4
28/2 2018
Fröken Elvis
Stenhammarsalen Göteborg
FotoFot Leif Wivatt
Jag har ingen speciell relation till världens mest säljande artist, vilket inte hindrar att jag går igång på denna mångfasetterade kvintett. Under veckan hade de sin bas i Göteborg med föreställningar på Stadsteaterns Lunchteater. Kvällstid bar det iväg med turnébuss till olika städer, lyckligtvis förskonade från trafikkaos. Av en slump fick jag vetskap om dem i fjol. Recenserade senaste skivan Kungen och vi jämte att jag hörde gruppen live, inträffade i Slottsskogen tillsammans med stor entusiastisk publik. Träffades ursprungligen gjorde de på Musikhögskola, där de kom på att de ville tolka Elvis Presley på svenska. De mycket begåvade musikerna har andra band vid sidan om.
I princip var repertoaren på Konserthusets lilla scen identisk med vad jag hörde i somras, liksom det ambulerande, sammanhållna mellansnacket. Öppningen bestod av sprudlande bluegrass och en rytmiskt rockig sak. Versionerna av C.C Rider och A Little Less Conversation är rappa smällkarameller, både vad beträffar arrangemang och fyndiga fria översättningar. Ribban sätts högt! För att citera en låttitel levererar man enligt önskemål. Den blandade medelålders publiken njuter för fullt.
Trots den VÄLDIGT töjbara Elvis-kostymen, upptäcktes inför uppföljare att man delvis växt ur kostymen. Då finns ändå sjuhundra låtar att välja på. Gruppens egenskrivna musik fogas fint in i repertoaren under konserten. Med divergerande stuk sjungs om vädret, svenska landskap och lust att dansa. Möjligen en smula oförargligt, men det är samtidigt snitsigt gjort och musikaliteten är bedårande. Blir aldrig platt. Från sin grunduppställning byter de instrument på ett aldrig tidigare skådat sett. Påminner om gymnastiklektioners allsidiga cirkelträning. Frågade Lisa Bodelius efteråt om hon räknat på hur många instrument hon spelar på scen.
Fröken Elvis kännetecknas av många färdigheter. Stämsången flödar, sitter perfekt. Soundet är befriande rent, utan syntljud och elförstärkt gitarr eller dito bas. Det närmsta i den vägen får väl anses vara Sanna Anderssons melodika. Beträffande ljudet i Stenhammarsalen var det överlag tillfredsställande mjukt och ulligt, men tyvärr kom den akustiska gitarren ofta bort i mixen. Mest uppiggande uppvisning av instrument gavs av Hälsinglands utropstecken Maria Olsson. Den eminent spelande trummisen, demonstrerade för oss träkuben vars namn är cajon.
Texterna är bara undantagsvis trogna originalen. Camilla Fritzén är verkligen en fena att få till snärtiga rim och stavelser som ligger rätt i mun. Och självklart behärskar hon frasering och tajming. Människan Elvis Presley får sina fiskar varma, främst på grund av ständig otrohet. Blir ett tacksamt grepp att vända på perspektiven, belysa problematiken ur kvinnligt perspektiv. Ett minnesvärt mellansnack om the King, handlade om prestationsångest, bekräftelsebehov och just otrohet. Mest drastisk i den vägen är förstås deras röjiga dänga Psykopat. Ett underliggande tema är längtan om det jämställda förhållandet och behovet av kärlek. Texterna är otvivelaktigt en hörnsten. För alla krävs tillstånd. För Så misstänksam (originalets titel given, eller hur?) var det en lång process, med först två nej.
Hisnande spännvidd på genrer och tempon. Utgångsläget är svårdefinierat, kanske vispop med jazzkrydda? Deras sinne för melodier är enastående, likaså taktkänslan. Beundrar som framgått hur enormt samspelta de är. Blev väldigt många impulsiva plus i kanten bland mina anteckningar, i ett program där inget föll ur ramen. Plockar följande titlar ur ”heta högen”: slagskottet Leverera, irländska folkvisan Benjamin, avancerade rytmiken i Om du bar mina skor, värmande allsången i Jag glömmer aldrig dig, Det regnar med sin schwungfyllda blues samt den enligt Fritzén ultimata Elvis-låten som extranummer.
Foto Leif Wivatt