Mats Hallberg

Ingenbarnsland på Göteborgs stadsteater – Förkroppsligandet av ung krigare Olmarkers tour de force

14 mars, 2015 by Mats Hallberg

Ingenbarnsland
Av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olsson
Regi Carolina Frände Medverkande Victoria Olmarker
Scenografi Carolina Frände
Kostym och Mask Patricia Svajger
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg Sisela Lindblom
Premiär 13 mars 2015, Nya Studion, Göteborgs stadsteater

För att börja från början om hur jag fick nys om detta verk, måste jag utgå från sociala medier. För inte så värst många år sedan ansökte en kvinna om min vänskap. Hon hade upptäckt att vi bodde i samma stad, höll igång med jogging och hade varit med i samma skrivarförening. Något år senare kom Ingenbarnsland ut, vilket ledde till att författaren dels exponerades hårt i media, dels blev unisont hyllad för sin självbiografiska romandebut. Jag fick aldrig någon intervju eller pratstund med den nu omsusade Eija Hetekivi Olsson. Fick hålla till godo med att sluka boken, presentera den och i närvaro av Eija hålla föredrag när hon tilldelades Stig Sjödin pris. Dessa mina texter har publicerats i fackliga klubbtidningen På alla plan, Dala-Demokraten samt tidningen Arbetet. I likhet med flertalet läsare drabbades jag av den ursinniga vreden, den spirande frigörelseprocessen, den språkliga uppfinningsrikedomen och de omskakande anekdoterna. Jag tyckte då att Ella Lemhagen skulle vara idealisk om något produktionsbolag ville göra en filmatisering.

Hur som haver, Göteborgs Stadsteater har en mindre scen dedikerad nyskriven, oftast svensk dramatik. I det här fallet heter hon som bearbetat texten för scen Åsa Lindholm. Hon har ,som jag uppfattar det, gjort ett collage av Miiras liv genom grundskolan. Hon inleder med vad som är öppningen på romanen, det vill säga en sekvens när huvudpersonen markerar sitt revir. Hon vevar frenetiskt mot en av de tafsande pojkarna. Miira lider av diverse bokstavskombinationer, men får varken hjälp eller diagnos. Hon ställer till med mycket bekymmer i sin konstanta vägran att ta skit. Det märkvärdiga är emellertid, destruktiva dragen till trots, att hon ruvar på en närmast ofattbar potential. För att bli något här i världen måste man anstränga sig, enligt Miira gäller det att tillägna sig smartböcker.

Hon är enda barnet i en finsk familj som bosatt sig i sterila missgynnade Göteborgsförorten Gårdsten. Pappa monterar bilar på Volvo medan mamma kröker sin onda rygg som trappstädare. På somrarna semestrar de i Finland, vilket innebär munter läsning då författaren leker med våra fördomar. Stackars Miira känner sig åsidosatt och förnedrad av att gå i vad hon kallar för finnballeklass.

Pjäsen rekapitulerar hennes irrfärder och nystart, hennes underläge och rättvisepatos, hennes påhittighet och empati. Mycket av vad författarens alter ego upplever borde rimligen ge trauman för resten av livet. Lika grymt som roligt att ta del av, vilket gäller lika mycket för bokläsaren som för teaterbesökaren. I pjäsen finns ett koncentrat av ett obetalbart avsnitt där rollfiguren strider för en fritidsgård, genom att skriva till Gunnareds stadsdelsnämnd/församling. Jag är osäker på hur överskådlig intrigen är för de som inte har läst boken, eller tagit reda på tillvaron Miira präglas av. Regissör Carolina Frände, som jag senast uppskattade i helkvinnliga collaget Crime Scenes på samma scen, gör på ett ryckigt sätt nedslag i ett antal av bokens mustigaste händelser. Ett antal gånger har hon lagt in nödvändiga pauser. I detta frustande vildsinta drama fyllt av frustration och passion behövs tid för återhämtning. Mitt i pjäsen ligger Olmarker med utspridd kropp medan kända tongångar från Sabeldansen pulserar. Därefter tänds ljuset i salongen. Ett grepp jag inte riktigt fattade vitsen med. Murrigt brunt är den genomgående färgen på såväl scen som Olmarkers kläder. Någon egentlig scenografi existerar inte i uppsättningen, vilket ger ännu större utrymme åt solisten vi beskådar.

Eija Hetekivi Olsson rusade snabbt upp på scen, efter att de stipulerade hundra minuterna av påfrestningar för monologens uttolkare var över. Hennes innerliga tack till Victoria Olmarker, tror jag så gott som samtliga i premiärpubliken kunde hålla med om. Vem i landet skulle ha varit mer övertygande som den stridande, smarta och reflekterande tjejen? Inledningsvis håller hon ett orimligt högt tempo, vilket gör att artikulationen tar skada. Och efter drygt en timma blev jag lite fundersam, på om dramats ende aktör skulle lyckas, med att hålla oss fjättrade vid sin huvudpersons resa genom uppväxten. Jag kunde andas ut eftersom hon gick i mål som vinnare. Sammantaget gör Olmarker en fantastisk insats. Hon är en sann komedienne med total kroppskontroll, vilket märktes i skrattpillret Don Quijote. I detta kraftprov samverkar hennes makalösa motorik med osviklig tajming i replikerna. Och hon har adderat en ofantlig vrede, ett tonläge mestadels på högvarv och en kaxig viljeansträngning lika stenhård som miljön i förorten. Gestaltandet av kampen där en supertaggad klassmedveten feminist segrar – inte bara på löparbanan – är en tuff utmaning för 45-åringen som skaffade sig sin yrkesutbildning utomlands. Att Olmarker med sin monologkonst fixar att förkroppsliga Miira förtjänar bragdstämpel.

Foto: Ola Kjelbye

Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Nu har den släppts: Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 med Bo Kaspers, Annika Norlin, Ane Brun, Ida Redig med flera

24 februari, 2015 by Mats Hallberg

En rosa matta ligger utrullad utanför Svenska Grammofonstudion belägen vid Mölndalsån. Faktums VD Åse Henell hälsar oss välkomna genom att berätta hur glad hon är över att kunna presentera uppföljaren till den CD som såldes i hela 8.000 ex. Nio månaders hårt arbete har resulterat i en brokig blandning låtar, tolkade av allsköns artister och grupper runt om i Sverige. Konceptet är att Faktums försäljare föreslår må – bra – låtar, vilket ger projektledaren och producenten Daniel Claesson en jättelång lista. Utifrån den kontaktar han de som han vill ska vara med. I princip alla tillfrågade säger JA och alla involverade i plattan ställer förstås upp ideellt.

VD Henell påpekade, i samband med att hon tackade alla som varit med i projektet, hur mycket CD:n betyder ekonomiskt för de hemlösa försäljarna. Tisdag 24 februari kan allmänheten köpa tidning + skiva på gator i åtta i städer: Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö, Värnamo och Jönköping. (Allt stort händer bevisligen inte i huvudstaden med omnejd.) Paketet som kostar 150:- att inhandla, inbringar för varje sålt exemplar en värdefull vinstmarginal på halva beloppet. Denna tid på året är annars besvärlig för Faktum-försäljare. I pressutskicket citeras Bo Sundström vars orkester öppnar Det ordnar sig: Vad vi kan göra för att hjälpa utsatta medborgare i ett annars rätt välmående land är att inte gnälla över att betala skatt och att bland annat stötta projekt som kan underlätta.

Vi i media undfägnades tre smakprov live. Jag uppskattade mycket Stegets avskalade tolkning av Bara om min älskade väntar. Efteråt fick jag ett pratstund med sångerskan Matilda Sjöström som passande nog varit på turné med Nationalteaterns Rockorkester. Att göra cover på Michael Jackson lär vara sällsynt. Ida Redig tog sig an ”They Don´t Care About us” på ett otroligt begåvat sätt. Slutligen var det rörande att den man som önskat sig en tolkning av Black Sabbaths största hit fanns i lokalen. Han kunde höra en halvakustisk version framföras av Evergrey från Göteborg. Vi fick veta att Caroline af Ugglas också var ett liknande fall, det vill säga en försäljare fick igenom sin önskning om att sammanföra utförare med låt, i hennes fall med Stones ballad ”Angie”. Stämningen var av naturliga orsaker varm och uppmuntrande bland det närvarande medieuppbådet.

Nu är jag inne på minst fjärde lyssningen av CD:n. Känns helt fel att göra någon regelrätt recension. Här finns det mesta från alltför svulstiga arr till charmiga bagateller och någon enstaka dikeskörning. En stor överraskning var att somliga uttjatade melodier fått ny lyster. Jag syftar på inledande Då är hon åter lika blek av Bo Kaspers ( En ung Lasse Tennander översatte texten till ”A Whiter Shade of Pale” och ”My Heart Will Go On” som normalt sett ger mig kväljningar. Men Ane Brun och hennes kollegor är äkta och låter bli att waila. Några för mig helt okända gör egen hiphop av ”Barn av vår tid”, fast refrängen finns kvar. Trevligt när tolkningar tillför något. Tycker som sagt mycket om den nakna pianoversionen av ”Bara om min älskade väntar”. Avrundar denna disparata musikupplevelse gör Mikael Wiehe i unik inspelning och Annika Norlin med en klassisk berörande psalm. Instämmer i Kai Martins entusiastiska omdöme om Ida Redigs bidrag. Hennes röst ihop med ett vrålsnyggt arrangemang gör henne till lika mycket vinnare som alla Faktum-försäljare., något jag ångrar att jag inte framförde till henne när hon stod intill mig.

Mens med Teater Tamauer: Vansinnigt kul och nyttig lektion

9 februari, 2015 by Mats Hallberg

Mens
Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson
Originaltexter: Anders Friberg, Frida Ulvegren*, Helena Gezelius, Lisa Rydberg*, Lotta Sjöberg*, Sara Olausson* och Åsa Gustafsson
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Premiär på Teater Tamauer i Göteborg 6 februari 2015

Teater Tamauer är en cirka tjugo år gammal frigrupp som både spelar för barn och vuxna. Man håller till på lagom lilla Hagateatern i Göteborg. Går jag några år tillbaka i tiden blev jag väldigt tilltalad av deras uppsättningar Pigan och Whatever love means. Dessa pjäser bygger liksom MENS på grafiskt material (mer eller mindre sammanhängande tecknade historier). I den aktuella uppsättningen heter antologin i fråga ”Kvinnor ritar bara serier om mens.” Manus har den manlige regiussören Anders Friberg skrivit tillsammans med skådespelarna.
Vi får vara med om en mycket munter timma, fast ju själva oangenäma (?) oundvikliga ämnet inte precis inbjuder till skratt. Blandniningen mellan humor och allvar är underbart välavvägd. Mitt aningen reserverade sinnelag, gentemot en pjäs jag inte personligen kan ha tillträde till försvann omgående. Helena Gezelius & Åsa Gustafsson gör kaxig entré i svart med skiftande acessoarer i form av tamponger och bindor. De visar upp sig som på en catwalk med en stolt trotsighet. Sedan tar de scengolvet i anspråk för att tejpa upp menscykelns olika faser. Därefter har de publiken i sin hand, en publik som bombarderas med tokiga infall, vilket leder till flera gapskratt.´

Mixen av information och praktiska exempel kräver skådespelare som kan tillföra mycket. Duon klarar förstås med bravur att ha koll på vad texten berättar om humörsvängningar och hyperaktivitet, kroppsfunktioner och omvärldens syn på månatliga blödningar. Det de tillför är främst det icke-verbala agerandet. Kroppsspråket fullkomligen flödar av fantasifulla krumbukter hos Åsa och Helena. De tillåts spela ut och spela över, något som ger denna konstupplevelse drag av slap stick – humor. Ett sådant oförglömligt ögonblick är när den forna Rally-medarbetaren (klassisk humorshow i P3) demonstrerar hur olidligt det är att ha vallningar genom att öppna en dörr backstage. Helenas mimik och koreografi har hög kvalitet. I synnerhet Åsa, vars senaste show jag lovordade, har en fäbless för att med mörk röst imitera docerande män. En längre obeskrivligt galen scen innehållande illustrationer på blädderblock, åskådliggör väldigt dråpligt varför menstruation genom historien varit så nedvärderat och undanskuffat. Den största välgärningen med denna produktion får förmodas vara ifrågasättandet av normer. Vad är normalt när det handlar om kvinnors kroppar?

Ska tillägga att vi bjöds på minst tre nykomponerade minimalistiska sånger. De fungerade fint som inramning och andhämtningspaus. Applåderna var starka efteråt och spontant hördes från de medverkande att de var medvetna om att de hade lyckats.

Skådespelare: Helena Gezelius och Åsa Gustafsson

Tomas sista revy – God cocktail gjord på skämt och vemod

1 februari, 2015 by Mats Hallberg

Senaste tioårsperioden har jag varit storkonsument av teater och annan scenkonst. Om jag måste välja den scen som berört allra mest, väljer jag spontant slutscenen i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Påklädaren. Tomas von Brömsen påklädare personifierade den avundsamme orättvist behandlade människan. Alla vi blödiga i publiken kunde ofrånkomligen identifiera oss, med någon som hade alla skäl i världen att känna sig försmådd.

Avund är ett utmärkande drag hos de figurer som von Brömsen haft mest framgång med, såväl på scen som på bioduken. I den fantastiska dokumentärfilmen Liv till varje pris (om Bo Widerberg) avslöjar privatpersonen Tomas att han hyst närbesläktade egenskaper, genom att berätta att han sett upp till den coole Tommy Berggren som vid ett slumpartat möte gör sig onåbar. Det finns hos flera påhittade personer och honom själv i Tomas sista revy karaktärer med denna läggning, det vill säga att tycka synd om sig själva. Paradexempet är förstås hans kanske mest välkände gubbe, servitören på Värdshuset nedanför som i andra aktens öppning anser sig vara berättigad att äntra himmelriket genom pärleporten.

Sitter för första gången inklämd i den kupol som utgör revytemplet Lisebergsteatern. Kvällens stjärna kommer in genom en sidodörr, småpratar med publiken, frågar varifrån vi kommer, blir avbruten av fingerat telefonsamtal, slår an en både kaxig och självironisk ton, därefter blir han allsångsledare. Vi delges förutsättningen för den underhållning som stundar. Tomas kommer genomföra en soare med mestadels påhittade personer, vilka befinner sig på ett äldreboende. Regisserar gör den rutinerade revyräven Bo Hermansson vars samarbeten med Brömsen har klassikerstatus. Assisterar honom gör Malin Stenbäck och Rudy Addo – upptäcktes av Brömsen när de stod tillsammans på scen i lyckosamma uppsättningen av Pygmalion på Göteborgs Stadsteater – i form av sång, stepp och repliker. De kan sina saker men gör inget större avtryck. Nestorn Sven-Eric Dahlberg är kapellmästare med pianot placerat längst fram till vänster. Först efter paus blir hans orkester synlig. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust överlag i den musikaliska inramningen. Flera arrangemang var för glättiga och statiska. Höjdpunkter förekom dock. Rappandet om boendet i barndomen på Räntmästargatan och det närmast obligatoriska klarinettspelet förgyllde.

I programhäftet finns att läsa en lite luddig utläggning av Leif Zern om scenkonstens undervegetation, en miljö han anser behövs. Här placerar han revyn som vill roa för stunden, gärna med vulgär prägel. Det ekivoka har följaktligen en dominant ställning i Tomas sista revy, innehåller fler sexuella anspelningar än förväntat. Tre bevis: En bonde i Smygehuk, historien med Dr. Forselius samt självklart den bedagade ungmön som passerat 70-års strecket. Här finns åtskilliga hisnande ordlekar och publikens skratt duggar tätt.

Ett annat tema som introduceras omgående är återvinning, vilket går igen i revyns underrubrik. Det mest genomgående stråket är annars en påtaglig melankoli över att vid sjuttioett års ålder inse att man genomlevt huvudparten av den tid man fått. Brömsens prästfigur tar till liknelsen med en bussresa, där avstigning sker för olika personer vid helt skiftande tidpunkt. Tillkortakommanden och kroppsliga åkommor är ett tacksamt ämne för en komiker. Den rullstolsburne gubben som uppfunnit en apparat som kan hälla upp en sup och den ordlöse clownen som gäckar oss med kropskontroll, är karaktärer som går från det dråpliga till det vemodiga.

Som förmodat inskränker sig Brömsen till att summera sin karriär som revyartist, utesluter sina många förnämliga seriösa roller även om genierna Mozart och Skakespeare är inkluderade. Han startar dialog med eller går i polemik mot några röster som ljuder i salongen. Vi känner igen Povel Ramel, Gerd Hegnell och naturligtvis buskiskungen Sten-Åke Cederhök. Kul grepp! Jag måste emellertid tillstå att, fast jag var nöjd efteråt, inte alls var lika berörd som förväntat. Kan bero på flera orsaker. Har inte sett Tomas revyer tidigare annat än på teve. Jag är en orutinerad revypublik, förstår inte alltid att uppskatta att för en komiker är det lika viktigt hur något framförs som själva innehållet. Och om en jämför med exempelvis Claes Eriksson och hans två solorevyer är Galenskaparnas ledare en betydligt mer avancerad textförfattare. Brömsen är mest intresserad av allmänmänskliga egenskaper och relationer, inte av att likt Fria Pro och Nationalteatern (sett dem båda) driva politiska teser.

Tomas sammanställda sketcher drar folk för att de är fyndiga och tänkvärda, ibland hysteriskt roliga. Men jag föredrar ändå den skådespelare i honom som ruskat om mig i Peer Gynt och Tok Alfred på Folkteatern och i Pygmalion och Påklädaren på Göteborgs Stadsteater.

Mats Hallberg

Footer

Om oss