v 48 (25-28/11 2025)
Göteborgs Stadsteater
På scen: Lydia Sandgren, Harald Treutiger och Lennart Palm
Såg finalföreställningen på fredagen som givetvis var utsåld. Lockades av att få höra Lydia Sandgren läsa ur sin nyutkomna tegelsten vars titel är densamma som denna timmas Lunchteater. Läste hennes lika omfångsrika succédebut som står i en bokhylla, fascinerades av att huvudpersonerna studerade på universitetsnivå i Göteborg under samma tid som jag själv. Lockade gjorde också att en tv-kändis (blev inte starstruck) finns med i programmet, för att han råkar bo granne med Augustpris-belönade författarinnan och som tonåring upplevde det år som ena delen av romanen utspelar sig i.
Vindlande berättelsen Artens överlevnad handlar om en författare som får i uppdrag att skriva om en död dirigent vars änka lever i Rom Skildringen av nutida högkultur blandas med noga framresearchade schabloner, av hängivna förmenta världsförbättrare i Göteborg 1972 utifrån en tragikomisk relation, en kärlekshistoria som går i stöpet. Har vid två tidigare tillfällen hört Sandgren live. Dels när Stadsbiblioteket gjorde den klassiker-podcast hon driver tillsammans med väninna som liksom hon är psykolog till offentlig tillställning. Romanen de den gången diskuterade var Stäppvargen av Herman Hesse som också finns stående i en bokhylla. Dels när hon intervjuade/ samtalade med kulturskribenten och sakprosa-författaren Magnus Haglund på Folkteatern utifrån kulturgeografisk synvinkel på staden.
Tv-kändisen det rör sig om är Harald Treutiger, journalist, programledare för diverse underhållningsprogram och numera skeppare. För mig mest känd för att ha hållit i tävlingar som Robinson och 24 karat. Senaste decenniet har estradören framträtt på exempelvis Slottskogsteatern. När föreställningen presenteras sägs att han sjöng progglåtar i Slottsskogen under den era som deras program fokuserar på. Blev lite besviken över att aviserade intervjuformatet fick så snålt med utrymme. Harald frågade förvisso Lydia (f. 1987) vad hon ansåg om hans tidstrogna attribut (levande ljus i rödvinsflaskor etc.) och undrade över hennes metod. Svarade att hon plöjde igenom en årgång av Gnistan, läste böcker, såg film och att hon är bra på att snappa upp jargong, det hon kallar för ”tjöt”. Tidigare programledaren förvånades över att han aldrig tillfrågades som sakkunnig fast de var grannar.
Lydias högläsning ur sitt mastodontartade verk varvas istället med att Harald framsjunger mer eller mindre berömda låtar från 70-talets Musikrörelse till ackompanjemang av Lennart Palm som självständigt snitsat till melodierna med egna arrangemang. Textar tydligt och kan ta ton men känns ändå lite främmande att höra honom framföra hits med Hoola Bandoola Band, Björn Afzelius, Blå tåget och Nationalteatern. Hans samarbetspartner har vunnit såväl SM och EM i orgelspel och varit bronsmedaljör i VM , samarbetat med Bert Karlsson, fått guldskiva i dansbandsgenren och blivit specialist på att låta som en emansorkester. Duon inleder med Staten och kapitalet vars ursprungliga titel ju var ”Den ena handen vet vad den andra gör” signerad Leif Nylén i Blå tåget – Harald reciterar först ett par verser ur den agitatoriska dängan – och avslutar med Ulf Dagebys ikoniska Dylan-översättning Bara om min älskade väntar. i Vem kan man lita på? projiceras texten eftersom vi uppmanas till allsång. Som synes trakterar Treutiger akustisk gitarr i somliga låtar, åtminstone håller han i instrumentet.
Vad man främst tar med är hur minutiöst Sandgren tecknat tidsandan och vilket förträffligt handlag som uppvisas vad avser svenska språket. Förmågan att skriva skönlitteratur som emellanåt lyfter genom att krydda med komiska markörer, går fram än mer i dessa väl valda stycken vilka lämpar sig perfekt för uppläsning. Hon tycks vurma för excentriska existenser vilka i backspegeln ter sig lätt parodiska, jämte mystifikation och ett myller av sidospår som riskerar göra romanen överlastad. Efteråt kunde boken köpas och författaren signerade. Den textbaserade tillställningen inleds med nedsläckt scen, i högtalarna ett Göteborgs-potpurri. Under föreställningen visas sedan exteriörer från centrum, förmodligen foton tagna 1972. Föreställningen sägs kretsa kring ämnen som frustration, längtan och ensamhet.
Sångernas texter går fram med besked. Men för att vara uppriktig är jag inte särskilt förtjust i hur melodierna arrats. Svulstigt utsmyckade ackordföljder medför att originalens dynamik dunstar bort. Istället för den nerv som engagerat lyssnare får vi stundtals ganska urvattnade versioner. Syftet med inramning i umpa-bumpa-stuk förblir oklart, även om dansband förvisso lagt in Björn Afzelius-låtar på repertoaren och skivbolagskungen Skara-Bert insåg kommersiella potentialen i exempelvis trallvänliga skånska bandet. Kan estetiken vara ett led i den ironiskt genomskådande blick som sorglustiga kärlekshistorien mellan Alice och ”seminariehingsten” ger uttryck för i Artens överlevnad?
