2/3 2018
Hemsöborna
Av August Strindberg
Regi och dramatisering: Andreas Boonstra
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Ljus: Joakim Brink
Mask: Christoffer Nordin
Ljud: Tommy Carlsson
Musik: Simon Steensland
Spelas till och med 26/5 på Göteborgs Stadsteater Stora scen
Foto Ola Kjelbye
1988 såg jag Angereds Teater göra en konventionell uppsättning av Strindbergs tendentiösa folklustspel. Nu trettio år senare används han dramatik främst som utgångspunkt, för att leverera budskap och diskutera kring pågående samhällsomvandling. Det är kul, medryckande och lärorikt, men jag ställer mig frågande till greppet att ideligen vända sig till publiken. Visst utvinns poänger genom dessa anspelningar på ursprungsmanus. Dock, går det i Boonstras händer till överdrift. Annars finns mycket att uppskatta. Intrigen om den rekryterade utbölingen som manövrerar sig fram, gör sig hemmastadd efter att ha fått igång motvilliga öbor, är som omnämns i uppsättningen, karikerad från Strindbergs vistelser på Kymmendö.
I programmets intressanta essä citeras något man tagit fasta på, nämligen att komedin skall säga sanningen med ett leende. I ett verk som dignar av symbolik, antyds flera av vår tids problem. Intentionen är helt klart att pjäsen blir en språngbräda. Att publiken diskuterar konflikten mellan invanda trygga traditioner och driftiga influenser utifrån är målet. Som en underliggande röd tråd hittas frågeställningen om det svenska arvet och identitet. När Nüjens i sammanhanget märkliga kavaj, i andra akten byts ut mot folkdräkt är det förstås ett statement. Alkoholberoende problematiseras, fast inte hur usla vi är på integration. Finns så många ingångar i zonen mellan gestaltande/ berättande (en av käpphästarna det görs avbrott för att resonera kring) att produktionen tål att ses igen.
Scenografin är omsorgsfull med öns byggnader placerad på vridscen. Interiörer av Madame Flods bostad är det välgjorda nav varpå den avgörande dramatiken utspelar sig. En båt med åror som kan förflytta sig, har förstås fiffigt konstruerats. Och för att förstärka växlande årstider ute i havsbandet, har man tillgång till videoteknik. Ändå är inte tanken att svepa oss med i ett illusoriskt bygge. Torrdasset fungerar med videokamerans hjälp som peep show, dit rollfigurerna tar sig för att tömma sig på tankar. Scenens sidor är öppna för att markera att två parallella världar existerar samtidigt. I regissörens fullklottrade scenanvisningar, trängs alla de moment som utgörs av att skådespelarna lämnar sina roller, ställer sig på scenkanten och börjar förklara något. Crescendot i dessa överklivningar måste sägas vara, när Özz Nûjen lägger ut texten om ett visst partis skräck för den annorlunda minoriteten. Man kan anta att förslaget om ett brandtal, kommer direkt från den stå-uppande kurden. ( Rättelse: Trots att min tes verkade väldigt rimlig, har det kommit till min kännedom att jag hade fel i mitt antagande.) Allusionen Carlssons omstörtande entré ska ge, är en uppenbar och uppfordrande samtidsmarkör.
Foto Ola Kjelbye
Ensemblen kring huvudrollsparet gör ett gediget jobb. Alltifrån bastanta Anders Berg som den förgrämde Gusten och hans förtrogna Norman (Vilgot Paulsen), över alltid klurige publikfavoriten Sven-Åke Gustavsson till pigorna vars uttolkare heter Melina Tranulis och Amanda Gordon. Gustavsson dubblerar framgångsrikt genom att också agera världsvan sommargäst. Denne professors familjemedlemmar gestaltas med enkla effektiva medel av Marie Delleskog och ovan nämnda Amanda Gordon. Vår nationalskalds nidporträtt av prästen i Hemsöborna görs med vinglande groteskt bravur av Marie Delleskog. Samtliga har absorberat Strindbergs slingrigt mustiga, precisa språk och kryddat med diverse dialekter.
I likhet med fjolårets affischnamn Alexandra Pascalidou är inte Özz Nûjen någon regelrätt skådespelare. Han vill underhålla och undervisa. Nyttjar många konstpauser, spärrar upp ögonbrynen och gör miner. Han förlitar sig på tekniken han tillägnat sig från sina monologshower, vilket i stort går hem. Men varken han eller hans arbetsledare sparar på krutet. Hade gärna fått vara mer återhållsamt med komma-fram-till-publiken-och-säga-hur-det-är. Avgjort roligast blir det när han hoppar ur Carlsson-figuren och näpser en av praktikanterna. (Ber om ursäkt för spoilern!) Övertydlighet beror ofta på lusten att predika sin övertygelse. Håll tillbaka lite till, kill your darlings för använda ett gångbart råd. Mia Höglund Melin i avvikande beige 50-tals kappa spelar änkan Flod med pillemarisk fast hand. Känner mig kluven till hennes porträtt. Duktigt hantverk, men passar hon i rollen?
Foto Ola Kjelbye
Den specialkomponerade musiken är verkningsfull som stämningsskapare. Musiken är så pass betydelsefull att den borde bedömas tidigare i recensionen. En trio musiker sittandes i båt, har fullt upp med att tolka godbitar förankrade i den svenska folksjälen, musiker jag träffat och åtskilliga gånger lyssnat på. På menyn ett ansenligt spektrum från 60-tals schlager till psalmer och visor. Daniel Lemma gjorde succé med sin svenska premiär på text av Karin Boye. Här framför han på gitarr – tillsammans med oemotståndliga Bernt Andersson och lika raffinerade Henrik Cederblom – ett pärlband av vemodiga visor. Även sådana som ursprungligen är åt det klämkäcka hållet, stöps i denna bitterljuva formel. Personligen berördes jag allra mest av Himlen är oskyldigt blå. Runner up-stämpel på sånger som Så skimrande var aldrig havet, I folkviseton och Jag ger dig min morgon. Vidare har Lemma i båda akterna tilldelats en introducerande talroll som reflekterar över svensk kultur.
Har uteslutande behållning av livemusiken. Uppsättningen som helhet är en roande och tänkvärd historia. Spretig på gott och ont när klassisk intrig kombineras med ständiga kommentarer.
I rollerna: Özz Nûjen, Mia Höglund-Melin, Anders Berg, Marie Delleskog, Amanda Gordon, Sven-Åke Gustavsson, Vilgot Paulsen, Melina Tranulis och Daniel Lemma.