varje instrument rätt balanserad. Först ut är ett alster genomsyrat av ett groove som skulle kunna vara hämtat från en standard. Vi får ett utsträckt saxsolo á la David Sanborn jämte ett fullskaligt sväng. Märker här hur orgelns basregister framhävs. Man har kommit till avdelningen där två av engelsmannens kompositioner framförs varav en betitlas Behave. Silly Hatwalk av bandets göteborgare kan betecknas som sprudlande, rent av sprallig varvid fokus flyttas på känt jazzmanér. Läge uppstår för kvartettens elgitarrist att gå loss, vilket han gör med besked och vi hänförs. Ett av konsertens krön är den bländande konversation på trumset och altsax som utbryter.

Förbluffas över medlemmarnas produktivitet. Vi får många nya låtar av vilka William-Olssons Red Clouds är ytterligare en. Visar sig vara en sugande melodi, till sin karaktär ömsint pockande. I racertempo avverkas vad som bör betecknas som en favorit. Ett fan utbrister ”äntligen”. Syftar på Red Alert med kvällens andra längre trumsolo. Man överraskar genom att det sjungs om en strulig upplevelse i vardagen i bossa av Staffan som fått text och sång av Palle. Effektfullt när gruppen anpassar volymen till Palles sång i Ingen där. Tyckte greppet funkade förträffligt, hade gärna fått vara mer av den varan.

På sluttampen förnimms Tower Of Power-vibbar. I funkig rytmisk komposition signerad Staffan får vi mitt i dessutom en skojig sekvens i form av signaturen till Flintstones. Kan inte nog betonas hur tajt det låter när samtliga har flow. Som en logisk konsekvens av vad vi upplevt surfas som extranummer in på vågor av extas. Alluderas på hur musik används vid väckelsemöten genom ett avslutande hallelujah från Wagnberg efter klassiker som kan ha varit Han har öppnat pärleporten respektive psalmen He´s Got The Whole World In His Hands. På spårvagnen hem snappar jag upp en röst bakom mig. Personen tycks tala i telefon om konserten vi bevistat och utgjuter sig i lyriska ordalag om tajmingen hos Hermund Nygård, verkar ha fått en ny favorit, beröm lätt att instämmer i. Och spelglädjen hos The Real Thing blev verkligen ett lyckopiller.

Fängslande clinics gav också en utomstående novis värdefull kittlande kunskap – Jazz Academy på Utopia

by

15/11 2025

Utopia i Göteborg

Blev inbjuden till utbildningsdagen av en av arrangörerna, nämligen sympatiske ägaren av krogen Utopia. i vilken egenskap, frågade jag? Du får välja att komma som intresserad privatperson eller skribent blev svaret. Grejen är att även om jag ägnat mycket tid åt att recensera musik lyssnad till live eller på skiva är mina kunskaper om musikaliska hantverket ytterst begränsat, näst intill obefintligt. Och har aldrig ens försökt spela något instrument, möjligen testat på någon musiklektion i skolan utan att minnas. I likhet med en fotograferande veteran på plats utgjorde jag således inte målgruppen. Meddelade Patrik Kärn att jag inte skulle orka gå upp i tid för att kunna vara med om samtliga programpunkter. Innebar att jag efter två byten i kollektivtrafiken var framme och steg in på krogen vid 11-tiden.

Hade föreställt mig att den nyfikna och frågvisa publiken skulle utgöras av ungdomar vilka gått musikgymnasium och påbörjat utbildning på folkhögskola. Döm om förvåning när jag upptäckte att de som betalat för att bevista utbildningsdagen var amatörmusiker, till och med sådana som ibland spelat för ett gage. Även om jag kom mitt i en clinic och missade introduktionen, framgick att den som höll i schemat och kanske också snickrat ihop programmet bedrivit/ bedriver hjärnforskning på Chalmers relaterat till musikutövande. Angående Utopia har jag tappat räkningen på hur ofta krogen frekventerats under dess snart fyraåriga existens med nuvarande inriktning.

Fem instrumentalister berättade om hur de tänker kring sitt musicerande och i förekommande fall komponerande. Intention fanns att bredda redovisningarna, göra dem giltiga bortom jazzens fria förhållningssätt. Osäker på om den linjen fullföljdes även om flera tips nog inte var specifika för verksamma inom jazz. Från scen berättades om hur de övar, vad man vill uppnå och minst en av dem tog upp förebilder. Att musikerna praktiskt visade eller demonstrerade vad de pratat om genom att spela själva eller tillsammans i olika konstellationer, blev givetvis grädde på moset för oss åhörare.

Först ut i min frånvaro var Emil Ernebro akustisk gitarrvirtuos vars stilideal man vågar påstå är Django Reinhardt. Hann vara med om slutfasen i klaviaturspelaren Fabian Kallerdahls anförande. Gjordes paus för både förmiddags- och eftermiddagsfika samt för lunch som bestod av god risotto. Resterande lektioner hölls a i tur och ordning av saxofonisten Lisen Rylander Löve, kontrabasisten Hugo Löf samt trumslagare Adam Ross. Kallerdahl medverkade i tenorsaxofonistens pass som något av en sidekick sittandes vid flygeln, vilket faller sig naturligt då båda ingår i kvartetten The Splendor. Recenserade för övrigt ett av deras album för ett par år sedan i OJ. Så gott som allt deltagarna delgavs var nytt också för mig, varför jag fann det meningsfullt att anteckna, särskilt när enda kvinnan och den 31-årige batteristen gav oss inblick i respektive karriär. Lektionstimmen fick var och en lägga upp efter eget huvud. Flera av dem skulle jag inte definiera som extroverta vilket gjorde att de förvånade mig i denna position. Ett par av pedagogerna har jag lyssnat på så pass mycket och skrivit om att de får betraktas som vänner.

Lisen Rylander Löve har jag förmodligen lyssnat på i så där tjugo år, fast det kan gå långt mellan gångerna, handlar nästan alltid om live-situationer. När inte andra gästas rör hon sig emellan sitt eget projekt, kvinnliga duon Midaircondo och den jämförelsevis nästan akustiska kvartetten Splendor. innan hennes lektion startar gör hon en mjukt böljande improvisation tillsammans med Fabian på flygeln. Hade dessförinnan hört hur han besvarat frågor om vilka övningar på piano som han brukar ägna sig åt, exempelvis för att träna upp elasticiteten i fingrar. Pianisten har jag hört regelbundet live och på skiva i mer än tjugo år och skrev en gång ett miniporträtt.

Vi får veta att Lisen från sex års ålder spelade piano, sjöng i ett popband under sju år. Tjejerna uppträdde på Arvika-festivalen där de kraftigt förminskades med sexistiska slogans. Den anekdoten chockade, förvisso sades klimatet ha blivit oerhört mycket bättre i och med att arrangörer och lyssnare senaste femton tar emot den väsentligt ökande skaran av kvinnliga jazzsolister respektfullt. ” Helt sjukt alltså hur det varit männens värld.” Vikten av att band är en trygg plats betonas. När Lisen kom i kontakt med tenorsaxen blev utbildningsvägen Folkuniversitetet, Skurup och Musikhögskolan. Nämner att hon ibland spelar andra typer av saxofon men aldrig testat altsax, däremot kombinerar sina toner med liveelektronik. Att möta jazzens öppnare förhållningssätt blev som att kliva in en totalt ny värld. Gitarristen Bill Frisell framhålls som inspiratör.

Ska försöka att starkt komprimera några av den etablerade utforskande musikerns tankar, vad hon ville lära ut. Störst intresse har lagts på att hitta sitt sound, ett synsätt hon ville föra över till aspirerande musiker, uppmanade dem att till att anamma liknande fokus. Tävlingsgrejen, det vill säga att gå in för att bräcka varann i halsbrytande solon, alstrar enligt henne negativ energi. Tog som ett exempel när Dizzy Gillespie replikerar på urladdning från Sonny Rollins genom att helt bryta mönstret. Varit viktigt att fundera sin roll i en grupp såväl som kollektivt sound. Gäller att vara lyhörd, plocka upp sekvenser från andra. Lisen talar om vikten av långa toner, övertoner och inte minst pauser och att låta musik uppstå organiskt. ”Görjobbigt med folk som pratar hela tiden”.

Lisen tycker att man kan träna på skalor, ackord och ta in det i kroppen för att kunna vara i nuet. Hennes mål är att vara närvarande och behålla fokus. Hon som gärna lirar fri jazz menar att det behöver övas även på den formen, att våga hålla i. Innovatören berättar om vilka utgångspunkter och vilken vision hon har i sitt komponerande. Att hon gillar kontraster speglar personligheten. Jobbat med andningen, vilket medfört ett rikt register där flageoletter behärskas. Fanns en nyfikenhet bland åhörarna kring gruppimprovisation och inte minst kring kemin som alstras på jam. När är det befogat att köra sitt eget race och när ta något vidare genom att lyssna på andra? ”Vart leder detta till? Påminner om samtal, alla är inte fruktbara.”

Hugo Löf lanseras som en stigande stjärna, en stor talang på kontrabas. I fjol tog han examen i kandidatprogram i jazz på Kungliga Musikhögskolan och belönades med pris. Senast igår hörde undertecknad hans förbluffande teknik på några meters avstånd på Unity, en ynnest med tanke på att han sällan spelat i Göteborgsområdet. I somras kunde vi avnjuta ynglingens favoritlåtar då han bjudits in till Jazzradion, något jag fick möjlighet att kommentera när han spelade med danske pianisten Rasmus Sörensen i slutet av sommaren på just Utopia. Kanske för att det blev en tämligen praktisk genomgång där tekniker redovisades skippade jag att anteckna. Minns att vetgiriga deltagare fick reda på skillnader gentemot elbas som var hans första instrument, vad han övar på, hur han plankat basgångar och solon från skivor, rollen i en konstellation och samverkan i rytmsektion. Även för en icke-musiker var det synnerligen intressant att få veta vad han tog fasta på i ett ensemblespel. Var tunnsått med refererande till eventuella förebilder. Ray Brown och trumpetaren Freddie Hubbard nämndes. Minns jag rätt framfördes något överenskommet tillsammans med Adam Ross som givande slutkläm på lektionen.

Hisnande utvecklingen för Adam Ross har jag kunnat följa i realtid från det att offentliga examenskonserten hölls på Unity med Göran Kroon som examinator (recenserade i Orkesterjournalen. Sittande bakom trummorna tar han själv upp närmast explosionsartad statusförflyttning efter fråga om framtida planer. ”Vart ska jag ta vägen nu efter att jag rekryterats till den plats jag åtrått mest, sitta bakom trummorna hos Stockholm Jazz Orchestra? Ska jag satsa på att skriva egen musik? Har sedan konserten 2018 lyssnat på hans pulserande energirika handlag med trumset frekvent, trettio-fyrtio gånger är nog ingen överdrift. Därtill ska adderas flera lyckade samarbeten på skiva, från trios till storband av vilka en del recenserats. Mot den bakgrunden var det förstås kittlande att få trumslagarens egen version av vad som format honom, drivkrafter och avgörande möten. Förvisso numera boende i Stockholm där de mest attraktiva erbjudandena finns genomgicks högskoleutbildningen i Göteborg och han blev kvar i stan några år vilket gav mig möjlighet att höra honom frekvent.

Det berättas om en resa i musikens värld som startade hemma i Kalmar i 12-års åldern. En musiklärare såg honom och hon planterade en nödvändig dos självförtroende. Trummandet började i kurs på Folkuniversitet och första anhalt som lade en grund – ”jag tappar inte bort mig, har lätt för att finna formen på låtar” – var ett coverband som lirade Red Hot Chili Peppers-låtar instrumentalt. Det blev musikgymnasium där han tvingades lära sig noter, något han är tacksam för. Sista året fick han upp öronen för jazz. Utsågs till mvp på en Youth Festival i Stockholm. Träffade då Fredrik Norén konstnärlig ledare för ovan nämnda SJO och senare Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson. Vid den tidpunkten hade Adams begåvning redan upptäckts av Peter Asplund som han idag spelar regelbundet med på samma scen (recenserat Asplunds Göteborgspräglade kvartett i OJ). Resan gick vidare till Fridhems folkhögskola och sedermera till HSM i Göteborg efter att först ha blivit kuggad i teoridelen.

Vilka råd denne snabbt marscherande batterist delade ut? Det frågades om cymbaler och annan utrustning, vilket blir alldeles för nördigt att återge i detta rapsodiska referat. Hävdade att det enkla är tidlöst och att hans funktion är att balansera sina aktioner gentemot basisten. Resonerade kring hur sväng uppstår, att det i storband pendlar mellan att pusha eller att töja som ett gummiband. Visa pondus med ödmjukhet. Var inte rädd för att lyfta fram och inspireras av förebilder var andra visdomsord. Timide mannen med kometkarriär i bagaget framhöll trummisen hos Iron Maiden(!), Mike Portnoy i Dream Theater, Dave Weckl (som jag hört flera gånger live), Marcus Gilmore och Jeff ”Tain” Watts samt några självskrivna namn ur jazzhistorien så som Tony Williams, Elvin Jones och Roy Haynes.

Adam anser att vägen fram till jazzen varit knölig, fast verkar själv häpen över vad han presterat och hur efterfrågad han därför blivit tillsammans med ett par kompisar ur samma generation. Uppmanar åhörare oavsett instrument ”kör på det som gör dig glad, se till att du inte känner dig begränsad.” Innan deltagarna fick utvärdera dagen och komma med önskemål avslutades verksamheten på scen elegant med att en nyfödd trio spelar en medryckande melodi där fokus på sedvanligt maner vandrar. Adam Ross får sällskap av Hugo Löf vid sin kontrabas och Emil Ernebro på akustisk gitarr.

Behagliga rysningar av energisk show framförd med passion och värme – LaGaylia Frazier i Tina Turner-tribut i Råda Rum

by

15/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Upplevde frost i Mölnlycke och fläckvis halka denna lördagskväll då det sades från scen av huvudpersonen att det var fullsatt. Var förvisso en sanning med modifikation. Dock hade emligt sexhundra personer köpt biljetter vilka kostade en rejäl slant. Nu tror jag inte någon gick hem missnöjd utan tribut-showen till Tina Turners minne var en fullödig historia vars proffsiga leverans torde ha förmedlat en känsla av att ha fått valuta för investerade pengar. Platsen betyder något extra för mig då pappa och några släktingar begravts ett par stenkast från fashionabla Råda Rum. Gick i mellan- och högstadiet i Mölnlycke före ortens otroliga utveckling hade påbörjats.

Har varit på en del evenemang i Råda Rum, varav mamma bjudit på några arrangerade av pensionsföreningen hon tillhör och ett par gånger har jag på deras önskemål recenserat konserter. Recensioner vilka publicerats i lokaltidningen. Jag har i egenskap av recensent kunnat bjuda henne på såväl Lill Lindfors som Augustifamiljen XL i hyllning till Sven-Bertil Taube. Kan berätta att jag i lördags åkte buss från Göteborg efter att ha varit inbjuden till en så kallad Jazz-akademi på Utopia nedanför Stigbergstorget. Vid ankomsten till Mölnlycke hade jag tid över. Den ägnades åt fika hos mamma, promenad och som sista uppladdning ett glas vitt och räksmörgås.

Tycker det kan finnas skäl att avslöja mitt förhållande till Tina Turner (1993 – 2023). Jag stod utanför Ullevi och lyssnade 1996 under hennes Wildest Dreams Tour men saknar samtliga soloalbum, till och med Private Dancer ansedd som rockhistoriens mest framgångsrika comeback. Visst fäster man sig vid medryckande hits, men det låter för polerat i mina öron. Såg på biograf Tina – What´s Love Got To Do With It, biopic baserad på Anna Maes Bullocks självbiografi.

Av sångaren och skådespelaren som fått epitetet Queen of Rock ´N Roll, sålt närmare tvåhundra skivor och tilldelats åtta Grammy (tjugo nomineringar), äger jag istället en handfull vinyl (ett par av dem dubbel-lp) vilka täcker 60-talet och halva 70-talet, det vill säga eran då hon bildade ett firat artistpar med sin man Ike Turner. Denne pionjär hörde jag faktiskt på Nef i en lyckad konsert med ett tajt band bestående av fyra generationer. Tror detta skedde 2007, samma år stilbildaren inom r & b och tidig rock & roll avled. Inser att de producenter, låtskrivare och musiker som samarbetade med Tina Turner från och med Private Dancer med sina sju(!) singlar slipade fram ett vägvinnande sound som appellerade brett, men för egen del föredrar jag nerven och det råare nakna uttrycket som framlockades med Ike Turner och deras körtrio Ikettes. Första konserten i Sverige ägde för övrigt rum i Scandinavium. Jag var tyvärr inte där, men kuriöst nog var förmodligen min morbror den som presenterade dem på scen.

Även om jag inte klarar av Rhapsody In Rock-konceptet där svensk-amerikanska LaGaylia Frazier medverkat, missat vad hon gjort i Mello och bara undantagsvis sett tv-framträdanden, visste jag att hon är en enormt passionerad sångerska med enastående omfång. Det visste också Håkan Hellström eller hans rådgivare eftersom hon numera ingår i hans kolossala produktioner och de exceptionella stämbanden ges solistiskt utrymme. Kände också till att live är hennes grej och att sopranen kan bli så intensiv och gäll att man ryggar tillbaka en aning. Klokt att det lagts in ballad och nedtonade avsnitt i hennes Tina Turner-tribut, vilket gör att musiken får sjunka in och tiden stannar upp.

Nu hör det till saken att jag hörde henne i standards och troligen soulklassiker ackompanjerad av maestro Jan Lundgren i Lerum och sett ett par souliga shower, den senaste i somras på Ystad Jazz Festival, då hon gjorde succé tillsammans med flera i tribute-bandet. Den konserten gjorde att kvinnan som studerade klassiskt piano och operateknik (rösten har delvis gått i arv från biologisk far) i Florida där hon växte upp för att för tjugofem år sedan flytta till Sverige tack vare kärleken; gjorde att jag anmälde intresse att bevaka evenemanget.. Det är tydligen fjärde turnén som genomförs i höst. Har svårt att tänka mig någon bättre lämpad för uppdraget.

(satt på läktaren i bakre delen och flera bilder på mobilen blev suddiga pga scenljus)

Merparten av musikerna på en scen Frazier tycker är till ytan begränsande är hemmahörande i Göteborg och i Västra Götaland. Några ackompanjerar Lollo Gardtman. Kapellmästaren Markus Linnell Zovis lirar keyboard och möjligen synt, bakom plexiglas överst placerad sitter habile hantverkaren Magnus Höglund bakom trumsetet som bildar rytmsektion med elbasist Christopher Eek som också utgör språkligt ankare för tvåspråkiga stjärnan. Hon förmedlar livsvisdomar, hur drömmar kan slå in men också otäcka, ytterst relevanta anekdoter om kvinnomisshandel och förtryck. Rörande engagerande och ibland komisk storytelling som visar varför tributen döpts till ”Tina and me”.

På träblås (tenor-, barytonsax och tvärflöjt) finns Per Laang som nyligen sågs i Peter LeMarc-tribut. Gitarristen är ett nytt namn att lägga på minnet. Johan Randén, också verksam som producent, lirar både hårdrock och mjukt i form av julsånger med Elisa Lindström och han har lagt solon på julalbum med Michael Bublé och senaste skivan med Taylor Swift(!). Körsångerskorna med förebild Ikettes är nyrekryterade. Dels Cimberly Wanyonyi från Skellefteå som vunnit Idol, dels Elin EllyEve Svensson från Kristianstad. Turnén produceras av Guppy Entertainment! Förvånades över att ingen backdrop användes. Ger emellertid högsta betyg för ljud och ljus. Vi slapp lyckligtvis genomträngande bas, något som alltför ofta förekommer när rytmer framhävs. I första hade jag till och med föredragit att basen varit något mer märkbar. Svår avvägning.

Gammal hederlig soul och funk strömmar ur högtalarna innan ljuset släcks eftersom Tina Turner gärna valde bland dylika covers. Man kickar igång på högsta växel. Inledningsvis serveras idel godbitar i form av Let´s Stay Together (Al Green), ösiga urladdningen i ett av få original NutBush City Limits samt What You Get Is What You See (T. Britten/ G. Lyle). I sist nämnda dänga levereras aftonens första gitarrsolo.

Efter furiös uppvärmning och ett första mellansnack som hålls i en underhållande ton och introducerande stil infaller ett par toppar i följd. Syftar på oemotståndliga övergångarna i Typical Male (T. Britten/ G. Layle) jämte sugande beatet i Better Be Good To Me (Chinn/ Knight/ Chapman). Här riffas melodin fram varvid publiken ger sitt bifall. Om någon mot förmodan tvivlat blir samtliga varse vilket makalöst register frontande yrväder förfogar över. Att opera behärskas demonstreras i fragment av en välkänd aria. För att La Gaylia ska få vila sina stämband i varje intensivt set och för att exponera duktiga bakgrundssångerskor får de träda fram ett par gånger, vilket de gör med besked. Härligt energipåslag och starka röster. Överhuvudtaget går musiken in i kroppen, må-bra-ilningar sprids från scen. Tributen Tina And Me gör oss överlag saliga. En bidragande anledning är hur nog man arbetat med sound, vinnlagt sig om att det ska låta sofistikerat, melodier framföras ungefär som på Turners inspelningar. Och förutom snyggt sammansatt livemusik som gör hyllningsobjektet rättvisa, förmedlas gripande och rörande väsentliga skärvor av två liv, hennes eget och förebilden hon blixtsnabbt fick träffa en gång efter konsert.

Borde träna mig på att inte sväva ut så mycket. Har ju inte ens tagit mig igenom första avdelningen. Registrerar att What´s Love Got To Do With It gungar fram skönt och ståtligt. Bandet ges utrymme att skina i ett cover-medley vars original hämtas från bland andra Beatles, Stones, Eddie Floyd/ Steve Cropper och Led Zeppelin. Älskade stringent riffande, melodislingor, tunggunget och hundratioprocentiga satsningen i discorökaren förknippad med Amy Stewart. I detta sjok utkristalliseras spel på klaviaturer för första gången. Före paus fortsätter storyn om Tina Turners öde och hur hon gjorde sig fri. Stadigt groove i soundtrack med titeln We Don´t Need Another Hero (Thunderdome) avslutar ett fylligt första set. Såväl musiker som sångerskor är verkligen på tårna och i obestridligt centrum står ett fenomenalt kraftpaket.

En recension bör inte likna ett referat. Finns ändå en hel del höjdpunkter som inte kan förbigås i andra halvlek. Taggade gänget återvänder till scen i läckert suggestiv hit. Vi får njuta av GoldenEye ur James Bond-rulle med samma titel som nog är det mest pampiga anslag som kompositörer Bono och The Edge någonsin åstadkommit. Berördes av uppblossande Shirley Bassey-vibbar. Ledmotivet följs upp med stolt statement i Private Dancer med lödigt solo från Per Laang, på sopransax om jag förmår tyda mina anteckningar. Fler instrumentalister träder fram. Sättet man tolkar I Can´t Stand The Rain (stor hit i Europa vars original med Ann Peebles jag har) och souliga extasen i Hold On I´m Comin´ förtjänar feta utropstecken. Här bjuds på gitarrsolo, fräcka fraser på tenorsax, och riff-fest. En körsångerska omvandlas till solist, sjunger inlevelsefullt.

När refrängen i Addicted To Love (R. Palmer) broderas ut anlitas unga Alma från Kulturskolan för att bistå övriga. Publiken uppmanas att ställa sig upp. LaGaylia och arrangerande kapellmästare ser också till att ta fram välklingande versioner av megahits från tiden under Ike Turners regim. Refererar så klart till Phil Spectors mästerverk River Deep Mountain High som så förföriskt stiger och sjunker i omgångar plus John Fogertys särpräglade Proud Mary vars sugande souliga version paret fick en Grammy för. Här uppstår en kul jammig sekvens med bastoner i framkant och hängivenheten i Spectors triumf går inte att ta miste på, dessutom föredömligt arrad.

Duetten It´s Only Love skriven av Bryan Adams gränsar till heavy metal. Här får gitarrist Johan Randén skina med licks och kompet hänger skickligt på, hugger in i massiva takten. Föga förvånande klappas stjärnan och hennes duktiga medhjälpare med kapellmästaren i spetsen in för extranummer. Publiken diggar stående i vad jag skulle rubricera som mycket gångbar schlager-pop. Trallvänligt så det förslår med refräng som sätter sig i skallen Syftar på den instant appeal som genomsyrar The Best från 1989. Som framgått tror jag folk fick vad de önskade, kanske till och med mer än så. Det är sällan tributer alstrar en lika stor förbindelse med den som hyllas. Harmonik, rytmer, solon, sammanbindande berättelser, förstklassiga arr och givetvis otroligt passionerad sång gjorde tillställningen till en kväll att minnas. Och jag hann inte räkna alla klädbyten, minst tre. Uppstod som sagt stunder av gåshud tack vare den närvarokänsla som strömmade från scen och gängets proffsigt associativa levereans.

Upprymt gestaltad föreläsning om vad som förenar och skiljer världsreligioner – Abrahams barn på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Jonas Kündig

Av Svein Tindberg (översättning Sofia Fredén)

Bearbetning: Johan Gry

Regi, scenografi och kostymdesign: Johan Gry

Registöd: Fredrik Evers

Ljusdesign: Coppelia Bondesson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Medverkande: Johan Gry

Premiär lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/11 2025

Spelas till och med 3/1 2026

Får en dèjá vu-upplevelse av denna monolog pågående i cirka åttio minuter. Känns som om jag sett Johan Gry i enmansföreställning tidigare utan att kunna erinra mig när så skulle ha skett. Har beskådat skådespelaren som ingått i Stadsteaterns fasta ensemble sedan 1996 i fler än tjugo roller, varav åtskilliga recenserats. För en bredare publik blev mannen vars far ingick i kärnan av Hem till byn-aktörer, ett känt ansikte i och med tv-serien om kommissarie Winter. Trots att han är några år yngre än undertecknad tillhör Gry tack och lov den gamla stammen av skådespelare vad gäller diktion och pauser, vilket resulterat i att han flitigt anlitats i egenskap av uppläsare, bland annat i radio. Han har skrivit och regisserat dramatik, inte minst för Radioteatern och undervisat på Högskolan på scen och musik. Han brukar vara med i eller arrangera sammankomster såsom samtal och seminarier på Stadsteatern.

Abrahams barn tycks ha varit hans skötebarn även om ursprungligt manus hämtats från Norge. Lusten att sätta tänderna i Svein Tindbergs patosfyllda religionshistoria från 2011 verkar ha grott länge. Noterar att den 72-årige norrmannen gjort ytterligare tre monologer utifrån aspekter på kristen tro, botaniserat i förhållandet tro-vetenskap och medverkat som uppläsare i livsåskådningsprogram i norskt tv. Hans föreställning skapades för Det Norske Teatret i Oslo och har spelats över trehundra gånger.

Hans ”föreläsning” och Grys bearbetning handlar om tron på de heliga skrifter som i Mellanöstern skiljer judendom och kristendom åt och hur dessa läror i sin tur skiljer sig från islam. Betoningen ligger dock på vad som förenar när berättaren guidas runt i exempelvis Jerusalem. Monologen går från att redovisa gemensamt ursprung till att peka på hur skillnader utvecklades, för att i ett konkluderande resonemang framhålla likheter. Om Tindberg eller den lika vetgirige förkunnaren Gry gjort dessa resor, eller om det endast är rollfiguren som gjort dem, ivrande efter att sprida sin inhämtade kunskap, svävar publiken i ovisshet om. Man blir heller inte riktigt klar över vilka, föreläsaren i ljus kostym som tar upp böckerna han docerar om ur en brun lärarportfölj, det är tänkt att han vänder sig till. Smart att låta osäkerhetsfaktorer löpa parallellt med de handfasta upplysningar vi bombarderas med. Det påtalas visserligen att Gry förvaltar berättelsen utifrån personliga erfarenheter.

Att Tanach (judarnas heliga skriftsamling, hebreisk bibel), Nya testamentet och koranen är nedtecknade berättelser, myter och sägner som inte ska förväxlas med sanning eller vetenskap, blir uppenbart när viktiga figurer åldersbestäms. Hur betraktelsen kring Abrahams barn hänger ihop utgör själva startpunkten. Ekumenisk strävan finns ju i praktiserad kristendom. Abrahams barn speglar en utvidgad variant bortom religioners skiljelinjer. Lovvärt och säkerligen till viss del trovärdigt. Tyvärr är ju historien fullproppad med krigiska erövringar och bestialitet i religioners namn.

Är en konst att kunna engagera oss som inte tror på någon av de tre religionerna. Mannen som regisserat sig själv och står för scenografin i vinrött med projiceringar i form av kartor och dylikt, bygger sitt koncept på ett vitalt inkluderande tilltal. Repliker levereras tydligt med espri. Hans röst känns igen oavsett om den är upphetsad eller eftertänksamt fastslår en utsaga. Krångliga begrepp och dito resonemang undviks, till förmån för det konkreta, oväntade sammanträffanden.

Att han under premiären tvingade sufflören till räddningsaktioner ett par gånger hade ingen negativ påverkan. Publiken tas med på en resa där historieberättande blandas med reflektion och till och med humor. Roligast blir det när guides knaggliga engelska imiteras. Ljuddesignen antyder emellanåt myllret av folk och vi får flera anekdoter om hur olika grupper lever tätt sammanpackade, exempel på till synes olösliga konflikter. Klagomuren och dess beteckningar blir en startpunkt för vår föreläsare som i sin betraktelse belyser eviga frågan om en förlåtande eller straffande Gud. Minns inte att han tog upp extrema riktningar inom kristendomen: Jehovas vittnen, mormoner, leastadianer, Schartau etc. Vidare spekuleras över vad som är sanning, tradition eller myt.

Har nu gått nästan fyra dagar sedan premiär, vilket återigen är ett tecken på förödande skrivkramp. Snappade upp att recensent i GP menade att insatsen var modig. Gry lämnar oss med en rapsodisk nulägesbeskrivning medveten om att minerad mark beträds. Mitt i monologen poängteras vådan av brist på kommunikation och hur Gud i bibeln straffade människor för Babels torn genom att ge dem olika språk. Att olika kulturer inte förmått kommunicera sägs ha orsakat inte bara förvirring utan kaos och krig. Gry introducerar sin orientering i samtiden genom att hävda det självklara, nämligen att religion använts av makthavare i alla tider, ett sätt att fostra och tukta medborgare och uppväxande släktet också historiskt sett i vårt land. Korstågen nämns.

På väg ner till premiären träffar jag en judisk dramatiker som har en diametralt motsatt syn på kriget i Gaza och vad som föranledde det jämfört med en prisad aktivist med judiskt påbrå som satt framför mig. Gry uttalar sig med avsikt att inte göra endera sidan upprörd och lyckas så där. Antisemitism fördöms för att i nästa andetag likställas med islamofobi. Då ska man ha i bakhuvudet att han regisserade och var en av manusförfattarna till Jihadisten som spelades under en våg av islamistisk terror i Europa, inklusive attentatet på Drottninggatan. De som skildrades då förvarades INTE, men målet var att de IS-anslutna trots sina illdåd inte skulle ses som avhumaniserade monster. En av de som anonymiserats ovan hade säkerligen önskat att Gry skulle tala om folkmord , medan den andre torde ha varit förkrossad över att Hamas massaker 7/10 exkluderades i harangen jämte enorma eskaleringen av hatbrott. Trots att Trump och SD för en gångs skull inte hamnar i blickfånget som hatobjekt, sipprar tendentiös hållning igenom. Istället fördömdes i generella termer perverterad terror. Hade varit befogat med en vidgad analys av vilken religiös ideologi som hotar feministisk, liberal västerländsk demokrati och sprider skräck. Hur den sänt budskap som renderade i förhöjt säkerhetsläge, också på Stadsteatern.