Mats Hallberg

Superextrem musikal fängslar fram till sista utdragna scenerna – Black Rider på Folkteatern

19 februari, 2026 by Mats Hallberg

Av William S Burroughs

Översättning: Einar Hekscher

Musik: Tom Waits (Sångtexter: Tom Waits & Kathleen Brennan)

Regi: Mellika Melouani Melani

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson

Scenografi: Mats Sahlström

Ljusdesign: Joakim Brink

Kostymdesign: Jenny Ljungberg

Maskdesign: Suz Åberg

Koreografi: Lidia Wos

Videodesign: Johannes Ferm Winkler

Musiker: Johan Lindström, Martin Hederos, Dan Berglund, Ola Winkler och Per ”Texas” Johansson

Skådespelare: Pelle Grytt, Bror Gunnar Jansson, Anna Lundström, Nina Jeppsson, Birthe Wingren, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Lidia Wos (plus statister)

Premiär: 14/2 2026 Stora scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 1/4

Finns så många ingångar att det inte är lätt att avgöra vilken man gör klokt i att träda in i först. Kanske ändå faller sig ändå naturligt att börja med historien som sådan av beatförfattaren William S Burroughs, vars underrubrik på The Black Rider lyder The Casting Of The Magic Bullets. Burroughs (1914-1997) har blivit en världsberömd stilbildare och portalfigur för en undergroundrörelse fast med omdebatterad verkshöjd. Förvisso invald i American Academy And Institute of Arts And Letter 1983. Ifrågasättandet om litterär kvalitet beror inte minst på att hur drogmissbruk färgade skrivandet. Amerikanen har blivit en ikon tack vare sin lakoniskt torra ton i uppläsningar, sin queera läggning, hallucinatoriska romanen Den nakna lunchen som som gick till åtal för obscenitet, litterära experiment såsom cut-up teknik, en trilogi på 80-talet, hans besatt vid skjutvapen vilket fick till följd att han på Wilhelm Tell-maner dödade sin hustru. Den traumatiska händelsen rekonstrueras i Black Rider. Under tiden jag på B-nivå studerade amerikansk samtidslitteratur lästes vid sidan om ungefär halva Röda nattens städer och skummade igenom några kapitel i Den nakna lunchen. Författaren försvårar ofta läsningen genom sina infall, ofta efterlyses en röd tråd, en sammanhängande story.

För bara några månader såg jag en uppdaterad uppsättning av Friskytten på GöteborgsOperan marinerad i filmsekvenser. Den förtvivlan och förfallet och förlusten operan av von Weber kretsar kring utgör ramen för den musikal som gjordes i ett samarbete mellan Burroughs, Tom Waits och Robert Wilson med urpremiär i Hamburg 1990. Friskytten bygger i sin tur på en mörk folksaga om att tvingas uppfylla villkor för giftermål med burgen jägares dotter. Det handlar om att på uppmaning sluta en pakt med djävulen, så kallade trollkulor och om vem som egentligen har makten att styra utgången, ödet för den som naivt ingått ett Faust-avtal. Typiska inslag från författarens liv ger Black Rider en stegrande gränslös dramatik. Musikalens drivs obönhörligt framåt av en fetisch för att skjuta med revolver och gevär, kadaver och uppstoppade djur, nämnd folksaga, injicerande av uppåt-tjack, snedtändningar och accelererande utsvävningar. Mats Bäckers expressiva foton illustrerar väl sceners skiftande stämningar. Borgerligt prydlig tillvaro blir med underliggande ostoppbara faror en chimär när Kätchen (Anna Lundström) får två friare på halsen – arkivarien Wilhelm (Nina Jeppsson) och Robert (Jonas Sjöqvist).

Produktionen är storslagen, rymmer ett myller av ingredienser. En högst väsentlig beståndsdel är givetvis musiken och sångerna som framförs. Tom Waits är i sig en uppenbarelse och jag borde ha skaffat biljett till hans legendariska besök på Göteborgs Konserthus 1985. De emotioner hans säregna tonspråk och stämma väcker går knappt att beskriva. Han är en oförliknelig egen kraft med orubblig integritet. Jag hade surrealistiska mycket underhållande konsertfilmen Big Time inspelad på VHS, äger soundtracket One From The Heart, mästerverket Rain Dogs, dubbel-lp:n The Asylum Years och på cd Real Gone.

Nyligen på Göteborgs Filmfestival sågs Waits i en för honom signifikativ roll i Jim Jarmusch senaste långfilm och har sett honom i mer eller mindre framträdande gestaltningar flera gånger på bio. Mellika Melouani Melani har utverkat tillstånd att ett par gånger under föreställningen använda fragment från skivinspelningen av Black Rider (tror det förhåller sig på det viset). Vid första tillfället sjunger kompositören själv så berörande att man blir alldeles tagen. Flera ur ensemblen sjunger förnämligt i ”arior” och duetter, så som Pelle Grytt, Anna Lundström, Nina Jeppsson och självfallet den mest vana av dem alla Bror Gunnar Jansson (recenserat konserter med honom ett par gånger) med sin bluesiga skarpa röst. Min poäng är att ingen är nära att överträffa det intryck Waits förmedlar. Han har skapat ett häpnadsväckande polyfont sound, vackert och skrämmande om vartannat. Krängande valser kombineras med vaudeville, referenser till amerikanska sångboken, ambient, minimalistisk dissonans, intensiv krautrock, spräck och oemotståndligt tunggung. Att Tonbruket tillsammans med träblåsaren Per ”Texas” Johansson erbjöds jobbet att live framföra denna hisnande palett av kontraster och satte av tid i kalendern, är värt extra applåd. De är den idealiska lösningen på vilka som borde utföra utmanande uppdraget.

Ska försöka att inte sväva iväg genom att förmedla de fem musikernas fullständiga imponerande cv, fem musiker och kompositörer med högst status. Har recenserat samtliga och mött dem på tu man hand. Ola Winkler, vikarie bakom trummorna, som jag träffade för bara några månader, är den jämförelsevis minst namnkunnige, fast jag hört honom med Merit Hemmingson, Andreas Hourdakis och senast Bach Jazz. Han har också tidigare samarbetat med Tonbruket på scen. Av de två ansvariga för musikalisk ledning ska erkännas att Oscar Micaelsson är obekant för mig: kompositör, organist, medlem i slagverksensemble, improvisationsmusiker och solopianist verksam i USA.

Johan Lindström som förtjänar att geniförklaras har jag desto bättre koll på. Förutom att ha odlat ett eget tonalt universum, har han frontat i egna konstellationer och varit sideman som innovativ strängbändare. Lika stora meriter har han i egenskap av producent. Trakterar här främst pedal steel, piano och elgitarr. Lika prisad och mångsidig är värmlänningen Martin Hederos som solopianist, medlem i Soundtrack Of Our Lives, frontfigur i Hederosgruppen, samarbete med Ane Brun, ena halvan av åter aktuella coverduon Hederos & Hellberg och mycket mer. På Folkteatern där han tidigare lirat med jazzigt prisade Hederosgruppen spelas klaviatuinstrument (orgel etc.) och fiol. Dan Berglund har ett förflutet i E.S:T som turnerade globalt, blev världsberömda och vars karriär fick ett så grymt tragiskt slut. Senaste åren har jag hört honom i exempelvis Rymden, Mattias Risbergs Mining XL och E.S.T 30/ Symphony. Basisten grundade gränsöverskridande Tonbruket. Skivsläpp har resulterat i osannolika fyra Grammis och Gyllene skivan-tilldelning. Dubbelt belönade Dig It To The End finns i cd-samlingen.

Högt ansedda blåsaren och låtskrivaren Per ”Texas” Johansson har tilldelats samma prestigefyllda utmärkelser för egna projekt mer än en gång. Och jag har före och efter hans uppehåll hört honom live under eget namn, med Rebecka Törnqvist, Pål Nyberg, Jazz Furniture, JH3 och fler konstellationer. I uppsättningen musiceras på tenor- och altsax, klarinett, basklarinett och oboe (kanske inte komplett och garanterar inte att uppräkningen av instrument är korrekt) Att få lyssna till dem live, deras approach på en egensinnig magiker, är för en musikälskare en ynnest.

Hög tid att fokusera på regissören, känd från Teater Tribunalen. Hon som frossat i detta extraordinära verk, synbart älskar att sätta tänderna i en djävulsk brygd på åtrå, hierarkier och drömmar spetsad med ett drogberoende som får sällan skådade, plågsamma konsekvenser in på nakna skinnet. Melouani Melani tycks ha en böjelse för att vilja skildra maktspel och perversioner. Har i Göteborg sett henne göra exempelvis Vi som är hundra, Att begära tre systrar, Babel, Idlaflickorna och Carmen.

I stora stycken funkar hennes estetik föredömligt i Black Rider. Men sättet att laborera med upprepningar och chockeffekter är riskabelt och i de sista tålamodsprövande scenerna kantrar anrättningen. Finns mycket att dras med i i gåtfull vildsint musikal där Pelle Grytt gör entré från läktaren och ensemblen tumlar upp förbi publiken i orgiastiskt inferno i ett senare skede. En rejäl brist med upplägget är att intryck sköljer över åskådarna i över två timmar non stop. Varför väljer regissören att slopa paus, välbehövlig tid för andhämtning? Kvinnan som i Teater-Sverige uppnått status som oantastlig lyckas kreera en önskvärd nerv i uppsättningen fram till dess oerhört utsträckta klimax där Tonbruket manglar med skärande dissonanser medan en slags antites till de mest omtalade inslagen i Oh! Calcutta! vältrar fram omtumlande som en evighetslång snedtripp, som skräckfylld freak show med avslutning på läktaren. Infernot utlöses när Wilhelm brutit samman och i sin psykos förenas med tidigare offer, lider alla helvetets kval tillsammans med dem. Utan att ha jämfört med uruppförandet i Hamburg blir omdömet: provokation som i längden tröttar ut. Mellika Melouani Melani är en exceptionellt krävande regissör, dock säkerligen stimulerande för medarbetare.

Som framgår av pressbilder är scenografin av det mer inbjudande slaget vilket välkomnas. Vild skog antyder mystiken, ramar in interiören, en hall i vinrött dekorerad med döda djur, i den herrgård där jägaren och hertiginnan huserar med husa och dotter. Till det visuella kontot ska därtill påföras videodesign. Ridån är i bruk åtskilliga gånger trots allt pågår i ett svep. Tar exempelvis lång tid innan vi ser bandet. Och ensemblen står inledningsvis i klunga framför ridån. Bland allt iögonfallande som sker ska inte glömmas hur noggrant och kul koreografin utformats.

I den farligt polariserade tid vi lever i kan det kännas befriande att få kliva in i annan värld, förvisso en otäck sådan. Den leder de drabbade över kanten genom handhavande med skjutvapen och begär av sexuell natur och längtan efter att bli hög på substanser. Visdomsord levereras, främst av Pegleg (satan själv som insmickrande utövar sitt ondskefulla beteende, förhäxar med sin trolldom). ”Den som köper mer än han har råd med måste betala vad det kostar”.

Ensemblen med sin heterogena sammansättning gör överlag strålande insatser. Andreas Rothlin Svensson som tillhör Dramatens fasta ensemble, gestaltar med bastant bravur Bertram, som så förrädiskt utlöser den skenande spiralen mot undergången. Birthe Wingren som sittande framför ridån med dockor vid var sin sida i en belysande stickspårs-scen är sjävmördaren Ernest Hemingway, har jag sett som Ulrika i Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan. En rutinerad aktris som förtjänstfullt bidrar en aning i skymundan. Jonas Sjöqvist presterar på sedvanlig hög nivå. Nu med några dagars distans har jag framför allt passionerade agerandet från Nina Jeppsson och Anna Lundström på näthinnan. Och värt att avslutningsvis ånyo betona vilka goda sånginsatser detta par utför, något de inte är ensamma om. Slår mig att skådespelares vokala förmåga ofta överraskar synnerligen positivt.

Sången och ett skönt ”chilla – sound” får främst kvinnor att smälta – Hannes på Pustervik

17 februari, 2026 by Mats Hallberg

13/2 2026

Pustervik i Göteborg

Den här texten borde ha publicerats för flera dagar sedan. Får skylla på teaterpremiärer, OS och dessutom en väntan förgäves efter att ha kontaktat PR-ansvarig. Önskade nämligen uppgifter om liveband och låtlista. Mannen som hade sålt ut rymliga rockklubben presenterade sina medmusiker så otydligt och oftast med enbart förnamn att jag inte uppfattade vem som spelade vad.. Har förstås sökt info på nätet om musikerna, men utan resultat. Hur som helst tacksam för förfrågan som gjorde att jag i all hast började lyssna på färska debutalbumet God Bless Sweden. Märkte att här finns åtskilliga hits med oemotståndlig dragningskraft vilka lanserats i P3, vunnit pris och nominerats till flera utmärkelser såsom P3 Guld samt att singeln Stockholmsvy redan ses som en klassiker och utsetts till Årets låt.

När jag googlade för att få mer kött på benen fick jag klart för mig, att Hannes inte bara blivit ett fenomen utan står för en av de mest radikala kursändringarna inom svenska musikscenen. 31-årige Hannes Jonsson bördig från Aneby i Småland har nämligen ett förflutet som kontrabasist i Ellen Andersson Quartet, en jazzgrupp med kvinnlig framstående vokalist bildad på Skurup vars debutplatta vann Gyllene Skivan. Till saken hör att jag recenserat dem live och på skiva (uppföljaren You Should Have Told Me). Osäker på när Jonsson lämnade jazzkvartetten. Vet däremot att jag sett honom både i Ljungskile och på Nef och att han började göra egen musik parallellt med kvartettens gig. Parentetiskt kan nämnas hur anmärkningsvärt ursprungliga medlemmarna skingrats. Gitarristen och tidigare kapellmästaren i Ellen Andersson Quartet ingår numera i Stockholm Voices vars senaste skiva recenserats här.

All musik Hannes släppt ska vara producerad av och skriven tillsammans med Marcus White. Efter mödosam identifieringsarbete tror jag att han är en av gitarristerna på scen. Den som mest präglar det genomgående tillbakalutade soundet är dock Max Agnas (Agnas Bros, Ale Möllers Xeno Mania mm) stående längst till vänster vid sin tvåradiga synt/ keyboard. På åtminstone ep:n When The City Sleeps (2021) är Amanda Börjesson kreddad som musiker. Vilka som på Pustervik utgör rytmsektion bakom trummorna och på elbas svävas i okunnighet om liksom vad den andra gitarristen heter. Strängbändarna turas om att lira elgitarr och akustiskt. Har kunnat notera att Hannes varit medlem i indie popbandet Padded Paws där han spelade bas. Inte omöjligt att artisten som måste betrakta som en stjärna med löftesrik framtid hämtat musiker därifrån.

Behagliga slingor från klaviaturinstrumentet och tillbakahållet beat dominerar, kompletteras med smidiga ackordföljder från gitarrer. Och i centrum finns givetvis den mjukt rundade rösten vars avslappnade stämma ligger nära soulig r & b med hip hop influenser. Hur ska man bäst definiera Hannes stil, mixen av genrer? Beskrivningen på Wikipedia att det handlar om gitarrbaserad pop ter sig lite missvisande även om hiphop nämns i samma andetag. En medelålders man som undrar varför jag antecknar, berättar för mig att han sett Hannes gästa spelning med Amason.

Anmärkningsvärt sinne för refränger och melodier med klös i beskedligt tempo i kombination med förförisk röst, har gjort honom till ett hajpat fenomen, en hajp han lever upp till. Entusiastisk medsjungande publik tycktes nöjd med konserten på cirka sjuttio minuter inklusive ett extranummer. Förväntningar uppfylldes hos frapperande många uppklädda kvinnor i 30- 40-års åldern) som skaffat biljetter för att glömma vardagen och dras med i ett extatiskt lyckorus. Vi fick veta att familjemedlemmar till Hannes var på den utsålda konserten och att han var glatt förundrad över den popularitet han åtnjuter.

Hade fått reda på att planerad starttid var 20:30, en tid som behövde skjutas fram närmare en kvart eftersom arrangörerna hade stora problem att få ruljangs vid insläpp och garderob. Behövde tyvärr stå ute i kön i den isande kylan och frysa. Om jag inte är alldeles ute och cyklar avverkades inledningsvis God Bless Småland och optimistiskt gungande hit En perfekt start helt enkelt!

För att slippa trängas och bokstavligt talat ha underlag för att kunna anteckna väljer jag till slut att stå i ena hörnet vid en bardisk. Ett aber med den arena Jan Gradvall nyligen i teve öste lovord över är kvalitén på ljudet. Där jag stod var som väntat balansen trist nog inget vidare. Stundtals tog basen över, vilket var en av anledningarna till att jag alltför sällan kände de rysningar av vällust jag hade hoppats. Att Hannes har en unik begåvning en melodisk ådra som han kapitaliserar är obestridligt. Däremot skulle han absolut kunna ge ett mer distinkt uttryck, rama in sina konserter och inte bli så obekväm när låtar borde introduceras och publiken tilltalas. Kanske är det en gimmick att vara lite anti med brynja och inte bjuda på show. Korta instrumentala sekvenser förekommer, men tyvärr inga solon och knappt några stick. Sådana inslag kunde jag sakna. Det närmaste i den vägen var en fräckt lössläppt tempohöjning i b-delen på (tror jag) Sugar, en av de mest genomkomponerade låtarna han släppt.

Släpigt utbroderade beats funkar ypperligt till Hannes bevekande stämma, den som sätter kvinnors hjärtan i brand. Bombombombom är verkligen en ljuvligt framskridande ballad man blir varm av. Jämfört med mer lättsamt showande frontfigurer som Leksell, Ingrosso och Linnaros har Hannes i dubbel mening en helt annan tyngd, en genommusikalisk bakgrund att luta sig mot. Ibland bryter han det atmosfäriska lounge-soundet med dansanta tongångar och abrupt uppstår dessutom en larmig urladdning som i mina öron skar sig. Överraskar också med feature från akustisk gitarr och kastanjetter i en låt som leder tanken till jämförelser med singer songwriters. Den tanken förstärks när musikerna ställer sig i ring och till akustik gitarr bildar ömsint kör. Underhållande med ett drag av oberäknelighet.

Engelska texterna kretsar kring kickar och kärlek, ofta den grubblande olyckliga varianten. Inga märkvärdiga alster även om de väcker lyssnarens sympati. Hur det sjungs utan att låta som någon annan är grunden till framgång jämte attraktiva harmonier. I berörande ballader kan han påminna om Prince och i up tempo låtar om vokalisterna som färgade funksouliga klassikern Quel Bordel.

För att sammanfatta uppskattades konserten, även om jag som nämnts hade önskat bli mer berörd. Hannes har ett antal publikfriande hits på meritlistan och de framförs i snyggt utförande. Syftar på suggestiva Yup, aptitliga sofistikerat komponerade Friends, lika oemotståndligt vackert framrullande duetten Wish, delikata auran som sensuella I Feel It sprider och den betagande framsvepande magin i mollbetonade Stockholmsvy. Då kommer mobiler fram, folk gungar i takt och klämmer i i softa refrängen. Att dela glädjen med de som var insatta i Hannes musik var summa summarum en ynnest, som att betrakta en tillvaro jag normalt sett inte befinner mig i. Efteråt signerade artisten sin färska platta släppt på vinyl. Träffade efteråt på bar i närheten ett par med skivan i handen där kvinnan var salig över Hannes röst.

Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

16 februari, 2026 by Mats Hallberg

Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok av henne och Jenny Lucander)

Regi: Cecilia Milocco

Scenbild: Carina Backman

Musik, teknik: Jacki Román

Mask: Kerstin Olsen

I rollerna: Karin Lycke, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Urpremiär: 14/2 2026

Spelas till och med 11/4

Från 8 år

På grund av premiär på Folkteatern valde jag istället att gå dagen efter, under söndagens matinéföreställning. Uppsättningen bygger på manusförfattarens bilderbok med samma titel, vars vindlande surrealistiska berättande kretsar kring Karin Boyes uppväxt och diktning. Den varar i drygt en timma och vi sitter på stolar med dynor på en gradäng. Det är inte riktigt fullsatt, men nästan och en del barn på plats vilka nog temporärt blir lite skrämda av otäcka, högljudda och rökiga sekvenser vilka hör till världen av sagor. Fast dessa övergår snabbt i andra händelser, i den pågående kampen mellan ont och gott, skiftningarna mellan ljus och mörker, bilder av verklighet och fantasi som tenderar att glider ihop.

Känner inte till Augustprisade författaren Kristina Sigunsdotter eller den av Nordiska Rådet prisade illustratören Jenny Lucander och har således inte tillägnat mig deras bilderbok. Åtskilliga av Karin Boyes dikter har jag hört tonsatta och vad beträffar den närmast mytomspunna högt ansedda författaren och scenkonst går tankarna genast till två verk. Dels fascinerande Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren som hade premiär på Folkteatern 2019, dels magiska Stjärnornas tröst på Stadsteatern ( i Göteborg kanske bäst att tillägga) som mästerligt i ord och ton gav ett tvärsnitt av Boyes existentiella, djupt berörande lyrik. (Det var för övrigt debut för sång på svenska av Daniel Lemma vilket kan avnjutas på en cd jag gav mamma i julklapp.)

Läste för inte så många år sedan en spännande litterär biografi om hennes polyamorösa tid i Berlin och hört ett par panelsamtal om hennes cv och psyke. Är man genuint intresserad rekommenderas utan att ha läst Johan Svedjedahls biografi. Samme mans enormt detaljerade genomgång av inflytelserika kortlivade tidskriften/ förlaget Spektrum äger jag. Och där var introduktören och översättaren Boye i början på 30-talet en nyckelperson. För att ge vidden av den påverkan Boyes dikter utövar på många av oss, kan nämnas att jag valt ut en av hennes kärnfulla dikter till min begravning.

I denna allåldersföreställning står tre av den fria teatergruppens mest garvade skådespelare på scen. Någon av Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam är med i så gott som varje produktion då de utgör väsentliga beståndsdelar i den kärna som är GDT. Frilansaren Karin Lycke, vars vibrerande utstrålning gör henne gjuten i rollen som flickan Karin, har hos dem tidigare gjort bestående avtryck i bland annat Tusen år hos Gud och Den sårbara divan. Den höga anspänning och sensitiva perception hon i samarbete med förnämlig regissör, inympat i ett hyperintellektuellt sinne i vardande, signalerar en skör mental status, någon som skulle uträtta bestående ting, utsätta sig för oöverstigliga prövningar och till slut duka under.

Givetvis läser jag in annat än barnen, vilka näppeligen kan begripa ”ångestbringande” företeelser eller direkta referensen till Kallocain. Karin Lycke sjunger näpet rörande a cappella minst en av dikterna medan Hanna Ullerstam deklamerar ett par igenkännbara verser. Den yngsta publiken stimuleras sannolikt av magin i scenlösningar, jakten på prinsessan utan namn och återkommande receptet på hur en drake dödas. Skogen, dygnets faser och havet får flera betydelser, genomgående positiva. Malströmmen sömnen och vargen symboliserar några av hoten. En nyckelreplik den nyfikna huvudpersonen får med sig efter sin magiska utflykt lyder : ” Alla kan välja att lita på någon”. Den följs upp med viktiga frågeställningar: ”Vill du mig väl?” Kan du skilja på fantasi och verklighet?”

Allt tar sin början i vardagen i överklassmiljö 1908. Som förunderlig tittskåpsteater blickar vi in i en av rummen i en burgen familjs sjurumsvåning på Vasagatan i Göteborg, där föräldrarna sitter vid sitt runda matsalsbord i samspråk med livaktig dotter. Lycke informerar oss om privilegierade förhållanden. Två bröder får vi föreställa oss och familjen har hela tre personer anställda i hushållet. Birollsdrottningen Ullerstam har en uppsjö av figurer att framställa, vilket görs övertygande. En av dem är familjens hushållerska som letat efter flickan som efter möte med spågumma hamnat allt längre in i ömsom kittlande, ömsom kusliga eskapader. Boye ska ha uppgett att barndomen var lycklig, uppväxten till och med överexemplarisk. Kanske var hon överbeskyddad, hade en curlad uppfostran? Lycke är iscensättningen självlysande mittpunkt och känns alldeles självklar i rollen.

Berättelsen kickar igång när fadern på uppmaning med myndig stämma för in dottern i sagornas förtrollade värld. Och när hon leker i parken hittas ett träd som visar sig vara portal till underjorden. Just aspekten fantasifulla märkliga händelser tilltalar nog tioåringar mer än undertecknad. Har varken sett eller läst Sagan om ringen för att ta ett belysande exempel. Är därför stundtals inte helt absorberad av det som sker. Den fantastiska audiovisuella upplevelsen, införlivandet av och referenserna till Boyes verk och agerandet från ensemblen blir min behållning, gör att jag efter drygt en timme lämnar Stigbergsliden med en go känsla.

Stundtals i Åkerlinds och Ullerstams tydligt artikulerade repliker i högt tonläge, märks att man vänder sig till barn i lika hög grad som äldre generationer. Åkerlind ges sparsamt med utrymme, men tar hand om sina moment i strålkastarljuset med besked. Ullerstam har som nämnt mycket att bestyra och gör det med bravur. När mamman hävdar att man måste stå ut får vi veta av Lycke att 1900-talet proklamerats som barnets århundrade. Ödets ironi att seklet innehöll två världskrig, ofattbart lidande, svältkatastrofer och grymheter runt om i världen vilka uppfyller kriterier för folkmord.

Min bild från applådtacket. Hanna Ullerstam skymd.

Bågen som sällsamt spänns tar oss raffinerat slutligen tillbaka till ett nu i pjäsen. Utan att känna till förlagan har jag anledning att tro att Cecilia Milocco väl förvaltat innebörden i manus med dess märkliga förvandlingar. Carina Backman har satt en genialisk prägel på verket som huvudansvarig för hänförande scenografi i kontinuerlig förvandling, makalöst vacker ljusdesign med alla ljuskällor och finurlig rekvisita. Hennes sätt att med genomskinliga tygstycken med vidunderliga projektioner skapa skuggor och dubbelexponeringar, torde vara det mest estetiskt fullgångna jag sett på en liten scen med knappa resurser. Hon och regissören har haft god hjälp av kostymassistent, snickare, de som konstruerat hästskulpturen och förstås maskör Kerstin Olsen. I linje med lyckade lösningar ska musiken och ljudläggningen av Jacki Román framhållas. Värt att ånyo betona vilket stordåd Backman med medhjälpare åstadkommit.

Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

15 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 7 10-13/ 2 2026

Big Bang på Göteborgs Stadsteater

Manus och skådespeleare: Johanna Wilson och Anna Littorin

Regi: Emma Peters

Föreställningsmusik: Leif Jordansson

Ämnet i kombination med skådespeleri från två kvinnor jag inte hade koll på lockade. Big Bang handlar, som säkert flera av er listat ut om den banbrytande journalisten Barbro Alving (1909-1987). En minst sagt ryktbar utrikesperorter och kåsör på DN under decennier som dessutom blev en känd radioröst. För sin förmåga att befinna sig i världshändelsers centrum och träffa ”alla” av yttersta vikt liknas Bang vid Forrest Gump. Marknadsföringen låter göra gällande att det med humor och drama dyks ner i ett exceptionellt liv, vars karriär och framför allt temperament får mig att tänka på sceniska berättelser jag bevittnat senaste åren om Ester Blenda Nordström, Victoria Benedictsson, Karin Boye och Selma Lagerlöf,

Berömda rapporter och karaktäristiska krönikor/ kåserier finns samlade i många volymer, varav jag äger en utgåva från En bok för alla vars titel sammanfaller med hennes signatur: ”Käringen mot strömmen”. Den nyskrivna pjäsen om en legendar med unikt egen ton i skrivandet hade sin urpremiär i fjol och har, om jag snappade upp rätt info, spelats på Soppteatern och passande nog Långholmen. För att rymmas i Göteborgs Stadsteaters format hade den kapats med cirka en kvart. Publiken får ändå i lika hög grad stifta bekantskap med Alvings psyke som skarpa och läsvärda penna, vilket får sägas vara produktionens främsta förtjänst. Ska framhållas att jag såg onsdagens föreställning.

Fick chansen att träffa skådespelarna en liten stund efteråt. Visade sig att Littorin gästat Lunchteatern i annan konstellation medan Wilson spelat på Storan. Båda har gjort ett antal betydande roller på film och i tv-serier. Wilson som förekommit i flera kriminalberättelser har jobbat som manusförfattare (oftast för ungdomar) , regissör, scripta, projektledare, guide och med casting; är numera kanske allra mest uppmärksammad som författare. Hennes partner på scen kommer inte från Stockholm utan Malmö, har en bakgrund i Fria Teatern och blivit känd för att ingår i trehövdade showperformacegruppen KEL vars regissör är Olle Sarri, sambo med Littorin. Vetskap om hur det förhåller sig saknas, men antar att duon samarbetat förr. Deras regissör Emma Peters är också verksam som skådis och har medverkat i filmer och populära tv-serier.

Pjäsen inramas inte av kulisser. Istället för scenografi och backdrop har det satsats på rekvisita, kostym samt soundtrack gjort av Leif Jordansson (Bad Liver, Peter Le Marc, Nick Cave-tolkningar…). Musiken införs diskret i uppsättningen, gör inte något påtagligt avtryck även om sceners stämning understryks. Rekvisitan är vald med yttersta omsorg, illustrerar kongenialt berättelsen.

Vi förflyttas till den cell på Långholmen 1956 där Alving satt en månad, dömd för att i egenskap av totalpacifist (starkt påverkad av Elin Wägner vars biografi Bang hade för avsikt att skriva) ha brutit mot civilförsvarsplikten. Här utvecklas tankegångar i samspråk med medfångar och personal. . Och klassiska byggnaden (bott i en cell på 90-talet när fängelset hade gjorts om till vandrarhem) får tjäna både som ingång och ett avslut när den berömda journalistens karriär och psyke porträtteras. Ett lyckat grepp att utgå från en föga omtalad händelse i en förunderlig biografi.

Johanna Wilson förkroppsligar i sin trenchcoat, med cigg i mungipan och skrivmaskinen under armen scenens huvudrollsinnehavare. Anna Littorin är vår förnämlige ciceron. Hon orienterar oss i ett liv levt till max tills påfrestningarna satte stopp trots en oerhörd tillförsel av stimulans. Skådespelaren från Skåne gestaltar också med härligt drastiskt agerande personer Bang möter, vilka hon antingen formas av eller sprider sina åsikter till. Rör sig om redaktörer, familjemedlemmar men också Elin Wägner och Mahatma Ghandi. Olika språk och dialekter läggs listigt in i dialogen. Det pratas bland annat finlandssvenska, engelska, några tyska fraser, småländska, skånska och en förnäm världsvan stockholmska.

Bang beskrivs som en bisexuell arbetsnarkoman med åtskilliga laster (storrökare som inte spottade i glaset och levde ut sina lustar), en människa medveten om sitt värde och sitt handlag med språket, vilket tycks ha gjort tämligen självgod emellanåt. Oförmågan att vara till hands för dottern Ruffa berörs, liksom bisexuella eskapader. Blev, enligt egen utsago, inofficiell talesperson för ensamstående mödrar. Komplexa personligheten skildras insiktsfullt och man låter det inte bli någon ensidig hyllning av ett fängslande öde.. Bilden tecknas genom strålande skådespeleri, ett mycket samspelt agerande som fångar publiken.

Visst fokus ligger på danande vänskapen med Elin Wägner som blev en slags mentor, jämte genombrottsåret 1936. Alving rapporterade då med sin oefterhärmliga blick, förhållandevis orutinierad i gamet, från såväl Os i Berlin som fasansfulla inbördeskriget i Spanien. Vidare hamnar vi i Indonisien, Indien, i Shanghai, Hiroshima och i finska Vinterkriget. Även om Sveriges första kvinnliga reporter sannerligen stod på egna stadiga ben kommenteras bakgrunden. ”Skulle nog kallats nepo baby idag”. Bang fick får vi veta så många kontakter och sådan position att hon blev gudmor till ett av Ingrid Bergmans barn.

Som alltid en fröjd att få betrakta utomordentligt skådespeleri med oklanderlig tajming , baserade på väsentliga skärvor karvade ur en exceptionell biografi vars produktion blivit en omistlig del av vår nutidshistoria. Vad man tar med sig bortsett från språkkänslan är de yviga gesterna parat med självförbrännande vilja av stål, arbetskapacitet och en sällan skådad beslutsamhet. Det subtila fanns inte i Alvings natur, möjligen skymtar det i hennes vassa och omdömesgilla berättande. Inte för inte som offensivt inriktade pjäsen med sin inneboende dramatik getts titeln Big Bang, Av alla påståenden från en vittberest legendar får publiken som en slutkläm med sig hennes uppfattning att ”det är mer som förenar oss än skiljer oss åt”.

Åtskilliga höjdpunkter i ojämn tillbakablick – Mölndalsrevyn Kanonkul

9 februari, 2026 by Mats Hallberg

Möllan i Göteborg

Premiär 10/1 2026

Spelas till och med 21/2

Manus: Skrivargrupp på sjutton personer

Regi: Emelie Sigelius

Scenografi: Jimmy Oliver och Sebastian Lökkeberg, Ted Gustafsson, Lenny Alvefelt

Koregraf: Katarina Stella

Kostym: Doris Kjaer, Anna Moraeus, Elsa Wald

Smink: Ulla Karin Olsén

Ljusdesign: Henrik Johansson, Sebastian och Oliver Lökkeberg

Teknikansvarig: Marcus Olsson

Musiker: Börje Nilsson-Mäki (kapellmästare och repetitör), Janschie Börjesson, Thomas Hagby, Bengt Holm

Ensemble: Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Sara Sanzén, Manda Strid Bomander, Adam Evertsson, Anton Nordin, Johannes Persa Persson

Först något om praktiska förutsättningar för egen del. Blev inbjuden till lokalrevyn i staden jag bott i i över fyrtio år efter att den hade spelats helger ett par veckor. Recenserade Mölndalsrevyn i förfjol och har sett sett ytterligare en av deras revyer för flera decennier. Såg därtill under stadens 100-års jubileum sommartid för ett par år sedan när ett knippe slagkraftiga scener spelades upp i Åbybergsparken under ledning av Lars Magnus Larsson. Har senaste åren recenserat gedigna revyer med paret Hagman som nav på Aftonstjärnan och det har varit en tradition att mamma bjudit mig på Wendelsbergsrevyn. Har tre gånger beskådat revyer med och av Claes Eriksson på Lorensbergsteatern, varav Anakronisterna i samarbete med Per Andersson och Andreas T Olsson recenserades.

Gick hemifrån till Möllan pulsandes i snön i fredags (6/2). Just den kvällen blev det en rejäl dipp publikmässigt. En värd trodde att beläggningen på endast cirka fyrtio procent kan ha berott på snöovädret och OS-invigningen. (När föreställningen var slut hade det blivit så illa att busstrafiken till Mölnlycke ställdes in.) Ur den aspekten var det olyckligt att jag valde att komma en afton där bekväma Möllan med rättigheter var glest befolkad, vilket märktes genom förhållandevis lama reaktioner fram tills en påtaglig ökning av entusiasm i finalen. Bör läggas till att förväntningarna skruvats upp en aning efter att jag läst hur kollega lovordat årets upplaga. Överhuvudtaget tycker jag det är lite mysigt att på hemmaplan ha denna institution (50-års jubilerade för ett par år sedan) att gå till som reovisar året som gått, med medryckande humor och ett par doser allvar.

Av programmet framgår vilket stort gäng som bidragit till årets välgjorda upplaga. Mest uppseendeväckande är onekligen det stora antalet textleverantörer. Noteras inga namn som känns igen, däremot flera ur ensemblen. Får betraktas som ett risktagande att helt våga lita på egna krafter, vilket naturligtvis medför ojämnheter och att somligt slunkit med som knappast håller håller måttet. Sigelius kunde ha agerat tuffare, gallrat bland scener med metoden döda älsklingar. Lyckligtvis finns ändå åtskilliga pärlor.

Nummerrevyn i två akter har regisserats av ett förhållandevis känt namn. Operautbildade Emelie Sigelius har vana från musikal, opera och cabaret men det är debut vad beträffar revy-genren. Rutinerade koreografen Katarina Stella har dansat i publikdragande musikaler och faktiskt jobbat med både Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssens uppskattade revyer (recenserade hans sista här). Hennes fäbless för töntiga rörelser och situationskomik ges rejält med utrymme.

Ensemblen saknar stjärnor, är istället en jämnstark enhet där Lena Gustafsson är det självklara dragloket med sina anmärkningsvärda trettioett år i bagaget. Två av männen har längden inne för att kunna dunka en basketboll i korgen bakom dem. Karin Mickelbo är nästan lika rutinerad i och med att hon gör sin tjugofemte revy. Färskaste medlemmen heter Johannes Persa Persson, yngst och skåning som som är ett Hasse & Tage fan. Ensemblen plus ytterligare ett halvdussin personer har varit rekvisitörer medan fem personer listats som scenografer. Inramningen som framgår av bilder är att fonden på scen föreställer en gymnastiksal med ribbstolar, handbollsmål och basketkorg. I flera scener förekommer därför föga förvånande plint och bock.

Musiken är givetvis ett väsentligt inslag. Toner serveras dels som fragment i inspelad form med enorm stilblandning. Registrerar i denna uppsjö av sound akternas intron ur Carmina Burana jämte Also Sprach Zarathustra, YMCA, signaturen till Pippi Långstrump, nationalromantik i form av Hugo Alfvén, Your Song (Elton John) och Simon & Garfunkels ljuva klassiker The Sound of Silence. Live hör vi tajt musicerande från en kompetent trio vars enda melodiinstrument trakteras av Thomas Högby ( 50 gemensamma fb-vänner) på sitt tvåradiga keyboard. I rytmsektionen sitter trumslagare Bengt Holm och elbasist Börje Nilsson-Mäki. Höjer på ögonbrynen åt att det är den sistnämnde som ansvarar för arr och repetitörssysslan och då spelar piano.

Vad beträffar innehållet måste man ha i åtanke lokalrevyns traditionellt sett nära band till arbetarrörelsen. I Mölndal sker föreställningarna på Folkets Hus. ABF är en av sponsorerna vilket återspeglas indirekt i vad det skojas om. I förfjol solkades en i övrigt förnämlig årgång ner av ofattbart förringande av brottsvägen i allmänhet och nyss begånget bombdåd alldeles intill i synnerhet .Att sosse-skandaler inte förekommer får man helt enkelt tugga i sig. Obligatoriska kängan mot sd var fånigt missvisande, tillförde inget. Samma kritik kan riktas mot uppmärksammade förslaget om Anmälningsplikt belystes, föga förvånande då kallad ”Angiverilagen”. Uppslagen till ”Tyst kupé” och ”Flagga för dagen” var förmodligen fnissiga på skivstadstadiet, men blev sammantaget till poänglösa överdrifter.

. Det närmaste ett balanserat återgivande av händelser var fyndiga nedslaget på temat ”lika goda kålsupare” i politiken på nationell nivå underblåst av torftiga tv-sända partiledardebatter. Den miserabelt skötta Landerholm-affären var förstås mumma för textmakare. Scenen som framhävde en skrävlande lokal variant av MAGA och antagonismen gentemot storebror Göteborg, resulterade i rejäla skrattsalvor. Anton Nordins monolog framförd av Johannes Persa Persson blev en lustifikation som stack ut liksom hyllningen till århundradets Mölndalsbo historikern Lars Gahrn, en favorit i repris förgäves kämpande för lindars bevarande vid Kvarnvyskolan.

Revyer brukar som en gimmick ha ett pillemarisk gubbe eller gumma som med exakt avvägd tajming etablerar kommunikation med publiken. Det saknas i Kanonkul, med sitt tvetydiga uttal apostroferas framlagda vidsträckta, tillika oerhört omdebatterad, statliga utredning. Istället betonas komiken i rytmisk gymnastik när momenten utförs utan grace, koordination och skicklighet. Även om det inte behöver se trovärdigt ut antar jag att det kan vara knepigt för koreograf och ensemble att lägga sig på rätt sorts tafflig nivå, för att framställa komik utav anti-bedrifter. Kul grepp som funkar fast det gjorts tidigare av många. Liknande estetisk hållning praktiseras i unison plojig sång inledningsvis. Skratt lockas fram när det avsiktligt sjungs flerstämmigt mediokert. På så vis uppstår en härlig kontrast till vad som vokalt inträffar senare med ackuratess i ståtliga refränger med tonartshöjning.

Dags att knyta ihop säcken. Skrivaravdelningen ska kreddas för ett betydande antal rappa verser begåvat rimmade och för sin kreativitet samt snitsiga poänger. Ensemblen är duktig i sina skiftande formationer. Kavalkaden av händelser med nio textförfattare fångar in brett och smalt. Hyllningarna till Ozzy Osbourne och Jennifer Falk in action gör mest avtryck. Smarta sarkasmerna mot Västlänk-strulet är värt extra applåder och lite groteska klädinsamlings-sorterandet var både crazy jumor och tänkvärt. Ordvitsandet om Papyrus och stora vägprojekt tillhörde höjdpunkterna. För att förhöja skrattfaktorn ytterligare parodierades friskt uttal hemmahörande i Norrland, Värmland, Skåne med mera. Karaktäristiska dialekter gör susen i nummerrevyer.

En ordvitsande monolog som etsade sig fast på näthinnan framfördes med bravur av Anton Nordin föreställande vegansk korv. Texten till sketchen om papperstidningens nära förestående död förtjänar att lyftas fram, liksom scenen som berättar om föreningen för lättkränkta män. Sparar det kanske bästa till sist, den surrealistiska musikalen om Kråkans Krog och en mängd andra företeelser. På ett mycket underhållande vis görs narr av über-pretentiösa anspråk inom finkulturen, påminnande om misslyckade projekt man genomlidit på Atalante. Här briljerar i första hand firma Lena Gustafsson & Sara Sanzén i festliga nidbilder. Utan att bli lika lyrisk som den kollega som citeras på hemsidan anser jag, som synes av den inspirerade genomgången, att det fanns mycket att glädjas åt i Kanonkul, med sin dubbla syftning i titeln.

Mats Hallberg

Footer

Om oss