Mats Hallberg

2-5/9 2026

Ny festival i Göteborg med omnejd

Arrangör: Göteborg Artist Center

Nyligen avslutades en festivalen i det mindre formatet med medverkande från när och fjärran. Scenerna var utspridda och programpunkterna spretade som sig bör. Har sett att jazzmagasinet Orkesterjournalen rapporterat om ett panelsamtal med deltagare från Göteborg, England och Nederländerna. (om jag minns rätt) Frågeställningen handlade om hur kan andelen kvinnor i jazziga evenemang ökas? Fler samtal ingick i programmet, bland annat ett om oberoende skivbolag. Scener som togs i anspråk för denna frihetligt sinnade tilldragelse fanns belägna på Konstepidemin, Utopia, Valand och Dergårdsteatern i Lerum. Som samordnare likt spindeln i nätet fungerade förvånande Maria Rylander. Hon jobbar framgångsrikt på europeisk nivå med diverse jazzprojekt och bjöd in undertecknad till öppningsmingel. Festivalen var uppbyggd kring samarbeten och partnerskap utifrån en begränsad budget. Har inga exakta uppgifter om publiksiffror men festivalen verkar ha varit lyckad.

I samband med inledande mingel bjöds på en halvtimmes fängslande performance där spoken word artisten Emma Axberg (ordförande i lokala Poetry Slam-föreningen) underhöll med sin finurliga text plus lite sång och koreografi, ackompanjerad av violinsten Terese Lien Evenstad vars förra skiva jag recenserade. Duons föreställning började med ett barndomsminne som Axberg återvände till för att knyta ihop säcken. Ett lustigt moment uppstod när de ville förvilla publiken om att musikern körde sitt eget race, genom att vägra följa uppgjord överenskommelse. Kul! Ska också påpekas hur inövat deras samarbete var och vilket omväxlande och fascinerande soundscape virtuosen på violin skapade, genom sitt sinnrika bruk av looppedaler. En något udda syntes av uttryck som funkade ypperligt.

Blev premiär vad beträffar att uppleva BRÖTZ egenartade variant av jam session. JFFFK står för Jam för främjandet av den fria kulturen. Till en sådan session anmäler man sig genom att ens namn läggs i en plastskål. Ceremonimästare Johnny Wartel drar tre lappar åt gången och utövarna gör något tillsammans under cirka fem minuter. När en av dem börjat hakar övriga på eller så gör var och en sin grej. Varianten på BRÖTZ är som en lekfull happening, närmast motsatsen till traditionella jam där musiker och sångare under max två låtar bildar en ny konstellation genom att med utrymme för solon framföra en standard var och en lärt sig. Tog väl cirka en timme tills alla varit uppe på scen. Då tyckte jag denna lekfulla impro-övning räckte för min del. Man brukar tydligen hålla på ungefär tre omgångar. Kan tänka mig att de som tillför något mer eller mindre udda till hopparade trios oftare stimuleras mer än åhörarna.

Festivalen var generös under fredagen, anordnade en konsert på Utopia vid lunchtid utan entré. Fick för troligen första gången höra Toppkonst Orchestra som både är ett skivbolag och en trio vilka öppensinnat odlar en jazzig estetik med inslag av arty pop.. Antar att de bildades i Göteborg fast medlemmarna numera är utspridda i Skandinavien. Pianisten John Holmström bor numera vid Oslofjorden, gitarristen Carl Svensson är hemmahörande i Stockholm medan deras sammanbindande kraft på kontrabas Alfred Lorinus, flyttade för ett antal år sedan till Karlstad. Konserten som borde haft större publik pågick i cirka 50 minuter med i första hand. Dessa tre män som gärna bär keps levererade en formidabel konsert med superspännande repertoar. Utan trumslagare blev det intimt och ibland småsvängigt när fokus förflyttades sinsemellan. Melodierna framhävdes ypperligt i denna avskalade tappning av sättning som stundtals spred en delikat rogivande atmosfär motsvarande kammarjazz.

Jag var förtrogen med musikernas kapacitet. Den krångliga resan till Majorna var således inte någon chansning. Har hört dem live vid skilda tillfällen fast inte när de sammanstrålar på trio. Trots förhandsinställningen vill jag påstå att förväntningar till och med överträffades. Att man inte sällan förmår att förmedla en magi bestående av vackra klanger i kombination med spännande harmonier är värt beundran. Trion sprider vällust och har en vägvinnande kemi. Välskrivna original blandas påfallande ofta med oväntade covers. Blir förtjust i hur de inleder med American Tune (P. Simon) och Crazy (W. Nelson). Innerligt porlande melodin med sina lätt identifierbara stigningar avlöses av klassiskt tema från countryns outlaw-legendar. Svenssons snyggt utbroderade refräng följs upp lika elegant av Holmström vid flygeln. Wille Nelsons stämma kommer in i skallen Vad gäller covers spelas också en gripande, långsam låt signerad Brian May vars sound skiljer sig radikalt från pompösa Queen. Här infaller för övrigt konsertens första bas-feature.

För att slutföra redovisningen av väl valda covers framförs allra sist Jag var en vandrare vars original återfinns på en lp av Göran Fristorp från 1979 som jag äger, vars visa sjungs eftertänksamt till ackompanjemang av gitarr och bas, av pianisten i TKO fast han inte är någon naturlig sångare. Upphovsman till den intelligenta texten är ingen mindre än Beppe Wolgers. En rörande final på en ljuvlig konsert. Ska poängteras att akustiken var bästa tänkbara.

Musikerna kryddar som nämnts repertoaren med egna utomordentliga alster. Carl Svenssons första klangrika bidrag har titeln Copenhagen Dreaming och han står för ett intrikat intro. Varje ton känns betydelsefull i denna ljuva ballad där pianistens utsökta anslag tillför stor skönhet när han färgar kompositionen. Holmström passar på att lansera en sprillans färsk låt plus en stycke tillägnad en norsk vän. Hans dedikation är ömsom sprudlande, ömsom suggestivt. Här förvandlar sig Svensson till en driven jazzgitarrist och Lorinus praktiserar i en sekvens walking bass. Noterar att nyanser idkas på ett delikat sätt. Rytmik i förening med catchig harmonik från tre likvärdiga beståndsdelar gör mig uppfylld och känslosam. Skulle vilja hävda att den underskattade John Holmström rör sig tämligen konsekvent inom tonspråket synonymt med TKO, medan de andra hörts dra iväg i andra mer ”hårdfört” expressiva stilar. Toppkonst Orchestra rekommenderas!

På fredagen återvände jag till krogen Utopia efter att ha varit på konsert på Storan. Hade hoppats hinna fram tidigare, men fick i alla höra avslutande trettiofem minuter med unga trombonisten Agnes Darelid och hennes grupp. Som jag trott var det knökat på krogen men jag fick lyckligtvis en bra plats i hörnet vid sidan om baren. Stimulerande musik framfördes skriven av Agnes hämtad från hennes uppmärksammade debut. Hade bara hört trombonisten i storband tidigare. Tog chansen att presentera mig efteråt. Det vitala bandet frontades av henne och trumpetaren Erik Tengholm. Lät spänstiga och inspirerade! De backades upp av den för mig obekante Samuel Löfdahl på kontrabas jämte ett desto mer omtalat och framgångsrikt par. Syftar på senaste vinnaren av Gyllene Skivan Britta Virves vid flygeln och den ständigt efterfrågade Jonas Bäckman bakom trummorna. Dessa tillförde ljuva inslag till fylliga kompositioner under den stund jag var närvarande. Efter konsert anordnades jam av IMPRA.

P.S Tänk att samma helg arrangerades festivalen Classic Jazz i Göteborg. Snacka om rikhaltigt utbud!

4-5/9 2026

Stora Teatern i Göteborg

The Beatles är ständigt aktuella trots att det gått ett par generationer sedan de upplöstes. Nästa år har exempelvis en redan uppmärksammad biopic om deras turbulenta tillvaro och deras avtryck premiär. Och för några år sedan kom den långa ihopklippta dokumentären om hur de jobbade i studio på slutet , Get Back av Peter Jackson som jag inte sett än. Vad de fyra medlemmarna tillsammans med George Martin åstadkom och den mirakulösa musikaliska resa de gjorde innan någon av dem ens fyllt trettio år, saknar motstycke inom västerländsk populärmusik. Brukar säga att jag är fem år för ung för att ha upplevt Beatlemania, hysterin som i kombination med klent PA medförde att de slutade att turnera sommaren 1966. Äger en handfull av deras vinyler inklusive samlingar. Minns att jag som tolvåring släpade med mig mamma på bio för att se Let It Be. Några år senare stod hennes bror på Scandinavium och presenterade Paul McCartney när Wings genomförde sin första turné i Europa. Jag fanns i publiken, fick fribiljetter. Kuriöst när jag tänker på att jag bjöd min döda morbrors son till den bejublade föreställningen i fredags. Cirka 1990 sågs Ringo Starr All Star Band på festival på vars line up måste betecknas som extraordinär på festival på Heden. Syftar på både den alltför ofta undervärderade trummisens stjärnor och på eventets utbud totalt set. Vid en jämförelse hamnar senaste upplagorna av WOW sannerligen i skuggan. Ha överseende med utvikningen. Tillbaka till Revolver Repeat.

I och med showen i fredags (4/9) har Pepperland beskådats minst sex gånger, varav ett par av tillfällena resulterat i recension som man länkar till på sin hemsida. Fast jag verkligen varit i gott sällskap har texterna uppskattats till den grad att jag i gengäld gynnats med gästbiljetter. Pepparland är en kvintett vars stomme fanns redan i Lenny Pane för över tjugo år sedan. De verkar bara ha blivit än mer populära senaste decenniet vilket en lång rad utsålda föreställningar på Göteborgs Stadsteater och Storan vittnar om. Antar att de gör lika stor succé i Liverpool dit de har stående inbjudan. Varför de som är för unga för att ha minnen från när det begav sig, valde att in i minsta detalj studera Beatles story och otroligt skickligt med precision reproducera deras sound genom att vara trogna originalen, har jag inte kläm på. En förklaring skulle kunna vara att deras stämmor passade för att imitera sången, blev till en grund att stå på för att tillägna sig tekniken. I Pepperlands genomarbetade uppsättningar med skilda teman förmedlas inte enbart de förväntade låtarna, utan det uppstår också kommunikation med publiken, levereras ett par överraskningar, humor med knorr och dessutom agerar man gärna för att övertygande skildra belysande anekdoter. Musikalisk folkbildning och happening går hand i hand med magnifika melodier och spännande sound.

Vore kanske passande att kalla Pepperland beroendeframkallande. Olika refränger poppar fortfarande upp i skallen, avlöser varandra. Eftersom lp-skivans längd uppgår till 35 minuter har förväntat bonusmaterial och ett par överraskningar plus givetvis nördig Beatles-trivia lagts in i körschemat. Redovisning av mindre kända fakta utgör en del av deras framgångsrika varumärke. Och vad beträffar sättning och gäster träffar de mig och troligen alla andra rätt i hjärtat genom ett snilledrag. Till ett knippe melodier adderas nämligen stråkkvartett och/ eller blås.

Stråkkvartetten OffString kommer från Hvitfeldtska gymnasiets estetiska program inriktning musik. Talangfulla medlemmarna heter Ida Hasani, Einar Feldt, Malte Rosén samt Natalie Marinova. Ett annat framtidslöfte vid namn Leo Sarner spelade valthorn och ficktrumpet. Honom och kanske ytterligare någon har jag hört ingå i förband till formidabla Göteborg Jazz Orchestra och deras månatliga spelningar på Park Lane. Ungdomarna var i högsta grad involverade i nästan samtliga av föreställningens musikaliska krön. Vad de gjorde förenade med Pepperland i avslutande medley på Abbey Road, ljuvliga balladen For Noone färgad av valthorn samt innovativa stråkpartierna i Eleanor Rigby fick mig att rysa av välbehag. Gåshud! Höga förväntningar på tre favoriter/ favoritsekvenser ur Beatles katalog infriades med råge.

Ska sägas att jag satt på sjunde rad, vilket fick till följd att man kände sig omsluten och kanske mer indragen än annars skulle vara fallet. Ljudet var fördelaktigt, fast inledningsvis var just bristfälligt ljud inklusive övergången till stereo själva utgångspunkten. Var lätt att hålla med om deras dissande av ljudet, hur skränigt och tunt det lät om Rock And Roll Music (C. Berry), en av två låtar på aftonens repertoar vilka Beatles tolkade. Blev en lärorik avslöjande demonstration där Pepperland sin vana trogen, lade in ett par fyndiga skämt. Innan tänderna sattes i en lp med högsta status fick vi singeln Paperback Writer med sitt energiska och utdragna driv jämte b-sidan Rain eftersom den föregick fullängdaren.

Noterar vissa förhållanden och dispositioner i ett närmast osannolikt samtrimmat och spelskickligt gäng vilka med åren utvecklats till att också vara estradörer. Mannen som på sitt vis imiterar Ringo, Benny Karlsson, är uppenbart konvalescent då han kämpar tappert bakom sitt trumset med slangar i näsan. Han fixar ändå galant att utföra sina uppgifter och har förstås solistrollen i plojiga Yellow Submarine. Tycker mig märka att basisten Mathias Gian Kündig bara ibland använder Höfner-bas och att han är mer i fokus än brukligt. Verkar trivas strålande som frontman tillsammans med Per Umaerus. Den som trätt tillbaka en smula är mannen med fem gitarrer, nämligen Mikael Isacson. Han glänser i minst tre solon och sitter i några låtar och istället lirar rhodes.

Borde kanske ha laddat upp genom att lyssna ordentligt på hela albumet. Vad beträffar teknisk kvalitet, uppslag, komponerande och genomförande är Revolver nästintill mästerlig. Ett par harmlösa bagateller fick dock plats. Men obegripligt nog innehåller skivan cirka åtta hits där samtliga har sin egen struktur. Denna magi med influenser från psykedeliska tillstånd (testande av droger), George Harrisons förtjusning i indiska rytmer och symfoniska instrument förmår Pepperland att såväl förklara som tonalt förmedla. De lyckas med sitt utmanande uppdrag på ett magnifikt sätt, inte minst för att de får det att se så förvillande enkelt ut. Beatles tillbringade tydligen 220 timmar i studio för att skapa Revolver. Undrar hur lång tid det tog för kvintetten baserad i Göteborg att sammanställa Revolver Repeat?

Man turas om att berätta om låtarna och ge publiken upplysningar endast experter har koll på. I förbigående skojas det sinsemellan vilket funkar alldeles utmärkt, lockar fram skratt. Som framgår av mina lite suddiga foton praktiseras gemensam ”dress code” med skjortor i mönster som var på modet anno andra halvan av 60-talet. Samtliga sjunger lead vid olika tillfällen, oftast Per Umaerus, Stephen Sahlin och Gian Kündig. Jag tippar på att Sahlin vid sin orgel med alla lagrade ljud är kapellmästare.

Ska betonas att ikoniska mästerverket inte framförs från A till Ö, utan första anhalt blir istället hypnotiskt utflippade finalnumret, John Lennon-äventyret Tomorrow Never Knows med riviga höghastighetsdängan Got To Get You Into My Life som definitiv slutkläm. Tre av låtarna som etsat sig fast hos mig har varit And Your Birds Can Sing, I´m Only Sleeping och tonartshöjningarna i stämsången på Goodday Sunshine plus Isacsons lick och snärtiga solon i Taxman. Men därefter händer en hel del extra, både av förutsägbar karaktär och kul sidospår.

Vi uppmanas att stå upp i bänkraderna på slutet, att twista genom att röra benen i takt och ska på rumpan. Publiken kan räkna med att att det blir allsång, ofta som här i Yesterday med stråkkvartetten och Hey Jude där Umaerus verkligen ger hundratio procent. Penny Lane tillhör också standardrepertoaren vilket faller sig naturligt då den bör rankas som topp 5 av alla odödliga Lennon/ McCartney-kompositioner tack vare magin i arrangemanget. Denna gång på begäran av ett tioårigt fan.. Pepperland behärskar varje komponent utan besvär, även om jag berörts än mer av Penny Lane vid andra tillfällen.

Tog nog fem-tio sekunder innan jag fattade att Beatles-uttolkarna apropå valrörelsen snickrat ihop en låt på svenska om våra partiledare på melodin från Taxman, där det putslustigt svingas åt alla håll. Här skulle de kunna ha gett oss texten på backdrop för bättre hörbarhet. Ett annat lika häpnadsväckande inslag var att delar av svenska bidraget till Schlagerfestivalen 1966 framfördes, Nygammal vals den älskade duetten med Svante Thuresson & Lill Lindfors. Pepperland lyckas återigen ge oss vad vi önskar och lite till. De bör snarare klassificeras som en underhållande institution med kongenialt ideal i ett högkvalitativt format, än som ett specialiserat coverband. Enligt Sir George Martin är de världsledande, vilket inte finns någon anledning att ifrågasätta.