Mats Hallberg

Prat och människor

Dansteater av: Birgitta Egerbladh

Texter: Kent Andersson och Bengt Bratt

Regi & scenografi: Birgitta Egerbladh

Scenografi: Fredrik Glahns, Kajsa Larsson och Birgitta Egerbladh

Kostymdesign: Kajsa Larsson

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Mask och peruk: Susanne Åberg

Musik: Birgitta Egerbladh med flera

Spelas på Folkteaterns stora scen till och med 28/4

Foton Jeanette Frank / Jonas Nyström

Somliga texter smärtar mer än andra att skriva. Detta är ett praktexempel på en sådan text. Har inte gjort någon inventering. men tippar att det blivit jämt fördelade omdömen på betygsskalan, när det gäller hur jag värderat vad jag sett på ombyggda Folkteatern sedan nypremiären med Lars Noréns antika megatragedi. Bara under de få år unga stjärnaktrisen Evin Ahmad tillhört ensemblen, har jag sett flera pjäser värda omdömet tillgängliga intelligenta smällkarameller. Eftersom jag kallats Kultur-Mats och varit fackligt aktiv, var jag förr ombud som bland annat fixade  gruppgående. Och publikarbetare gjorde storstilad reklam för arbetarrörelsens konstnärliga skyltfönster, genom att besöka mina arbetskamrater på APT och i facklig verksamhet.

Ska erkännas att Birgitta Egerbladh bara varit ett namn för mig. Har inte vistats mycket i den nyskapande abstrakta dansvärlden.  Fast estetiken från Benke Rydman och Peter Svenzon, har jag drabbats av, vilket medfört att jag vågat skriva om deras verk i uppskattande ordalag. När innevarande spelår presenterades var Egerbladh närvarande. Blev lockad av hennes motorik med fötter som stod på samma ställe. Vidare tänkte jag att det verkade vara en god idé att sammanlänka hennes koreografi och musik, med strofer från legendarerna Bengt Bratt & Kent Andersson. Emellertid, vid  läsningen av hur dramatikerna revolutionerade teaterkonsten (Catharina Bergil i programmet till Prat och människor), har  besvikelsen bara ökat i intensitet. Beträffande Kent Andersson och hans plötsliga död 2005, skrev jag på beställning ett framforskat porträtt. Minns dessutom fantastiska minnesprogram, bland annat i regi av Lars Magnus Larsson på Folkteatern.

Koreografin är visserligen originell så det förslår med sin överdos av rusningar och  riktningsförändringar. Men uppsättningen är renons på sammanhang och substans. Möjligen finns lager att upptäcka för den som är mer perceptiv. Kan samarbetssvårigheter och egocentricitet vara nyckelbegrepp? En liten stund är öppningsscenen kul. Nyckfullt placerar stolsrader ut, medan de medverkande förvirrat irrar omkring. Hur de än försöker blir de inte nöjda, kan inte finna sig till rätta.  Men efter ett tag inser man att verket saknar logik och framåtrörelse. Kroppar i onaturliga ställningar är bara roligt att skåda en liten stund, om publiken  vet vad rörelserna ska tillföra. Betänk att detta är en helaftonsföreställning på tre timmar, med skådespelare (några har dansutbildning) i en ovan situation.

Det engagemang och den investering i känslor, som var så uppfriskande när koreografen Örjan Andersson jobbade med delvis samma skådespelare i Hamlet ( prisad på Scenkonstgalan nyligen), det lyser med sin frånvaro här. Plågsamt att dissa något en grupp proffs arbetat hängivet med i uppemot två månader.  Men sorgligt nog upptäcktes ingen kommunikation, trots att meningar av folkkära Bratt & Andersson reciterades i utplacerade mikrofoner.  Typiskt nog kände jag bara igen några rader om trösklar och ytterligheter/ innerligheter. Att Karin De Frumerie framförde två sånger var trevligt, men gjorde ingen skillnad. I mitt utmattade tillstånd då jag försökte koncentrera mig, hittades inget som drog mig in i skeendet. Exkluderad blev slutsatsen: Vilket otroligt slöseri med resurser!  Syftet kan inte ha varit att underordna sig förvirrande lekfulla övningar, sådana man tränade på som elev på Scenskolan.

Möjligen har jag för mycket fokus på min egen oförmåga att tillgodogöra mig ett utmanande omfattande verk. Att ensemblen i finalen piffar upp med sig nya scenkläder och peruker, gör varken till eller från. Vem kommer vilja se och hur kommer snacket gå? Relevanta frågeställningar från en denna gång håglös och kanske, enligt andra, oinitierad kritiker.

Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmali, Karin De Frumeri, Elisabeth Göransson, Bejamin Moliner, Lena B Nilsson, Kardo Razzazi och Sara Wikström.

2/3 2018

Hemsöborna

Av August Strindberg

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra

Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn

Ljus: Joakim Brink

Mask: Christoffer Nordin

Ljud: Tommy Carlsson

Musik: Simon Steensland

Spelas till och med 26/5 på Göteborgs Stadsteater Stora scen

Foto Ola Kjelbye

1988 såg jag Angereds Teater göra en konventionell uppsättning av Strindbergs tendentiösa folklustspel. Nu trettio år senare används han dramatik främst som utgångspunkt, för att leverera budskap och diskutera kring pågående samhällsomvandling. Det är kul, medryckande och lärorikt, men jag ställer mig frågande till greppet att ideligen vända sig till publiken. Visst utvinns poänger genom dessa anspelningar på ursprungsmanus. Dock, går det i Boonstras händer till överdrift. Annars finns mycket att uppskatta. Intrigen om den rekryterade utbölingen som manövrerar sig fram,  gör sig hemmastadd efter att ha fått igång motvilliga öbor, är som omnämns i uppsättningen, karikerad från Strindbergs vistelser på Kymmendö.

I programmets intressanta essä citeras något man tagit fasta på, nämligen att komedin skall säga sanningen med ett leende. I ett verk som dignar av symbolik, antyds flera av vår tids problem. Intentionen är helt klart att pjäsen blir en språngbräda. Att publiken diskuterar konflikten mellan invanda trygga traditioner och driftiga influenser utifrån är målet. Som en underliggande röd tråd hittas frågeställningen om det svenska arvet och identitet. När Nüjens i sammanhanget märkliga kavaj, i andra akten byts ut mot folkdräkt är det förstås ett statement.  Alkoholberoende problematiseras, fast inte hur usla vi är på integration. Finns så många ingångar i zonen mellan gestaltande/ berättande (en av käpphästarna det görs avbrott för att resonera kring) att produktionen tål att ses igen.

Scenografin är omsorgsfull med öns byggnader placerad på vridscen. Interiörer av Madame Flods bostad är det välgjorda nav varpå den avgörande dramatiken utspelar sig. En båt med åror som kan förflytta sig, har förstås fiffigt konstruerats. Och för att förstärka växlande årstider ute i havsbandet, har man tillgång till videoteknik. Ändå är inte tanken att svepa oss med i ett illusoriskt bygge. Torrdasset fungerar med videokamerans hjälp som peep show, dit rollfigurerna tar sig för att tömma sig på tankar. Scenens sidor är öppna för att markera att två parallella världar existerar samtidigt. I regissörens fullklottrade scenanvisningar, trängs alla de moment som utgörs av att skådespelarna lämnar sina roller, ställer sig på scenkanten och börjar förklara något. Crescendot i dessa överklivningar måste sägas vara, när Özz Nûjen lägger ut texten om ett visst partis skräck för den annorlunda minoriteten. Man kan anta att förslaget om ett brandtal, kommer direkt från den stå-uppande kurden. ( Rättelse: Trots att min tes verkade väldigt rimlig, har det kommit till min kännedom att jag hade fel i mitt antagande.)   Allusionen Carlssons omstörtande entré ska ge, är en uppenbar och uppfordrande samtidsmarkör.

Foto Ola Kjelbye

Ensemblen kring huvudrollsparet gör ett gediget jobb. Alltifrån bastanta  Anders Berg som den förgrämde Gusten och hans förtrogna Norman (Vilgot Paulsen), över alltid klurige publikfavoriten Sven-Åke Gustavsson till pigorna vars uttolkare heter Melina Tranulis och Amanda Gordon. Gustavsson dubblerar framgångsrikt genom att också agera världsvan sommargäst.  Denne professors familjemedlemmar gestaltas med enkla effektiva medel av Marie Delleskog och ovan nämnda Amanda Gordon. Vår nationalskalds nidporträtt av prästen i Hemsöborna görs med vinglande groteskt bravur av Marie Delleskog. Samtliga har absorberat Strindbergs slingrigt mustiga, precisa språk och kryddat med diverse dialekter.

I likhet med fjolårets affischnamn Alexandra Pascalidou är inte Özz Nûjen någon regelrätt skådespelare. Han vill underhålla och undervisa. Nyttjar många konstpauser, spärrar upp ögonbrynen och gör miner. Han förlitar sig på tekniken han tillägnat sig från sina monologshower, vilket i stort går hem. Men varken han eller hans arbetsledare sparar på krutet. Hade gärna fått vara mer återhållsamt med  komma-fram-till-publiken-och-säga-hur-det-är.  Avgjort roligast blir det när han hoppar ur Carlsson-figuren och näpser en av praktikanterna. (Ber om ursäkt för  spoilern!)  Övertydlighet beror ofta på lusten att predika sin övertygelse. Håll tillbaka lite till, kill your darlings för använda ett gångbart råd. Mia Höglund Melin i avvikande beige 50-tals kappa spelar änkan Flod med pillemarisk fast hand. Känner mig kluven till hennes porträtt. Duktigt hantverk, men passar hon i rollen?

Foto Ola Kjelbye

Den specialkomponerade musiken är verkningsfull som stämningsskapare. Musiken är så pass betydelsefull att den borde bedömas tidigare i recensionen.  En trio musiker sittandes i båt, har fullt upp med att tolka godbitar förankrade i den svenska folksjälen, musiker jag träffat och åtskilliga gånger lyssnat på. På menyn ett ansenligt spektrum från 60-tals schlager till psalmer och visor. Daniel Lemma gjorde succé med sin svenska premiär på text av Karin Boye. Här framför han på gitarr – tillsammans med oemotståndliga Bernt Andersson och lika raffinerade Henrik Cederblom – ett pärlband av vemodiga visor. Även sådana som ursprungligen är åt det klämkäcka hållet, stöps i denna bitterljuva formel. Personligen berördes jag allra mest av Himlen är oskyldigt blå. Runner up-stämpel på sånger som Så skimrande var aldrig havet, I folkviseton och Jag ger dig min morgon. Vidare har Lemma i båda akterna tilldelats en introducerande talroll som reflekterar över  svensk kultur.  

Har uteslutande behållning av livemusiken. Uppsättningen som helhet är en roande och tänkvärd historia. Spretig på gott och ont när klassisk intrig kombineras med ständiga kommentarer.

I rollerna: Özz Nûjen, Mia Höglund-Melin, Anders Berg, Marie Delleskog, Amanda Gordon, Sven-Åke Gustavsson, Vilgot Paulsen, Melina Tranulis och Daniel Lemma.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto Ola Kjelbye

Text & regi: Carina M Johansson

Musik: Bob Dylan

Översättning sångtexter: Mikael Wiehe

Musikarrangemang: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa, Sofia Andersson och Julia Schabbauer

Dramaturg: Lucia Cajchanova

Spelas till och med 27/3 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen

Först något om mina förutsättningar vilka varit allt annat än optimala. Före: späckad jobbvecka med fem nätter och på premiärdagen ingen middag. Efteråt: konsert, krogbesök,klubb och sömnlöshet. Vill få det sagt, för att markera ansträngningen att skriva väl under rådande omständigheter. Målet måste vara att vinnlägga sig om vara noggrann med formuleringarna, lika noggrann som Carina M Johansson i hennes program med undertiteln ”Dylan, min bror och jag”.

Jag tror att hon i en omsorgsfull process skalat av och lagt till, så att till slut bara kärnan upphängd på anekdoter och detaljer återstår. Hon är fullständigt klar över vad som ska förmedlas och tillvägagångssättet. Otvivelaktigt lyssnar publiken andäktigt! Utan överdrift kan etiketten hudlös närvaro sättas. Vi får ovärderliga insikter om medberoende, om skammen som äts med sked fast man lärt sig koderna. Hennes eget liv speglas  genom en nio år äldre halvbror, vars liv var en ohjälpligt nedåtstigande spiral.

Månaden innan Susanna Alakoski fick Augustpriset, satt jag med henne och delvis gemensamma vänner på restaurang Kometen. Hon är således en författare jag träffat, lyssnat på och förstås läst. Med sina erfarenheter av att  ha haft en missbrukande kriminell bror, blev Alakoski ett bollplank för genomförandet av De ensligas allé. En annan referenspunkt  är Mikael Wiehe, vars geniala Dylan-tolkningar jag hört honom själv och andra distingerade artister ( Totta Näslund, Ebba Forsberg…) göra. Vilken värdighet och existentiell allmängiltighet han utvinner ur originalen. Den garvade X-proggaren uppvisar i sitt hantverk, en vidsynt sårbarhet som varje gång får mig att baxna. Och lyckligtvis förmår den kvinnliga kvartetten göra de  svenska versionerna rättvisa.

Funkar fint att ha herr Zimmerman som ledsagare när vi invigs i två syskons olikartade liv, som  sammanflätas när lillasyster dras in i sin nu döde brors problematik. Farhågan om fragmentariskt berättande kullkastades. Alla verser ur de elva sånger som används tas inte i anspråk. Samtliga görs oklanderligt. Största utropstecknen är Jag skall bli fri (I Shall Be Released) jämte För att jag älskar dig (To Make You Feel My Love). Mitt förhållande till Dylan ska inte avhandlas här – roades av  Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater, har några skivor  och sett  honom i sömnig konsert på Ullevi. (Uppskattar Dylan kopiöst som låtskrivare, samtidigt som jag anser det vara befängt att ge honom nobelpris i litteratur.)  Kulten kring världens mest omtalade singer & songwriter påstås ju upprätthållas av manliga knappologer. Därför behöver det basuneras ut att gänget involverade i detta projekt är kvinnor.

Foto Ola Kjelbye

När man vandrar in i den intima lokalen med fri sittning, har musikerna börjat ”värma upp”. Barytonsaxofonen väser i framkant. Carina M Johansson tar sig fram till scen med vattenglas och tillbringare i händerna.  Hon förklarar först av allt varför och varifrån hon hämtat rubriken på sin musikaliskt interfolierade monolog. Under cirka 70 minuter levereras en hemsk historia, en historia som berör ohyggligt för att det är en djup tragedi, en sann story om ”varje människas vacklan mellan kaos och balans”. Skådespelaren jag sett i ett otal uppsättningar genom 2000-talet, avslöjar brutalt  sitt bagage. Johansson skildrar drastiskt i laddade  anekdoter  kurragömman, som kan lekas först när  lillasyster lärt sig räkna, misshandeln kring middagsbordet, bytet från bankrån, bröllop innanför murarna och omstörtande telefonsamtal i taxi på väg till filmfestivalens röda matta. Gör nästan ont i en att få veta om sporadisk uppryckning med truckkörning och Faktumförsäljning.  Den bild som kongenialt beskriver tidens materiella framsteg, är den  som tar fasta på utvecklingen från torrdasss till spoltoa. Jag som studerat och skrivit mycket om arbetarlitteratur får en aha-upplevelse.

Kristina Issa- hört henne  musicera i två pjäser förutom spelning på Gmlstn Jazz – har fått till snygga spänstiga arrangemang. Låter angenämt annorlunda  utan gitarrackord. istället mycket utrymme för Sofia Andersson på barytonsaxofon som hon varvar med sopransax eller basklarinett.  Både hon och trumslagaren Julia Schabbauer ( även klockspel och miniorgel) tillhör en ung generation jättebegåvade musiker värda att hyllas. De håller ömsom igen för att betona nyanser, ömsom tar i för fulla muggar för att stolt tillföra något eget.  Schabbauer använder frekvent vispar och klubbor, vilket låter helt rätt. Vad beträffar det vokala sjunger Issa lead några gånger och trion bakom kvinnan sjunger överraskande mycket. Effektfullt!  Ett annat anmärkningsvärt förhållande är att Issa alternerar på keyboard och harpa(!). För oss som haft möjlighet att följa Carina M Johansson, har det inte varit någon hemlighet att hon kan och vill kombinera talroller med sång, vilket märktes med ackuratess senast i Karl Gerhard. I barndomen fanns drömmen om att bli schlagersångare. Hon sjunger så att det känns på riktigt, så att texten går fram till mottagaren

De ensligas allé är utomordentligt komponerad, har absolut tonträff. Den är ett gripande dokument över hur olika öden livet kan ha i beredskap. Varifrån vi kommer är aldrig oväsentligt, allra minst när en medberoende, enligt egen utsago tvåspråkig, skådespelare nästan jämnårig med undertecknad, ger oss en självbiografisk omskakande betraktelse. Dylans musik inramar förtjänstfullt, i en dramatisk båge som får publiken att kippa efter andan. Se till att skaffa biljett till ett starkt scenkonstverk, lika lyckat som Stjärnornas tröst på samma scen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto Nalim Elazazzeh

Doktor Faustus

Manus: Erik Holmström (fritt efter Christopher Marlowe)

Regi: Erik Holmström

Scenografi, kostymdesign och dockor: Maja Kall

Konstruktion: Alexander Wing

Ljusdesign och bildbehandling: Ludde Falk

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Ljuddesign: Emelie Odelberg

Skådespelare och dockspelare: Andrea Edwards, Pelle Grytt och Malin Morgan

Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 21/4

Erik Holmström är för allmänheten nog mest känd för att ha satt upp kontroversiella SCUM-manifestet och tilltaget att behandla publiken olika beroende på kön. Minns när han, under sin tid på Turteatern, debatterade i SVT tillsammans med huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards. Idag driver han bland annat Malmö Dockteater med föreställningar riktade till vuxna. Han har haft flera gästspel i Göteborg som jag missat, fast jag var med när han på Stora Teatern, i en monolog om estetik introducerade ett panelsamtal. På skrämmande innehållet i Roland Paulsens  Vi bara lyder (bok jag läst), har han gjort två pjäser. Holmström har också på senare år varit verksam på Örebro Länsteater, i Borås och på Teater Tribunalen.

Nu har han satt tänderna i myten om Faustus, doktorn som sålde sin själ till djävulen. I gengäld fick han under tjugofyra år alla önskningar uppfyllda. För halvtannat år sedan fick Göteborgs Stadsteater en fullträff med Mephisto, ett slags slang för den otäcka varelse som sätter klorna i dramats omdömeslöse huvudperson.  Mannen bakom verket heter Christopher Marlowe, vars karriär sammanföll med Shakespeare. Kan skjuta in att när jag läste engelska på universitet tidigt 80-tal, uteslöt inte forskare att denne samtida dramatiker skrivit några av titanens pjäser.

Här kan man verkligen prata om tittskåpsteater. Vi sitter på läktare och tittar in i en fiffig konstruktion, lite för trång för att skådespelarna ska kunna stå upprätta. Trion sitter genomgående på knä, hasar runt eller böjer fram huvudet. Deras meterhöga figurer gjorda av träskivor manövreras med handgrepp fästa på baksidorna. Ett halvdussin olika dekorer fälls ner respektive skjuts upp. En scentekniker bistår skådespelarna vad gäller att sköta tekniken på scen. Många vajrar håller ihop bygget. Scenografin jämte persongalleriet går mestadels i grälla kitschiga färger, eftersom handlingen sägs utspelas i Göteborg sent 80-tal.  Mobiltelefonen som förekommer flitigt är därför inte speciellt mobil, utan en otymplig koloss.

Det är full attack med dialoger i rasande tempo. Manuset har udd, prickar av många poänger.  Uppenbart vad Holmström vill sätta under lupp, till exempel stressen kring alla valmöjligheter och kapitalismens destruktiva konsekvenser.  Framför allt ska framhävas hur roligt det blir när Melina Morgan framträder i en lång parad av s.k giftasmaterial, eller när skådespelarna klämmer i med refrängen i  enfaldig schlagerlåt, eller när Faustus ångrar sig genom att beordra sina ”hantlangare” att straffa honom på korset.   Actionscener ur Fight Club och Matrix parodieras. När någon tilldelats tillräckligt stor dos tillspetsade formuleringar, punkteras de med frasen ”blir det inte lite platt nu?”

Kill your darlings är ett förhållningssätt dramatikern borde tagit fasta på. Ett avgörande problem behäftar uppsättningen. Den är alldeles för utdragen, gäller att veta när punkt bör sättas. Drygt två +en halvtimme är definitivt i mesta laget. För övrigt gav min premiär för dockteater på vildsint, ordvrängande vuxenspråk mersmak.  Skådespelarna är infernaliskt skickliga på att ge liv åt Gretchen, Wagner, fallna änglar och andra som skymtar förbi i impulsive Faustus närhet.  Deras cv:n är följdriktigt uppseendeväckande. Trion har gjort mycket på film, teve och på skiftande scener. Jämfört med de två uppsättningar jag sett Pelle Grytt i  på Folkteatern innevarande spelår, är han ännu mera till sin fördel här.  Han, Andrea Edwards och Malin Morgan är otroligt duktiga på att mata repliker, programmera in exakt tajming och att förställa rösten. Lät faktiskt som om ljudteknik stundom förvrängde deras röster, tonfallen hade mycket av intensiv diskant i sig.

Som sagt en ensemble värda applådåskor, medan helheten naggas av  mastigt format. Som åskådare tar det ett tag innan man vant sig,vid att se dockornas begränsade motorik och samtidigt uppfatta rösterna de begåvats med.