Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Bejublad hybrid motsvarar högt ställda förväntningar – Bach Jazz på Nefertiti

by

4/12 2025

Nefertiti i Göteborg

Lockades av en av Jazzradion i P2 inspelad konsert och i slutet av sommaren utgjorde jag exklusiv publik när pianotrion medverkade i Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT. Rytmsektionen har jag träffat på var för sig tidigare, framför allt basisten och fotografen Magnus Bergström. Också anföraren av Bach Jazz har träffats flera gånger, fast i egenskap av anställd på GöteborgsOperans pressavdelning. Inför denna regniga torsdagskväll där publik lade beslag på samtliga sittplatser anmälde jag mitt intresse av att skildra spelningen. Hade tur och fick en utmärkt pallplats nära PA-båset. Bach Jazz består av Emil Carlsson Rinstad på piano, kontrabasist Magnus Bergström samt bakom Ola Winkler (tidigare Hultgren).

Man bildades 2022, släppte i fjol sin debut som jag efteråt fick signerad och kommer nästa år med den uppföljare det gjordes reklam för. Allt ur repertoaren är signerat giganten från Leipzig men arrangerat av dem för pianotrio. I bland framförd not för not, ibland improviserad á la boppigt tonspråk eller kammarjazz genom den konstnärliga frihet gruppen filtrerat sitt sound. Dessutom tar man sig friheten att föra in trummor i Bachs musik, till och med break och trumsolo från Winkler vars spel av naturliga skäl inte styrs av noter. På hemsidan anges fler inspirationskällor: Jan Johansson, Miles Davis, lite oväntat George Harrison samt Nils Frahm.

I animerat samtal med Rinstad efteråt framkommer att Bobo Stenson är en personlig favorit. Pianisten som på Nef till skillnad från inspelningen med ljuddesignern Åke Linton spelar på en Steinway-flygel, berättar för mig att han spelat pop, gått på Skurups jazzutbildning och varit kyrkomusiker/ kantor. Winkler har hörts med bland andra Ane Brun, Andreas Hourdakis på Unity och med Merit Hemmingson. Bergström bjöds på krogen efter att han ställt upp som fotograf och hans basgångar har kunnat avnjutas live i en rad konstellationer i Göteborg med omnejd och förekommit på skivor jag recenserat.

Trion som turnerat flitigt fast rytmsektionen har fullt upp med andra uppdrag befann sig på samma scen i februari. I dessa polariserande tider av verbalt inbördeskrig i sociala medier, känns det oerhört befriande med symbiotisk livemusik som en frizon för oss musikälskare. Vore dock missvisande att kalla det eskapism, då den oomtvistat högsta nivån av ” Lárt pour lárt” inte väjer för sorg och livets dystra stunder. Rinstad som noga presenterar vad som framförs finner till och med skäl att likna ett stycke vid ”Norén-jul”.

Johann Sebastian Bach (1685-1750) lyssnar jag kanske alltför sällan på med tanke på att organistens tidlösa verk anses avstressande. Antar att Bach Jazz är pionjärer genom att så konsekvent fusionera genrer och epoker. Ett stiltroget experiment som kräver mycket koncentration hörde jag utsnitt av i Fässbergs kyrka 2012. Syftar på basisten Christian Sperings soloskiva med Bach-kompositioner. Av de som framgångsrikt vågat sig på att jazza till Bach måste förstås den tragiskt framlidne Stefan Nilsson lyftas fram, för hur ledigt han tagit sig an exempelvis Menuet (Anna Magdalena Notebook). Rinstad nämner för mig en fransman jag inte kände till. Vad beträffar beatbaserad dynamik är Toccata och Fuga i d-moll i tappning av Sky oöverträffade klassiker, förvisso som representant för genrefria supergrupper.

Japan-influerade Jazz KISSA-baren på Nef, sannolikt Sveriges första i sitt slag

Konserten pågår i två set, varav det första landar på cirka fyrtio minuter. Efteråt utbrister en kvinna intill mig att det är en den bästa konsert hon varit på på jättelänge. Hävdar för egen del att den var både ytterst behaglig och spännande. Upphovsmannen kunde ofta mer än anas och när de tog sig konstnärliga friheter, vilket Winkler med nödvändighet ägnar sig åt, lutar man sig mer åt boppigt pulserande än nordiskt vemod, även om sådana inslag också förekom.

Hybriden förefaller på något underligt vis vis lika förunderlig som naturlig. Exceptionellt vacker mollanstrukten inledning omsluter publiken och efter deras underbara invitation kliver vi över tröskeln, Vistas därefter med oförställd glädje i det lockande tonspråk pianotrion utgår från och stundtals utsmyckar. Ur en Pianokonsert, i alla tonarter enligt Emil, porlar ackordföljder fram i ett angenämt svepande anslag. Det man antingen låter vara orört eller bearbetar är i första set ”låtar” som en Passacaglia, en dansant Gavott, ett Preludium och aria ur de Goldbergvariationer geniet Glenn Gould blev allra mest berömd för. ”Vi är inga experter, har bara dålig impulskontroll”. Man anser helt enkelt att man inte kan låta bli att botanisera i låtskatten.

Kontrapunktens härförare lämpar sig synnerligen väl för denna anrika jazzklubb. I fjärde stycket bjuds på bas-feature och i samma veva passar batterist på att flytta fram sin position. Noterar hur fräckt det emellanåt improviseras över detta svängiga och stundtals stillsamma sound. Ett ljuvligt tema förför, utvecklas till otroligt sofistikerad sfärisk musik. Diskret tycks någon form av sampling användas. Boppigt pulserande tongångar med Winkler i förarsätet övergår i expansiv låt till fängslande solo på flygeln. Hände mycket utan att det blev oorganiserat. Om anteckningar kan tydas innehåller första halvan också det adagio(?) som de spelade i min närvaro i SVT-studio när Kulturfrågan Kontrapunkt avsnitt 2 spelades in.

Dessa duktiga musiker fortsatte sitt utforskande av Bach och dennes harmonier efter paus. Har redan blivit för utförlig varför jag får nöja mig med att lyfta fram några höjdpunkter, jämte ett par anmärkningsvärda inslag. Först kommer en finkalibrig fullträff i form av en gavott, plus en låt från Italien som i trions tappning låter lite nordisk. Här förekommer sampling som en hyllning till Miles Davis ( en av mina favoriter). Med tanke på almanackan som markerar att vi befinner oss i adventstid framförs två julsånger, varav en är en ödesmättad psalm omgjord till sjutakt. Somliga stycken påminner om soundtrack, högst tänkbart att de kan ha illustrerat filmscener jag sett. En annan reflektion handlar om konsertens smakfulla kontraster, hur sekvenser av angenämt flöde integreras med infallsrika sektioner. Bach Jazz har verkligen filat på sitt smarta koncept.

Mest uppseendeväckande segment är definitivt vad som uppstår i och efter en ”hipp ackordföjd” som trollbinder. Vi får formidabel, suggestiv basgång och ett eggande trumintro som leder vidare. En stund senare briserar Winkler i ett break som omvandlas till karismatiskt solo, kvällens mest drastiskt avsteg från Bach-atmosfären. Matar på med fills och ett par effektfulla kaskader. Emil och Ola överraskar genom att sjunga på latin(?) i Agnus Dei ur tonsättaren H-moll Mässa. Bach Jazz sluter cirkeln genom att ge oss ytterligare pärla ur samma verk som de inledde med. Och med sugande stegring och walking bass aviseras stycket som ”agent-jazz”. Som uppskattad extra dessert serveras gigantens största hit, känd som signaturen till Beppes Godnattstund i en självständig tolkning. Ska poängteras att akustiken var ypperlig.

Vokal vighet och lyxig produktion attraherar inte i längden – Open Every Window av Isabel Berglund

by

Isabel Berglund

OPen Every Window

2

Inspelad i Atlantis/ Metronome Studios plus Studio 88 Stockholm mars 2024

Producent: Calle Rasmusson

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 11/11 2025

Som ett led i att lansera unga talanger verkar svenska jazzetiketten med mest resurser ha en kvot reserverad för ändamålet. En av höstens enligt dem efterlängtade debuter, är med en sångerska och låtskrivare som förmodligen uppmärksammats som en intressant nykomling i huvudstaden. För egen del finns ingen förhistoria. Producent Calle Rasmusson är förvisso ett aktat namn som borde innebära en kvalitetsstämpel. På senaste YSJF dirigerade trumslagaren och arrangören framgångsrikt Bohuslän Big Band. Vidare består sättningen av några favoriter såsom Britta Virves på flygel men också ovanligt nog rhodes och wurlitzer, Leo Lindberg i egenskap av organist samt på alt- och sopransax Johan Christoffersson.

Att undantag görs mot min regel att avstå från att recensera när inte godkänt betyg kan utdelas, att inte ägna tid åt att dissa, beror på att jag ändå var positivt inställd efter lyssning ett par gånger via stereons högtalare. Intrycket ändrades gradvis när öronen koncentrerat tog del av musiken i hörlurar. Varken pressrelease eller egna sociala medier avslöjar vem artisten är och hennes bakgrund. 2023 hade hon i alla fall sin examenskonsert på KMH och hon låter sig inspireras av förebilder som Dianne Reeves, Stevie Wonder och Carole King. Albumet utforskar ämnen som identitet, förbindelser och kreativ frihet genom vindlande texter på engelska och förmodligen sekvenser av improvisation. Soundet anses intimt, arren tänkvärda och konstnärliga visionen lätt att upptäcka. Sammantaget menas på att Berglunds uppdykande som skivartist övertygar, vilket jag än så länge ställer mig lite skeptisk till. Beredd att ge henne fler chanser.

Vi får nio kompositioner signerade Berglund plus en snutt som preludium. Häfte med texter och bilder medföljer cd:n. För att slutföra avdelningen fakta ska berättas vem som gör vad på albumet. Producent Rasmusson har adderat syntar och percussion, Oskar Nilsson Bettinsoli lirar el- och akustisk gitarr, Samuel Löfdahl kontra- och elbas, Axel Nilsson trummor och Julia Berglund finns på bakgrundssång. Gissar att några av nämnda musiker kan ha studerat med artisten.

Berglund är svårplacerad genremässigt. I brist på terminologi som kännetecknar soundet säger jag souljazzig pop med anstrykning av påkostat singer songwriter idiom. Artisten sjunger väl, tar gärna i för mycket likt en musikalstjärna. Lusten att sträcka ut exploateras kontinuerligt och producenten verkar inte alls ha brytt sig om ”att döda hennes älsklings-estetik”. Vissa teman påminner om melodier med Randy Crawford, Roberta Flack och deras efterföljare. Flera låtar sticker iväg, förvånar med orytmiska vändningar i en exceptionellt böljande struktur såsom Hours Of Reflection. Smaken är som baken, men frekventa stretchandet av stavelser roade mig inte. Potential finns förstås, fast här gör för många kompositioner ett anonymt intryck och sångtekniken borde ha varierats.

Registrerade några berömvärda detaljer. Syftar exempelvis på piggt feature av gitarristen i Ease Your Mind och hans expressivt glidande solo i Lonely Days. I låt som gungar fram försynt noteras fint trumspel. Lika kul som sällsynt att vi får höra den ljuvliga pianisten Britta Virves spela elförstärkt klaviatur och hon har dessutom ett vackert reflekterande intro på flygeln. Johan Christoffersson färgar elegant en sekvens med sin altsax.

Genomskådande blick på det röda 70-talet i möte över generationer – ”Artens överlevnad” som Lunchteater

by

v 48 (25-28/11 2025)

Göteborgs Stadsteater

På scen: Lydia Sandgren, Harald Treutiger och Lennart Palm

Såg finalföreställningen på fredagen som givetvis var utsåld. Lockades av att få höra Lydia Sandgren läsa ur sin nyutkomna tegelsten vars titel är densamma som denna timmas Lunchteater. Läste hennes lika omfångsrika succédebut som står i en bokhylla, fascinerades av att huvudpersonerna studerade på universitetsnivå i Göteborg under samma tid som jag själv. Lockade gjorde också att en tv-kändis (blev inte starstruck) finns med i programmet, för att han råkar bo granne med Augustpris-belönade författarinnan och som tonåring upplevde det år som ena delen av romanen utspelar sig i.

Vindlande berättelsen Artens överlevnad handlar om en författare som får i uppdrag att skriva om en död dirigent vars änka lever i Rom Skildringen av nutida högkultur blandas med noga framresearchade schabloner, av hängivna förmenta världsförbättrare i Göteborg 1972 utifrån en tragikomisk relation, en kärlekshistoria som går i stöpet. Har vid två tidigare tillfällen hört Sandgren live. Dels när Stadsbiblioteket gjorde den klassiker-podcast hon driver tillsammans med väninna som liksom hon är psykolog till offentlig tillställning. Romanen de den gången diskuterade var Stäppvargen av Herman Hesse som också finns stående i en bokhylla. Dels när hon intervjuade/ samtalade med kulturskribenten och sakprosa-författaren Magnus Haglund på Folkteatern utifrån kulturgeografisk synvinkel på staden.

Tv-kändisen det rör sig om är Harald Treutiger, journalist, programledare för diverse underhållningsprogram och numera skeppare. För mig mest känd för att ha hållit i tävlingar som Robinson och 24 karat. Senaste decenniet har estradören framträtt på exempelvis Slottskogsteatern. När föreställningen presenteras sägs att han sjöng progglåtar i Slottsskogen under den era som deras program fokuserar på. Blev lite besviken över att aviserade intervjuformatet fick så snålt med utrymme. Harald frågade förvisso Lydia (f. 1987) vad hon ansåg om hans tidstrogna attribut (levande ljus i rödvinsflaskor etc.) och undrade över hennes metod. Svarade att hon plöjde igenom en årgång av Gnistan, läste böcker, såg film och att hon är bra på att snappa upp jargong, det hon kallar för ”tjöt”. Tidigare programledaren förvånades över att han aldrig tillfrågades som sakkunnig fast de var grannar.

Lydias högläsning ur sitt mastodontartade verk varvas istället med att Harald framsjunger mer eller mindre berömda låtar från 70-talets Musikrörelse till ackompanjemang av Lennart Palm som självständigt snitsat till melodierna med egna arrangemang. Textar tydligt och kan ta ton men känns ändå lite främmande att höra honom framföra hits med Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius, Blå tåget och Nationalteatern. Hans samarbetspartner har vunnit såväl SM och EM i orgelspel och varit bronsmedaljör i VM , samarbetat med Bert Karlsson, fått guldskiva i dansbandsgenren och blivit specialist på att låta som en emansorkester. Duon inleder med Staten och kapitalet vars ursprungliga titel ju var ”Den ena handen vet vad den andra gör” signerad Leif Nylén i Blå tåget – Harald reciterar först ett par verser ur den agitatoriska dängan – och avslutar med Ulf Dagebys ikoniska Dylan-översättning Bara om min älskade väntar. i Vem kan man lita på? projiceras texten eftersom vi uppmanas till allsång. Som synes trakterar Treutiger akustisk gitarr i somliga låtar, åtminstone håller han i instrumentet.

Vad man främst tar med är hur minutiöst Sandgren tecknat tidsandan och vilket förträffligt handlag som uppvisas vad avser svenska språket. Förmågan att skriva skönlitteratur som emellanåt lyfter genom att krydda med komiska markörer, går fram än mer i dessa väl valda stycken vilka lämpar sig perfekt för uppläsning. Hon tycks vurma för excentriska existenser vilka i backspegeln ter sig lätt parodiska, jämte mystifikation och ett myller av sidospår som riskerar göra romanen överlastad. Efteråt kunde boken köpas och författaren signerade. Den textbaserade tillställningen inleds med nedsläckt scen, i högtalarna ett Göteborgs-potpurri. Under föreställningen visas sedan exteriörer från centrum, förmodligen foton tagna 1972. Föreställningen sägs kretsa kring ämnen som frustration, längtan och ensamhet.

Sångernas texter går fram med besked. Men för att vara uppriktig är jag inte särskilt förtjust i hur melodierna arrats. Svulstigt utsmyckade ackordföljder medför att originalens dynamik dunstar bort. Istället för den nerv som engagerat lyssnare får vi stundtals ganska urvattnade versioner. Syftet med inramning i umpa-bumpa-stuk förblir oklart, även om dansband förvisso lagt in Björn Afzelius-låtar på repertoaren och skivbolagskungen Skara-Bert insåg kommersiella potentialen i exempelvis trallvänliga skånska bandet. Kan estetiken vara ett led i den ironiskt genomskådande blick som sorglustiga kärlekshistorien mellan Alice och ”seminariehingsten” ger uttryck för i Artens överlevnad?

Arkiverad under: Scen

Sinnligt impulsivt med skickligt koordinerade kroppar i fokus – Phanta Lemon hos House of Possibilitas

by

pressfoton Lina Ikse

Idé/ koreografi: Gilda Stillbäck

Dramaturg: Lisa Lindén

Musik: Anders Rimpi

Ljus: Fredrik Glahns

På scen: Elias Kraft och Hanna Becker

Urpremiär 20/11 2025 Regionteater Väst Uddevalla / Göteborgspremiär 29/11 House of Possibilitas i Hisings Backa

Gilda Stillbäck blev ett namn för mig att lägga på minnet genom den humoristiskt genomträngande blick som hon skördade framgång med i Ingeborgs manifest med Riksteatern. Hon är internationellt verksam som skådespelare, dansare och koreograf, medverkat i flera tv-serier och har lång erfarenhet av film-mediet och scenkonst. I samarbete med Petra Revenue narrades hon mycket underhållande och smart med manlig genikult i allmänhet och giganten Ingmar Bergmans demoner i synnerhet på Teater Trixter 2020.

Skillnaden denna gång är att Stillbäck gjort ett pedagogiskt verk renons på ironi riktat till ungdomar. Förstår tankegången då jag fått lära mig att ironi förvirrar i uppväxten, drift med unga och deras villkor är inte att rekommendera. Handlingen bygger på ett researchprojekt kallat ”Det ordlösa samtalet” där kreatören till Phanta Lemon genomfört och samlat in material från enkäter och inte minst övningar på dansgolvet. Det är intensivt och utspelas mestadels i högljutt dunkande rave-miljö och kretsar kring attraktion och dess motsats. Koreograferade intrigen utgår från att kille och tjej höga på endorfiner får ögonkontakt, svettigt lyckliga i dansens extatiska virvlar. Ömsesidigt intresse uppstår liksom ofrånkomliga missförstånd. Misshälligheter blir hinder på vägen som behöver övervinns innan en relation kan etableras. Den av henne uppmuntrade fysiska scenen som går överstyr blir ett dramatiskt krön, en minnesvärd scen med flera bottnar som ger upphov till vidare samtal.

Föreställningens längd uppgår till fyrtiofem minuter plus att cirka en kvart avsatts för uppföljande samtal. Mig veterligen avlägger jag premiärbesök i vad som är gamla Folkets Hus i Backa. Och från närmaste busshållplats tappade jag riktning och kom vilse. Fick fråga mig fram och när jag får vägvisning skojas det om Nationalteatern. Hann i alla fall precis på utsatt tid. Kunde i trånga foajén pusta ut eftersom Göteborgspremiären försenades med drygt tio minuter. Verket med intim klangbotten beskådas logiskt nog utan avstånd att tala om. Blir således en upplevelse med närhet. Utövare och mottagare befinner sig extremt nära varandra, bara en rektangulär linoleummatta skiljer oss åt. Dessutom sätter sig vid något tillfälle de agerande dansarna på tomma stolar i främsta raden och håller monologer vid sidan om, bakom respektive framför publiken. En annan iakttagelse som gjordes var att somliga underligt nog tagit med små barn. Målgruppen bör rimligen vara tonåringar i en föreställning främst ämnad för individer i puberteten och uppåt.

Uppskattade sammantaget Phanta Lemon vars bländande utformning och stoff gav mycket att ta med sig. Blev uppfylld av upplevelsen och då ska de höga förväntningarna vägas in. Dansarna utför fantastiska prestationer. Som om det inte vore nog hur kropparna genom avancerad teknik uttrycker sig till nygjord trance och techno, har de på sin lott att framställa nyanserat minspel och hålla reda på ett batteri av ryckiga repliker. Det blir mycket ordpingis på temat ”om jag säger…” och den nyfikna tjejen intervjuar sin tilltänkta partner som förstås kontrar, lika vetgirig han. Att leverera raggningsrepliker i öronbedövande miljö skojas det om. Sytt uppfattas som spytt etc. Apropå att väcka lust hos någon man intresserar sig för vid första anblicken har jag läst raggningsbibeln Spelet utan att ha försökt tillämpa råden.

Ett intelligent grepp av Stillbäck går ut på att låta publiken få höra sina rollfigurer tänka högt, psykologisera vad de varit med om och bestämma sig för strategier för att hålla sig kvar i pyrande-förälskelse-tillstånd. Att sätta gränser genom att hålla på sin integritet blir superviktigt, liksom förmågan att lösa situationer när fnurror på tråden uppkommit. Paradexemplet i Phanta Lemon är omnämnd incident då kvinnlig list krockar med manlig styrka. Koreografin utvecklas taktilt till att spegla faser av begär och ömhet.

Antar att dansarna jobbat som instruktörer och solister efter mångårig praktisk utbildning. Kraft examinerades från dansutbildningen SEAD i Salzburg 2022 och var med om att grunda gruppen Useless Machines samma år och jobbat parallellt med Norrdans och ilDance, medan Becker som inte ser äldre ut än gymnasielever inte är lika lätt att hitta uppgifter om. Hon har haft uppdrag för danskompaniet KORDA – Art in motion.

Min extremt oskarpa bild från applådtacket

Verket tar specifikt upp hur vi beter mot varandra när en relation inleds och utvecklas. Det resoneras runt tillit och förtroende, humor och fantasi, längtan och självförverkligande. Vilka processer i han och hon utlöser den känslomässiga berg och dalbana vi bevittnar? Gilda Stillbäcks lyckas allra bäst i sitt sätt att exponera trevande sensualism, extasens utlopp i kreativa rörelser till exakt konstruerade rytmer med givet bpm. Från att ha dansat för sig själva i rök och stroboskop-ljus ser de varandra, dansar berusade av musiken tillsammans. Vi stiftar bekantskap med rutinerade rejvare där åtminstone han varit på Love Parade i Berlin. Kan foga in att jag aldrig ägnat mig åt någon rejv-kultur, frekventerade däremot houseklubben Baby på söndagar på Trädgårn för att jag drogs till den elektriska stämningen. Ljussättningen med rök och skuggor ska harangeras. I takt med att paret lär känna varann sker flera klädbyten och gympadojorna tas av.

Men då det är frågan om ett framdansat drama flödar inte romantiken á la Dirty Dancing, istället bevittnas fumliga manövrar, missförstånd som måste övervinnas och till slut möjlig ljuv förening. Vad man kan invända emot är det alltför präktiga budskapet. Porr är destruktivt, likaså alkohol och självklart droger. Även om Polisens tillslag mot populära rave i backspegeln var överdriven utgick de från insamlad fakta. Titeln vävs in i snabba replikskiften på ett sätt som ter sig didaktiskt, vilket riskerar konstnärlig begränsning. Denna reflektion poppade upp i mig efter att ha läst om verkets intentioner, teamets avsiktsförklaring. Inte utan att estetiken kan anses tämligen idealistisk.

Vill ånyo poängtera det unga parets strålande bedrifter, liksom den kreativa koreografin. Och om man väljer att överse med det tillyxat uppbyggliga narrativet, finns som framgått mycket att plussa för. Phanta Lemon är värd att ses!

Kittlande koppling och utifrånperspektiv i fängslande samverkan – Bröderna Johansson tolkar Jazz på svenska

by

27/11 2025

Stenhammarsalen i Göteborg

Hade tur att jag i motsats till Rick Wakemans enmansshow på Storan på försommaren, fick stå på gästlista fast det var utsålt. Och genom återbud fick jag möjlighet att sitta på alldeles utmärkt plats. Var väldigt nyfiken på vad bröderna Anders Och Jens Johansson skulle göra av ett unikt material, som numera tillhör den svenska musikskatten. Och som en följd av att soundet präglade de drömmar och det slit som definierade människorna i SVT:s längsta dramaserie Hem till byn är Jazz på svenska rotad vår folksjäl. Att det utkristalliserats som det mest framgångsrika inhemska jazzalbumet såväl kommersiellt som bland kritiker gör att musiken officiellt ingår i en svensk kanon.

Jag har de traditionella folklåtarna i Jan Johanssons genialiska tappning på cd tillsammans med Jazz på ryska. Tonerna i varierande tempon når in i mitt och många andras innersta. Bortom vad ord förmår skapas spektra av meditativa alternativt uppsluppna tillstånd. Konsertens ciceron Anders påminner om att ursprunget till Jazz på svenska var ett par Chalmers-spex på samma scen där otyglade sättet att tolka folkmusik från främst Dalarna först förekom , något som också framgår av Erik Kjellbergs Jan Johansson-biografi som jag läst. Att kvällens basist måste landade lite fel vad gäller datering får anses vara ovidkommande.

I våras recenserade jag en dubbelkonsert på Nef där två skandinaviska konstellationer framförde egna alster jämte cirka tre tolkningar var hämtade ur Jazz på svenska. Och att höra Georg Riedel framföra tre-fura av de mest älskade spåren från skivan live tillsammans med Jan Lundgren på Ystad Jazzfestival var magiskt. Riedel gjorde också hitten från Utanmyra på duo med Simon Westman på Storan 2022 när GJO hyllade hans gärning. För oss som velat veta mer om inspelningarna, vilka först utgavs på tre ep då det initialt rådde tvekan om tillräckligt stort intresse fanns, producerade Jazzradion dokumentär och P1 Kultur gjorde serie där olika personer intervjuades om hur skivan påverkat dem.

Bröderna har rimligen avsevärt breddat sin publik i och med att de turnerat med sin fars tolkningar och förvaltar rättigheterna till hans musik. Jazz på svenska-projektet är extra aktuellt i och med att expanderad version släppts med alternativa tagningar och konversation i studion (har inte tagit del av detta utvidgade material ännu). Vad som blev en pyramidal succé betecknades initialt som ett experiment, vilket ter sig häpnadsväckande med facit i hand. Anders och Jens ser musiken som nordisk blues och betonar att den skiljer sig drastiskt från vad de ägnar sig åt till vardags. Deras musikaliska geni till far fanns med i första invalet till Swedish Music Hall of Fame.

Tyvärr saknar bröderna starka minnen av pappa eftersom Jan Johansson avled i en trafikolycka då sönerna bara var fyra respektive tre år gamla. Hade snappat att de vistats i för mig främmande kretsar där det excelleras i en hård och snabb variant av rock, men inte haft klart för mig i vilka celebra sammanhang det rört sig om. Enstaka hänsyftning görs av Anders som ett par ur publiken ger respons på. Enligt uppgift ingår han och Jens i kategorin mest begåvade svenska musiker inom genren med med sina många underavdelningar. Underligt nog är trummor Anders huvudinstrument medan Jens främst lirar synt och keyboards i power metal-band och dessutom gör avtryck med fusion och metal-symfoniskt färgade tongångar. Anders är trumslagare i Maonowar och haft samma syssla i Hammerfall och känd för spelat med Yngwie Malmsteen Rising Force. Jens återfinns i finskt power metal band, i Ritchie Blackmore´s Rainbow och samarbetet med ikonen Alan Holdsworth och finns på skiva med självaste Mike Stern.

Hög tid att förmedla vad som hände i Stenhammarsalen under en och hav timme utan paus. Den heterogena publiken skiljer sig från den gängse jazzpubliken och konstigt nog stöter jag inte på ett enda känt ansikte. Reslig vid sin kontrabas står Anders, berättar om vilka låtar vi hör och som den lustigkurre han visar sig vara (i Chalmers-spexares efterföljd) ger han oss också ett par anekdoter. Hans son är praktiskt nog ljudtekniker. Kontrabasen är kopplad till en förstärkare och ligger högre i mixen än om det varit konventionell jazzkonsert. Lyckligtvis slipper vi mullrande missljud trots fett sound.

Vill hävda att det märks att bröderna inte har denna avskalade musik i blodet, vilket gör deras omfamnande så charmfullt. Ibland blir det en aning osmidigt och kanske inte exakt den pausering man räknat med. Med tanke på att låtarna är ett resultat av traderad folkmusik som just deras genialiske pappa förädlat och improviserade över blir konserten rörande, om än inte lika berörande som jag föreställt mig. Fick en viktig upplysning efteråt av ett fan som såg jubileumsturné härom året. Han sa att de inte musicerar lika strikt längre, utan adderar egna fraser som komplement till deras berömde fars trollbindande arr. Raffinerad lager på lager-estetik således. Det poängteras att folk har somnat när musiken framförts. Förvisso är en hel del av alstren rogivande och därmed meditativa till sin natur. Men ändå lite förvånande med tanke på de sprittande polskor som förekommer.

Verkade som om tonerna memorerats, möjligen kikade Jens på noter på en i-pad vid några tillfällen. Man börjar med Skänklåt från Floda från Musik genom fyra sekler som avlöses av Mellan branta stränder hämtad från Jazz på ryska. På så vis ramas den epokgörande skivan in, kompletteras med ytterligare jazz i folkton signerad Jan Johansson. Från Jazz på ryska utgiven tre år senare och med utökad sättning i form av trummor och expressivt blås hämtas också Bandura.

Till finalen innan extranummer tar vid, har man sparat den största hitten, det vill säga Visa från Utanmyra, öppningsspåret på det album jag och troligen samtliga i Stenhammarsalen älskar. Visst fångar den oss och sprider skönhet, även om deras version spelas aningen för snabbt i somliga sekvenser. Extranumren vidgar konceptet något. Först ut är Last Viking som en hyllning/?) till kollegor i heavy metal-branschen, fast omdanad som spelmansmusik draperad i samma tradition som Jazz på svenska. Stoppas därtill in en finsk jullåt i d-moll och allra sist Gammal bröllopsmarsch. Förväntad magi är galant inympad i låten vi lämnar med. Naturligtvis utbryter stående ovationer x två för två modiga män, duktiga hantverkare.

Fler höjdpunkter, tolkningar som stack ut? Nämnda Mellan branta stränder är en cirkulär fullträff. Slagkraftiga Gånglek från Älvdalen andas optimism, ingår i den kategori som avviker från huvudfåran. I Visa från Järna spelad med stråke läggs märke till hur anslagets stegringar omedelbart färgar melodin. Roas av walking bass och underfundig slinga i nedtonad dansant Polska efter Höök Olle. Noterar originellt intro på Värmeland du sköna som plockats från Musik genom fyra sekler. Vid en jämförelse tycks tillägget vara gjort av bröderna. Från samma sammanställning har Dalvisa tagits och här briljerar Jens genom att ge oss en magisk version.

Polska från Medelpad blir till en suggestiv pärla medan Leksands skänklåt ter sig lite kantig häftad med viss egenart. De ska kreddas för vad de adderar med bland annat klurig rytmik, särskilt i ett betagande verk som Emigrantvisa. Betagande vemod i tretakt förtjänar att lyftas fram. Syftar på ovan nämnda östligt klingande folkvisan Bandura. Observerar hur sinnrikt takten förändras i improviserat avsnitt i Visa från Rättvik. Uppskattar de porlande löpningar som manifesteras i en vallåt och gör vågen för hur olika skikt framställer Byssan lull, den söta vaggvisan som ju Evert Taube tota ihop i sin ungdom. Uppmanade av konsertens ledsagare sjunger publiken refrängen. Tog mig hem i regnet mycket nöjd och att det är sönerna som för sin pappas musikaliska arv vidare nu när Georg Riedel inte längre finns bland oss, känns surrealistiskt.